En klockren artikel om mansfrågor

04 maj 2011, av Pelle Billing

Bob Hansson, Martin Svensson och Leif Eriksson ger uttryck för en positiv manssyn, och kräver manlig frigörelse. Läs och njut.

I femtio år har man talat om hur könsrollerna förtrycker och begränsar kvinnan. Nu är det dags att vi talar om hur de begränsar mannen. Men inte utifrån mannen som förövare, utan som en fantastisk varelse som hålls tillbaka av föråldrade föreställningar.

 

28 kommentarer på “En klockren artikel om mansfrågor”

  1. SR skriver:

    Fantastisk… Helt underbar! Så rätt! Och enormt provocerande gentemot den svenska statsfeminismen.

  2. PabloHoney_4 skriver:

    Klockrent…Mannen 2.0 är lanserad!

  3. Mats Lind skriver:

    Man blir bara så glad.

  4. leifer skriver:

    Johan Hakelius hade en hyfsat bra artikel idag på samma tema. Läs den här
    http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article12973071.ab

    Tyvärr var den inte så seriös och hans slutsatser nog rätt felaktiga. Kvinnor som tjänar mycket pengar kommer nog helt enkelt inte vilja ha en man som går och skrotar och köra dyra bilar på hennes bekostnad. Man kan skoja bort det men detta är just problemet när kvinnan också har den reproduktiva makten. Hon kommer då helt enkelt lämna honom och ta med sig ev barn. Sen kan hon använda RUT-avdrag istället för att få det städat hemma.
    http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article12973071.ab
    ”Kvinnor, ta inte makten – ni kommer ångra er”

    Detta visar f.ö. tydligt att män med makt, status och pengar (som den gode Johan) är dåliga representanter för en mansrörelse och inte har en aning om hur vanliga män har det. Dom skiter också oftast i vanliga män.

    Man kan också undra varför Johan A. tycker det är ok med ett matriarkat (ej jämställt) liksom varför företagen skulle bli lika framgångsrika med kvotering.

  5. Casper skriver:

    :) Härligt :) Vi män börjar synas mer och mer, och jag känner även också att jag nu mer och mer blir accepterat för den man jag är. JAg vägrar göra kvinnor till lags bara för att släppa bråk.

    Frågar dom om hjälp, så säger jag att det är relativt lätt att göra det själva, så visar jag dom hur man gör och sådant så får dom göra det inför mig. Nästa gång kan ju dom klara det själva. Även kvinnor behöver vägledning i hur man gör, för män blir ju uppfostrat att fixa saker, snickra osv i våra äldre dagar (det blir nog annorlunda i framtiden ju fler nya generationer som kommer) men just nu kan vi på en bra sätt vägleda kvinnor att klara byta glödlampa, rensa avloppsröret under badkar och sådant – hittils har jag fått positiva feedback på att jag faktiskt tar mig tid tillsammaNS med dom och genomgår hur man gör och varför det är så här osv. MAn får bara tåla frågor som: Varför är det så? sen följdfrågan: Varför? och till sist klarnar det för dem, eller så inte, men då kan dom åtminstone fixa till felet utan att förstå det :D

  6. Jack skriver:

    Casper,

    Kräv gentjänster istället för att visa dem hur man gör. Åtminstone kräv att de visar dig hur man gör något tillbaka, annars har du inte lämnat riddarrollen alls.

  7. Urban skriver:

    Underbar artikel!

  8. antikythera skriver:

    Fast att män tagit sig i kragen och kämpat för män har ju gjorts i många många år nu. Jag själva börja när jag var 15 nu är jag 28. Dom som är i vägen och försämrat för oss är ju just feminister som inte har en aning om hur man kämpar för kvinnor. För 10 år sen sågs vi inte som talibaner, potentiella våldtäktsmän, det är ju feminister som gjort oss till det. Och feminister undrar varför jag som jämställdist är antifeminist.

  9. Daniel skriver:

    Så jäkla bra! Så sant på alla punkter.
    Men jag skulle även önska att mannens kraftfullhet också den fick ses som den del den har i den ”nya” mannen. En man med känslighet OCH styrka som både kan fungera som beskyddare och som kännande varelse, utan att reaktionen mot det förgångna gör utvecklingen exkluderande!

  10. leifer skriver:

    Daniel

    ”Känslighet och styrka” är väl den traditionella mansrollen. Framförallt då styrka mot omvärlden och känslighet mot familj och kvinnan.
    Just såna könsstereotyper männen nu ska göra uppror mot. Den där ”kvinnor och barn” ska i livbåtarna först.

