Ny artikeln hos Mn

18 maj 2011, av Pelle Billing

Idag publiceras en ny artikel hos Mansnätverket (Mn): Mannen och skulden. Gästskribent är Magnus Hansson.

Med tanke på den pågående affären i USA, där IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn anklagas för våldtäktsförsök, känns artikeln väldigt aktuell och relevant. Alla är oskyldiga till motsatsen bevisats, hur gärna vi än vill döma dem på förhand.

Kommentera gärna artikeln här, då vi ännu inte har kommentarsfunktion hos Mn.

 

Finns det feministiska myter? Vissa blir upprörda bara man ställer frågan, andra skrattar åt att frågan ens behöver ställas.

I boken Sex feministiska myter – som släpps idag – granskar Pär Ström sex olika påståenden:

  • Kön är en social konstruktion.
  • Kvinnor får lägre lön för samma jobb.
  • Kvinnor har svårare att göra karriär.
  • Män slår kvinnor.
  • Kvinnor dubbelarbetar.
  • Kvinnor får sämre sjukvård.

Viktigt att nämna är att alla feminister inte skriver under på dessa påståenden, men helt klart är att den statliga feminismen och mediafeminismen pumpat ut dessa påståenden under ett flertal år – och dessa feminismer är den ideologi som medel-Svensson möter i sin vardag. Så med all sannolikhet är det detta Pär Ström implicit menar med begreppet ”feminism” i sin bok.

Vad tycker då jag om boken? Som jag ser det är bokens styrkor följande:

  • Det finns rikligt med källor genom hela boken. Ja, man kan till och med säga att den är späckad med källor, och de håller god kvalitet.
  • Med hjälp av källorna visas med all önskvärd tydlighet att de sex svepande påståendena från svensk mainstream-feminism är ohållbara. Boken uppfyller således sitt syfte, och visar att påståendena är myter.
  • Boken har till största delen ett neutralt och faktabetonat tonläge, vilket är uppfriskande. Det är lätt att bli raljant när man skriver om könsfrågor, men detta undviks.
  • Boken är lättläst, och kan läsas igenom på en till två timmar.
  • Några källor känner jag igen från min egen blogg, och det måste i sig ses som ett gott tecken ;)

Finns det då några svagheter i boken?

  • Vid ett par tillfällen blir boken lite svepande. Till exempel konstateras att ”Kön är en social konstruktion” är en myt. Men det tydliggörs inte att könens beteende delvis är en social konstruktion, och delvis en biologisk betingning. Ett annat exempel är kapitlet om våld där det inte tas upp att kvinnor faktiskt drabbas hårdare av relationsvåld på ett par viktiga sätt (blir oftare skadade, rädda och något oftare utsatta för upprepat våld). Möjligen beror dessa översikter på att boken är kort – 70 sidor löpande text – och då är det lätt att bli lite svepande.

Sammantaget kan jag rekommendera denna bok som en bra översikt av några spridda missuppfattningar i vårt samhälle. Den är även en bra länksamling för de som vill ha kött på benen när de debatterar könsfrågor. Bevisbördan ligger numera på de som vill fortsätta hävda att de sex påståendena är sanna.

Om du vill läsa boken kan du gå till denna hemsida, och antingen ladda ner den elektroniskt (gratis) eller köpa den fysiskt för 50 kr plus porto.

 
 

Manlighet och chockad AB-skribent

16 maj 2011, av Pelle Billing

Minister välkomnar översyn av lagen

Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) välkomnar en översyn av föräldrabalken. En förälder ska inte få förstöra den andres rätt till vårdnad av barnet vid tvister i familjerätter och domstolar.

Ett litet steg i rätt riktning. Bra.

Varning för gubbchock

Det finns en föreställning om att Sverige är ett land där män och kvinnor konkurrerar på lika villkor. Det är inte sant, inte ens i närheten.

Det är synd, för det behövs. Kvinnor har fortfarande sämre lön, pension och hälsa än män. De ­utför det mesta jobbet i hemmet, de ­vabbar, tar ut mer föräldraledighet och jobbar ofrivillig deltid. De får inte toppjobben, och släpps inte in i styrelserummen. Deras ställning på arbetsmarknaden är svagare, ­deras frihet är begränsad.

Karin Pettersson tror tydligen att det fortfarande är OK att komma med klichéer i jämställdhetsdebatten. Har ingen informerat henne om att det numera krävs fakta och källor för att bli tagen på allvar?

