Lundapolis om nedlagda våldtäktsåtal

29 juni 2011, av Pelle Billing

Amnesty, som förr jobbade med att få ut människor ur fängelset, vill nu ha fler bakom lås och bom.

OK, jag kostar på mig att raljera lite, men faktum kvarstår att Amnesty bytt profil från en frihetssökande till en radikalfeministisk organisation. Numera har de manligt fysiskt och sexuellt våld (mot kvinnor) som en av sina huvudfrågor.

Till sakfrågan. Stämmer det att Lunds oförmåga att få våldtäktsanmälningar att leda till åtal är problematisk? Ska vi oroa oss över att ingen av de 41 anmälningarna år 2010 ledde till fällande dom?

Frågan är relevant att ställa, och i en intervju i Sydsvenskan ger kriminalkommisarie Stephan Söderholm följande svar:

– Min analys är att det inte är något konstigt i detta, säger Stephan Söderholm.

– Några anmäler våldtäkt som ska ha begåtts för flera månader eller år sedan. Då är det omöjligt att säkra några bevis.

Ett annat problem är att såväl anmälaren som den misstänkte ofta varit kraftigt berusade och har svårt att i efterhand redogöra för vad som hänt.

– I några fall har kvinnan en pojkvän men har i berusat tillstånd gjort något med någon annan man. Sedan blir de byxis och gör en anmälan.

– Ofta står ord mot ord. Jag förstår att det måste kännas hemskt för kvinnan att inte bli trodd. Men det är också hemskt för en person att bli anklagad för något denne inte har gjort. Och ofta är mannen i ett underläge i den här typen av utredningar.

I flera av anmälningarna har kvinnan någon form av handikapp.

– Ta den 14-åriga flickan som gjort flera anmälningar. Hon är kontaktsökande och försätter sig i situationer där hon kan bli utnyttjad. Jag vill påstå att hon är en fara för sig själv.

Söderholm avfärdar alla tankegångar om att det skulle vara manliga strukturer inom poliskåren som gör att anmälningar läggs ned.

– Det flesta utredningar har lagts ned av kvinnliga åklagare.

Citaten talar för sig själva, och det är en befriande ärlighet som kriminalkommisarien uppvisar. Det enda han inte nämner (utan bara antyder) är falska anmälningar, men det har en kollega till honom redan gjort.

Vi kan nog alla instämma i att våldtäkt är ett hemskt brott och att vi helst av allt skulle vilja se varje skyldig individ i fängelse. Men problemet de senaste åren i Sverige är inte att det funnits en attityd av att ”våldtäkt är väl inte så farligt”. Utan problemet har varit att våldtäkt använts som ett slagträ mot gruppen män, samtidigt som polisen har misstänkliggjorts – utan att man haft något på fötterna.

Sanningen är istället att män ofta förespråkar hårdare straff för våldtäkt än de nuvarande, och att föraktet för våldtäktsmän är stort i manliga kretsar. Vi vill helt enkelt att våra fruar, flickvänner och systrar ska kunna känna sig trygga.

Parallellt med detta har samhället ignorerat det växande problemet med falskanmälningar och att det är många så kallade ”problemindivider” som anmäler våldtäkter och upprepade gånger försätter sig i problematiska situationer. Det som lundapolisen säger om detta stämmer väl med det jag hört från gynekologer. Ett flertal av de som anmäler våldtäkt gör det upprepade gånger och har stora psykosociala problem i sin vardag.

Diskussionen om våldtäkt är på väg att bli mer nyanserad, och det gynnar oss alla, kvinnor som män.

P.S. Även en åklagare från Lund uttalar sig i Sydsvenskan.

 

Vissa personer har ännu inte förstått att feminismen redan har haft sin formtopp i Sverige. Att det blivit omodernt och klumpigt att gå till attack mot män.

Särskilt tragiskt är det när en blivande läkare, så som Cecilia Verdinelli, avslöjar sin okunnighet mitt på Aftonbladets ledarsida.