  11. Daniel skriver:

    Leifer

    Styrka/kratfullhet osv är inte per definition någon traditionell mansroll – det är en kvalitet som kan uttryckas genom vilken handling och känsla som helst. Tricket ligger i HUR det uttrycks och huruvida det görs ur en traditionellt betingad mansroll eller från en djupnad mansroll (som då inte inte är någon roll).
    Jag upplever inte att det är ett uppror mot ”kvinnor och barn ska i livbåtarna först” på något sätt. Det är, som jag uppfattar det, ett uppror mot ytbilden av vad det innebär att vara man. Men risken att det stannar vid att slåss för de mjuka kvaliteterna och MOT de hårda kvaliteterna är stort rent historiskt sätt och vad jag menar när jag skriver att jag skulle vilja se ett mer inkluderande uppror.
    Styrka och ”beskyddande” har en förödande ytbild som många av oss lever som slavar under och som offer inför den okänslighet för sitt inre som medföljder en sådan uppfostran. Men det är likaså fantastiska kvaliteter som som vi måste återbesjäla – d.v.s. att vi ger dem mening utifrån vårt kärleksfullhet!

    Typ nått sånt… jag är för trött…

  12. Andreas Nurbo skriver:

    Daniel: Hela grejen handlar ju också om att samhället ska acceptera även de män som inte är ”beskyddande”, ”kraftfulla” etc. Beskyddande, stark etc är ju redan accepterade egenskaper.
    Svårt att förstå vad det är du är ute efter.

  13. Daniel skriver:

    Skillnaden är att transendera OCH inkludera INTE transendera och EXKLUDERA! Uppror är ofta exkluderande – jag efterlyser en inkluderande revolution!

  14. Andreas Nurbo skriver:

    Daniel: Men varför ska ”upproret” inkludera saker som inte är något problem?
    Starka beskyddande män exkluderas väl inte heller från ”upproret”?
    Jag fattar nada alltså.

  15. Roger skriver:

    Varför ska det vara ett ”uppror” över huvudtaget? Iden om ett uppror, revolt MOT något riskerar att bli blind för de positiva kvalitéerna i det man uppfattar som ”fienden”.

    Jag tycker att Daniel har helt rätt. Släpp hela iden om att man ska förhålla sig till något gammalt; ta till sig allt som är positivt utan att förkasta annat som är bra, en inkluderande filosofi. Gör det för din egen skull, inte för andras.

    Känslighet är bra för dig. (om den är konsturktiv).
    Styrka är bra för dig. (om den är konstruktiv).
    Tillsammans har de en synergi som är fantastisk.

    Det viktiga är att släppa feministiska dogmer och tankestrukturer om ”manligt” och ”kvinnligt”; ytbilden som daniel kallar det, och istället kravlöst bara vara den man vill vara.

    För mig är mansrörelsen ett krav att (även) män skall ha rätten att bara få vara sig själva, vad det nu innebär för individen. FRAMFÖRALLT den självklara rätten att föra vår egen talan. (vilket feminismen gör idag; de för ut ”berättelsen” om mannen i stället för den verkliga mannen).

    Det kan se olika ut, men inget skall vara stigmatiserande eller fel.
    Inte en ”revolt” mot något specifikt ideal, eftersom den manliga cellen har många väggar, många ideal att slåss mot; både den traditionella könsrollen och den feministiskt konstruerade håller oss tillbaka. Men bägge har alltså också kvalitéer som är värda att bevara och vi får passa oss för att slänga ut babyn med badvattnet.

    Det är viktigt att diskussionen inte bara rör om vad man kämpar MOT utan också var man kämpar FÖR; annars finns det risk att man hamnar där feminismen är idag; konflikt och förbudsinriktad snarare än sammarbets och incitamentsinriktad.

  16. leifer skriver:

    Daniel, liksom Andreas har jag svårt att förstå vad du menar, men det vore intressant om du kunde förtydliga!

    Personligen anser jag att mansrollen är mer begränsad än kvinnorollen i dagens samhälle. Dvs det är kvinnor som grupp som vunnit störst frihet och frigörelse.

    Jag uppfattar artikel som att män ska stå upp för sitt inre, även fast man vet hur man kan göra för att vinna uppskattning i den traditionella könsrollen. Det som jag tycker var extra bra skrivet var detta med att göra kvinnor besvikna/inte behaga dom. Det var så klockrent och är ju på samma sätt med kvinnor som inte vill ta den traditionella kvinnorollen för att behaga män.

