Röster höjs för papporna

23 maj 2011, av Pelle Billing

Som du säkert vet är jämställda föräldrarättigheter en av de viktigaste mansfrågorna – och en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna över huvud taget i vår samhälle. Saker som eftersträvas är bättre tillgång till faderskapstester, automatiskt gemensam vårdnad för alla pappor samt ett bättre system för att hantera separationer och delat föräldraskap.

I en nylig artikel i Corren tar Carina Glenning upp problemet med de skenande vårdnadstvisterna:

Men 40 000 barn i Sverige träffar inte sin pappa alls. 150 000 barn träffar honom en gång i månaden eller mindre Är alla dessa pappor svikande skitstövlar? Nej, tyvärr är inte verkligheten så enkel.

Antalet vårdnadstvister har ökat med 60 procent sedan 2006. Då gjordes en förändring i föräldrabalken som innebär att om ”oenighet” mellan föräldrarna kan påvisas så räcker det för att döma till ensam vårdnad. Tidigare krävdes att ena parten var olämplig.

I ett utfall av galenskap – ja, det kan knappast kallas något annat – gjordes föräldrabalken mindre barnvänlig år 2006. På grund av den skärpta betoningen av samarbetssvårigheter har tusentals barn separerats från sina föräldrar helt i onödan, oftast från sin pappa.

Lagändringen var inte rationell, utan var ett resultat av de missuppfattningar samhället har kring våld i nära relationer och våld mot barn. Även före 2006 fanns alla möjligheter att skydda utsatta kvinnor och barn mot våld, men på grund av stark påverkan från statsfeministiska principer drevs lagändringen igenom ändå. Våld mot män fanns tyvärr inte på agendan vare sig före eller efter 2006.

Den uppdaterade lagstiftningen har fått ytterligare negativa konsekvenser:

I kölvattnet av lagändringen har falska anklagelser om våld och övergrepp ökat. Det slås fast i statens egen offentliga utredning, men bekräftas också av familjerättsadvokater som går än längre och hävdar att det är ”oerhört vanligt” i samband med segdragna vårdnadstvister.

En total soppa med andra ord. Inte nog med att barn separeras från sina föräldrar, utan helt vanliga pappor misstänkliggörs och får kanske sina liv sönderslagna av en falsk anklagelse.

När är det dags för politikerna att ta tag i problemen? Som Glenning nämner verkar KD vara det parti som i nuläget är mest engagerat och redo att göra någonting åt situationen.

I en annan, något oväntad, artikel skriver Nyamko Sabuni att vi bör se pappornas behov i förlossningssalen:

Självklart ska moderns och barnets hälsa vara det primära under förlossningen. Men personalen upptäckte att man ofta enbart fokuserade på mammans behov – i stället för att se föräldrarna som ett par där båda föräldrarnas behov, oro och funderingar förtjänar att uppmärksammas. Föräldrarna ser ju sig själva som en enhet som tillsammans ska få barn, vilket krockar med sjukhusets ensidiga fokus på mamman.

Det är inte ofta vår jämställdhetsminister lyfter en pappafråga, men detta är riktigt vettiga ord. Låt oss hoppas att hon kan fortsätta spinna vidare på denna tankegång, och ta tag i att göra lagstiftningen mer pappavänlig på flera olika fronter.

Uppdatering: Även Ann-Mari Maukonen skriver om Sabunis artikel.

 

12 kommentarer på “Röster höjs för papporna”

  1. Mia skriver:

    Jag skulle inte kalla lagändringen 2006 ett utfall av galenskap. Möjligen en total missbedömning.

    Har man att göra med en konfliktdrivande person så fungerar inte samarbetet. Och då talar jag om de människor som Bill Eddy kallar high conflict people och som han nyligen föreläste om inför ca 300 familjerättssocionomer i Malmö.

    Missbedömningen som jag ser det är att man (”kvinnorörelsen”) trott att detta bara handlar om män eftersom det är det man har erfarenhet av. Medan papparörelsen är fullt medveten om att dessa individer även kommer i kvinnlig skepnad. På något sätt måste dessa individer gränsas. Och jag ser 2006 års lag som ett försök att göra just detta. Problemet tror jag är att konfliktdrivande mammor istället har kunnat utnyttja lagen på ett sätt som det inte var tänkt.

    Vad ska konsekvensen vara för den individ/förälder som enligt dom har gemensam vårdnad men som inte kan/vill samarbeta?

    Och vad ska den förälder göra som tvingas till samarbete med en sådan konfliktdrivande individ och som inte har några som helst medel att ta till (tex ansökan om enskild vårdnad)?

    Jag har nu ställt den frågan ett antal gånger och skulle gärna se ett svar eller ett alternativ till 2006 års lag.

  2. Savoy skriver:

    Håller med, Pelle. Lagen är ett solklart uttryck av galenskap, sett ur barnperspektivet.

