I tidningen Kristdemokraten har Maria Wilhelmson skrivit en utmärkt artikel om hur vi skulle kunna reformera hanterandet av vårdnadstvister.
Först en bra problemformulering:
På ett område drar pappan ofta det kortaste strået när det gäller att få vara en fullvärdig förälder och det är när föräldrar hamnar i vårdnadstvist.
Det svenska systemet bäddar här för konflikter och bittra strider i stället för samarbete och försoning.
Kvinnors kamp har handlat om att ses som fullvärdiga deltagare på arbetsmarknaden. Mäns kamp handlar istället om att ses som fullvärdiga föräldrar. Lägg till detta att Föräldrabalken tog ett steg bakåt år 2006 och gjorde det enklare att kräva enskild vårdnad med hänvisning till “samarbetssvårigheter” – så framträder med all önskvärd tydlighet att rätten att vara förälder är en viktig mansfråga.
Nu kanske någon säger “vadå rätt att vara förälder, det är väl barnet som har rätt till en bra uppväxt”? Till detta kan jag bara säga att visst kommer barnets bästa först – men barnets bästa är att få ha en god kontakt med båda sina föräldrar – och därför ska pappor ha samma formella och praktiska rättigheter som mammor.
Wilhelmson skriver följande om detta:
En undersökning som presenterades i SVT för en tid sedan visar att barn som förlorar en förälder genom dödsfall oftare än andra mår dåligt som vuxna. Att som barn förlora kontakten med en förälder vid en skilsmässa torde även det vara traumatiskt.
Egentligen är det ganska självklart att ett barn mår dåligt av att tappa kontakten med en förälder, och forskningen visar även att växelvis boende är det bästa efter en separation.
Problemet i vårt samhälle är emellertid inte att politiker eller myndigheter förnekar att barnet mår bäst av att ha kontakt med båda föräldrarna, utan problemet är att man är okunnig om de problem som finns i dagens hantering av vårdnadstvister. Glädjande nog har åtminstone en riksdagsledamot greppat dagens problematik fullt ut:
Yvonne Andersson är kristdemokratisk riksdagsledamot, och hon har lagt en motion till KD-rikstinget 2011 om att lagen om vårdnadsregler ska ses över. Hon menar att samarbetssvårigheter inte ska få utgöra grund för att tilldöma enskild vårdnad. Hon påpekar att främst pappor diskrimineras och fråntas rätten att träffa sina barn i och med lagändringen. Mödrar kan förtala fäder på felaktiga grunder och får sedan ensam vårdnad.
Tyvärr är det så här det ser ut idag. En kombination av en föråldrad manssyn, lagändringar åt fel håll och en familjerätt som inte riktigt hängt med i utvecklingen leder till att det är hög tid för politisk handling.
Samtidigt ska vi komma ihåg att det är alltför lätt att kritisera familjerätten, särskilt om man själv råkat illa ut. Men vi måste komma ihåg att de som arbetar på familjerätten oftast inte har tillgång till standardiserade, evidensbaserade bedömningsinstrument, och de har inte fått någon utbildning för att göra den typ av bedömningar som de förväntas göra. Generellt sett har de heller inte fått någon utbildning om familjevåld, trots att de förväntas ta emot berättelser om våld i familjen och kunna bedöma dessa.
Resultatet blir följande:
Socialtjänsten försvårar ibland situationen genom att ensidigt ta ställning för den ene föräldern och därmed medverka till att trotsa ett domstolsbeslut. Lena Hellblom Sjögren skriver i en kommande bok att det system vi har i dag främjar en eskalering av konflikten. Föräldrar uppmuntras att se varandra som parter i ett krig som det gäller att vinna.
Resultatet kan knappas bli annorlunda när godtycke och brist på kunskap och utbildning ligger till grund för bedömningarna. Det som behövs är att vi ger familjerätten och socialtjänsten de verktyg som behövs för att kunna hantera vårdnadstvister på ett effektivt och humant sett. I Tyskland har man kommit betydligt längre än i Sverige, och när man läser om deras metod verkar det nästan vara för bra för att vara sant:
I Tyskland tillämpar man i flera delstater något som man kallar Cochermodellen: särskilda familjedomstolar och en modell för samarbete mellan olika professioner runt barnet och familjen. Man har också en tidsram inom vilken barnets kontakt med båda föräldrar ska vara löst. Inom två, tre veckor efter det att föräldrarna vänt sig till domstolen hålls förhandlingar. Yrkanden och inlagor får bara innehålla nödvändiga fakta och vara fria från smutskastande uppgifter.
Att all inblandad expertis är enig om att det bästa för barnet är att ha kontakt med båda föräldrarna tvingar dem att acceptera det umgänge som domstolen beslutar om. Den förälder som vägrar att ta konstruktiva steg för barnets relation med både mamma och pappa anses visa upp en bristande föräldraförmåga, och riskerar då att förlora vårdnaden.
Hur mycket trauma skulle vi bespara barn och föräldrar landet runt, om Sverige implementerade en liknande modell?
För att detta ska bli möjligt måste dock politikerna ta sitt ansvar och ta bort de destruktiva ändringarna i Familjebalken från 2006. Blir det KD som leder vägen, eller kommer något annat parti att hinna före? Min gissning är att det parti som visar vägen kommer att få många röster från pappor (och mammor) som är missnöjda med det rådande systemet.
29 Kommentarer »
Följ med