Verdinelli skriver:

Att den manliga medelklassens reaktion kommer via skönlitteraturen snarare än via rapporter eller debattskrifter är logiskt. Att driva hem tesen att den grupp i samhället som fortfarande sitter på lejonparten av resurserna och positionerna är undanträngd och hotad av, typ, genuspeda­goger och invandrargäng i en ohelig allians, låter sig helt enkelt inte göras med hjälp av data.

Låter sig inte göras med hjälp av data?

Som blivande läkare borde Verdinelli veta att dessa medelklassmän kommer att dö flera år före sina medelklassfruar. De löper större risk att trilla ur samhällssystemet och bli hemlösa. Ansvaret ligger på deras axlar när fru och barn ska försvaras, utan att någon lön betalas ut för detta.

Risken är även överhängande att medelklassmännen kommer att bli betydligt mer fåtaliga än medelklasskvinnorna framöver, med tanke på att nästan dubbelt så många kvinnor tar ut en examen på högskolenivå. På läkarlinjen – där Verdinelli själv håller till – har kvinnorna för länge sedan tagit över.

Medelklassmännen har det svårt i vårdnadstvister, svårt att få bli sjukskrivna (medan medelklasskvinnan blir sjukskriven för samma diagnos) och kan knappt få något stöd av samhället vid våld i hemmet.

Jag skulle kunna fortsätta rada upp den data som Verdinelli efterlyser, men jag hänvisar helt enkelt till de punkter och källhänvisningar som finns hos Mansnätverket.

Hennes artikel fortsätter sedan:

Den som vill driva tesen att det är synd om medelklassmännen har inte så mycket att hämta hos SCB. Reaktionen måste därför med nödvändighet ta omvägen via psykologiserande skönlitteratur som sedan tuggas till ideologi i spalter, på ledar­sidor och i ryggdunkningarna på Twitter.

Ryggdunkningar på Twitter? Jag vet inte hur mycket Verdinelli vistas på Twitter (not that much by the looks of it), men det är knappast ryggdunkningar mellan medelklassmän som dominerar. Däremot hyggligt med ryggdunkningar för den misandriska artikel som hon själv har skrivit.

Jag har två uppmaningar till Verdinelli:

  • Lämna 90-talet bakom dig och börja diskutera könsfrågor på ett intelligent sätt.
  • Läs på om självmord, livslängd, våld i hemmet och andra områden som du behöver kunna som läkare – så kanske du kan tillägna dig en empati och en relevant kunskap i ditt möte med manliga medelklasspatienter.
 

Spännande ny tidning: New Male Studies

27 juni 2011, av Pelle Billing

new-male-studies

För närvarande pågår arbetet med att skapa en ny internationell tidning om mansfrågor.

Jag har blivit tillfrågad om att vara en del av tidningens advisory board och jag har tackat ja till detta. Andra medlemmar där är Warren Farrell, Katherine Young och Roy F. Baumeister så jag är minst sagt i gott sällskap.

Viktigast är emellertid att det är ett seriöst initiativ som inte är inriktat på att klaga, utan som är inriktat på att förbättra kunskapen om män samt förbättra mäns livssituation. Det är sådana initiativ jag vill stödja och bidra till.

Det känns även bra att Sverige är representerat, när dessa tunga namn drar igång en tidning inför framtiden.

Så här skriver man om tidningens inriktning och fokus (svensk översättning efter originaltexten):

Rationale

In response to a now well-documented decline in the overall well-being of males in postmodern culture, a group of Australian, Canadian, European and American scholars have gathered to work together to publish research essays, opinion pieces, and book reviews on all aspects of the male experience.

Main Foci

Several broad areas of fundamental interest and concern have been identified:

(1) the experience and outcomes of education for boys and young men, (2) challenges and difficulties of developmental transition for males – especially adolescents, (3) significant disparities in health outcomes for men compared with women, (4) the vital role of fathering, (5) the inordinate number of males in the penal system, (6) the characterisations of men and boys cultivated within popular culture, academe, and many social institutions, and (7) how men experience and are affected by the kinds of occupational, familial, and social roles that are culturally required of them.

