Bra och dålig analys

16 juni 2011, av Pelle Billing

Läser en intervju av Erik Helmerson i DN, en intervju som hunnit bli någon vecka gammal. Helmerson har nyligen gett ut boken ”Den onödige mannen” – och på det temat blir han intervjuad.

Analysen som framförs känns välbehövlig (vi behöver kunna prata om framtidens man), men jag kan inte hålla med på alla punkter. Intervjun får därmed bli ett underlag för mina egna tankar kring det som berörs.

Vad ska vi ha mannen till? Det diskuteras just nu intensivt i debattprogram, tv-serier och böcker. Mannen riskerar att bli ”onödig”, menar författaren Erik Helmerson.

Riskerar verkligen mannen att bli onödig? Vem är det som bygger våra vägar, järnvägar, hus, broar, osv? Vem är det som driver den teknologiska utvecklingen framåt? Vem är det som försvarar länder, och gör de tunga och farliga jobben? Samhället skulle kollapsa om männen försvann, och det finns inga som helst tecken på att detta skulle förändras under överskådlig framtid.

Med detta inte sagt att mannens roll i vardagen inte är under förändring, men det är något väsenskilt från att börja bli onödig. Självfallet är även kvinnor oumbärliga för samhället, men ingen har väl heller ifrågasatt detta.

Lite paradoxalt hävdas sedan att samhället ställer väldigt stora krav på denne onödig man, vilket snarast motbevisar hans onödighet:

Han har stora likheter med sin huvudperson Peter som tycker att han som man borde vara duktig på jobbet, en bra pappa, attraktiv, kunna försvara sig och sin flock fysiskt. När han inte klarar av det drabbas han av våldsamma underlägsenhetskänslor och undrar varför han finns.

Det här låter som ”bilden av den kompletta mannen”. På 80- och 90-talet producerade mainstream-feminismen en bild av kvinnan som hade allt – vilket skapade stress, ångest och osäkerhet hos kvinnor. En fulländad kvinna skulle ha en framgångsrik karriär, en lycklig familj, ett fint hem och ett vackert utseende.

Låt oss omedelbart skrota dessa orimliga krav på båda könen, de leder inte till något konstruktivt.

Visst vill många män kunna vara duktiga på jobbet, en bra pappa, attraktiva och kunna försvara sig själv och sin familj. Men om detta är minimikravet på en man blir det absurt. Snarare ska det ses som en positiv målbild – väl medvetna om att livet går upp och ner och vi når aldrig fram till den perfekta vardag som finns i vår idévärld.

Till att börja med kanske männen får ta en titt på sin nuvarande familjesituation:

– Mannen tar ofta ett steg tillbaka när han bildar familj, säger Erik och beskriver det som att kvinnor han känner genomgått en sorts ”metamorfos”.

– Från att kanske ha varit värsta partytjejerna är det som om de försvunnit in genom en dörr och kommit ut på andra sidan som fullfjädrade projektledare, home-stagare och familjens överhuvud. Männen i min omgivning har inte gått in genom samma dörr.

– Det är hon som fattar beslut om middagsmaten, stora lån och renoveringsprojekt. Kvinnan kan säga att nu behöver familjen ytterligare ett rum. Är det så? Undrar mannen. Ja! Säger hon.

Å ena sidan låter den här beskrivningen lite som en nidbild av ung, svensk medelklass, å andra sidan kan jag inte hävda att jag inte sett det i min omgivning. Förr var mannen det självklara familjeöverhuvudet, och idag verkar det ha skett en glidning mot att kvinnan är det inofficiella familjeöverhuvudet.

Helmersons beskrivning tror jag personligen är just något av en nidbild, men samtidigt beskriver den en tendens som är reell, och som inte är hållbar. Hur många män är lyckliga med sig själva – och hur många kvinnor är nöjda med sin man – om han är en toffel som går två steg bakom henne?

