Misshandlade kvinnor som politiskt slagträ

14 maj 2011, av Pelle Billing

På DN Debatt proklamerar 14 experter på våld mot kvinnor att vården måste fråga om kvinnor om de har utsatts för våld.

Uppmaningen  från dessa experter grundar sig på en rapport från Nationellt Centrum för Kvinnofrid (NCK), och detta är i sig en anledning till försiktighet. NCK är som bekant starkt ideologiskt påverkad av könsmaktsfeminismen, dvs tron på att könsmaktsordningen är central för att förstå könens roll i samhället samt förekomsten av partnervåld.

Föreståndare för NCK är Gun Heimer, och hon är även huvudförfattare till debattartikeln i DN. Det många inte vet om henne är att hon gjorde studien Slagen Dam tillsammans med Eva Lundgren – en tendensiös och vinklad studie om våld mot kvinnor, som fick hård kritik när den senare granskades av två oberoende akademiker. Lundgren är den som fått bära hundhuvudet för studien, men Heimer var alltså lika ”medskyldig”, och har klarat sig med namnet i behåll.

Trots sin bakgrund har Heimer fortsatt förtroende från regeringen, och nu lämnar hon alltså ett förslag om att alla kvinnor som besöker vården ska tillfrågas om de blir utsatta för våld i sin relation. Rapporten hon stödjer sig på hänvisar till Slagen Dam mer än en gång, och utgår ifrån att könsmaktsordningen är en central förklaring till partnervåld, trots att inga bevis finns för detta.

Den viktiga frågan här är trots allt inte Heimers bakgrund, eller kvaliteten på rapporten. Den viktiga frågan är varför det är kontroversiellt att föreslå att frågan om våld ska ställas, och varför det behövs en hel rapport för att våga lämna en rekommendation?

Sjukvården frågar ju rutinmässigt om alkohol, droger och annat som kan anses vara personligt och känsligt. Varför denna oro kring partnervåld?

Anledningen är att man söker att implementera en ideologisk praxis i en verksamhet som normalt sett grundar sig på vetenskap. Man vill få sjukvårdspersonal att utgå ifrån att könsmaktsfeminismen är korrekt, och att det därför i första hand är kvinnor som ska tillfrågas om våld. Man söker helt enkelt mandat om att driva statsfeminismen ett steg längre.

Att fråga en patient om utsatthet för våld eller övergrepp är i sig inte någon stor grej. Det skulle kunna vara en del av rutinfrågorna vid lite längre läkarbesök, precis som frågorna om alkohol, droger, boende, osv. Om detta inte gjordes till en könsfråga, skulle nog ingen inom vården höja på ögonbrynen inför detta.

Det som NCK och Heimer däremot vill åt, är att etablera synen på partnervåld som en kvinnofråga. Även om man tar upp våld mot män i rapporten görs det till en bifråga, och man förminskar därmed manligt lidande på ideologiska grunder.

Våld är en stor fråga för båda könen. Våld i nära relationer är jämt fördelat mellan kvinnor och män – samtidigt som kvinnor skadas oftare, blir räddare oftare och något oftare utsätts för upprepat våld. Män är å andra sidan mest drabbade av våld totalt sett, på grund av våld utanför hemmet.

Våld är en samhällsfråga, inte en kvinnofråga, och om vi erkände detta skulle vi slippa betala pengar för ideologiska rapporter från NCK som i grund och botten sprider en tveksam manssyn. Vi skulle även göra det långt mycket enklare att agera rationellt inom vården, och fråga om sådant som är viktigt för att kunna ge bästa möjliga behandling till patienten.

 

6 kommentarer på “Misshandlade kvinnor som politiskt slagträ”

  1. Mia skriver:

    Ser inte lika ”mörkt” på detta. I artikeln påpekar man att fråga bör ställas till män också. Något jag inte tror hade varit aktuellt för ett eller ett par år sedan. Medvetenheten om att även män utsätts för relationsvåld ökar och erkänns, även i rapporten på ett flertal ställen. Man kan helt enkelt inte blunda för studierna där man även frågat efter mäns erfarenheter.

    Jag hoppas och tror att detta är en brytpunkt. Här ett exempel på hur det gamla ”biter sig fast” men enligt mig lyckas mindre bra i sin analys.

    ”Utifrån rådande genusnormer kan det vara förenat med svårigheter för kvinnor att ta upp frågan om våld i nära relationer vid till exempel besök i hälso- och sjukvården. De offentliga genusnormerna i Sverige föreskriver jämställdhet, vilket gör att den offentliga medvetenheten om strukturella faktorer som kan göra mäns våld mot kvinnor möjligt är låg. Detta öppnar för förklaringar på individnivå, vilket kan göra att en kvinna som utsatts för våld skuldbelägger sig själv och drar sig för att berätta om sina erfarenheter, och det kan även påverka bemötandet i vården av kvinnor med dessa erfarenheter.” s 108

    Har tillräckligt många verkligen inte hört talas om könsmaktsordningen eller är det kanske så att folk faktiskt inte köper den som orsaksförklaring? Könsmaktsordningen som förklaringsmodell i Sverige är helt enkelt inte gångbar. Det förklarar inte kvinnor som misshandlar män och våld i samkönade relationer. Om något så bidrar väl genusnormerna till att män inte berättar och anmäler. Vilket rapporten även konstaterar.

