Att problematisera problematiseringen

20 juni 2011, av Pelle Billing

Elin Grelsson skriver i GP att leken utmanar vuxenrädslan. Med detta menar hon att genuspedagogiska förskolor så som Egalia utmanar vårt behov av att pojkar ska leka som pojkar och flickor ska leka som flickor. Vi vuxna vill alltså inte se att vi socialiserar våra barn in i en viss roll, och förskolor som utmanar denna process är hotfulla för oss.

Detta sätt att problematisera det konventionella är inte ovanligt, och låter ofta ganska rimligt när man läser det. Men vad händer om vi går ett steg längre, och problematiserar själva problematiseringen?

Myten om att barn är ett folk som bor i ett främmande land är fortfarande stark. I själva verket är landet vare sig främmande, oskuldsfullt eller fritt. Barn tar intryck av föräldrar och vuxna omkring sig, av vad de ser och hör och inte minst av hur andra barn agerar.

Visst tar barn intryck av sina föräldrar. Barn lär sig dagligen av sina föräldrar. Är det egentligen någon som tror annorlunda? Samtidigt blir inte alla barn i en familj identiska, och föräldrar säger ofta att respektive barn haft olika temperament och personlighet från dag ett.

Lika sant som att barn påverkas av sin omgivning, lika sant är det att barn inte föds som blanka blad.

Vi vill så gärna skydda våra prinsar och prinsessor i tuffa och söta kläder från klåfingriga genuspedagoger som vill göra alla till avkönade cyborger som lystrar till det neutrala pronomenet ”henom”. Vi vill så gärna tro att det är för barnens skull.

Vill alla föräldrar skydda sina prinsar och prinsessor i tuffa och söta kläder från klåfingriga genuspedagoger? Tja, många vill nog det. Men inte alla. Det finns även föräldrar som tror stenhårt på feminismen och genuspedagogiken.

Den viktigaste frågan att ställa sig är emellertid varför många föräldrar vill skydda sina barn. Är det för att de är rädda för det nya, det okända? Ja, många är nog rädda för det nya och det okända. Men det jag skulle vilja hävda är att det är två olika faktorer som sammanfaller här.

Föräldrar vill skydda sina barn från genusvetare inte bara för att de är rädda, utan för att de faktiskt vill det som är bäst för sina barn. De har märkt att barnet konsekvent väljer vissa leksaker redan de första två åren – när medvetandet om kön och vad som är ”rätt” är obefintligt – och dämed vill de försvara sitt barns rätt att få vara som det är.

Föräldrars rädsla för det okända behöver därför inte vara något stort problem för barnen, utan de traditionella normerna är gjorda för att de flesta barn ska kunna passa in i dem. Normerna är också mer flexibla än man kan tro; en pojke kan till exempel syssla med fotboll, schack, kampsport eller dataspel utan att ses som ”konstig”.

Givetvis behöver föräldrars rädsla inför friare könsnormer minska, och det gör den även generation för generation. Jämför 70- och 80-talisterna som föräldrar med 30- och 40-talisterna så syns en enorm skillnad.

Anledningen till att normerna behöver vidgas ytterligare är inte främst för ”genomsnittliga” barn, utan för att de barn som faller helt utanför ofta råkar illa ut. En pojke som vill leka med dockor och klä ut sig till kvinna behöver ovanligt progressiva föräldrar för att detta ska fungera – och även om han har detta kommer han nog att få det tufft bland andra barn. En flicka som vill spela fotboll och hänga med killarna kan också få problem, men oftast lite mildare sådana.

Så parallellt med att vi accepterar att många barn helt enkelt är ganska typiska i sitt könsuttryck, så behöver vi öppnare könsnormer för att kunna acceptera, inkludera och älska barn som är otypiska i sitt könsuttryck.

Öppnare könsnormer behövs, frågan är i så fall hur vi når dit?

Men det är inte för barnen som raseriet blir så stort. Genuspedagogik sätter fingret på vuxnas egen rädsla att gå utanför normer och könsrollstänkande. Då spelar det ingen roll hur många gånger som jämställdhetsdebattörer påpekar att det handlar om att ge barn möjligheter till hela spektrat av roller, lekar och identiteter, i stället för att låsa fast dem i kön för tidigt.

Visst är många vuxna rädda för det okända, och visst leder denna rädsla till att man sätter sig på tvären när en genusvetare ska uppfostra ens barn. Men även om många vuxna sätter sig på tvären av ”fel” anledning, så betyder inte detta att genusvetarna har rätt.

Vad finns det för anledning att strukturera om barnens vardag och förändra hela deras sätt att leka? Det känns lite som att utföra hjärnkirurgi på en patient med spänningshuvudvärk.

