Ny blogg: Certatio

31 juli 2011, av Pelle Billing

Det har dykt upp en ny blogg som är värd att hålla ett öga på. Certatio skriver inte bara om könsfrågor, men det är ett av bloggens huvudfokus.

Läs gärna det senaste inlägget, som ger en nyanserad men ändå ståndfast kritik mot rådande genussanningar:

Kanske kan den vite medelklassmannens svårigheter att känna sig hemma i dagens samhälle bero på att den typen av frågor ställs utan en blinkning, med rättfärdighetens glödande övertygelse och statens goda samvete? Kanske är det vanan att ständigt utmålas som problemet, och sällan som en del av lösningen, som tynger vissa av oss? Jag kan naturligtvis ha fel, men kanske borde vi ställa oss frågan om inte detta är det perspektiv som verkligen saknas i dagens genusdebatt…?

Om du har andra bloggar du vill rekommendera så låt oss veta i kommentarsfältet!

 

sabuni

De borgerliga partierna har så här långt varit motståndare till könskvotering i styrelser. Nu är den trenden bruten.

Folkpartiet, med Nyamko Sabuni i spetsen, vill införa kvotering till kommunala bolagsstyrelser. Kön ska tillåtas köra över kompetens när det behövs. Individer av båda könen kan komma att drabbas.

Så här långt vill Sabuni inte röra de privata bolagsstyrelserna:

– Det är skillnad på det vi medborgare äger tillsammans och privat styrande. Vi kan inte gå in och bestämma i privata bolag.

Droppen urholkar stenen. Kommer samhället att kunna värja sig mot kvoteringsretoriken på sikt? Den har redan tagit över Norge och Spanien, samt lett till förslag om EU-direktiv.

Min gissning är att vi kommer att ha en kvoteringslag för privata bolag inom tio år. Å ena sidan är detta en katastrof för de som tror på meritokrati. Å andra sidan kommer lagstiftarna inse att de inte kan styra folk.

När kvoteringslagen för kommunala bolag gått igenom kommer fler män att flytta sitt fokus till den privata sektorn. Om det inte finns plats för dem i rådande företag kommer de att start nya, privata företag.

Om lagstiftarna kontrar med en kvoteringslag för privata bolag, kommer man att behålla bolaget i privat ägo så man slipper kvotera styrelsen (i Norge har många bolag ändrat bolagsform för att slippa kvoteringen).

Män kommer att hitta vägar för att få bygga, skapa och generera välstånd. För sig själva och för samhället. Det är så män alltid har levt, för att bli respekterade, för att hitta en kvinna och för att bilda familj.

Det finns fortfarande de som tror att man kan likrikta kvinnor och män med lagar och genusdagis. Flera av dem är lagstiftare. Men varje morgon får de stiga upp till en verklighet som än en gång vunnit över deras utopi.

Visst kan vi bli friare i våra könsroller. Visst kan vi jobba med mans- och kvinnofrågor. Men vi kommer aldrig bli identiska.

 

Amelias kampanj allt mindre trovärdig

28 juli 2011, av Pelle Billing

Tidningen Amelia bedriver för närvarande en kampanj mot män i bolagsstyrelser. Man proklamerar stolt:

Vi har tröttnat på näringslivets alla slipsar och kostymer. Vi är övertygade om att jämn fördelning mellan män och kvinnor gör skillnad.

Men hur ser det egentligen ut på hemmaplan? Har de inblandade sopat rent framför sin egen dörr, innan de brännmärker andra?

Bloggläsaren Andreas skriver i en kommentar:

Det föreligger en viss trovärdighetsproblematik här.

Amelias chefredaktör heter Åsa Lundegård.

Hennes sambo heter Håkan och dom bor på Lidingö:

http://www.bonniertidskrifter.se/pressinfo/nyheter/2010/02/08/amelia-icakuriren-tur-och-retur-asa-lundegard-tillbaka/

Den Håkan som bor ihop med Åsa Lundegård på Lidingö heter Håkan Tranvik:

http://www.118100.se/person/113215690/asa-lundegard

Håkan Tranvik är registrerad i totalt 17 olika bolag:

http://www.ratsit.se/BC/ReportSmall.aspx?ID=57ptPTvfScgR-HNA8KBPlPxL9pWz7DZuJE73tJdS8VE

Han är ledamot i 10 bolag, ordförande i 1 bolag, suppleant i 4 bolag, innehavare av 1 bolag (enskild firma) och komplementär i 1 bolag (kommanditbolag).

