Angående familjerättslagar

02 maj 2011, av Pelle Billing

I tidningen Kristdemokraten har Maria Wilhelmson skrivit en utmärkt artikel om hur vi skulle kunna reformera hanterandet av vårdnadstvister.

Först en bra problemformulering:

På ett område drar pappan ofta det kortaste strået när det gäller att få vara en fullvärdig förälder och det är när föräldrar hamnar i vårdnadstvist.

Det svenska systemet bäddar här för konflikter och bittra strider i stället för samarbete och försoning.

Kvinnors kamp har handlat om att ses som fullvärdiga deltagare på arbetsmarknaden. Mäns kamp handlar istället om att ses som fullvärdiga föräldrar. Lägg till detta att Föräldrabalken tog ett steg bakåt år 2006 och gjorde det enklare att kräva enskild vårdnad med hänvisning till ”samarbetssvårigheter” – så framträder med all önskvärd tydlighet att rätten att vara förälder är en viktig mansfråga.

Nu kanske någon säger ”vadå rätt att vara förälder, det är väl barnet som har rätt till en bra uppväxt”? Till detta kan jag bara säga att visst kommer barnets bästa först – men barnets bästa är att få ha en god kontakt med båda sina föräldrar – och därför ska pappor ha samma formella och praktiska rättigheter som mammor.

Wilhelmson skriver följande om detta:

En undersökning som presenterades i SVT för en tid sedan visar att barn som förlorar en förälder genom dödsfall oftare än andra mår dåligt som vuxna. Att som barn förlora kontakten med en förälder vid en skilsmässa torde även det vara traumatiskt.

Egentligen är det ganska självklart att ett barn mår dåligt av att tappa kontakten med en förälder, och forskningen visar även att växelvis boende är det bästa efter en separation.

Problemet i vårt samhälle är emellertid inte att politiker eller myndigheter förnekar att barnet mår bäst av att ha kontakt med båda föräldrarna, utan problemet är att man är okunnig om de problem som finns i dagens hantering av vårdnadstvister. Glädjande nog har åtminstone en riksdagsledamot greppat dagens problematik fullt ut:

Yvonne Andersson är kristdemokratisk riksdagsledamot, och hon har lagt en motion till KD-rikstinget 2011 om att lagen om vårdnadsregler ska ses över. Hon menar att samarbetssvårigheter inte ska få utgöra grund för att tilldöma enskild vårdnad. Hon påpekar att främst pappor diskrimineras och fråntas rätten att träffa sina barn i och med lagändringen. Mödrar kan förtala fäder på felaktiga grunder och får sedan ensam vårdnad.

Tyvärr är det så här det ser ut idag. En kombination av en föråldrad manssyn, lagändringar åt fel håll och en familjerätt som inte riktigt hängt med i utvecklingen leder till att det är hög tid för politisk handling.

Samtidigt ska vi komma ihåg att det är alltför lätt att kritisera familjerätten, särskilt om man själv råkat illa ut. Men vi måste komma ihåg att de som arbetar på familjerätten oftast inte har tillgång till standardiserade, evidensbaserade bedömningsinstrument, och de har inte fått någon utbildning för att göra den typ av bedömningar som de förväntas göra. Generellt sett har de heller inte fått någon utbildning om familjevåld, trots att de förväntas ta emot berättelser om våld i familjen och kunna bedöma dessa.

Resultatet blir följande:

Socialtjänsten försvårar ibland situationen genom att ensidigt ta ställning för den ene föräldern och därmed medverka till att trotsa ett domstolsbeslut. Lena Hellblom Sjögren skriver i en kommande bok att det system vi har i dag främjar en eskalering av konflikten. Föräldrar uppmuntras att se varandra som parter i ett krig som det gäller att vinna.

Resultatet kan knappas bli annorlunda när godtycke och brist på kunskap och utbildning ligger till grund för bedömningarna. Det som behövs är att vi ger familjerätten och socialtjänsten de verktyg som behövs för att kunna hantera vårdnadstvister på ett effektivt och humant sett. I Tyskland har man kommit betydligt längre än i Sverige, och när man läser om deras metod verkar det nästan vara för bra för att vara sant:

I Tyskland tillämpar man i flera delstater något som man kallar Cochermodellen: särskilda familjedomstolar och en modell för samarbete mellan olika professioner runt barnet och familjen. Man har också en tidsram inom vilken barnets kontakt med båda föräldrar ska vara löst. Inom två, tre veckor efter det att föräldrarna vänt sig till domstolen hålls förhandlingar. Yrkanden och inlagor får bara innehålla nödvändiga fakta och vara fria från smutskastande uppgifter.