De flesta barnen trivs utmärkt på sin förskola, och både föräldrar och personal är nöjda med verksamheten. Problemet är som sagt den grupp barn som vill leka utanför könsnormen, men som straffas hårt för detta. Är det mest rimligt att bemöta detta problem med att:

  1. Programmera om den lek som barnen trivs med, utan att veta vilka effekter detta får på barnen.
  2. Lära personalen, och föräldrarna, att ta hand om (och stärka) de barn som faller utanför normen – samt markera för övriga barn att detta är OK och ska respekteras.

Vi ska inte bota huvudvärk med hjärnkirurgi. Vi ska inte döda flugor med bazooka.

Finns det en rädsla bland vuxna för att vidga könsnormer? Ja. Finns det barn som faller utanför rådande könsnormer? Ja. Ska vi jobba med detta på ett konstruktivt sätt? Ja.

Ska vi utan anledning släppa lös en icke evidensbaserad armé av genusvetare för att i grunden lägga sig i barnens lek, utan att vi vet ett smack om konsekvenserna? Nej. Förändringen i normer och i tolerans ska ske hos oss vuxna, och sedan överföras till barnen. Det är oetiskt att experiementera på barn, det vet alla forskare.

Dessutom är det bisarrt att föreslå en lösning som ligger så långt ifrån Ockhams rakkniv som man kan komma.

 

41 kommentarer på “Att problematisera problematiseringen”

  1. Mia skriver:

    Med ett barn av varje sort kan jag säga att de valt leksaker mer fritt i småbarnsåldern (upptill 3-4 år). Sen såg de vad som var ”passande”. Och då inte så mycket på förskola utan mer i tv och leksaksaffären. De uppfattar även ganska snabbt vilka kläder som är ”passande” utifrån affärernas uppdelning och reklam. Nä barn gör inte som vuxna säger utan som vuxna gör.

  2. Jocke S skriver:

    Jag växte upp mina första skolår, från 7 år, på landet i Skåne. Det vare en minst sagt konservativ och borgerlig familj och miljö, på en större gård. Men den enda i min ålder där, var en flicka, som också gick i samma klass.
    På gården lekte vi, och hon lärde mig hoppa hopprep, hage och bolla med bollar. (Något som jag kan forfarande). Antagligen lärde jag henne något. Ingen vuxen var där och styrde eller klagade att jag lekte tjejlekar!
    Men det intressanta idag, är att dessa tjejlekar är nästan borta! Iaf på skolor vad jag sett. De är inte fina nog, precis som en del annat som kvinnor gjorde förr. Gårdagens,stå vi spisen, nedvärderade som kvinnoförtryck och bla bla.
    Pojkar och flickor finner sin egen könsidentitet, i samma könsgrupp. Sedan när de känner sig trygga i det och i sin könsroll, så är de redo att korsa linjen till det andra könets grupp och lekkar. Det är det som skapar lite spänning och variation, utveckling, och allt det andra som följer. Men det börjar hos en själv och i en roll och identitet som man behöver.
    JS, f.d. fritidspedagog

  3. Anders B skriver:

    Som fyrbarnspappa (2 av varje sort :) ) håller jag med dig Mia. Jag tror inte heller att barn de första två åren är särskilt medvetna om sitt kön. Men det är däremot deras föräldrar som kanske tycker att de erbjuder både ”bilar” och ”dockor” på likvärdiga sätt till sina barn. Men barn är så mycket smartare än så och tolkar in små små skillnader i kroppsspråk och tonfall och väljer därför ”rätt” leksaker för sitt kön. (Min yngsta dotters första ord var förresten ”brrrmmm”, som bilen låter. Kul tycker vi)

  4. Jocke S skriver:

    Det finns ett annat ”Egalia”, nämligen RFSL:S queerfeministiska fritidsgård på Sveavägen i Stockholm. På deras hemsida kan man läsa i inledningen:-
    ”Vi som ses på Egalia är mellan 13 och 20 år och en salig blandning av bin, trans, vet inte riktigt, genderbenders, flator, jag vill inte definiera mig, queers, homosar, transgenderister, bögar… listan kan göras ännu längre!”
    Från 13 år alltså, kolla sin sexläggning…Fritidsgården är numera öppen bara en dag i veckan. Med i bagaget efteråt har följt droger på T-centralen nattsuddande, sprit i pridefestivalen osv. Jag har hört vittnesmål därifrån, och skrivit bl.a. annat om detta och om RFSU:S sexundervisning i skolor, i denna artikel på sourze,
    http://www.sourze.se/Extremsex_och_statsfeminism_prackas_p%c3%a5_v%c3%a5ra_barn_10749187.asp

  5. Jocke S skriver:

    En sak till. Jag gjorde faktiskt en leksakslastbil i trä till min dotter, när hon fyllde ett år. Hon drog den efter sig ett par år i snöre, (har den fortfarande i hyllan). Men den sa aldrig brrr, och den blev visst aldrig parkerad.
    Jag är rätt övertygad om att hon såg lastbilen mer som en hundvalp, som dök upp några år senare.