    Det jag dock ser som den stora skillnaden är ju att kvinnor kommer undan med att göra som dom vill. Dom kan t.ex. få män och barn ändå.

    För männen är det mer begränsat idag. Mannen kan ju göra som i artikeln att stå upp för ett nytt ideal, men problemet blir ju då att han riskerar att bli övergiven av kvinnor eller anses vara oattraktiv. Ex då en man som inte vill jobba heltid och dra in massa pengar, utan vill jobba halvtid för att få mer frihet. Hur attraktiv är en man som jobbar halvtid?

    Det är alltså lätt att snacka som artikeln men verkligheten är ju ofta en annan. Då blir frihet lätt detsamma som ensamhet och dålig ekonomi för en man.

  17. leifer skriver:

    Roger

    Upproret handlar om systemförändring och ändrade villkor. Att t.ex. stoppa dagens stora ekonomiska transfereringar mellan män till kvinnor (som grupp) via skattesedeln.

    Idag är männen fast t.ex. i löneslaveri. Vilken man kan t.ex. jobba halvtid och ha familj med barn?

    Det behöver inte vara en ”revolt”, men det handlar då snarare om ihärdigt arbete för att jämställdheten ska ske på ett sätt som även frigör män i samhället. Och då är en stor poäng att männen inte måste vara löneslavar för att ha en identitet och ha makt/inflytande. Du kan ju sen leka med tanken hur det går i en vårdnadstvist om mannen inte har en stadig inkomst.

  18. Roger skriver:

    Leifer:
    Jag håller med dig. Men min poäng är att vi kan komma långt genom att bara ändra på oss själva SÅ SOM VI VILL VARA (skriver med stora bokstäver för att poängtera att detta skiljer sig fundamentalt mot att vi ska ända på oss såsom feminismen vill att vi ska vara).
    Jag håller med om att det begränsar utbudet; men det finns kvinnor som inte har något problem med det. Men om vi ändrar på oss som grupp kommer kvinnor som grupp över tid också ändra inställning. Efterhand som de vänjer sig vid att män har en egen vilja, egna behov, som inte är avhänginga en sunking gammal könsroll eller en likaledes sunking ny feministisk manlig könsroll.
    Jag tror inte på den feministiska metoden att man skall ändra ”på de där andra”. Jag tror tvärtom att om vi ändrar på oss så får de anpassa sig efter det eller leva utan.

    Jag är inte emot transfereringen mellan män och kvinnor, för den är en konsekvens av det utjämningssystem (som inte har med kön att göra) som vi har i vårt samhälle. Vi kan sänka transfereringen helt enkelt genom att jobba mindre, vilket är ett val vi har. (men alla val har alltså konsekvenser).

    Däremot är jag emot de gigantiska summor skattepengar som årligen delas ut till feministiska projekt av olika slag och jag är emot akademiseringen av genusteori. För mig är det som att årligen ge hundratals miljoner till SD för att de ska ”folkbilda”, och införa frenologi, inte bara som ett eget ämne, utan som något som skall läras ut i samtliga kurser och program.

    Om något skall tillåtas få den typen av genomslag skall det vara både bevisat och förankrat, något som varken feministisk teori eller genus-teori är. Särskilt när det är teori som har misandri inknappat i källkoden; då kan man inte bara ta någons ord för det. Det behövs BEVIS, och de behöver vara oomkullrunkeliga.

    Så uttöver att arbeta med oss själva för att leva som vi vill (och ta konsekvenserna av det) så behöver vi arbeta för att sänka den orimligt, nästan heliga, statusen feministisk teori och genusteori verkar ha inom maktens korridorer, och höja mansfrågor, så att de bägge ligger på samma nivå, resurser spenderas där det finns störst behov, oavsett kön.

    Jag menar, vad är det rimliga i att det spenderas ohemuliga pengar på att få kvinnor att starta eget (varför kan de inte göra det utan den formen av incitament, precis som män, och vad är syftet med att just kvinnor startar eget?) samtidigt som det inte läggs en krona på att utreda och lösa frågan om diskriminering av män i vårdnadstvister. Jag menar, vad är egentligen det största problemet?

    De tre mest frappanta jämställdhetsproblemen i samhället om man var könsneutral i sin bedömning skulle troligtvis röra män;

    Betygsdiskrimineringen av pojkar i grundskolan
    Diskrimineringen av män i vårdnadstvister
    Straffrabatt för kvinnor inom rättsväsendet.