Att all inblandad expertis är enig om att det bästa för barnet är att ha kontakt med båda föräldrarna tvingar dem att acceptera det umgänge som domstolen beslutar om. Den förälder som vägrar att ta konstruktiva steg för barnets relation med både mamma och pappa anses visa upp en bristande föräldraförmåga, och riskerar då att förlora vårdnaden.

Hur mycket trauma skulle vi bespara barn och föräldrar landet runt, om Sverige implementerade en liknande modell?

För att detta ska bli möjligt måste dock politikerna ta sitt ansvar och ta bort de destruktiva ändringarna i Familjebalken från 2006. Blir det KD som leder vägen, eller kommer något annat parti att hinna före? Min gissning är att det parti som visar vägen kommer att få många röster från pappor (och mammor) som är missnöjda med det rådande systemet.

 

29 kommentarer på “Angående familjerättslagar”

  1. David Holman skriver:

    Min gissning är att KD kommer visa vägen på denna fråga. De är det enda partiet som arbetar för kärnfamiljen liksom. KD = nya manspartiet?

  2. SR skriver:

    Mycket bra, Pelle! Låt oss hoppas.

  3. Det finns amerikansk forskning som visar att det är bättre att ha en död pappa än en levande som inte finns i ens liv. När pappa dött brukar det finnas foton på honom därhemma och mamma talar väl om honom och berättar hurdan han var.
    En levande pappa som hatas och baktalas av mamma är mycket mera skadligt för barnet.

  4. Ulf Andersson skriver:

    ”Min gissning är att det parti som visar vägen kommer att få många röster från pappor (och mammor) som är missnöjda med det rådande systemet.”

    Ja, man kan alltid önska. Inför valet 2010 var ju inte pappor en
    prioriterad väljargrupp, medan sossarna flirtade med ensamstående mammor
    med höjning av barnbidraget.

    När politikerna börjar se pappor som potentiella väljare,
    har vi kanske nått en bit på vägen.

    http://www.dads-r-us.se/2009/05/15/no-daddy-no-vote/

    och
    http://www.dads-r-us.se/2009/06/01/ingen-pappa-ingen-rost-no-daddy-no-vote_2/

  5. Mia skriver:

    David Holman

    Hur menar du då? Detta handlade väl inte om kärnfamiljen utan separation och vårdnadstvister, dvs splittrade familjer.

    Ingrid Carlqvist

    Jag tror att det är vanskligt att värdera vad som är värst. Räcker det inte med att konstatera att det är en förlust att förlora kontakten med en förälder? Och att det finns flera orsaker till detta. För annars kan man t e x hamna i diskussioner som att ett alienerat barn iaf har chans att åter få kontakt med den förlorade föräldern. Något som inte barn vars förälder dött eller som har en förälder som inte kan/vill ha kontakt med barnet har.

  6. Mia skriver:

    Samarbete i de fall där man har att göra med någon som är eller där båda är samarbetsovillig är ett problem. De som arbetar med svårare vårdnadstvister vet att det i många fall handlar om mer än att en förälder bara sätter sig på tvären för att. De kan helt enkelt inte samarbeta.

    Som lagen är formulerad nu så ”vinner” mammor som delar vårdnad med en samarbetsovillig pappa eller samarbetsovilliga mammor. Den borde alltså vara formulerad så att det är de som är samarbetsvilliga som gynnas och att de samarbetsovilliga ”gränsas”. Men då tror jag också att det är bättre att man talar om avtalsbrott istället. Man tilldöms ett avtal sas och sen är det upp till respektive part att hålla sig till avtalet. Och att det mycket riktigt är så att den som inte klarar detta ” anses visa upp en bristande föräldraförmåga, och riskerar då att förlora vårdnaden.”

    För jag undrar lite över formuleringen ”Den förälder som vägrar att ta konstruktiva steg för barnets relation med både mamma och pappa”. Vad betyder det? Att en förälder kan komma och gå som den vill och att den andra föräldern ska vara flexibel (konstruktiv) för att främja kontakten med ”svängdörrsföräldern?

    Eller betyder det att man ska utgå från växelvist boende varannan vecka och att den förälder som av vilken anledning det än må vara motsätter sig detta inte ska ha vårdnaden? Dvs alltså inte bara de som försöker ”förhindrar” växelvis boende utan även de som kanske inte vill ha växelvis boende men väl ett umgänge?