Syfte

Med anledning av den väldokumenterade nedgången av mäns övergripande välmående i postmodern kultur, har en grupp australiensiska, kanadensiska, europeiska och amerikanska forskare/skribenter samlats för att publicera forskningsarbeten, debattinlägg och bokrecensioner om alla aspekter av upplevelsen av att vara man.

Huvudsakligt fokus

Flera områden av grundläggande intresse och angelägenhet har identifierats:

(1) upplevelsen och resultatet av pojkars och unga mäns utbildning, (2) utmaningar och svårigheter i utvecklingsmässiga övergångar för män – särskilt tonåringar, (3) betydande skillnader i hälsoutfall för män jämfört med kvinnor, (4) faderskapets centrala roll, (5) det oproportionerliga antalet män i fängelse, (6) bilden av män och pojkar som odlas i populärkulturen, akademin och många sociala institutioner, och (7) hur män upplever och påverkas av de sociala, familje- och sysselsättningsroller som förväntas av dem kulturellt sett.

 

Flickvän sov – dömd för våldtäkt

23 juni 2011, av Pelle Billing

DN rapporterar om en ung man som dömts till 14 månaders fängelse och 85 000 kronor i skadestånd efter att han haft sex med sin sovande flickvän:

Flickvännen hade tagit en sömntablett och samlaget var därför inte frivilligt, anser domstolen.

19-åringen säger sig ha trott att flickvännen var avslappnad snarare än att hon sov och nekar till brott.

Jag kan tänka mig att folk har väldigt skilda åsikter om denna dom.

Brottsbalken har följande att säga:

6 kap. Om sexualbrott
1 § Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.
Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd.

Man kan alltså hävda att det finns stöd i lagstiftningen för domen.

Två frågor till er läsare:

  • Är lagstiftningen tillfredsställande, eller vill du ändra något?
  • Ska man ta hänsyn till att den unge mannen trodde att hon var avslappnad och inte sovandes?
 

Ordet jämställdhet vårt mest missbrukade ord?

22 juni 2011, av Pelle Billing

Jag tror att det kan vara så. Ett ord som ursprungligen betydde att alla människor var lika mycket värda och hade samma rättigheter och skyldigheter, används idag som slagdänga när man klaga lite så där allmänt.

Socialdemokraten och S-kvinnan Ingela Andersson ger ett strålande exempel på detta beteende när hon debatterar i Helsingborgs Dagblad. Enligt Andersson står inte Folkpartiet i Helsingborg för jämställdhet eftersom man privatiserar vården och har lagt ut städet på entreprenad.

Varför är detta inte jämställt? Jo, eftersom vissa negativa konsekvenser för personalen (som är kvinnor) har identifierats:

Sedan lade man ut städet i Helsingborg på entreprenad. Större delen av denna upphandling vanns av Sodexo och ganska snart tvingades en grupp lokalvårdare på Rönnowska skolan till att jobba delade turer varje dag, fem dagar i veckan. Delade turer innebär att man jobbar ett pass på morgonen innan eleverna kommer till skolan och ett pass på eftermiddag/kväll när eleverna lämnat skolan.
En alldeles förfärlig arbetssituation som drabbade kvinnor som utförde ett arbete som finansierades med offentliga medel.

Ursäkta mig men vad har detta att göra med jämställdhet? Kallar Ingela Andersson det för jämställdhetskamp när manliga fabriksarbetare förhandlar sig till bättre lön för sitt skiftarbete? Eller är detta bara normal facklig kamp?

På något vis får man välja spår här. Antingen använder man ordet jämställdhet frikostigt både vad gäller mäns och kvinnors situation på arbetsmarknaden, eller så är man mer restriktiv och sparar ordet jämställdhet tills det uppenbarligen har att göra med de traditionella könsrollerna.

Personligen tycker jag föga förvånande att ordet jämställdhet ska reserveras till de fall där det finns en tydlig koppling till de könsroller som förr (och även idag) kan begränsa oss. Exempel på detta inkluderar:

  • Att män förväntas offra liv och hälsa.
  • Att kvinnor förväntas vilja ha barn och vara huvudsaklig vårdgivare när barnet är litet.