Det finns ingen kvinna i styrelserna för något av dessa bolag.

För den som vill veta mer kan man läsa lite om Håkan på Flashback i inlägget från ”taxmeifyoucan” i tråden ”Skatteparadis – bevisfrågor – bevisbördans placering mm”:

https://www.flashback.org/t650966p13

När jag kontrollerar dessa uppgifter visar det sig att det faktiskt finns en kvinna i en av styrelserna, och att ett par av bolagen är avregistrerade.

Men den övergripande bilden är tydlig: massor av bolag och nästan bara män.

Vad tycker Amelias chefredaktör Åsa Lundegård om detta? Ska hon åka ut till sin sambos bolag och sätta upp sina klisterlappar?

ameliae28093kvotering1

Uppdatering: Nu kritiseras Amelia i en debattartikel i Aftonbladet.

 

Amelia famlar vidare i kvoteringsfrågan

27 juli 2011, av Pelle Billing

Tidigare den här månaden skrev jag om Amelias stolpskott i kvoteringsdebatten. Man hade kunnat hoppas att de skulle nöja sig med detta oinformerade, populistiska utspel – men icke så.

I Aftonbladet Wendela går nu Amelia ut med en ännu större kampanj för att få in kvinnor i bolagsstyrelser. Den ser ut så här:

ameliae28093kvotering

Kampanjen är oerhört aggressiv. Man vill frånta vissa personer sitt jobb för att istället dela ut jobbet till en kvinna.

Jag får även lite obehagliga vibbar av att man vill könsmärka arbetsplatser med klistermärken. Sådana typer av kollektivisering känns som en del av det förflutna och inte något som är värdigt en liberal demokrati.

Åsa Lundegård, chefredaktör för Amelia säger till Aftonbladet:

Klistermärket är till för att markera vilka arbetsplatser, företag, bolag och styrelser bara består av män. – Vi vill väcka debatt. Titta på din bostadsrättsförening, din ICA-butik eller din bank. Hur många chefer är kvinnor?, säger Åsa Lundegård.

Till och med män som ger sin tid gratis till en bostadsrättsförening ska attackeras.

En snabb titt på Amelias hemsida visar att chefredaktören, webbredaktören, journalisten som skriver om styrelsekvotering och samtliga bloggare, är etniskt svenska kvinnor.

Kanske dags för ett klistermärke där det står ”här bestämmer den vita kvinnan”?

Om det nu inte uppfattas som invasivt, kränkande och könsrasistiskt.

Uppdatering: Nu kritiseras Amelia i en debattartikel i Aftonbladet.

 

Grogrunden för ett monster

24 juli 2011, av Pelle Billing

I fredags drabbades Norge av en förfärlig tragedi. Över 90 människor dog i ett terrordåd. Några av dem efter en enorm explosion i centrala Oslo, de flesta av dem unga människor som blev kallblodigt skjutna på ett politiskt ungdomsläger.

Gärningspersonen var en etniskt norsk man, 32 år gammal. Hur kan ett sådant hat ha uppstått i hans inre, att han kan stå med automatvapen i handen och avrätta helt oskyldiga unga människor?

Ingen av oss kan med säkerhet svara på den frågan. Det jag däremot tror är möjligt – efter att ha läst in mig brett på män och manlighet – är att ge en bild av vilken grogrund som krävs för att unga män ska bli terrorister.

Till att börja med kan jag inte annat än konstatera att män och kvinnor är olika. Ja, det finns fortfarande många som kämpar mot denna insikt men deras kamp mot väderkvarnarna blir allt mer ointressant. Det fins högar med forskning kring medfödda könsskillnader för de som är intresserade.

En viktig observation om män är att de verkar stå för det mest konstruktiva och det mest destruktiva i samhället. Vem är det som vinner nobelpris, skapar storföretag och störtar tyranner? Män. Vem är det som begår våldsbrott, säljer droger och upphöjer sig till tyrann? Män.

I genomsnitt förefaller män ha en starkare drift att lämna ett avtryck på samhället, vare sig detta avtryck är positivt eller negativt. Testosteron är troligen en bidragande faktor till detta, men det kan finnas fler.