Manlighet ska öka balansen i finrummen

– Målet med utbildningen är att stärka de manliga ledarnas manlighet, det här med att till exempel få vara en stark man har nästintill blivit skambelagt i dagens samhälle, förklarar Eva-Christin Arkenlund och fortsätter: [...]
– Genom att bejaka och känna sig mer trygga i sin manlighet kommer ledarna att uppfatta kvinnor som mindre hotfulla, vilket i sin tur gör att det blir lättare att se till kompetensen.

Mycket intressant att två kvinnor säger att manlighet och hur manlig styrka närmast blivit skambelagt. Sedan vet jag inte om män i allmänhet känner sig hotade av kvinnor på sin arbetsplats. Forskningen visar att den värsta mobbningen är kvinnor emellan, och av kvinnor får jag höra att de har svårare för kvinnliga chefer än för manliga. Dock instämmer jag i att en man som får landa i sin egen styrka kommer att vara en bättre chef och en bättre medarbetare. Konstigt vore väl annars.

Kraftig ökning av våld bland flickor

Våldet bland flickor i åldrarna 15—17 år har ökat med nästan 50 procent sedan 1994, säger Brottsförebyggande rådet.

Fortfarande är det pojkarna som utövar klart mest våld, men dessa siffror är viktiga att belysa. En del debattörer som är uppvuxna i en annan tid, så som Madeleine Leijonhufvud, tror ju fortfarande att dagens unga kvinnor är som på 50-talet.

 

Misshandlade kvinnor som politiskt slagträ

14 maj 2011, av Pelle Billing

På DN Debatt proklamerar 14 experter på våld mot kvinnor att vården måste fråga om kvinnor om de har utsatts för våld.

Uppmaningen  från dessa experter grundar sig på en rapport från Nationellt Centrum för Kvinnofrid (NCK), och detta är i sig en anledning till försiktighet. NCK är som bekant starkt ideologiskt påverkad av könsmaktsfeminismen, dvs tron på att könsmaktsordningen är central för att förstå könens roll i samhället samt förekomsten av partnervåld.

Föreståndare för NCK är Gun Heimer, och hon är även huvudförfattare till debattartikeln i DN. Det många inte vet om henne är att hon gjorde studien Slagen Dam tillsammans med Eva Lundgren – en tendensiös och vinklad studie om våld mot kvinnor, som fick hård kritik när den senare granskades av två oberoende akademiker. Lundgren är den som fått bära hundhuvudet för studien, men Heimer var alltså lika ”medskyldig”, och har klarat sig med namnet i behåll.

Trots sin bakgrund har Heimer fortsatt förtroende från regeringen, och nu lämnar hon alltså ett förslag om att alla kvinnor som besöker vården ska tillfrågas om de blir utsatta för våld i sin relation. Rapporten hon stödjer sig på hänvisar till Slagen Dam mer än en gång, och utgår ifrån att könsmaktsordningen är en central förklaring till partnervåld, trots att inga bevis finns för detta.

Den viktiga frågan här är trots allt inte Heimers bakgrund, eller kvaliteten på rapporten. Den viktiga frågan är varför det är kontroversiellt att föreslå att frågan om våld ska ställas, och varför det behövs en hel rapport för att våga lämna en rekommendation?

Sjukvården frågar ju rutinmässigt om alkohol, droger och annat som kan anses vara personligt och känsligt. Varför denna oro kring partnervåld?

Anledningen är att man söker att implementera en ideologisk praxis i en verksamhet som normalt sett grundar sig på vetenskap. Man vill få sjukvårdspersonal att utgå ifrån att könsmaktsfeminismen är korrekt, och att det därför i första hand är kvinnor som ska tillfrågas om våld. Man söker helt enkelt mandat om att driva statsfeminismen ett steg längre.

Att fråga en patient om utsatthet för våld eller övergrepp är i sig inte någon stor grej. Det skulle kunna vara en del av rutinfrågorna vid lite längre läkarbesök, precis som frågorna om alkohol, droger, boende, osv. Om detta inte gjordes till en könsfråga, skulle nog ingen inom vården höja på ögonbrynen inför detta.

Det som NCK och Heimer däremot vill åt, är att etablera synen på partnervåld som en kvinnofråga. Även om man tar upp våld mot män i rapporten görs det till en bifråga, och man förminskar därmed manligt lidande på ideologiska grunder.

Våld är en stor fråga för båda könen. Våld i nära relationer är jämt fördelat mellan kvinnor och män – samtidigt som kvinnor skadas oftare, blir räddare oftare och något oftare utsätts för upprepat våld. Män är å andra sidan mest drabbade av våld totalt sett, på grund av våld utanför hemmet.