Med detta inte sagt att män inte får vilja offra sig, och att kvinnor inte får vilja jobba deltid när barnen är små – endast att vi inte ska ha strukturer som tvingar in könen i dessa roller, och om sådana strukturer finns är det legitimt att börja tala om jämställdhet.

Vad tycker du själv? Vad är en rimlig användning för ordet jämställdhet, och när övergår bruket i ett missbruk?

P.S. Kolla in Genusnytts nya t-shirts med olika budskap om jämställdhet. Själv gillar jag bäst de som har ett positivt budskap om ”jämställdism” eller om att vara man/kvinna. Bättre att vara för något än emot något :)

screen-shot-2011-06-22-at-23620-pmscreen-shot-2011-06-22-at-23753-pm

 

Att problematisera problematiseringen

20 juni 2011, av Pelle Billing

Elin Grelsson skriver i GP att leken utmanar vuxenrädslan. Med detta menar hon att genuspedagogiska förskolor så som Egalia utmanar vårt behov av att pojkar ska leka som pojkar och flickor ska leka som flickor. Vi vuxna vill alltså inte se att vi socialiserar våra barn in i en viss roll, och förskolor som utmanar denna process är hotfulla för oss.

Detta sätt att problematisera det konventionella är inte ovanligt, och låter ofta ganska rimligt när man läser det. Men vad händer om vi går ett steg längre, och problematiserar själva problematiseringen?

Myten om att barn är ett folk som bor i ett främmande land är fortfarande stark. I själva verket är landet vare sig främmande, oskuldsfullt eller fritt. Barn tar intryck av föräldrar och vuxna omkring sig, av vad de ser och hör och inte minst av hur andra barn agerar.

Visst tar barn intryck av sina föräldrar. Barn lär sig dagligen av sina föräldrar. Är det egentligen någon som tror annorlunda? Samtidigt blir inte alla barn i en familj identiska, och föräldrar säger ofta att respektive barn haft olika temperament och personlighet från dag ett.

Lika sant som att barn påverkas av sin omgivning, lika sant är det att barn inte föds som blanka blad.

Vi vill så gärna skydda våra prinsar och prinsessor i tuffa och söta kläder från klåfingriga genuspedagoger som vill göra alla till avkönade cyborger som lystrar till det neutrala pronomenet ”henom”. Vi vill så gärna tro att det är för barnens skull.

Vill alla föräldrar skydda sina prinsar och prinsessor i tuffa och söta kläder från klåfingriga genuspedagoger? Tja, många vill nog det. Men inte alla. Det finns även föräldrar som tror stenhårt på feminismen och genuspedagogiken.

Den viktigaste frågan att ställa sig är emellertid varför många föräldrar vill skydda sina barn. Är det för att de är rädda för det nya, det okända? Ja, många är nog rädda för det nya och det okända. Men det jag skulle vilja hävda är att det är två olika faktorer som sammanfaller här.

Föräldrar vill skydda sina barn från genusvetare inte bara för att de är rädda, utan för att de faktiskt vill det som är bäst för sina barn. De har märkt att barnet konsekvent väljer vissa leksaker redan de första två åren – när medvetandet om kön och vad som är ”rätt” är obefintligt – och dämed vill de försvara sitt barns rätt att få vara som det är.

Föräldrars rädsla för det okända behöver därför inte vara något stort problem för barnen, utan de traditionella normerna är gjorda för att de flesta barn ska kunna passa in i dem. Normerna är också mer flexibla än man kan tro; en pojke kan till exempel syssla med fotboll, schack, kampsport eller dataspel utan att ses som ”konstig”.

Givetvis behöver föräldrars rädsla inför friare könsnormer minska, och det gör den även generation för generation. Jämför 70- och 80-talisterna som föräldrar med 30- och 40-talisterna så syns en enorm skillnad.

Anledningen till att normerna behöver vidgas ytterligare är inte främst för ”genomsnittliga” barn, utan för att de barn som faller helt utanför ofta råkar illa ut. En pojke som vill leka med dockor och klä ut sig till kvinna behöver ovanligt progressiva föräldrar för att detta ska fungera – och även om han har detta kommer han nog att få det tufft bland andra barn. En flicka som vill spela fotboll och hänga med killarna kan också få problem, men oftast lite mildare sådana.