Vad är det då som krävs för att denna manliga kraft ska få en riktigt felaktig, riktigt destruktiv inriktning? Som tur är räcker det inte med en faktor, utan flera olika faktorer måste samverka. Här är några av de viktigaste faktorerna som krävs för att det ska gå snett:

  • Att växa upp utan sin pappa. Detta är en välkänd riskfaktor för våldsbrott, och Anders Behring Breivik är inget undantag. Om ens pappa försvinner ur ens liv vid 15 års ålder har kontakten innan dess med största sannolikhet varit dålig, och sparsam.
  • Arbetslöshet. Män som inte kan försörja sig har en tendens att isolera sig, och har ytterst svårt att skaffa sig fru och barn. Breivik hade inte haft någon inkomst de senaste fem åren.
  • Barnlöshet. Frivillig barnlöshet är en sak – inget ont om detta. Men många män är ofrivilligt barnlösa. Dels beror detta på att populära män kan ha två kullar barn, vilket gör att mindra populära män inte kan få barn alls (kvinnor har mer sällan två kullar barn). Dels beror det på att män som har barn ofta inte får leva med dessa barn om de är underklass eller arbetslösa. Det finns inget bättre än familjeliv för att få män att använda sin inneboende kraft på ett konstruktivt sätt.
  • Dålig sexuell framgång. Förr i världen sågs det inte med blida ögon på tillfälliga relationer eller många sexpartners. Alla skulle gifta sig (och fick då en sexpartner). Idag lever vi i en helt ny värld, efter den sexuella revolutionen. Precis som när det gäller familjebildning kan populära män ha många sexpartners, medan mindre populära män knappt får någon partner alls. Detta riskerar i längden att föda hat och destruktiva tankar.
  • Medfödd störning. Det är tveksamt om en man helt utan neuropsykologisk störning blir en ”ensam galning” av den typen Breivik är – även om alla de andra faktorerna är närvarande.

Vad kan vi då lära oss av detta? Män behöver en roll, en funktion, för att känna att de har ett värde och gör något meningsfullt. De män som inte ser någon möjlig väg framåt på lagligt, konstruktivt vis – riskerar att välja den destruktiva banan.

Män befinner sig ständigt i den manliga hierarkin, och vi belönar de på toppen och föraktar de på botten. En av de viktigaste frågorna för mansrättsaktivister är att belysa hur det är att leva på den nedre delen av den manliga hierarkin, och arbeta för att dessa individer ska få det stöd de behöver – just för att undvika tragedier som den i Norge (eller våldsbrott och kriminalitet i mindre skala).

Män som inte har lyckats (ännu), behöver uppleva att det finns en plats för dem i samhället, att det finns en chans att få ett jobb, och att det finns en chans att med hårt arbete skaffa sig en familj.

Allt jämställdhetssnack om manlig makt och manliga privilegier ger oss endast halva bilden. Vi glömmer bort alla de män som inte lyckas i samhället, och som ingen bryr sig om.

Därför är det dags att börja sprida en mer nyanserad bild av män. En bild som inkluderar både privilegier och utmaningar. En bild som inkluderar de specifika neurobiologiska förutsättningar och drivkrafter som män har.

Breivik är ett extremt exempel. Men när det går fel med män så kan det gå väldigt, väldigt fel.

OBS: Kommentarsfältet är öppet som vanligt, men tänk på att hålla en ton som passar sig två dagar efter massakern i vårt kära grannland.

 

Centerpartiet väljer ny ledare

22 juli 2011, av Pelle Billing

SvD skriver om de tre personer som kandiderar till partiledarposten hos Centerpartiet: Anna-Karin Hatt, Annie Johansson och Anders W Jonsson.

Mikael Gilljam, professor vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, har följande att säga om kandidaten Anders W Jonsson:

Mikael Gilljam tror att det blir svårt för Anders W Jonsson att slå sig in, dels för att han är man, dels för att han är minst känd.

– Om han inte är riktigt duktig och sopar banan med de andra. Annars blir det nog en strid mellan gräsrötterna med Annie Johansson och Anna-Karin Hatt som vet hur man gör politik i Stockholm.

Att vara man är en nackdel.

 

Abort – lagliga och filosofiska dimensioner

21 juli 2011, av Pelle Billing

För tillfället pågår det en diskussion om aborter i kommentarerna till ett annat inlägg, så det känns som ett lämpligt tillfälle att lyfta frågan. Abortfrågan är faktiskt ett ämne som jag undvikit så här långt, trots dryga två års bloggande.