Våld är en samhällsfråga, inte en kvinnofråga, och om vi erkände detta skulle vi slippa betala pengar för ideologiska rapporter från NCK som i grund och botten sprider en tveksam manssyn. Vi skulle även göra det långt mycket enklare att agera rationellt inom vården, och fråga om sådant som är viktigt för att kunna ge bästa möjliga behandling till patienten.

 

Kommentar i Nyheter24

11 maj 2011, av Pelle Billing

Tidigare idag blev jag uppringd av en reporter från Nyheter24, som ville ha en kommentar angående en föreslagen mansdag från en SD-politiker.

Mitt svar blev föga förvånande att det redan finns en mansdag… Den 19 november är som bekant internationella mansdagen, och detta är en direkt motsvarighet till internationella kvinnodagen.

Så här återger Nyheter24 det jag sa, och se mina egna kommentarer efter citatet:

Men Ove Raskopp får oväntat stöd från Pelle Billing som också är mansforskare. Billing säger dock att Raskopp är lite dåligt påläst då det redan finns en internationell mansdag. Den firas den 19 november.
– Ska vi ha en internationell kvinnodag så ska vi ha en mansdag, säger han till Nyheter24.
Men uppmärksammas inte män alla andra dagar förutom under Internationella kvinnodagen?
– Nej det håller jag inte med om. Visst finns det män som har uppmärksamhet. Men alla som är på toppen får uppmärksamhet och det har numera utjämnats, säger han till Nyheter24.
Pelle Billing vill i stället att man ska uppmärksamma de problematiska mansfrågorna som att 75 procent av de som är hemlösa är män och 70 procent av de som begår självmord är män.
– Det finns flera exempel. Att barnbidraget alltid tillfaller mamman är föråldrat. Tonen mot män har varit dålig och det har vart okej att som krönikör skriva ”gubbslem”, säger han till Nyheter24.

Det stämmer inte att jag sa att toppskiktet i samhället har utjämnats. Det jag sa är att det blivit betydligt mer utjämnat inom politiken – som ett exempel på att det är position och inte kön som avgör uppmärksamheten.

De andra citaten från mig stämmer väl hyggligt, men jag upphör aldrig att fascineras av att så kallade citat i svensk media egentligen inte är citat. Det man ser efter ett talstreck är journalistens fria tolkning, så meningarna och orden kommer inte från en själv, utan från journalisten.

Sedan sa jag upprepade gånger att det inte finns någon konflikt mellan mansfrågor och kvinnofrågor, men detta kom inte med i rapporteringen.

 

Intervju i Tendens

11 maj 2011, av Pelle Billing

För några veckor sedan blev jag kontaktad av Tendens-redaktionen med anledning av att de skulle följa upp sitt tema om surrogatmödraskap. Christer Söderqvist intervjuade mig, och idag har de sänt resultatet.

Du kan läsa om dagens program här, och lyssna på mig här. Intervjun med mig börjar cirka 20:40 in i programmet.

 

En positiv manlig förebild

10 maj 2011, av Pelle Billing

Titta på detta bildspel i Aftonbladet. 21-åriga Leo hjälper en pojke med att läsa läxorna.

Visst är sakkunskaperna hos Leo viktiga, men jag är övertygad om att pojken svarar upp extra bra för att han får en förebild han kan spegla sig i. Han inser att han själv kan börja på högskola eller universitet om några år, om han läser läxorna som han ska.

 

Manligheten under luppen

09 maj 2011, av Pelle Billing

Så är rubriken på SvD:s kulturartikel, och tyvärr ger det mig inga positiva förväntningar att läsa en sådan rubrik. Dels är ordet manlighet något negativt i vårt samhälle, dels antyder ”under luppen” att det ska skärskådas.

Hursomhelst… Vad handlar då detta om?

Mannen kräver en dissektion, menar gruppen Kvalitetsteatern. I sitt debutverk MAN – en utredning försöker ensemblen sig på en dansant dekonstruktion av det manliga genuset och/eller geniet och börjar i en väsentlig kroppsdel: ”Penis har en kroppslängd på mellan 6 och 23 cm. Penis väger från 10 till 532 g.”

Mannen kräver en dissektion? Jag som trodde att dissektion var något man gjorde med grodor när man gick i sjuan.

Frågan är också varför man talar om penisen i termer av dess längd och vikt, i samma andetag som man talar om dissektion? Ja, varför talar man alls om penisen, om det handlar om en dekonstruktion, som alltid annars anses vara frikopplat från det biologiska könet?

Att göra en koppling mellan manliga genier och deras penisar är även i sig något raljant, och ett sätt att vilja förminska framstående män.