Så parallellt med att vi accepterar att många barn helt enkelt är ganska typiska i sitt könsuttryck, så behöver vi öppnare könsnormer för att kunna acceptera, inkludera och älska barn som är otypiska i sitt könsuttryck.

Öppnare könsnormer behövs, frågan är i så fall hur vi når dit?

Men det är inte för barnen som raseriet blir så stort. Genuspedagogik sätter fingret på vuxnas egen rädsla att gå utanför normer och könsrollstänkande. Då spelar det ingen roll hur många gånger som jämställdhetsdebattörer påpekar att det handlar om att ge barn möjligheter till hela spektrat av roller, lekar och identiteter, i stället för att låsa fast dem i kön för tidigt.

Visst är många vuxna rädda för det okända, och visst leder denna rädsla till att man sätter sig på tvären när en genusvetare ska uppfostra ens barn. Men även om många vuxna sätter sig på tvären av ”fel” anledning, så betyder inte detta att genusvetarna har rätt.

Vad finns det för anledning att strukturera om barnens vardag och förändra hela deras sätt att leka? Det känns lite som att utföra hjärnkirurgi på en patient med spänningshuvudvärk.

De flesta barnen trivs utmärkt på sin förskola, och både föräldrar och personal är nöjda med verksamheten. Problemet är som sagt den grupp barn som vill leka utanför könsnormen, men som straffas hårt för detta. Är det mest rimligt att bemöta detta problem med att:

  1. Programmera om den lek som barnen trivs med, utan att veta vilka effekter detta får på barnen.
  2. Lära personalen, och föräldrarna, att ta hand om (och stärka) de barn som faller utanför normen – samt markera för övriga barn att detta är OK och ska respekteras.

Vi ska inte bota huvudvärk med hjärnkirurgi. Vi ska inte döda flugor med bazooka.

Finns det en rädsla bland vuxna för att vidga könsnormer? Ja. Finns det barn som faller utanför rådande könsnormer? Ja. Ska vi jobba med detta på ett konstruktivt sätt? Ja.

Ska vi utan anledning släppa lös en icke evidensbaserad armé av genusvetare för att i grunden lägga sig i barnens lek, utan att vi vet ett smack om konsekvenserna? Nej. Förändringen i normer och i tolerans ska ske hos oss vuxna, och sedan överföras till barnen. Det är oetiskt att experiementera på barn, det vet alla forskare.

Dessutom är det bisarrt att föreslå en lösning som ligger så långt ifrån Ockhams rakkniv som man kan komma.

 

Hedersvåld mer komplext än man kan tro

17 juni 2011, av Pelle Billing

Hedersvåld brukar beskrivas som en kvarleva av en patriarkal kultur, där männen bestämmer. Men enligt Cheko Pekgul, frilansskribent, så är det betydligt mer komplext än så:

Något som det också talas alltför lite om är kvinnornas aktiva roll i hedersförtrycket. I medierna framställs ofta hederskulturernas män som hemmets onda härskare. En vanlig föreställning om hedersvåld är att flickor kuvas av bröder som kontrollerar och pappor som hotar och slår.

I verkligheten har mödrarna ofta en stark ställning i hemmet och är ofta de som främst hindrar döttrarna att leva ett självständigt liv. För en utomstående kan mammornas psykologiska förtryck vara svårt att se, men tusentals flickor hålls på mattan av sina mammors svaga hjärtan och sina egna dåliga samveten: ’Alla pratar. Jag får skämmas. Du driver mig i döden. Hur kan du göra så mot mig?’ Det kan vara ännu svårare att trotsa en mamma som gråter än en pappa som slår.
Mödrarna gråter inte av elakhet, utan följer sociala normer och räknar med att deras döttrars framtid ligger i ett bra gifte. I de fall då familjekonflikter leder till att en dotter mördas av en manlig släkting har mördaren ofta stöd av de gifta kvinnorna.

Jag bodde själv i ett arabland flera år av min uppväxt, och i vuxen ålder har jag haft en hel del kontakt med latinamerikansk kultur – och beskrivningen av kvinnor som kuvade och maktlösa i dessa kulturer har aldrig stämt med mina egna intryck. Därför är det glädjande att läsa Pekguls nyansering av hur hederskulturer fungerar.