    Kan inte komma på några jämställdhetsfrågor med kvinnor i fokus på rak arm där diskrimineringen är lika legal och formaliserad. Detta eftersom kvinnorörelsen varit framgångsrik på det området, och nu ägnar sig att att sila mygg och svälja kameler. Det krävs oerhört godtyckliga teorier, applicerade på ett oerhört godtyckligt vis, för att ens hitta de flesta jämställdhetsproblem som feminismen ägnar sig åt idag.

  19. Sötis skriver:

    Klockren artikel? Nej, absolut inte. Endast papphammar tror att detta funkar:

    ”Män måste våga göra sina kvinnor besvikna för att kunna fortsätta vara männen de valde.”

    Våga? Kvinnor iglar på mäns status, resurser och plånbok. Det handlar om att välja mellan att uppfylla kvinnors krav, eller att bli utan. Detta är helt uppenbart inte männens fel. Det är kvinnorna som är iglarna, med sexuella tjänster i serie som förhandlingsvara. Att skylla på att män inte ”vågar”, är att skylla på offret.

    När ska vi våga skylla de fel som faktiskt kvinnor gör på kvinnorna som gör felen, när vågar vi börja betrakta kvinnor som vuxna nog att vi vågar kräva att de ska både både _inse_ och att i verkligheten _ta_ sitt ansvar i frågan? Eller ska vi alla fortsätta sticka huvudet i sanden och dalta med kvinnor, och skylla på männen som vanligt, som pladdrande ynkryggar…

  20. leifer skriver:

    Roger

    Mycket av transfereringarna är just mellan kön, eftersom just kvinnor med barn är stora mottagare. Inte sällan ”ensamma mamman”. Många av dessa ensamma mammor har lämnat pappan eller skaffat barn på egen hand. Dessa är gigantiska summor, inte feministiska projekt du pratar om (möjligen blir bilden en annan om vi räknar jobbkvotering).

    Du hamnar då ändå i ett läge att männen måste jobba heltid och dra lejonparten för att kunna bilda familj och ha barn. Inget fel i sig att jobba heltid men det handlar också då om att ta välbetalda jobb för att öka sitt inflytande på området liksom att tvånget finns där. Dvs mansrollen är inte att gå ner på halvtid och ägna mer tid åt familjen. Mannen är fast då i sin roll och vid skilsmässa är det då kvinnan som ”brytt” sig mer om barnen. På detta har vi ju att män överhuvudtaget har svårt att bilda familj och få barn från början utan ett heltidsjobb. Vi har ju också scenariot med yngre män som gjort en tjej på smällen utan stabila förhållanden, där hon helt enkelt väljer abort (100% juridiskt kvinnans beslut).

    Kvinnan har huvudmakten i reproduktionen och det skapar obalans. Faktiskt inte alltid till fördel för varken kvinnan eller samhället. Ex så är det ju så att en kvinna som går ner på halvtid för att ägna mer tid med hem och barn, kommer få sämre ekonomi och pension. Hon blir då också en sämre skattebetalare (välfärden måste finansieras på nåt sätt) liksom att arbetslivet kanske missar en duktig arbetstagare och karriär. Att göra karriär halvtid är svårt, och då blir det ofta enkla s.k. lågbetala jobb. Feminismen identifierar en del av detta men ser inte hela orsak och verkan. Dom ser att kvinnorollen är mer ansvar över hem och barn, men missar makten.

    Jag menar att nyckeln till förändring är att minska kvinnors makt inom reproduktionen och öka männens makt där, så att man når en balans på 50-50. Det skulle förstås också kunna frigöra kvinnor så att det inte är givet att dom ska ta huvudansvaret för barnen. Dvs en kvinna skulle då kunna förkunna att hon prioritera karriär framför barnen hemma, vilka kvinnor kan säga det idag? Ofta är dom övertydliga i alla sammanhang att poängtera hur viktiga deras barn är och deras roll som mamma. Kvinnans huvudsakliga identitet hänger alltså ihop med barnen och ägandet av barnen. Därför säger mammor så ofta dom kan ”mina barn” i olika meningar. Männens identitet är istället mera arbete. En kvinna som då inte har kontroll över sina barn tappar sin identitet. Mannen tappar sin huvudsakliga identitet om han inte har ett jobb. Därför är traumat extra stort när kvinnor förlorar vårdnaden.För männen är traumat istället extra stort att bli arbetslös. Nu pratade jag alltså om könsroller och könsidentitet.

    Att ändra dessa förhållanden går alltså inte med att ”män som grupp” börjar agera annorlunda, eftersom män som grupp INTE kommer agera annorlunda förrän förutsättningarna i samhället ändras. Det är då sånt som skatter, arbetssituation, lagar och regler som påverkar i mångt och mycket.