  6. Anders B skriver:

    Jag förstår inte hur man som förälder kan vara rädd för genuspedagoger som så vitt jag förstår bara har för ögonen att bredda barnens utveckling, dvs träna killar på traditionella tjejgrejor och vice versa. På så sätt kommer våra barn att växa upp som än mer kompetenta individer.

  7. HannaD skriver:

    Jag har kommit att på senare år reagera lite över själva grundprincipen som ligger bakom. Som jag förstår den torde den lyda: ”Vi måste lära våra barn det vi inte kan, så att utvecklingen på sikt går i den riktning vi önskar”. Och som jag sen förstår det så är dessa vi inte en majoritet i en demokratisk process utan en typ av oligokrati, några som tycker sig veta i vilken riktning samhället bör sträva.

    Och det är väl detta som gör genuspedagogernas resonemang lite olustigt i mitt tycke. Själva processen ska ske lite bakom ryggen på mig som förälder, eftersom jag inte tillhör dem som ”vet bättre”.

    I Ingemar Gens uttalande för en tid sen fick vi höra att om barnen leker fritt så gör de som de blivit lärda hemma. Såklart. Precis som snickarens barn hittar hammaren och vår son söker datorn hemma… Som jag blivit lärd så är just detta lekens syfte. Att bearbeta sina intryck från barnens vardag och verklighet. Om lekarna på dagis styrs av personal att inte spegla deras verklighet, så vet vi faktiskt inte i nuläget vad som sker i deras psykiska utveckling. Det kan vara ett farligt expriment. Inte just att man vänder på könsrollerna, men att man visar barnen att deras omvärldsupplevelse är fel, vilket jag anser att man lätt riskerar att göra.

    Därför blir min slutsats idag att för att förändra barns lek och de roller de tar i leken så måste man ha med föräldrarna på tåget. Och det har vi på många sätt. Pappor tar ut föräldradagar som aldrig förr och skapar täta relationer med sina barn i vardagen. En vardag som är lika full av disk och tvätt och städning som när en mamma är hemma. Klart som korvspad kommer de barnens lekar att te sig lite annorlunda. Kanske tar det några generationer, men det är med de vuxna vi måste börja. Fria individer som är föräldrar och kan välja vilken roll de tar mot sitt barn.

    Barnet kan inte på samma sätt välja. De kan bara uppleva, tolka, sätta ord på och leka vad de ser. Låt oss låta dem detta!

  8. Mia skriver:

    Jocke S

    Så var ska de ickeheteronormativa ungdomarna kunna träffa likasinnade då? Jag menar nu när samhället (och tonåringar) inte alltid är så toleranta. Andra ungdomsgårdar riktar sig väl till 13-20 åringar? Och även där förekommer ragg som leder till sex, tro mig. Och alkohol och droger är ett ungdomsproblem inte ett ”läggningsproblem”. Det som möjligen är oturligt är att det ligger i stan (av förklarliga skäl, tillgängligt för hbtq-individer runt om i sthlm) men det finns det andra ungdomsgårdar som gör också och som dras med samma problem. Och de i förorterna är inte förskonade de heller. För mig blir det du skriver mest ett bevis för att Egalia behövs och kommer att fortsätta behövas länge än.

  9. Jocke S skriver:

    Har du läst artikeln och vad som händer? Jag vet. Man lockar inte trettonåringar så här. De kunde lika gärna satt ut en skylt med om att ”här handlar det om sex, kom och kolla vad du har för läggning”. Det bli en uppmuntran från vuxenhåll men gömt bakom ett förvirrat barn (”vet inte riktigt vad jag är för nån”) för trettonåringar som inte är mogna för det.
    Men tyck vad du vill, jag har redan debatterat de här tillräckligt. Och artikeln handlar också om RFSU: snabbutbildade 20-30-åringar som talar med 14-åringar om kuk och fitta och röven. Visst dom kan orden innnan. Men vuxet?
    Om du är förälder, säger du så till dina barn? Har du torkat dig i ……?
    F.ö betackar jag mig för all sorts genusfeminism som pedagogik. Har vi inte sett nog? I en annan skola jag väl känner, är en rätt känd extremfeminist rektor. Hon har sagt offentligt angående boken om Solanas: ”Framtiden är din, Solanas!” Är det då när männen skall utrotas?