Med detta inte sagt att dessa kulturer inte skulle behöva större frihet i sina könsroller (och i vissa fall en reformerad lagstiftning), endast att det inte är någon ensidig manlig makt i familjerna.

 

Bra och dålig analys

16 juni 2011, av Pelle Billing

Läser en intervju av Erik Helmerson i DN, en intervju som hunnit bli någon vecka gammal. Helmerson har nyligen gett ut boken ”Den onödige mannen” – och på det temat blir han intervjuad.

Analysen som framförs känns välbehövlig (vi behöver kunna prata om framtidens man), men jag kan inte hålla med på alla punkter. Intervjun får därmed bli ett underlag för mina egna tankar kring det som berörs.

Vad ska vi ha mannen till? Det diskuteras just nu intensivt i debattprogram, tv-serier och böcker. Mannen riskerar att bli ”onödig”, menar författaren Erik Helmerson.

Riskerar verkligen mannen att bli onödig? Vem är det som bygger våra vägar, järnvägar, hus, broar, osv? Vem är det som driver den teknologiska utvecklingen framåt? Vem är det som försvarar länder, och gör de tunga och farliga jobben? Samhället skulle kollapsa om männen försvann, och det finns inga som helst tecken på att detta skulle förändras under överskådlig framtid.

Med detta inte sagt att mannens roll i vardagen inte är under förändring, men det är något väsenskilt från att börja bli onödig. Självfallet är även kvinnor oumbärliga för samhället, men ingen har väl heller ifrågasatt detta.

Lite paradoxalt hävdas sedan att samhället ställer väldigt stora krav på denne onödig man, vilket snarast motbevisar hans onödighet:

Han har stora likheter med sin huvudperson Peter som tycker att han som man borde vara duktig på jobbet, en bra pappa, attraktiv, kunna försvara sig och sin flock fysiskt. När han inte klarar av det drabbas han av våldsamma underlägsenhetskänslor och undrar varför han finns.

Det här låter som ”bilden av den kompletta mannen”. På 80- och 90-talet producerade mainstream-feminismen en bild av kvinnan som hade allt – vilket skapade stress, ångest och osäkerhet hos kvinnor. En fulländad kvinna skulle ha en framgångsrik karriär, en lycklig familj, ett fint hem och ett vackert utseende.

Låt oss omedelbart skrota dessa orimliga krav på båda könen, de leder inte till något konstruktivt.

Visst vill många män kunna vara duktiga på jobbet, en bra pappa, attraktiva och kunna försvara sig själv och sin familj. Men om detta är minimikravet på en man blir det absurt. Snarare ska det ses som en positiv målbild – väl medvetna om att livet går upp och ner och vi når aldrig fram till den perfekta vardag som finns i vår idévärld.

Till att börja med kanske männen får ta en titt på sin nuvarande familjesituation:

– Mannen tar ofta ett steg tillbaka när han bildar familj, säger Erik och beskriver det som att kvinnor han känner genomgått en sorts ”metamorfos”.

– Från att kanske ha varit värsta partytjejerna är det som om de försvunnit in genom en dörr och kommit ut på andra sidan som fullfjädrade projektledare, home-stagare och familjens överhuvud. Männen i min omgivning har inte gått in genom samma dörr.

– Det är hon som fattar beslut om middagsmaten, stora lån och renoveringsprojekt. Kvinnan kan säga att nu behöver familjen ytterligare ett rum. Är det så? Undrar mannen. Ja! Säger hon.

Å ena sidan låter den här beskrivningen lite som en nidbild av ung, svensk medelklass, å andra sidan kan jag inte hävda att jag inte sett det i min omgivning. Förr var mannen det självklara familjeöverhuvudet, och idag verkar det ha skett en glidning mot att kvinnan är det inofficiella familjeöverhuvudet.

Helmersons beskrivning tror jag personligen är just något av en nidbild, men samtidigt beskriver den en tendens som är reell, och som inte är hållbar. Hur många män är lyckliga med sig själva – och hur många kvinnor är nöjda med sin man – om han är en toffel som går två steg bakom henne?