Vare sig man bekänner sig till likhetsfeminismen eller evolutionspsykologin så var det väl inte detta vi ville med mansrollen?

 

11 kommentarer på “Bra och dålig analys”

  1. Jocke S skriver:

    Ja Helmersson skrev ju den där ledaren om semlan som bara flickorna fick, och försvarade detta tilltag! Vad jag kan se har han därmed gett sin omoraliska programförklaring, a la Ingmar Gens ungefär. Helt ointressant man. Jag har faktiskt därmed ingen vidare lust att läsa hans ”pytt i penna” teser, men bra att få en kort resume´och förstås att du och Pär kollar sådant. (Har gjort det tidigare) ”Män förtrycker, men de skall bli förtryckta” typ. Mansförakt och dubbbelmoral, mot eget kön. Helmerssons skandalösa semlacitat är med i min artikel om statsfeminism på sourze. Tillsammans med Juholt och Reinfeldt, alla tre statsfeminismens beskyddare, av egna maktskäl.
    Överdriver jag?

  2. Jocke skriver:

    Framförallt behövs ju faktiskt män för att det ska bli några barn här i världen. Och jag är trots allt ganska säker på att en överväldigande majoritet av alla kvinnor faktiskt vill ha män i sina liv.

  3. Jack skriver:

    ”Förr var mannen det självklara familjeöverhuvudet, och idag verkar det ha skett en glidning mot att kvinnan är det inofficiella familjeöverhuvudet.”

    Så länge jag kan minnas från att äta på restauranter i Sverige med mina föräldrar har min mor varit den som förmodats och fått beställa och smaka av vinet, i 95% av fallen. När hon vid något enskilt tillfälle frågat andra vid bordet, t ex min far, har servitrisen avstyrande sagt ”det bestämmer du”.

    Detta är väldigt talande. Kvinnan är iochmed sådana omständigheter inte bara det inofficiella ( dvs det verkliga) familjeöverhuvudet utan det officiella! Någon registrerad titel hos skattemyndigheten som familjeöverhuvud har vi inte i detta land eller något annat vad jag vet, utan det närmaste officiell man kommer som familjeöverhuvud är just genom offentliga manifesteringar av en normaliserad bestämmanderätt över familjen.

    Dessutom undrar jag, hur pass präglade är restaturantskolor av feminism?

  4. Lövet skriver:

    Rent generellt är det ingen nyhet att kvinnor tar största andelen av besluten som rör hemmet. Att mannen ”ansetts som familjens överhuvud” har snarast varit formalia utåt mot omgivningen.

    Det är f.ö. i själva verket en ganska logisk följd av det sedan länge existerande mönstret där kvinnorna ”tar större ansvar hemma” – att de då får makten hemma är uppsidan på det myntet.

    Alla vet att med ansvar följer makt och med makt följer ansvar – det finns inget enkelriktat orsakssamband mellan någon av de två. Du kan inte ha makt över något utan att ta ansvar för det och tar du ansvar för något så får du automatiskt makten över det.

    Självklart är det därför som kvinnan blir ”Familjens projektledare” – då får hon hemmet och familjelivet som hon vill ha det.
    Det fascinerande uppstår när som i Gunilla Bergstens fall denna ”familjens projektledare säger upp sig”. Då lämnar hon ansvaret, men se då faller också hennes makt. Då får mannen makten över hemmet, då kan han prioritera det h a n tycker är viktigast. Då kanske en TP-match eller en WII-turnering med barnen plötsligt bedöms som viktigare än att rusa runt och damma under böckerna i källarkontoret, en familjeutflykt blir mer prioriterad än att byta gardiner i köket, högläsning för ungarna prioriteras högre än att lägga fram deras kläder kvällen innan…

    …jovisst då kanske de kom till skolan med udda sockor och utan extra vantar dagen därpå…
    …vilket skulle kunna ha varit världens undergång med den förra projektledaren, men ses med en axelryckning under den nye…

    Det är dags att börja maktanalysera kvinnornas beteende också!