  10. Mia skriver:

    Jocke S

    Ja jag har läst och delar inte din uppfattning, och jag vet också. Jag har erfarenhet av många ungdomar såväl heteronormativa som ickeheteronormativa (och av Pride). Och som jag ser det är det främst heteronormativa som tolkar in sexet i avvikande läggningar. Jag menar vanliga ungdomsgårdar vänder sig ju till heteroSEXuella ungomar. Och liksom en heteronormativ ungdom ”vet” så ”vet” även en ickeheteronormativ (ofta långt tidigare än i tonåren).

    Vad man sen kallar delarna under bältet samt vad någon rektor sagt lämnar jag därhän då det faller utanför ämnet ickeheteronormativ ungdomsgård. Och jag hittar heller inget liknande på Egalias sida men annan trevligt som:

    ”Varför Egalia?
    Det finns tydliga regler i till exempel skolan för hur man får vara och inte får vara. Om man inte passar in i kraven på att vara kille eller tjej på förväntade sätt, eller vem man ska bli kär i så kan det ibland kännas tufft och ensamt. Vi tycker att det är viktigt att alla vet att man inte är ensammast i världen och därför har vi fixat ett ställe som vi kan träffas på. På Egalia är det vi som sätter reglerna, här får alla vara precis som dom är.

    Vad händer på Egalia?
    Egalia fungerar ungefär som en vanlig fritidsgård. Det finns alltid minst tre ledare på plats som tar hand om dig om du är ny. En vanlig kväll kommer mellan 25 och 40 ungdomar till Egalia. Det kommer alltid flera nya varje gång, så kom du också!

    Det brukar alltid hända roliga saker på Egalia. Tusen pyssel, föredrag, författarbesök, bio, teater, filmkväll, bowling och andra roliga event. Och massa snack med nya människor så klart.

    Det är helt gratis att hänga på Egalia och du behöver inte vara medlem eller något sånt. Varje gång får man också fika.”

    Och ja jag har också diskuterat detta förr och tycker det jag tycker med eller utan din tillåtelse och instämmer i PBs:

    ”Finns det en rädsla bland vuxna för att vidga könsnormer? Ja. Finns det barn som faller utanför rådande könsnormer? Ja. Ska vi jobba med detta på ett konstruktivt sätt? Ja.”

  11. Jocke S skriver:

    Mia
    Ja jag har läst allt det där. Du plockar ut det vanliga trevliga, men lämnar baksidan därhän (med ett undantag). Vem är du, en smygfeminist, som låtsas vara kritisk ibland?
    Eller är du en vuxen kvinna, som ställer upp för idén att locka 13 åringar att testa sin sexualitet? På ett sätt som inte män kan göra, om de inte är med i ett feministiskt nätverk? Som RFSU/RFSL med sina högt betalda löner för sexinfo, och ingen koll alls.
    Egalia är ett raggninggsställe, omvittnat. Det kan locka dit vilken äldre pedofil som helst, man som kvinna. Jag vet vad det kan ställa till med. Tydligen inte du!
    Det handlar om olovliga13-åringar. Och vanliga fritidshem går INTE ut ens med ordet ”sexualitet”/eller närliggande i lansering eller på hemsida.
    Vuxna skall inte puscha på sexdebuten. Det klara de bäst själva, med mogen info.På 70-talet fanns det en norsk grupp som ville att föräldrar skullle lära barn onanera.
    Och jag är inte intresserad av att debattera med dig mer i frågan som jag sagt.
    Jag har sett baksidan, det räcker. Gratulerar övriga Sverige, som slipper både Pride och Egalia!

  12. Mia skriver:

    Jocke S

    ”Vem är du, en smygfeminist, som låtsas vara kritisk ibland?
    Eller är du en vuxen kvinna, som ställer upp för idén att locka 13 åringar att testa sin sexualitet?”

    Ingetdera men känner till ”diskussionsmetoden” – variant på halmgubbe/dubbel bestraffning.

    Vad är du, en konservativ maskulinist som låtsas vara för jämlikhet ibland? Eller en gammal man som tycker att hbtq-individer borde förpassas tillbaka till garderoben?

    Och för att inte vara intresserad av att debattera frågan så hade du mycket att säga (samt att du initierade den). Men jo jag förstår också att vi inte kommer längre.

  13. Robin skriver:

    ”Förändringen i normer och i tolerans ska ske hos oss vuxna, och sedan överföras till barnen. Det är oetiskt att experiementera på barn, det vet alla forskare”.