Vare sig man bekänner sig till likhetsfeminismen eller evolutionspsykologin så var det väl inte detta vi ville med mansrollen?

 

Corren om genuspedagogik och statligt tvång

15 juni 2011, av Pelle Billing

Läs gärna hela artikeln, men missa inte sista biten:

Men när genusförskolans spjutspetsar tänker framåt (SvD 16 maj) är ambitionen tydlig: Genom att ersätta barns fria lek med pedagogstyrd, genuscertifierad lek, ska en ny människa skapas. Den fria leken föder könsstereotypa mönster, menar Ingemar Gens, och därför har den avskaffats på Trödje förskola i Gävle: ”Vi vill bara få dem att välja fritt (?) och då måste vi styra”, förklarar en pedagog.

Det är makalöst att sådan genustro uppmuntras av staten när annan religiös påverkan är bannlyst i skolan!

De flesta av oss som har barn på förskolor i Sverige är nöjda, men vi kan följa tangentens riktning. Den dagen mina barn inte får leka fritt längre, den dagen de tvingas bekänna sig till genusevangeliet eller någon annan trendideologi – då kräver jag min föräldrarätt att ta barnen ur förskolan!

Barn blir fria genom att vi styr dem. En ny människa ska skapas.

Är det någon mer än jag som obehagliga associationer?

 

Debatten svänger snabbt nu

13 juni 2011, av Pelle Billing

Det sista halvåret har jag gång på gång konstaterat att det sker små förflyttningar i jämställdhetsdebatten. Fler och fler vågar tala om mansfrågor, och färre och färre accepterar misandri (förakt mot män).

Detta känns givetvis extra kul för dem av oss som länge stuckit ut hakan och utmanat i debatten. Även för kvinnor är det en befrielse att inte ständigt behöva bli utmålad som offer eller en klåpare som måste kvoteras in i diverse sammanhang.

Sista tiden har den här svängningen i debatten accelererat, och en artikel som publiceras på svd.se nu i eftermiddag får mig nästan att nypa mig lite i skinnet. Kan detta vara sant?

S-kvinnornas ordförande och vice ordförande går nämligen till försvar av männen, och skräder inte orden när man gör det:

Genom att införa delat barnbidrag kan vi bryta den kollektiva nedvärderingen av papporna.

Snacka om ett starkt erkännande av vad som pågår.

Vänsterpartiets motstånd mot könsneutrala barnbidrag avslöjar att partiet inte vågar vara konsekvent i sin syn på föräldrar. Deras motstånd mot könsneutrala barnbidrag speglar en populism baserad på rädsla att stöta sig med kvinnliga väljare.

Ord och inga visor, men helt och hållet sant. Istället för en genomtänkt och uppriktig jämställdhetspolitik har vi i flera år fått leva med populism och enögdhet.

Fredrik Reinfeldt (M), då partiledare i opposition, visade minst tilltro till pappors förmåga att vara bra föräldrar. Enligt SvD den 22 november 2005 befarade Reinfeldt att män med alkoholproblem kunde tvinga till sig halva barnbidraget för att finansiera fortsatt alkoholmissbruk och därmed inkompetensförklarade han pappor generellt.

Detta har jag själv skrivit om tidigare, och jag väntar fortfarande på att Reinfeldt ska be om ursäkt, alternativt själv stå till svars för sina alkoholproblem (för enligt sitt eget resonemang bör han väl som man och pappa vara alkoholist).

I dag delas barnbidraget bara lika mellan föräldrarna om båda är överens och ansöker om det till försäkringskassan. I de fall där mamman inte går med på det går hela barnbidraget till henne och pappan blir rättslös.

Rättlös var ordet – men vem hade trott att S-kvinnorna skulle sätta denna etikett på problemet?!

Läs hela artikeln! Den är som balsam för själen om man växt upp (eller åtminstone levt några decennier) i statsfeministiska Sverige. Man pratar till och med om männens historiska försörjningsbörda, inte om något ”smitande från sitt ansvar”.

 
Google