    Vi vet ju att de som drev igenom lagen, lobbygrupper kopplade bl a till ROKS, har tydliga misandriska agendor. För den som tvivlar, läs ROKS tidning ”Kvinnotryck”, åren innan lagändringen utmålades barnapappan ständigt som en karikatyr, antingen menlös och onödig eller ond och illvillig.

    Lagändringen har aldrig någonsin handlat om barnets perspektiv – och har aldrig någonsin varit tänkt att uppmuntra eller framtvinga samarbete. Den absolut enda ”poängen” med lagen är att ge en mamma redskap att hålla en pappa på avstånd – om hon nu vill det.

    Det är sannerligen politisk feminism, svensk statsfeminism, som vi känner den.

  3. Pelle Billing skriver:

    Mia,

    ”Vad ska konsekvensen vara för den individ/förälder som enligt dom har gemensam vårdnad men som inte kan/vill samarbeta?

    Och vad ska den förälder göra som tvingas till samarbete med en sådan konfliktdrivande individ och som inte har några som helst medel att ta till (tex ansökan om enskild vårdnad)?

    Jag har nu ställt den frågan ett antal gånger och skulle gärna se ett svar eller ett alternativ till 2006 års lag.”

    Begreppet samarbetssvårigheter fanns även före lagändringen 2006. Skillnaden efter lagändringen blev att man urskiljningslöst separerade föräldrar från sina barn.

    De problem du beskriver tror jag inte främst hänger på detaljer i lagstiftningen, utan på praxis. Både soc och domstolar behöver utbildas om High Conflict People och någon form av rutin behövs för hur det ska hanteras när ena föräldern konsekvent bryter mot avtalen.

  4. Mia skriver:

    PB

    ”Begreppet samarbetssvårigheter fanns även före lagändringen 2006.”

    På vilket sätt då?

    ”Skillnaden efter lagändringen blev att man urskiljningslöst separerade föräldrar från sina barn.”

    Hur menar du då?

    ”…någon form av rutin behövs för hur det ska hanteras när ena föräldern konsekvent bryter mot avtalen.”

    Hur skulle en sådan rutin se ut menar du? Känner åtminstone till ett antal pappor och mammor som har gemensam vårdnad och avtal men som är dödligt trötta på dessa ”rutiner” som inte leder någonstans.

    Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Om man påpekar att det är föräldrarnas förmåga att samarbeta, var och ens förmåga, så lägger man tonvikten på att parterna ska bevisa hur bra de är på att samarbeta istället för att bevisa att den andra inte är det.

    Att ”konstla” ska alltså kunna få konsekvenser, oavsett kön.

    Men men sen är ju vårdnaden bara en del och umgänge något helt annat. Så ja frågan kvarstår vad gör man när den ena parten inte följer avtal. Hur gränsar man rättshaverister?

  5. Pelle Billing skriver:

    Mia,

    Redan innan lagändringen fanns det utrymmer för att beakta samarbetssvårigheter som skäl för enskild vårdnad:

    ”Frågor om ändring i vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av en
    av föräldrarna eller båda. I mål om äktenskapsskillnad får rätten utan yrkande anförtro vårdnaden om barnet åt en av föräldrarna, om gemensam
    vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa.”

    Skillnaden efter lagändringen var att det började betonas oerhört starkt, nästa löjligt starkt. Se t ex passage från detta dokument (http://www.famratt.com/pdf/sos_meddblad_vardregler06.pdf):

    ”Gemensam vårdnad kan vara oförenlig med barnets bästa även om en konflikt
    mellan föräldrarna inte kan sägas var så svår och djup att det är omöjligt för dem att samarbeta.”

    Men som sagt det jag fått höra av de som kan systemet bättre än mig är att samarbetssvårigheter beaktades redan innan 2006, men det krävdes mer för att de skulle få avgöra utgången.

    Du skriver:
    ”Hur skulle en sådan rutin se ut menar du?”

    Det måste fixas av dem som jobbar med det dagligen. Mitt arbete rör sig inte på den detaljnivån, jag jobbar mer med övergripande principer.

  6. german father skriver:

    medan en svensk far har fortfarande en chans, en mycket smal chans, en utländsk far har ingen chans. http://063oliver.wordpress.com/2011/05/05/the-hague-child-abduction-convention-sweden-violated-the-child-abduction-convention/ tyvärr kan jag inte visa någon statistik, bara utländska fäder jag har personligen talat med. Pelle vet du om någon statistiks som tittar på denna fråga?

  7. Pelle Billing skriver:

    Nej, jag känner inte till någon statistik på området, men det skulle vara intressant att se.

  8. Mia skriver:

    PB

    “Frågor om ändring i vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av en
    av föräldrarna eller båda. I mål om äktenskapsskillnad får rätten utan yrkande anförtro vårdnaden om barnet åt en av föräldrarna, om gemensam
    vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa.”