    Just så. Jag ser gärna att mina barn leker med leksaker som traditionellt sett har lekts med av barn av det andra könet. Jag ger dem sådana möjligheter men vill absolut inte att någon myndighetsperson ska styra dem till det.

    Ideologisk experimentverkstad på förskolan för tankarna till diktaturer. Ingen socialistisk pionjärverksamhet och inga borgerliga minientreprenörscoacher, tack. Särskilt ogärna vill jag ha genusvetare där eftersom de är drillade i en vetenskapligt förklädd ideologi som offerstämplar det ena könet och brännmärker det andra.

  14. Anders B skriver:

    Helt fel Robin! Läs eller lyssna på t.ex Kajsa Wahlström som propagerar för att vidga de båda könens färdigheter. Ingenting om brännmärkning eller offerstämpling. Referenser tack på det du kallar vetenskapligt förklädd ideologi!

  15. Savoy skriver:

    Självklart skall det finnas fritidsgårdar för hbtq-personer. Det är väl jättebra.

    Det finns personer i vårt samhälle som inte vill det, som föraktar dessa personer.

    Samtidigt finns det ett utbrett förakt och sanktionerat förakt mot heteronormen.

    Hur kommer det sig t ex att ”Heterohatets dag” får anordnas (med statligt stöd, vill jag minnas) i Göteborg?

    Vad är det egentligen för trams?

    Är man inte en del av det ”normativa”, så skall man hata det?

    Det queerfeministiska hatet mot (hetero)män har fått helt unika proportioner i Sverige.

  16. Jocke S skriver:

    Mia, ja där kom det fördomarna, stämpeln!: ”Vad är du, en konservativ maskulinist som låtsas vara för jämlikhet ibland? Eller en gammal man som tycker att hbtq-individer borde förpassas tillbaka till garderoben?”
    Var någonstans uttrycker jag det? Jag tycker bara 13-åringar skall få var ifred OK?
    Annars kunde jag locka dig, (ja inte så förstås, usch gubbhetero, som man lockar 13-åringar), men att testa din feminism och ditt mansförakt, genom den testruta jag har.
    En annan gång kanske?.

  17. Savoy skriver:

    Anders B,

    Det finns säkert enstaka genuspedagoger som menar och vill väl (precis som det finns feminister som verkligen är för jämställdhet).

    Men det går inte att bortse från att hela genuspedagogiken och ”forskningsfältet” är fullkomligt genomsyrat av radikalfeministisk ideologi.

    Det handlar om att ”avprogrammera” och ”befria” samhället från det som kallas manlighet.

    Och det är på förskolorna det skall ske.

  18. Mia skriver:

    Jocke S

    Mina fördomar av dig var en direkt spegling av dina fördomar om mig (samma härskarteknik alltså) men det gick dig visst helt förbi??
    Men som sagt vi har nått punkten agree to disagree som jag brukar säga.

  19. Chattanoga skriver:

    Anders B

    Jag har läst Kajsa Wahlströms ”Flickor, pojkar, pedagoger”.

    Hon har ett gott uppsåt, men att kalla hennes ansats för vetenskaplig är ett påstående som förpliktigar. Ingenstans i boken redogör hon för vilka vetenskapliga metoder som använts eller vika alternativa hypoteser som testats.

    Nej – gärna genusvetenskap, men då ska den göra skäl för namnet vetenskap.

    P.S. Ingen jag känner är emot att vidga barnens könsroller.

  20. Jocke S skriver:

    Dessutom måste väl i så fall s.k. ”genusvetenskap” omfatta båda könen?
    På båda könens villkor, för båda könens bästa? Eller?
    Dessutom, som jag skriver och påstår ovan. Män och kvinnor har korsat varandras könsroller/revir sedan urminnes tider!
    Och nu kommer det en ”akademisk disciplin” som påstår att den kommit på något nytt!
    Detta är faktiskt inget annat än skrattretade!

  21. Robin skriver:

    @Anders B

    ”Referenser tack på det du kallar vetenskapligt förklädd ideologi”!

    Javisst, ta till exempel denna avhandling i mängden. http://www.lu.se/o.o.i.s?id=12588&postid=1761928

    Markera allt, kopiera och klistra in i valfritt ordbehandlingsprogram. Byt ut ordet ”feminism” mot ”marxism” genomgående. Byt sedan ut ”gender” mot ”class”. Läs igen. Två citat:

    1: ”Firstly, I want to acknowledge my two main supervisors, Diana Mulinari and Tiina Rosenberg: you have read so many drafts of the text and discussed the
    issues raised in this study with such a deep knowledge, intellectual
    complexity and political conviction”.