  21. leifer skriver:

    Sötis

    Du har en viktig poäng i att man sällan eller aldrig kritiserar kvinnor och kvinnors beteende. S.k. problematisering sker ofta när det gäller män och mäns beteende. Här noterade du klarsynt att det igen handlade om män och mäns beteende, men från några män som talade för alla män. Dom framförde alltså begränsat med kritik mot kvinnor, möjligen då att dom kan bli besvikna när männen agerar annorlunda.

    Nu tror jag det inte är konstruktivt att lägga över skulden på kvinnor, dvs agera lika lumpet som feminismen. Det blir då könskrig och pajkastning. Istället bör man verka för ändringar i samhället. Jag tror på att ändra förutsättningar, skatter, lagar och regler. Framför ”prat”. Människan är en anpasslig varelse och fogar sig kring de förutsättningar som finns i det samhälle/land man lever i. Som du säger att säga ifrån handlar då ofta om att missa chansen att leva med familj. Och förvisso, så lever många män idag, många fler män lever ensamma utan barn än kvinnor. En del män kompenserar genom att skaffa en s.k. importfru, men hamnar då ännu mer i den traditionella mansrollen att stå för lejonparten av de ekonomiska intäkterna och ta huvudansvaret för familjen. Ändå kan kvinnan sen sticka med barnen (när hon blivit svensk medborgare) och klara sig på bidrag om så behövs.

  22. Roger skriver:

    Leifer:
    Jag är medveten om och håller om det mesta du skriver. Visst är det så att kvinnor tar ut mer av allmännyttans medel, och så kommer det alltid att vara eftersom det är de som föder barn. Jag ser det inte som ett problem. Problemet är snarare att rånlönegapet används som argument för att det existerar diskriminering mot kvinnor, när det i själva verket är en konsekvens av att vi har ett väldigt förmånligt system för just kvinnor, och som du är inne på, på bekostnad av män som måste jobba (iställt för att ägna sig åt mer meningsfull verksamhet) för att finansiera systemet/hålla familjen flytande. Man kan med gott underlag hävda att systemet som helhet är diskriminerande mot män, eftersom varje enskild man transfererar mer pengar till kvinnor, än vad varje enskild kvinna har lägre total inkomst under en livstid. Och då är det ändå bara ur ett ekonomiskt perspektiv ; ser man till hälsa och livsstil så är män än mer förfördelade (dör tidigare, har mindre fritid, får ut lägre total pension etc). Och allt faller tillbaka på att 1. Kvinnor föder barn och 2. Det är något vi tycker är bra och bör få fortgå.

    Men i slutändan måste vi diskutera METOD. Vi kan konstatera hur saker och ting ligger till, hur går vi sedan vidare för att förändra det på ett bra sätt?

    Att prata om att män skall förändra sig är lite som att strö salt i ett öppet sår, eftersom det knyter an till hur den misandriska feminismen resonerar. Ändå vill jag poängtera att all positiv förändrig börjar hos individen och jaget; vi vill inte göra om feminismens misstag och avsvära oss allt ansvar och peka finger och leta syndabockar.

    Du talar om politisk förändring och det håller jag med om. Det är tydliga och konkreta frågor att arbeta med; formell juridisk jämställdhet, i lag, förordning, policy och tillämpning mm.. Det är viktigt och det är bra att det är i fokus för mansrörelsen och det är upprörande att så tydlig mansdiskriminering har viftats bort under en så lång tid. Klart det skall till förändring.

    Men paralellt med det måste det också ske en sociokulturell förändring, och det är där vi som enskilda individer har en större möjlighet att direkt gripa in. Här har vi fördel av den manliga könsrollen, vi är lärda att leta efter lösningar på problem, inte efter folk som löser problemen åt oss eftersom själv ska vara nog och man skall vara karl för sin hatt.

    Det är här jag tror vi skiljer oss åt. Du verkar anse att den politiska förändringen måste komma först. Jag anser att den måste ske paralellt, eftersom kvaliten på båda är avhängigt den andra. Det blir lite av en hermeneutisk process. Politiska förändringar utan folklig förankring är dömt att misslyckas, precis som ”folklig” förändring utan politisk flexibilitet och anpassning.

    Första steget att förändra sitt eget liv, som jag ser det,m är att verkligen känna efter hur man vill ha det i sitt liv. Lära känna sig själv. Försöka avprogrammera och istället tillåta sig själv att ge uttryck för sina behov och önskningar. Även om inte alla människor i ens omgivning uppskattar det, kanske blir du kallad för ”slacker” eller ”deadbeat” om du inte lever upp till den traditionella mansrollen utan lägger din tid och energi på att förverkliga dig själv, i så fall är det ett pris som är värt att betala och en fight som är värd att ta.