Låt mig börja med att säga att jag stödjer en lagligt reglerad rätt till abort. Den svenska lagstiftningen på området är hyggligt bra som jag ser det. Med detta inte sagt att jag är filosofiskt övertygad om vad jag känner inför abort, men av pragmatiska och mänskliga skäl ser jag rådande typ av lagstiftning som den minst dåliga (åtminstone i vårt nuvarande samhälle, tekniska och biologiska landvinningar kan förändra det mesta).

Med detta ur vägen låt oss titta på några av de filosofiska dimensioner som omger abortfrågan.

Den första filosofiska principen som brukar föras fram är kvinnans rätt till sin egen kropp. Resonemanget är att varje individ har rätt till självbestämmande över sin egen kropp – något de flesta håller med om oberoende av politisk hemvist. Utan denna princip kan man inte argumentera mot omskärelse av flickor och pojkar, eller en legalisering av sexuella tjänster (själv stödjer jag en legalisering av sexuella tjänster utan att för den sakens skull vara entusiastisk inför fenomenet).

Vad händer då om vi följer kvinnans rätt till sin egen kropp till dess slutpunkt? Jo, resultatet blir att en gravid kvinna bör ha rätt att avsluta sin graviditet oberoende av hur långt den är gången. Det är hennes kropp och om hon inte vill ha en främmande organism växandes där så är det hennes rättighet. Således skulle hon ha rätt att avsluta graviditeten även i sjunde månaden, men detta skulle i så fall ske med kejsarsnitt och ett omhändertagande av barnet, som inte har några större problem att överleva.

Att endast utgå från argumentet om kvinnans rätt till sin egen kropp leder således till scenarier som framstår som lustiga eller till och med skrämmande. Men det finns fler principer att ta hänsyn till. En sådan är barnets/fostrets rätt till sin egen kropp, eller barnets/fostrets rätt till överlevnad.

Finns det någon sådan rätt till överlevnad för det växande fostret/barnet? Samhällets nuvarande synsätt verkar vara att barnet får rätt till sin egen kropp när denna kropp kan överleva utanför en kvinnas livmoder. Dock behöver inte kroppen vara kapabel att överleva utan avancerad medicinsk hjälp som på många vis simulerar en livmoder.

Det sker alltså ett intressant skifte av rättigheter mellan mamman och barnet under en graviditet. Så länge fostret inte kan överleva utan mamman så är det hennes rätt till sin kropp som anses starkast, och när barnet kan överleva utan sin mamma så tar barnets rätt till sin kropp över. Vår abortlagstiftning kan alltså ses som en kompromiss mellan mammans och barnets rättigheter.

Men finns det inte en tredje part i målet? Vad hände med pappans rättigheter? I abortlagstiftningen lyser de helt med sin frånvaro, och till stor del även i de filosofiska diskussionerna.

En del mansrättsaktivister brukar argumentera för pappors rätt att göra juridisk/ekonomisk abort. Det vill säga att om pappan inte vill ha barn ska han ha rätten att avsäga sig sitt föräldraansvar i förväg, och om kvinnan ändå vill fullfölja graviditeten blir hon ensam förälder.

Jag kan förstå vart argumentet kommer ifrån. Män är utan rättigheter när det kommer till reproduktion, och denna situation vill man förändra. Dock kan jag inte instämma i det.

Skillnaden är stor mellan att avsluta ett liv som inte kan överleva på egen hand utanför en livmoder (och som därmed försvinner ur vår verklighet), och ett barn som föds och ska leva ett helt liv. När barnet väl föds är du pappa, även om det inte fanns med i dina planer eller önskningar – och vad du än tycker om mamman så är det ditt barn, och barnet har behov av dig.

Inte heller kan jag stödja de som anser att män ska ha rätt att kräva att en graviditet fullföljs om mannen vill bli pappa, men kvinnan vill göra abort.

Det enda rimliga förslag jag kan se vad gäller mäns rättigheter är att införa att den potentielle pappan har rätt att få ett kuratorssamtal med den gravida kvinnan så att han är garanterad en möjlighet att få uttrycka vad han vill och varför – under lugna och trygga omständigheter.

Sammanfattningsvis vad gäller abortfrågan så har jag alltså inte några enkla svar att komma med, och jag vore inte särskilt trovärdig om jag hade det. Frågan har många olika dimensioner och perspektiv att ta hänsyn till, och jag är säker på att det finns långt mycket mer att säga än jag skrivit här.

Vad tycker du? Låt oss veta i kommentarsfältet.