    Har du någonsin sett political conviction (politisk övertygelse) hyllas i en text i något annat forskningsämne och i så fall var?

    2: ”Marxists in Sweden realise that Sweden’s international reputation of its policies for class equality are an effect of a successful collaboration between the marxist movement and the state, and marxists are often proud of this progress”.

    Den som inte ser ideologin i detta är knappast läskunnig.

  22. barfota skriver:

    @Pelle
    Bra och tydligt skrivet Pelle och jag håller fullständigt med dig.

    ”Det är oetiskt att experiementera på barn, det vet alla forskare.”

    Så snälla genustramsare, sluta sabotera våra barn.
    Sök terapi för egen del i stället, skulle den gå snett så drabbar det bara er själv inte de oskyldiga barnen.

  23. JD skriver:

    Som förälder eller som förskolepersonal ska man alltid ifrågasätta sina egna motiv med att styra barn. Man bör alltid utvärdera sina egna metoder och vara intuitiv inför varje enskilt barn. Det handlar inte om att vara osäker på sin uppfostringsmetod utan om att vara intuitiv inför varje enskilt barns behov.

    Genuspedagogikens industriella uppfostringsmetoder saknar utrymme för individuella anpassningar då mallen för hur man ska forma barnen är satt på förhand. Metodens principer blir viktigare än syftet med metoden och det är farligt då det gäller uppfostran av barn.
    Barnen är genusvetenskapens verktyg för att konkritisera den pedagogik som man teoretiskt har utformat utifrån en generell bild av hur man vill att kollektivet ska utformas.

  24. Man United skriver:

    Nazismens appelering till medelklassen medför att människor 2011 fortfarande inte har lärt av historien. Allt börjar så oskyldigt, och är svårt att stoppa när det är försent. Att oberoende bloggar som pellebilling.se genusnytt.se journalist Ingrid Carlqvist lever upp till journalismens oböjliga kall att granska makten och publicera oavsett att man riskerar förlora jobbet eller gå emot sin chef gör att hela yttrandefriheten med journalistkåren och framtida publicering kommer sättas på prov. Det visar inte minst när så fundamentala grunder som sk oberoende rättsstat ifrågasätts (-rättssäkerhet) catrine da costa, Tomas Quick och nu utlämningen av Julian Assange….

    Instämmer med Pelle Billing som gång på gång vill ha en öppen debatt i det offentliga rummet. När så inte sker dvs när politiker, journalistkåren och rättsstaten blint lyder radikal feminism skapar människor sina egna vägar,skapar motstånd genom intellekt och yttrandefrihet och utmanar ett hel generation som står som ansvariga för att det kunde bli så här.

  25. Jax skriver:

    Pelle, du är ute lite och snurrar i denna fråga. Det finns ytterligare ett alternativ i frågan om våra könsroller – och det är att de är naturliga och positiva och att vi mår bra av dem.

    Det är med säkerhet så att könsrollerna ligger djupt i vår mänskliga natur, (så som den även gör i alla andra däggdjur och varelser på vår planet). Det bästa vi kan göra för ett barn är att hjälpa det att stärka sin könsroll och sin könsidentitet. Hur skall ett barn annars kunna växa upp till en trygg människa som känner sig fast rotad i samhället?

    Barn behöver ledning och normer. De behöver föräldrar och en vuxenvärld som är tydlig och någorlunda konsekvent.

  26. [...] Se Pelle Billings inlägg om att problematisera problematiseringen [...]

  27. maxine skriver:

    Hej Pelle,

    du skriver

    ”Problemet är som sagt den grupp barn som vill leka utanför könsnormen, men som straffas hårt för detta.”

    borde det inte snarare vara det faktum att barn som vill leka utanför könsnormerna straffas hart, som är problemet, och inte själva gruppen barn ? även om det egentligen (hoppas jag) är vad du menar, sa är formuleringar viktiga.

  28. Pelle Billing skriver:

    maxine,

    Du har rätt. Men detta är en blogg och ingen betalar mig så du får ställa förväntningarna därefter.

  29. Pelle Billing skriver:

    Jax,

    ”Pelle, du är ute lite och snurrar i denna fråga. Det finns ytterligare ett alternativ i frågan om våra könsroller – och det är att de är naturliga och positiva och att vi mår bra av dem.”

    Jag skriver i min text: de traditionella normerna är gjorda för att de flesta barn ska kunna passa in i dem.