    Genom att ta ställning och kämpa för något positivt, på ett positivt vis, slår du in dörren även för andra.

  23. Hieronemus skriver:

    Jag tycker att vi har kommit till en tidpunkt då jag som man måste försöka hitta andra mål än de traditionella att jobba och göra karriär.

    Jag hatar feminismen för dens misandri, jag hatar feminismen för dens sätt att förstöra relationen mellan kvinnor och män, men det finns ju inget som är så ont att det inte är gott för något.

    Vi har befriats från betungande och ansvarsfulla roller som familjeöverhuvud och som ensam försörjare av familjen. Vi har ganska visst inte sluppit att försörja kvinnor eftersom vi nu gör det via skatten.

    Men vi kan välja att låta bli. Ingen man har skyldighet att betala in mer skatt än han har lust med – däremot hade man som familjefar skyldighet att förbättra sin familjs materiella villkor så mycket man kunde.

    Jag har därför valt att jobba så lite som möjligt. för att få ut maximal pension arbetar jag precis det som krävs för att tjäna 7,5 basbelopp. Jag minskar därmed mina skatteinbetalningar och minskar också den mängd av arbeta som jag presterar i samhället till fördel för kvinnor (Allt arbeta som män presterar i samhället är ytterst till fördel för kvinnor).

    Jag tycker att män i lä av feminismens härjningar stillsamt skall börja fundera på vad det egentligen är att vi vill. Är det lyckan att jobba häcken av sig? Är det lyckan att göra karriär? Är det värd besväret att ha familj och barn? Det tvingar oss ju in i ekorrhjulet.

    Då jag växta upp var det så att det förväntades av en man att han skulle kunna försörja sig själv och sin familj, medan att man förväntade sig av en kvinna att hon skulle försörja sig själv (tills hon blev gift). I dag är rollerna ombyte. På grund av de många skilsmässor är det så att män i dag egentligen bara behöver att kunna försörja sig själv, medan kvinnor måste kunna försörja sig själv och sina barn.

    Att många män ändå väljer att gå in i krävande karriärförlopp beror på att de vill attrahera en kvinna i konkurrensen mellan män och att många män inte gjort upp med traditionella könsroller och därför fortfarande ser sig som huvudförsörjare.

    Men här är en utveckling på gång. Allt färre män strävar efter makt och status. Det är i dag kvinnorna som gör detta. Låt denna utveckling fortsätta och låt oss i stället gå ut i skogen. Vi män befrias därigenom från en massa stress. Vi behöver inte konkurrera med varandra.

    Det är viktigt att Hackelius artikel påpekar detta.

  24. leifer skriver:

    Roger,

    Mycket bra skrivet, håller med i det mest.

    Min poäng är ändå att du inte kan kliva ur mönstret utan att det blir negativa konsekvenser för den enskilda mannen. Ex om nu en man trots sin fru vilda protester väljer att gå ner i halvtid för att få mer fritid och kanske göra mer hemma, så är risken stor att den mannen kommer straffas på olika sätt. Ex förlora vårdnaden över barnen om kvinnan då väljer att sticka med barnen för att hon tröttnar på sin ”loser” till man. Hon kan försörja sig med bidrag, eget jobb och chansen är också stor att hon hittar en annan man. En ny man som då tar den traditionella rollen med att dra in pengarna.

    Detta har det pratats om i USA att män även när dom tillbringa mer tid med barnen och så att säga och försöker agera enl en typisk kvinnoroll, så hjälper det ändå inte. Dom straffas ändå. Det är alltså mycket svårt att gå utanför ramarna för män. Kvinnor har mycket större frihet ur den aspekten. Samtidigt kan man se att kvinnor känner större ansvar för hem och barn. Inte ovanligt att kvinnor blir sjukskrivna för att dom inte orkar med det s.k. dubbelarbetet med hem och heltidstjänst.

    De män som kan gå ner i arbetstid (eller i alla fall styra sin tid mer) är rika män som ändå har pengar nog för att försörja fru och barn. Detta blir då en klassdimension också, där rika män i stort kan kompensera de flesta problem som låg och medelklassmän upplever. Detta gäller då även ”sex appeal”, en rik man får lätt tjejer och så mycket sex den vill. Här finns till och med lagar som straffar de fattigare männen. En rik man som köper sig en älskarinna under en tid åker inte dit enl lag (ej straffbart), det gör dock en ”fattig” man som köper sex för stunden (han har inte råd att försörja en älskarinna).

