Bra artikel av Elin Grelsson

03 maj 2011, av Pelle Billing
 

10 kommentarer på “Bra artikel av Elin Grelsson”

  1. Håkan skriver:

    Bra artikel visst måste vi kunna diskutera risken för män att bli utsatta för mer eller mindre oprovocerat våld.

    Vad man också måste diskutera är kvinnornas roll i den bilden av mansrollen. En man förväntas kunna försvara sig och sin familj med våld om så krävs. Det är nog inte bara vi män som har den bilden av mansrollen. Än viktigare är att även kvinnor har det och ”mäter” omedvetet män efter det. Eftersom vi män undermedvetet strävar efter att rankas högt hos kvinnor försöker de flesta män att mer eller mindre leva upp till den mansrollen. När skall vi öppet diskutera detta. Kvinnorollen förändras i en rasande takt men mansrollen står och stampar i vissa avseenden på flera hundra år gamla krav.

  2. Nils D skriver:

    Jag försörjer jag mig som väktare, nattetid. Men jag har inte varit i slagsmål sedan tredje klass. Och jag är i princip aldrig rädd.
    Men det är inte för att det förväntas av mig, eller för att jag har lärt mig hur jag ska spela ”mansrollen”. Hur det kommer sig att jag är som jag är beror delvis på mina erfarenheter och delvis på min uppfattning av min förmåga, men till väldigt liten del är det på grund av ”manligheten” eller av andras åsikter och förväntningar.
    Grelsson bjuder på ett mumbo-jumbospråk som jag är smått allergisk mot, men jag är med på att hon har några viktiga poänger i att det förekommer en oberättigad uppmärksamhet på kvinnors utsatthet i offentlig miljö, som verkligen är hämmande för kvinnor.
    En som verkar dela min överkänslighet är Johan Croneman i DN 110503: http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-manskris-finns-den

  3. Andreas skriver:

    Det som skrivs är förvisso helt sant, men författaren går också väldigt snirkliga vägar genom texten för att undvika att tala om kvinnors förväntningar på att män ska eller ska kunna försvara dem. Där ligger också problemen med att tala om och bearbeta händelserna, det är sällan andra män, t.ex. kompisar, som har svårt för att man pratar om att ha blivit slagen, det är inte i deras ögon som en status sjunker om man är rädd eller gråter.
    Sen är jag långt ifrån övertygad om att den bästas bearbetningen av traumatiska händelser är att älta dem med kompisar eller terapeuter, prata om det någon gång är säkert bra, men upprepat leder nog snarare till att skadorna riskerar att etsas fast i minnet istället. Att återberätta är på sätt och vis att återuppleva och det görs bäst i begränsad form vid väl åtskilda tillfällen.

  4. Lövet skriver:

    Är det möjligt?

  5. Lövet skriver:

    Tjaa, den var relativt balanserad, men förbigick som Nils D noterade nogsamt det faktum att de största förväntningarna på männen att försvar dem, att vara starka och trygga, ställs av kvinnorna.
    …en lite passage från den senaste helgen. Lördag natt kl 02:53:

    Hon: Vakna, vakna, låste du bilen? Det smäller i bildörrarna därute!
    Han – Går upp, trär fötterna i skorna och går ut iklädd kallingar och t-shirt (och lika ”naken” vad avser ev beväpning). Rycker i den – naturligtvis – låsta bildörren.
    Hon – Väntade på trappen, beredd att ringa ambulansen.

  6. Pelle Billing skriver:

    Jag håller med om att artikeln inte är komplett. Men bara erkännandet om att det är män som lever farligast på våra gator, är stort och viktigt.

    Ett steg i taget…

  7. leifer skriver:

    Nils D

    Underskatta inte slumpen/tur. Du har alltså kanske haft tur som sluppit slagsmål (med tanke på ditt jobb).

  8. Nils D skriver:

    leifer

    Slumpen, absolut.
    Unika händelser är mer betydelsefulla än ”normer” och ”förväntningar” för formandet av människa, som Steven Pinker m.fl. säger. (Dessutom är inte mitt väktarkneg av den typen där man gruffar med folk.)

    Men i det stora hela så skulle jag vilja påstå att det förekommer väldigt lite våld i vårt samhälle, i alla fall när man vuxit förbi fritidsgården. Den aggression man kommer i kontakt med i vardagen är på sin höjd att en bilist tutar åt en annan. Att våld är så pass ovanligt gör också att det blir väldigt iögonenfallande när det väl inträffar, och får oproportionerligt mycket uppmärksamhet.
    Jag tror att kvinnor i Sverige, fram för allt, skulle må bra av att fokusera på hur ovanligt det är för kvinnor att drabbas av våld i offentlig miljö, i stället för att odla rädslan. Fast det är klart, läskiga löpsedlar säljer lösnummer…

    Min andra invändning mot Elin Grelssons artikel, är det socialt konstruktivistiska språkbruket. En sådan terminologin är full av abstrakta begrepp, lika förföriska som förrädiska.
    En man, det vet jag vad det är. Manlig – en abstraktion – ett begrepp som talar om vad som är karakteristiskt för männen. Manligheten, mansrollen – en förhöjning av graden av abstraktion, vi har flyttat oss längre ifrån den konkrete mannen – en slags sammanfattning av allt som har med män att göra. MEN, bara för att man med hjälp av dessa begrepp kan synliggöra somligt hos männen, så ska man inte inbilla sig att man kan gå samma väg tillbaka för att ändra på den enskilde mannens beteende.
    I akademiska seminarierum och på tidskriftsredaktioner tror jag det är lätt att låta sig bländas av sina formuleringar och missa att verkligheten faktiskt ligger till grund för begreppen. Inte att begreppen skapar verkligheten. Alkemi och trolleri har aldrig fungerat.

  9. Roger skriver:

    Nils D;
    Mycket tänkvärt, tack.

    Inget nydanande, något som alla vet men de flesta glömmer av bitvis. Hela den moderna jämställdhetsdebatten är akademisk och förs på abstrakt nivå och som de flesta kammar-teorier så fungerar den också endast där.
    Om vi försöker applicerar feministisk teori på våra egna liv så stämmer ingenting. Om vi försöker föra ner teorin om könsmaktsordning till verkligheten så GÅR det verkligen inte att få ihop. (om man inte har genusglasögon och dömer män och kvinnor efter olika mall vill säga).

    Verkligheten är feminismens största kritiker. Och fler och fler börjar äntligen lyssna.

  10. Maria skriver:

    Nils D:
    Ja, av någon anledning verkar det mest vara trafiken som ger upphov till bråk mellan vuxna. I det mest handgripliga bråk som jag blivit vittne till var tre personer inblandade, två kvinnor och en man. Detta hände vid en inte särskilt trafikerad gatukorsning: En ensam kvinna i bil blir tillsagd av mannen i den andra bilen, vilket hon inte gillar utan svarar något otrevligt. Frun i den andra bilen blir så upprörd att hon springer ut för att skälla på kvinnan. Denna öppnar bildörren och angriper kvinnan fysiskt. Mannen blir vild, öppar också bildörren och försöker skilja kvinnorna åt, främst vill han skydda frun från att bli attackerad. ”Rör inte min fru” ryter han. Till slut lugnar de ner sig och sätter sig i bilarna igen och åker därifrån. Detta var alltså en så ovanlig händelse att jag fortfarande kommer ihåg den fastän att det måste vara minst fem år sedan den inträffande. Några andra situationer med våld inblandat mellan främlingar kan jag inte påminna mig att jag åsett, än mindre varit inblandad i själv. Störst intryck gjorde parets vilja att skydda varandra.

Google