 

Kvinnor som vet vad de vill

19 juli 2011, av Pelle Billing

Inte sällan talas det om ofrivillig deltid i media, och mer än en politiker har lovat lagstiftning om rätt till heltid – senast Håkan Juholt. Socialdemokraternas ledare talar i termer av att ”i dag arbetar hundratusentals kvinnor ofrivillig deltid”, och det är han inte den förste att göra.

Jag har tidigare skrivit om hur majoriteten av de deltidsarbetande kvinnorna inte saknar heltidsarbete, utan väljer sin deltid frivilligt (alternativt har en funktionsnedsättning). En precisering av siffran ”hundratusentals” visar sig därmed vara cirka 200 000 kvinnor.

Den ofrivilliga deltiden är ett problem att ta på allvar, tro inte att jag menar något annat. Dock undrar jag varför det aldrig talas om de hundratusentals kvinnor som helt frivilligt arbetar deltid? Uppenbarligen finns det många som hellre vill ha tid för hem och familj än att förvärvsarbeta på heltid.

I en diskussionstråd på Familjeliv.se, ger en mängd kvinnor uttryck för sin önskan att få vara hemma med sina barn. Rubriken är Vill ALDRIG mer jobba!, och här är ett axplock av vad som skrivs:

Någon mer som känner så?
Jag vill alltid vara hemmamamma !

vårdnadsbidrag borde införas till skoldags

Håller med dig!!

åå…tänk om man hade råd med det

Ja här är en till som aldrig mer vill jobba. Vårdnadsbidraget borde vara såpas högt att alla klarade av att vara hemma med enbart det som inkomst. Det kan ju knappast alla som det är idag.

Jag älskar också att vara hemma med mina fina pojkar!

Håller helt med TS. har inget som hellst behov alls av att jobba.. Men tyvärr klarar vi oss inte på bara 1 lön, hade vi gjort de så hde jag lätt varit hemma =) Älskar att vara hemma med barnen =)

Känner precis likadant som TS, hoppas och ber att sambons företag får den uppswing som behövs för att jag ska slippa jobba tidigt… :) Eller alls!

Tänk om alla hade det sa bra om ni i Sverige!!! Själv börjar jag jobba heltid nästa manad när plutten är 4 manader… FYYYY

Jag ska bli hemmafru om jag får barn. Det är det bästa för barnen. Roligare än att slita i butiken!

jag e hemma med dottern på 2år och hoppas på att få vara hemma till hon börjar skolan. går inte det så blir det iallafall till hon blir 4år. vi vill inte att hon ska växa upp eller bli uppfostrad av ett dagis. jag älskar att gå hemma

Jag känner precis så! =) Varit hemma ett år nu och kommer vara hemma minst ett år till (pojken är 2månader bara än sålänge!) Sen ska d till ett syskon så blir hemma ännu längre! Å vem vill börja jobba efter varit hemma så länge???
INTE JAG!

Jag vill också stanna hemma med min prins men han ska börja på dagis nu, som jag igentligen inte vill men han behöver vl umgås med andra barn.
Det är väl en stor anledning till varför dom går på dagis.
Annrs skulle jag lätt vara hemma med honom, tills han blir stor :)

Vad vill jag då ha sagt med dessa citat? Inget speciellt, förutom att det inte går att ha en rimlig jämställdhetsdebatt om vi inte erkänner att det finns ett spektrum av kvinnor. Alltifrån de som vill satsa all tid på karriären till de som helst av allt vill vara hemma med barnen. Bland män ser däremot fördelningen annorlunda ut, och det är långt mycket färre män som vill vara hemma med barnen på hel- eller deltid.

Om vi inte utgår från verkligheten så bygger vi bara luftslott, och ibland känns jämställdhetsdiskursen som ett enda stort luftslott.

 

Motsägelsefullt om sexuella normer

17 juli 2011, av Pelle Billing

Corren har nyligen skrivit två olika ledare om sexuella normer.

Den första handlar om den nya uppsättning av sexuella normer som numera anses vara rätt, det vill säga att allt sex är bra, allt är naturligt, prova gärna olika saker, osv. Detta står i motsatsförhållande till de konventionella normerna som förespråkar försiktighet, avhållsamhet, osv.

En vanlig tendens i vårt samhälle är att vi är blinda för de nya normer som skapats de senaste decennierna, till exempel inom det sexuella området eller för den delen när det gäller jämställdhet. Istället för att klassificera de nya normerna som just normer, används uttryck som ”att vara normkritisk” eller att ”utmana förlegade synsätt”.

Men sanningen är att vi alla har normer, och att vara normkritisk är en norm i sig.