    Det är då tydligt att drivet för män att tjäna pengar är stort eftersom det ger mer makt inom reproduktionen. Enl mig ger det FÖR mycket makt. Den rika kända mannen har för mycket makt, den fattiga okända mannen för lite makt. Detta ger märkliga effekter som att det är nästan bättre att bli kriminell än vara en snäll laglydig fattig man. Och även om en man fixat pengar på olaga sätt, så bryr sig inte kvinnor om det, så länge det innebär att dom inte straffas.

    För kvinnor spelar pengar mindre roll. Hon föds så att säga med den reproduktiva makten oavsett fattig eller rik. Därför har en ”snygg” tjej mycket makt även när hon har noll kronor på fickan. Hennes sätt att förvalta detta är då att skaffa sig en man som kan tjäna pengar, dvs ordna tak över huvudet och mat på bordet, gärna med guldkant. Dock är det så i dagens Sverige att kvinnor inte ens behöver en man för detta, hon kan då via transfereringen bli försörjd med skattemedel. Barn blir då en garant för försörjning, s.k. barnkarriär. På detta sätt urholkas även mannens traditionella roll och han blir då överflödig alt bara en mjölkossa för skatteintäkter.

  25. Gunnar skriver:

    Roger:
    Jag tycker du har mycket bra tankar och funderingar i dina inlägg!
    Jag håller med om det mesta.
    All förändring börjar alltid med en själv, anser jag.
    Jag kan inte kräva / förvänta mig en politisk förändring om jag inte samtidigt förändrar mig själv.
    Förändrar sig den stora massan män själva tvingas politiken följa efter (samt kvinnor att förändra sig efter det också)!
    Och visst är även styrkan en hel del män är begåvade med något fint som inte ska smutskastas…

    Förändrar jag mig så förändras balansen mot min omgivning också, viket gör att de tvingas förhålla sig till det nya och blir rubbade i sina invanda spår!
    Och ur det följer ibland en stark reaktion från omgivningen, eftersom de inte valt själva att förändra sig utifrån detta!
    Så en egen förändring ”tvingar” omgivningen till förändring, så är vi bara en kritisk massa av män som förändrar oss skapar det en allmän förändring i samhället, inte minst bland kvinnor samt feminister!

    Leifer:
    All förändring är smärtsam och får konsekvenser – menar du att vi därför ska tveka till att förändra oss själva?
    De extra välbeställda männen med statusjobb är inte så många att de räcker till majoriteten av kvinnorna, så är vi bara tillräckligt många ”vanliga” män som förändrar oss tvingas kvinnorna att förhålla sig till det och börja ändra sina värderingar, oavsett att de har den reproduktiva makten – de måste ju ändå ha någon att reproducera sig med ;-)
    Bara insemination är inte så enkelt som många singelkvinnor trott, se artikeln:
    http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/ryan-hittade-sex-syskon-pa-natet_6084133.svd
    Även dessa singelkvinnor blir ofta överraskade över hur mycket undran de själva får över den okända halvan av sina barns genetiska arv, förutom deras barns sug efter att känna till hela sitt genetiska arv!

    Kanske kan de riktigt unga männen ihop med oss män 50+ vara de som är föregångare här – många av de riktigt unga lever ännu fritt och deras reproducerande tid ligger i framtiden och vi 50+ har ofta redan passerat våran reproducerande tid och har de barn vi önskat oss och är därmed inte lika beroende av kvinnors ”reproduktiva makt” längre…

    Jag tycker Pelle Billing har mycket vi bör ta fasta på i sin artikel:
    It’s Time to Start Negotiating:
    http://www.pellebilling.com/2010/07/its-time-to-start-negotiating/

  26. leifer skriver:

    Gunnar

    Givetvis måste ”vi” män slåss för en förändring och börja med vårt eget beteende. Ex ställa motkrav, inte gå med på att hjälpa/bjuda kvinnor med massa saker utan att få nåt tillbaka etc. Mycket av detta är istället sånt som ger respekt.

    Men det jag ser är att förändrat beteende straffas av kvinnor och av samhälle. Ex en man som väljer ett låglöneyrke. Enl nån brittisk undersökning nyligen så väljer de flesta kvinnor en man som tjänar bättre än dom själva. Dom vet att det kan bli problem när det omvända gäller (och givetvis vill dom leva gott). Det skapar en osäkerhet i förhållandet och mannens roll blir mer osäker. Visst, mannen kan då göra mer i hemmet och med barnen, men risker ändå att utföra traditionella mans-sysslor också som att fixa med bilarna och ombesörja reparationer i boendet. Det är nog till och med enklare för många män att gå in i den traditionella mansrollen, eftersom belöningen är stor och han slipper kanske också mycket av hushållsarbetet. Detta är alltså inte då om mycket rika, jag skrev om innan utan om vanliga män och kvinnor.