Kulturobservatoriet, som är ena halvan av de som sätter upp föreställningen, består av sex kvinnor och en man i sin styrelse. Hur skulle det låtit om en mansdominerad grupp hade börjat tala om att dissekera kvinnan, samtidigt som man rabblade upp olika fysiska fakta om slidan? Något säger mig att det inte skulle vara lika hippt bland kultureliten.

Slutligen… Visst skulle man kunna ignorera sådana här udda företeelser i samhället, och låta dem självdö. Nio gånger av tio är det också det som jag gör. Ibland tycker jag dock det är värt att uppmärksamma dem, eftersom de är så pass vanliga, och ett utryck för hur vi ser på mannen i dagens samhälle. Någonstans måste mansföraktet stöta på ett motstånd, hur ohippt det än må vara.

 

Tendensiöst och vinklat om samtycke

08 maj 2011, av Pelle Billing

Madeleine Leijonhufvud, som såvitt jag vet endast skriver om våldtäkt trots att hon är professor emerita i straffrätt, har idag ånyo en artikel i SvD. Denna gång om samtycke vid sex.

Låt mig först säga att jag nödvändigtvis inte är motståndare till en samtyckeslagstiftning. Det beror helt på hur den är utformad och vad praxis blir. Om kroppsligt samagerande är grund för samtycke ser jag inget problem med det hela – så sker ju de allra flesta överenskommelserna om sex redan idag. Problemen uppstår om man ska börja kräva muntligt samtycke, vilket skulle innebära att staten uppfostrade människor till ett helt nytt sätt att agera. Storebrorsfasoner, helt enkelt.

Att (minst) kräva kroppsligt samagerande som grund för frivilligt sex skulle inte innebära någon stor skillnad i vår lagstiftning, men det skulle möjliggöra att man kunde undvika vissa udda scenarier. Till exempel att en kvinna som råkar ut för gruppvåldtäkt och bara gör motstånd mot de två första personerna, inte kan få de övriga dömda för våldtäkt eftersom hon inte gjorde motstånd.

Exakt vad Leijonhufvud vill ha för typ av samtyckeslagstiftning framgår dock inte, förutom att hon är positiv till den långa utredning som nyligen gjorts av Nils Petter Ekdahl. Där skriver han följande i sammanfattningen:

Utvidgningen av 1 § andra stycket innebär att det ska vara straffbart att otillbörligt utnyttja inte bara den som befinner sig i ett hjälplöst tillstånd utan också den som annars har särskilda svårigheter att värna sin sexuella integritet. Det kan t.ex. vara fråga om en person som förs bort till en för honom eller henne okänd plats och där utnyttjas sexuellt. Ett annat exempel kan vara utnyttjande av en drog- eller alkoholpåverkad person som befinner sig i en hotfull eller utsatt situation. Avgörande ska vara om den utsatta personen befinner sig i en situation, där möjligheterna att fritt avvisa sexuella handlingar av ett eller annat skäl är begränsade.

Ska en okänd plats eller en utsatt situation vara grund för att kunna döma någon till ett brott? Resonemanget låter minst sagt grumligt, och en potentiell källa till helt galna domar i framtiden. Bilden klarnar inte heller om man läser resonemanget i sin helhet längre ned i utredningen, utan man utgår ifrån att praxis ska ta hand om sig själv. Dessutom har det inte något att göra med just samtycke, utan utgår snarare ifrån att man ska protestera om man inte vill ha sex, vilket inte är någon samtyckeslagstiftning.

Sådana otydliga resonemang i en officiell utredning är oacceptabelt. Tyvärr förvånar det mig inte att Leijonhufvud stödjer förslaget, utifrån den manssyn hon har:

Det är fortfarande inte okej att låta män ta fullt ansvar för sin sexualdrift.

Inte okej att låta män ta fullt ansvar för sin sexualdrift? Varför har vi då lagar om våldtäkt och sexuellt tvång? Varför har vi utvidgat våldtäktsbegreppet till att innefatta hjälplöst tillstånd? Varför har det gjorts en utredning om samtycke?

Den här diskussionen handlar inte om att det inte är okej att låta män ta fullt ansvar för sin sexualdrift. Diskussionen handlar om att vi behöver en lagstiftning som dels gör att vi alla är sexuellt fredade (oberoende av kön), dels att vi har en lagstiftning som är rättssäker.

Mest av allt behöver vi inse att diskussionen om sexualbrottslagstiftning är så pass viktig, att vi inte kan tillåta minsta lilla förvirring i nya lagförslag, eller låta personer med negativ manssyn vara de som får styra debatten. Men tyvärr är det just så det ser ut i Sverige idag.

 
Google