    Som jag ser det måste man specifisera vad som kan betecknas som ”uppenbart oförenlig med barnets bästa”. Dvs ovan står det att man kan få enskild vårdnad men inte varför, vad som uppenbart kan vara grund för det.

    ”Det måste fixas av dem som jobbar med det dagligen. Mitt arbete rör sig inte på den detaljnivån, jag jobbar mer med övergripande principer.”

    Det kan jag förstå och respektera. Däremot behöver iaf jag se ett alternativ från någon av de som kritiserar lagen från 2006 innan jag är beredd att ändra uppfattning. Som jag ser det är det inte fel på lagen men väl på tillämpningen varför det vore bra att specifisera att det gäller föräldrarnas förmåga var för sig. Och de ”rutiner” som finns idag hos myndigheter anser jag inte är verkningsfulla då det helt enkelt inte finns några konsekvenser om någon uppenbart inte vill eller kan samarabeta. I brist på något bättre alternativ är jag fortsatt positiv till 2006 års FB.

  9. Mia skriver:

    Ps

    ”När man hör talas om svårlösta konflikter eller mer kroniska samarbetssvårigheter mellan människor så är den typiskt svenska utgångspunkten att det alltid är bådas fel när två träter, att det måste bero på ”kommunikationssvårigheter”, att boten är kommunikation och hjälp med konfliktlösning och att båda måste ändra sitt beteende för att mötas på halva vägen. Jag tror ni känner igen inställningen. Så kan det naturligtvis vara, men ofta är det inte alls så enkelt. Tvärtom kan det mycket väl vara så att den ena parten beter sig socialt oacceptabelt, och att det kanske inte alls är önskvärt eller fruktbart för den andre att kompromissa i någon högre grad. Om den ene har fel, beter sig oacceptabelt eller icke konstruktivt bör beteendet kanske hellre stoppas snabbt och resolut, med påpekandet att upprepning kommer att leda till social utfrysning eller avsked. Det är inte för inte som temat ”besvärliga människor” är ett så populärt ämne för föreläsare, som ofta drar stora åhörarskaror på sina turnéer.”

    http://www.dagensjuridik.se/2009/04/ibland-ar-konflikter-bara-den-enes-fel

  10. Mia skriver:

    Undrar även lite över analysen gällande ökningen av anklagelser om våld och övergrepp. Är det ändringen av lagen som är orsak till det? Det fanns ju med redan 1998 och då som enda definierade skäl till enskild vårdnad. Möjligen har mindre samvetsgranna individer (”maktmänniskor?) sett en möjlighet att få sin vilja genom på detta sätt. Men då är ju problemet eventuella falskanklagelser och inte lagen. Eller hur ska lagen annars vara formulerad för att komma till rätta med detta problem?

    Och så detta?

    ”Lagändringen var inte rationell, utan var ett resultat av de missuppfattningar samhället har kring våld i nära relationer…”

    Vilken missuppfattning?

  11. Eh... skriver:

    @Mia

    Ursäkta? Inte för att jag brukar hacka på folks stavfel, men i dina inlägg får liksom felstavningen av specifiCera en ytterligare dimension. Lagen behöver inte specificeras, vad nu det är – den behöver ändras. Den beställdes och genomfördes av statsfeminister efter hårt lobby-arbete från ROKS och politikerkvinnor som själva låg i vårdnadstvister, och ville ändra lagen så att den skulle kunna användas för att hämnas. Tolkningen av lagen slogs fast i det s. k. ”pilotmålet”, en vådnadstvist som gick ända till HD. Båda de föräldrarna är idag döda, och barnet omhändertaget av SOC. Så lagen är ”specifiserad”. Tolkningen ligger sannolikt helt i linje med lagstiftarens intentioner. Vill politikerna ha ett annat utfall får de ändra lagen. Gör de inte det så är det för att de vill ha könsapartheid, diskriminering, eskalerat hat mellan könen, fler självmord, misshandlar, vårdnadstvister och otrygghet i samhället. Eller med ett annat ord: tillväxt i tjänstesektorn.

  12. Mia skriver:

    Eh

    ” Inte för att jag brukar hacka på folks stavfel”

    Det tycker jag är bra och tycker du ska fortsätta med att inte göra det ;)

    Ja jag har föreslagit en ändring. Att man ska beakta föräldrarnas förmåga, var och ens, att samarbeta och att vårdnaden alltså, om man finner att det finns stora samarbetssvårigheter, ska tillfalla den förälder som bevisligen försöker samarbeta. Lagstiftarnas intentioner var som jag ser det goda (även om kanske inte alla i lobbyn var det) men att det visat sig att den ”missbrukas”. Hur ser ditt förslag ut?

Google