    Sen är du inne på insemination. SVD serie om kvinnor som skaffar barn utan en man är intressant. Trenden är tydlig, det ökar. Och inte minst bland unga kvinnor. Det ger då lite perspektiv och till diskussionen om skattetransferering till kvinnor som jag hade ovan med Roger. Resonemanget var att det då är bra att använda skattepengar till barn. Men hur är det egentligen i västvärlden? Jo nativiteten är alldeles för låg, ca 1,2 barn per kvinna. Kvinnan s.k. frigörelse (läs huvudmakt över reproduktionen) skapar alltså ett inget hållbart samhälle, det dör ut på sikt. Nu kan man hävda att kvinnor inte känner denna makt då dom först vill göra karriär etc och sen märker att deras fertilitet minskar. En del kvinnor kanske inser detta och skaffar barn i 20-års åldern, kanske med den nya trenden då med insemination i Danmark (kostar ca 5000 kr per försök). Notera att Sverige ändå lyckas hålla uppe befolkningen beror numera helt och hållet på invandringen..

    Det har är en politisk diskussion också, vänsterblocket vill normal öka denna skattetransferering medan högerblocket vill minska den. Märk väl också att i de traditionella könsrollerna så ger minskad transferering män mer makt i reproduktionen genom att kvinnan blir mer beroende av att leva med en man.

    Var blir bilden av ”ensamma mamman” när barnen kommit till genom okänd pappa? Eller kanske från ett tidigare lesbiskt förhållande? Var blir männens roll i ett sånt samhälle. Tycker man detta ändå är en bra idé så måste man ändå belysa den ur jämställdhetssynpunkt och hur då män på samma sätt ska kunna skaffa barn. Dvs ensamma män och män i par (homosexuella). I det senare handlare det idag om pengar. Med mycket pengar går det att lösa för den enskilda. Men ska det vara jämställt på detta sätt så ska det givetvis vara lika lätt för män att skaffa barn som för kvinnor. Det måste då till skattepengar och system som kan ge ensamma män och homopar möjligheten att skaffa barn utan kostnad. Eller i alla fall till samma kostnad som för kvinnor, eftersom man kan räkna ut motsvarande kostnad för en kvinna att bli gravid och vad det innebär i uteblivna löneintäkter + sveda och värk.

  27. leifer skriver:

    Jo att män skulle få lika lätt som kvinnor att skaffa barn, skulle förstås också kunna ge den nativitet som behövs för att hålla samhället uppe. Men samtidigt då färre barn än u-länder där kvinnan ofta är hemmafru och gifts bort i unga år.

    Är man emot detta så ser jag inte hur man ska kunna stoppa kvinnor idag från att åka till Danmark. Man kan inte gå tillbaka, utan måste då istället ge männen mer makt inom reproduktionen.

    Huvudargumentet är dock att man kan skapa balans i vanliga heterosexuella förhållanden, att mannen då inte behöver oroa sig för att vara den svagare parten, även när han då jobbar halvtid t.ex. För barnen är förstås båda föräldrarna lika viktiga och det är då extra märkligt att kvinnor ses som norm.

  28. Roger skriver:

    Gunnar:
    Det låter bra! Vi får sikta på att skapa en kritisk massa. Och inte minst för att hjälpa andra män att hitta sig själva och må bra i sina liv.

    En viktig poäng som jag inte vet om jag var så tydlig med är att varje person själv måste hitta sättet som just han vill leva på, och det kan skilja sig markant från någon annans. Så det är inte en paketlösning, utan den ”kritiska massan” behöver vara en rörelse inte för ett visst sätt att leva eller vara, utan ett visst sätt att förhålla sig till livet. (dvs lära känna sig själv, och sedan vara sann mot sig själv).

    Gör man bara det kommer likasinnande gravitera mot dig, oliksinnade kommer röra sig i en annan riktning, och den negativa effekten av att bryta omgivningens förväntningar och fördomar blir bara tillfällig. Det är ett recept på ett lyckligt liv, SÅ LÄNGE som den politiska förändringen följer med och den formella, juridiska diskrimineringen av män upphör, t.ex. vid vårdnadstvister, grundskolebetyg och kvinnors straffrabatt.

Google