    ”Män kan emellertid underrapportera sin utsatthet för våld i nära relationer på grund av att de har svårt att definiera och reflektera över sina erfarenheter av våld i termer av brott.” s 182

    ”När man ställer frågan om våldsutsatthet till män måste man tänka på att en del manliga patienter kan uppleva ett extra hinder kring att berätta om sina erfarenheter. Män kan ha svårt att identifiera sig som brottsoffer samt uppleva att det är skamfyllt och stigmatiserande att som man utsättas för våld av en kvinnlig partner.” s 187

    Sen kan det vara så att det finns könsskillnader i hur misshandeln tar sig uttryck. Dvs att män och kvinnors våld generellt kan skilja sig åt.

    ”Det är vanligare att män som utsätts för våld i nära relationer uppger att de utsatts för psykiskt våld än fysiskt våld. … Det är också vanligt att hot uppkommer i samband med skilsmässa. Det kan till exempel handla om att hota att neka partnern umgängesrätt i en vårdnadstvist och att sabotera samvaron med barnen genom att baktala den våldsutsatta föräldern.” s 184

    Sen kan jag inte låta bli att ”älska” denna fixering vid könsuppdelningen.

    ”Män är den grupp i samhället som utsätts för mest fysiskt våld; oftast av en obekant person men även av bekanta och närstående. Hälso- och sjukvårdens personal måste därför ha kunskap om hur de ska bemöta och hjälpa våldsutsatta män.” s 181

    ”Män är den grupp…” som om det rörde sig om många grupper. När vi talar relationsvåld så måste vi nog ner på individnivå (hua). Unga män och kvinnor, män och kvinnor i socialt och ekonomiskt utsatta situationer och psykisk störning och sjukdom är nog det vi bör rikta in oss på ist för att snöa in på vilken av de TVÅ grupperna som är värst eller värst drabbad.

    Nä förhoppninngsvis bidrar rapporten just till att man bör fråga såväl män som kvinnor.

  2. Mars skriver:

    Intressantare är ju i sådana fall hur det kommer sig att författarna i DN-artikeln, drar de slutsatser som de gör (Gun Heimer är inte en av undertecknarna). Man måste vara snäll om man mot bakgrund av det som artikelförfattarna skriver ska tolka in att man ska fråga män om de blivit slagna av sin partner. Den tolkning som impliceras är snarare att man ska fråga männen huruvida de slår sin partner och om orsaker om varför de gör det. Att män kan bli utsatta för våld står ingenstans i artikeln.

    Vanligt folk har inte tid att läsa en 204 sidor lång rapport, knappast beslutsfattarna heller. De får nöja sig med referat av den, eller tolkningar som den i DN. Och i deras värld är det bara kvinnor (och barn) som blir utsatta för våld i hemmet.

  3. Mia skriver:

    Detta får väl ses som en slutsats som tas upp i artikeln?, med fet text:

    ”Efter genomfört uppdrag är slutsatsen enhällig: Det finns ett starkt stöd för att frågan om våld ska ställas som en rutinfråga till patienter inom hela hälso- och sjukvården. I första hand rör detta, i enlighet med uppdraget, kvinnliga patienter, men mycket tyder på att även män bör tillfrågas om sina erfarenheter av våld.”

    I artikeln står det ej heller genomgående ”kvinna” utan även patienten etc. Och tycker man att rapporten inte ”tolkas” rätt i offentligheten så kan man (iaf några) läsa rapporten och lyfta fram andra aspekter. För har man konstaterat att ”feminister” främst jobbar för ”kvinnofrågor” så får nog mansnätverken ta upp mansfrågorna och ge upp att bara konstatera att ”feministerna” inte gör det.

    Alltså, vilken bra rapport! ;) där man mycket riktigt kommer fram till att även män drabbas och att man har dålig kunskap om män som utsätts för våld i nära relationer. Och ja bra att man kommit fram till att fråga inom vården för att om inte annat starta processer hos de som utsätts men inte berättar, och då inte minst män som tidigare inte ens fått frågan :)

  4. [...] att hela texten finns tillgänglig) Avslutningvis vill jag rekommendera Tanja Bergkvists och Pelle Billings senaste [...]

  5. Mia skriver:

    Lite ”lustigt” namn på detta projekt, LARS-projektet. Varför? jo för att det vänder sig till kvinnor. Ett europeiskt projekt ”Challenging domestic violence in women to womwn relationships”. Men det verkar inte finnas något motsvarande projekt för män. Ytterligare en mansfråga?

    http://www.rfsl.se/brottsoffer/?p=4026

  6. JD skriver:

    Gun Heimer tjänar pengar på misshandlade kvinnor vilket kan vara en av orsakerna till hennes ovilja att se på misshandel på ett jämställt sätt.
    Att hantera våld ur både mäns och kvinnors perspektiv är också mer komplicerat eftersom konceptet om misshandel mot kvinnor redan är inarbetat.
    Jag tror att det är ren lathet och frestelsen att tjäna lättare pengar gör att frågan om relationsvåld mot män utesluts.
    Att dessa personer har missat alla undersökningar som tar upp relationsvåld ur ett jämställt perspektiv ser jag som osannolikt!

Google