    Jag skulle kunna förtydliga ytterligare och säga att vår biologi och våra könsroller har utvecklats i samklang med varandra, och i samklang med vår omgivning. Därmed passar könsrollerna bra för väldigt många av oss, samtidigt som det är viktigt att rollerna inte blir ett tvång och att alla som vill vara annorlunda får vara det.

    Det är även viktigt att definiera vad vi menar med könsrollerna. Jag trivs med att vara maskulin man och jag gillar feminina kvinnor. Men jag vill inte att män ska ses som kanonmat eller förbrukningsvara, och jag vill inte att kvinnor ska stängas ute från arbetsmarknaden. Rollerna utvecklas över tiden, även om det finns kvar en polaritet som inte försvinner.

    Det enda budskapet som behövs är att vi alla får leva som vi vill. Vare sig man vill vara ”traditionell” eller ”normbrytande” ska man få vara det i fred och det är inte statens uppgift att lägga sig i här.

  30. Jocke S skriver:

    ”och det är inte statens uppgift att lägga sig i här.” Det är väl det väsentliga? Staten har insett och lagstadgat om, att mångkultur skall accepteras, liksom religionsfrihet, att man får ha vilken sexuell läggning man vill (som inte drabbar andra), osv. Då blir det väldigt fel att de skall lägga sig i folks könsroll, som är delvis en del av ens sexuella läggning.
    Och som sagt, det sker allttid ett stort utbyte, frivilligt, över könsrollsgränserna.
    Som luckrades upp redan INNIAN feminismen slog klorna i oss, och slog in de redan öppna dörrarna!

  31. leifer skriver:

    Pelle
    ”Det enda budskapet som behövs är att vi alla får leva som vi vill.”

    Så är det förstås inte, vi växer upp i en familj med vissa normer, samhället vi lever i har vissa normer. Lagar och regler är med att forma livsvillkoren. Så givetvis kan inte alla få leva som dom vill.

  32. leifer skriver:

    Jocke S, där har du nog fel. Staten har börjat överge tanken om mångkultur, idag talar man istället om ”mångfald”. Fortfarande är detta dock mycket flummigt och ingen vet säkert vad det innebär i praktiken. Sverige är dessutom ett av världens regeltätaste länder i världen, inte minst skattereglerna är omfattande. Vårt välfärdssytem är ganska effektivt att begränsa mångkultur i praktiken. Hela den socialistiska tanken är för övrigt byggd på tanken om likriktning.

    Det som är en stor paradox i sammanhanget är att svenska feminismen talar om att man är för mångkultur och sen vill man inte acceptera kulturer med könsroller. Dvs egentligen accepterar man ingen kultur då, alla kända samhällen har alltid varit könsuppdelade. Även så den svenska kulturen även om den idag är det bland det minst av alla. Eftersom könsroller är bland det mest centrala i en kultur, det som är dess innersta kärna, så undrar man på vilket sätt mångkultur och ett icke könsrollsamhälle är möjligt. Här är det kortslutning hos vänstermänniskor i Sverige, och det visar sig bland annat i hur mycket man är emot kristna värderingar (som ofta trycker hårt på att bevara könsroller).

  33. Jocke S skriver:

    Leifert ”Det som är en stor paradox i sammanhanget är att svenska feminismen talar om att man är för mångkultur och sen vill man inte acceptera kulturer med könsroller.” Ja det är ju precis det jag säger. Om de sedan har ändrat sig från mångkultur till mångfald medan jag varit utomlands är väl in mitt ”fel”? Och ändå skriver du åter ”mångkultur” i citatet! Otydliga petitesser anser jag! Och De har fel, låt oss komma överens om det. Hela pridefestivalen är f.ö full av diverse snåriga könsroller, inte av ett upphävande till nån slags neutral ickekönsroll. Heltokigt!
    Dessutom visar jag med mitt eget exempel här ovan, att man har korsar varandras könsroller, även som barn.

  34. leifer skriver:

    Jocke S, det har varit politiskt korrekt att svänga sig med ”mångkultur”, det ska då vittna om stor öppenhet, tolerans och godhet. De som pratat emot mångkultur och mångfald är då antingen rasister eller trångsynta små enfaldiga människor. Detta alltså den politiskt korrekta bilden. Därför reagerar jag när folk pratar om att dom är för ”mångkultur” och vill gärna syna bluffen.

    Personer som pratar om det har sällan eller aldrig tänkt igenom vad det verkligen handlar om, och det gäller främst svensk feminister (perspektivet här är ju jämställdhet mellan könen och hur man definierar jämställdhet). Man undrar då varför ex Romer (som lever i en väldigt tydlig könsrollskultur/patriarkat) ska få ”ha sin kultur” i Sverige medan svenska män och kvinnor ska leva enl likhetsfeminism. Ännu svårare blir då att förstå hur Romer ska kunna göra om sin kultur så den passa likhetsfeminism och ändå ha kvar sin kultur. Det blir ju då i bästa fall bara nån light form.