Om skolan ska diskutera sexuella normer bör den således presentera ett brett spektrum av möjligheter till eleverna, och sedan låta dem fundera själva över hur de vill leva sitt liv. Vissa kanske vill vara försiktiga och avvakta med sin sexdebut, andra kanske vill experimentera och prova olika saker. I ett fritt samhälle finns båda möjligheterna tillgängliga.

Samma sak gäller jämställdhetsområdet där ordet jämställdhet numera anses innebära att kvinnor och män delar lika på allt i hemmet, förvärvsarbetar lika mycket och gör liknande yrkesval. Men det var väl knappast  en kamp för likformighet som kvinnorörelsen en gång startade? Rimligen måste jämställdhet innebära att människor i fria att leva som de vill, vare sig de vill ha traditionella, omvända eller utplånade könsroller.

I Correns andra krönika om sexuella normer tar man upp en självmotsägelse som finns i den rådande synen på sex och sexualitet.

Medan kvinnor numera uppmuntras att ta för sig sexuellt och bejaka sin sexualitet, så kvarstår bilden av mannen som den ansvarige för den sexuella interaktionen.

Så här skriver Marika Formgren:

Efter att kvinnornas sexuella frigörelse sprängt gränserna för vad som är tillåtet och accepterat upptäckte många feminister att resultatet inte blev som de önskade. I dag kan förvisso en kvinna ta för sig sexuellt som en man, men det innebär att hon också får ta ångern dagen efter som en man, och att många män har börjat behandla kvinnor som sexuella (det vill säga kåta) jämlikar.

Svaret är den feministiska nymoralismen. När kvinnor på #prataomdet anklagar män för övergrepp, för att fyllesexet inte känns lika bra dagen efter, och när män som flörtar och gör inviter anses ha en ”dålig kvinnosyn”, då gäller plötsligt inte ”allt är naturligt”.

Med rättigheter följer skyldigheter – skyldigheter att ta konsekvensen av sitt agerande. Super man sig redlöst berusad och sedan vaknar naken i en säng nästa morgon utan något minne av vad som hänt, får man stå för sitt eget supande och att man kanske gjort ett val man inte skulle gjort i nyktert tillstånd.

Folkrörelser handlar dock oftast om rättigheter – och nästan aldrig om skyldigheter – och feminismen är inget undantag. Därmed har man kämpat för kvinnans sexuella valfrihet (vilket är bra) men inte erkänt att de kvinnor som tar del av de nya rättigheterna också möts av nya skyldigheter.

Kanske är det dags för feminismen att växa upp, och ärligt presentera för kvinnor vilka valmöjligheter som finns, och framför allt vilka skyldigheter som följer med respektive val. Först då behandlar man kvinnan som helt och fullt vuxen, och det var väl det kvinnokampen handlade om, från första början?

 

Sexuella gränser när man delar säng

15 juli 2011, av Pelle Billing

Assange-fallet rullar vidare, och Wikileaks-grundarens försvarsadvokater framförde följande resonemang i förhandlingarna:

- Om en kvinna väljer att dela säng med en man finns det en risk att hon kommer i kontakt med en erektion, både en och flera gånger, sa advokaten Ben Emmerson medan åhörarna skrattade.

Man kan tycka vad man vill om detta men det är helt sant. Män kan få erektion flera gånger per natt och de allra flesta män får morgonstånd. Om man är naken och delar säng med en man får man alltså räkna med att man kan komma i kontakt med en erektion.

Vad säger statsfeminismens Don Quixote Claes Borgström om detta?

- Det är otroligt upprörande, han uttalar sig på ett sätt som är förlegat sedan 50 år vad det gäller synen på kvinnor och sexuell integritet. [Att] Han kan tillåta sig att uttala sig på det här sättet om kvinnor som har utsatts för ett brott är obegripligt, säger han.

Det är tydligen otroligt upprörande att någon påtalar obestridliga fakta. Borgström verkar uttala sig per automatik, utan att tänka efter först, och då hamnar han i sådana här lustiga situationer.

En kvinna som väljer att dela säng med en man kan inte ställa samma krav på sexuell integritet som när hon sover själv. Två kroppar kan vidröra varandra på alla möjliga sätt när man sover och rimligen har man gett sitt samtycke till detta om man väljer att sova brevid en annan människa.

Att detta resonemang behöver skrivas ut i klartext är ett tecken på hur förskjuten dagens debatt om sexuella gränser blivit.

 
Google