  5. Lövet skriver:

    ..f.ö. håller jag med Jocke S om att Helmesson genom sin semmelartikel visat bockfoten så tydligt att han för alltid bör förpassas till den historiens skräphög där sådana som han, Gens, Rosenberg, Winberg, Wachenfeldt, Stridsberg, Solanas och alla de andra manshatarna hör hemma…

  6. Mia skriver:

    Lövet

    Gillade din analys skarpt!

    Och den kan väl just sammanfattas med:

    – Den kvinnliga och manliga könsrollen innehåller båda stora utmaningar och därför bör jämställdhet handla om bägge könens situation.

  7. Ola Normann skriver:

    Noen ganger virker det på meg som feminister rett og slett må være dumme, evt. ruset på sin nyvunne makt. Dersom Helmerson har rett og menn faller mer og mer utenfor samfunnet, så betyr jo det at nesten halvparten av alle barn som fødes ender opp som samfunnets tapere. Hvilke mødre er det som ønsker det? Det sies at foreldre ikke har det noe bedre enn det barnet som gjør det dårligst, og det kan jeg ut fra erfaring si er ganske sant. Derfor vil vel heller ingen kvinner ønske en slik utvikling?
    Med mindre feministene ser for seg at alle guttebarn skal aborteres i framtiden. Men da snakker vi om en ideologi jeg vil tro ingen ønsker å identifisere seg med.

  8. Jocke S skriver:

    Så här sa Helmersson:
    ”Ja, just i dag fick bara flickorna semlor. Det är ett sätt att visa att kvinnor i hela världen varje dag utsätts för fruktansvärda orättvisor. De får sämre utbildning, om ens någon, de förhindras att jobba, de gifts bort mot sin vilja, de misshandlas av sina män och de mördas av sina släktingar för att de älskar fel person.”
    Notera ”det är ett sätt att visa”. Usel pedagogik ger tafflig journlistik med trist svenska!

    Och så här skriver jag om det i min artikel om statsfeminism:
    ”Har man hört! Små pojkar skall alltså skuldbeläggas och straffas för kvinnors här totalt upphaussade problem? Ni kvinnor (och mammor!), hur orkar ni läsa!? ”Sämre utbildning”, vem, var? Var tog män ”i hela världen” och deras problem vägen? (Borde rentav småflickor straffas för dessa problem?) Jo, det är mot dem som det anklagande pekfingret riktas. Även här smygrasistiskt, mot män i andra länder! Mycket mer relevant vore väl då vatten och bröd åt vuxna män med makt (”vita, medelålders, heterosexuella”), som DN:s ledarskribent. FÖREGÅ MED GOTT EXEMPEL MÄN MED MAKT, NI SOM ANKLAGAR VANLIGA MÄN OCH SKULDBELÄGGER SMÅPOJKAR!”
    F.ö. Statsfeminism, är det kanske en medial konstruktion?

  9. Jocke S skriver:

    Och så här säger Doris Lessing:
    ”Jag var i ett klassrum med nio- och tioåringar, flickor och pojkar, medan en ung kvinna höll på att berätta för barnen att anledningen till att vi har krig är mäns våldsamma natur. Man kunde se de små flickorna, uppblåsta av självgodhet och självbelåtenhet, medan de små pojkarna satt där ihopsjunkna och närmast bad om ursäkt för sin existens, i tron att detta skulle bli ett återkommande mönster i deras liv.”

  10. Jocke S skriver:

    Bara titeln ”Den obehövlige mannen” visar ju hur skruvad Helmersson är. Och obehövlig! Minns f.ö. ett hemskt TV-program från början av 80-talet: ”Behövs mannen?” hette det.

  11. Kristian skriver:

    @Jocke S
    Utmärkt översättning av Lessings ”fat with complacency and conceit”.

Google