    Vad gäller att man ändrat från mångkultur till mångfald, så är det inte allas en petitess. Det är faktiskt så att staten övergett tanken om mångkultur i Sverige. Samma linje alltså som när Angela Merkel pratar om att mångkultur misslyckats och man har nu övergett den linjen. Nu handlar det alltså om integration och att man alltmer börja slåss för ”kvinnors rättigheter” även hos invandrade grupper. Men märk väl att det då just handlar om att dessa kvinnor ska leva alltmer enl västerländsk modell. Kritiken blir ju då samma som den mot kristna grupper eller mot kvinnor som vill vara hemma med barnen. Detta har varit tydligt nu på senare tid när man alltmer börjar pusha för att invandrarkvinnor ska ut snabbt i arbetslivet, bl.a. pratas det om att minska bidrag för att på så sätt ”tvinga” ut folk i arbete.

  35. Jocke S skriver:

    Ja jag har missat det med att man ändrat fokus, (bor mest nere i Europa) skulle det gälla över hela linjen? Och visst är feminismen paradoxal här. Också.
    Men jag upprepar, jag använder aldrig ordet patriarkat som du. Ge fingret…
    Vi vet inte helt vad som ligger bakom främmande folks olika könsroller, eller hur det var ”förr i tiden”, när överlevandet stod i fokus. För bara hundra år sedan här, och fortfarande på många håll i världen.
    Mannen är oftast första garanten för familjens materiella välfärd.
    Men också som Geoff Dench säger , ”det är kvinnan bakom allt!” Hennes krav…
    ”Nu får du gå ut och greja lite mammutstek!”

  36. leifer skriver:

    Jocke S

    Man kan alltid vrida och vända på vem som bestämmer, det viktiga handlar ju om att det finns könsroller och hur dom ser ut.

    Sen kanske är partiarkat ett feministord. Men man kan nog inte blunda för att samhällen där mannen anses vara normen för auktoriteter, experter och kunniga etc finns och har funnits. Särskilt tydligt bland religiösa grupper där ex präster ska vara män och där det även finns en syn att mannen ska vara familjens överhuvud. Igen kan man säga att det inte i sig är givet nån räkmacka- Men nånstans handlar det om att erkänna såna sidor också. Såna här föreställningar lever ju också kvar när män och kvinnor ska mötas i kärlek. Då ska mannen inta denna roll av att vara manlig, kvinnor av att vara kvinnliga.

    I Sverige tycker jag det numera är högre krav på männen i detta avseende, dvs männens frigörelse återstår! Alternativet är menar jag att gå tillbaka till ett samhälle där männen har sina områden, och kvinnor sina. Dvs även män får då fredade zoner och slipper bli ifrågasatta ständigt av samhället, kvinnor etc. Idag har ju svenska männen blivit lurade och ändå lyckas samhället indoktrinera dom att dom har massa fördelar som män pga sitt kön i Sverige. Jag undrar idag vilka det är och har bett feminister om en lista på vilka fördelar en manlig individ har. Men aldrig fått nån lista…

  37. Jocke S skriver:

    leifer. Vilka går i kyrkan? Kvinnor! Vilka vill ha starka män? Kvinnor!
    Men jag säger inte att män är oskyldiga. Män som provoceras kan bli förfärliga. Och kvinnor likaså. Anita Goldman: ”Grymmare än männen”

  38. leifer skriver:

    Jocke S, i grunden påstås feminismen kritisera det du säger, dvs man lägger inte skulden på det ena könet utan kritiserar strukturer. Nånstans gick det fel och idag skuldbeläggs enbart män för allt ont. Man kan knappt öppna en tidning utan att få en känga.

    Idag t.ex. i Expressen
    ”Korruption hör ihop med män”
    ”Den typiskt korruptionsmisstänkte svensken är en medelålders man”

    Lena Wängnerud är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet

    http://www.expressen.se/debatt/1.2477185/lena-wangnerud-korruption-hor-ihop-med-man

  39. vildsvinet skriver:

    uppfostrad av en feministisk mor och en frånvarande (jobbande) fader vet jag vad feminismen vill: göra pojkar osäkra och neurotiska, dvs svaga och lätta att styra

  40. vildsvinet skriver:

    nu behövs inte kanonmat utan vad som behövs är konsumenter…

  41. vildsvinet skriver:

    eller hur. tänk själv. var obekväm.

Google