  7. Pelle Billing skriver:

    Mia,

    ”För jag undrar lite över formuleringen ”Den förälder som vägrar att ta konstruktiva steg för barnets relation med både mamma och pappa”. Vad betyder det? Att en förälder kan komma och gå som den vill och att den andra föräldern ska vara flexibel (konstruktiv) för att främja kontakten med ”svängdörrsföräldern?”

    Nu gör du väl ändå en väldigt kreativ tolkning av ordet konstruktiv? :) Givetvis betyder inte det att den ena föräldern beter sig hur som helst och att den andra ska acceptera det. Utan det måste handla om ett avtal som bägge partena ska hålla, och om man missköter hämtning och lämning av sitt barn, eller rent utav försvinner bort några veckor utan förklaring, så har man definitivt brutit avtalet.

  8. Mia skriver:

    Pelle Billing

    Säg inte det för det finns de som tycker att man ska vara extremt kreativ och flexibel ;)

    Men du menar alltså att det ska tolkas som det andra alternativet? Att man dömer till växelvis varannan vecka om föräldrarna inte kan komma överens och att den förälder som av vilken orsak det än må vara motsätter sig detta (och umgängessaboterar/obstruerar) ska förlora vårdnaden?

  9. Mia, det är inte jag som värderar. Det är en amerikansk forskningsrapport som har undersökt hur barn till döda pappor haft det jämfört med barn till levande, men icke närvarande pappor. Resultatet var solklart – de som hade en död pappa mådde bättre än dem som hade en levande pappa som de inte fick träffa.

  10. Mia skriver:

    Ingrid Carlqvist

    …eller som inte ville/kunde träffa barnen? (”…som inte finns i ens liv”)

    Vad är värst? Att tro att ens förälder är en skit/bitch som man inte vill träffa eller en förälder som man vill träffa men som inte vill kännas vid en eller som ”valt” missbruk och kriminalitet framför en, eller som valt att flytta så långt att umgänge blir i det närmaste omöjligt, eller som börjat på ny kula med en ny familj, eller som väljer jobb och karriär före eller….

  11. anders skriver:

    Problem ett fördommar, myter o förutfattade meningar samt de som vill att det hålls aktuellt då menar jag oavsett om man arbetar vid soc eller annan myndighet i fråga om föräldraförmåga vem som helst kan ha bristande föräldraförmåga mm.

    Problem två den bristande kompetens som finns bland personal som ska göra en utredning i flertalet fall ofta tas parti för ena eller andra parten utan bevislig, saklig grund.

    Sen kan även problemet finnas med sk allignation där utredningspersonalen kan bli brickor i den allignerande partens strävan av flertalet orsaker.

    Givetvis är det otroliga brister i hanteringen av vårdnads/boende frågor i sverige hos de som ska hanlägga dessa.

  12. Ulf Andersson skriver:

    @ Mia
    ”Vad är värst? Att tro att ens förälder är en skit/bitch som man inte vill träffa eller en förälder som man vill träffa men som inte vill kännas vid en eller som “valt” missbruk och kriminalitet framför en, eller som valt att flytta så långt att umgänge blir i det närmaste omöjligt, eller som börjat på ny kula med en ny familj, eller som väljer jobb och karriär före eller….”

    Eller att mamman sjunker så lågt i sitt umgängessabotage
    att hon intalar barnet att ta på sig skulden genom
    att barnet ska skylla på sitt funktionshinder.
    Bara välj. Det finns hur många alternativ som helst att
    välja på. Svårt att säga vilket som är värst.

    Under ett år har jag upplevt en drastisk förändring
    av en 12-årig tjej som först inget hellre ville än att få
    komma till pappa under sommarlovet till att
    det inte går på grund av hennes funktionshinder.
    I höstas förklarade hon i telefon att hon inte ville hamna
    i kläm mellan sin mamma och mig. Till saken hör
    att jag aldrig har kommit med något ultimatum
    eller försökt tvinga min dotter till något -
    inte heller till att ta ställning mellan sina föräldrar.

    Det finns många mammor därute som gör vad de kan
    för att förhindra papporna från att ha kontakt med/träffa
    sina barn.

    Och så finns det folk som på fullt allvar undrar
    varför PappaRättsGruppen finns…………..

  13. Mia skriver:

    Ulf Andersson

    Om du inte vet det redan så kan jag säga att jag inte tillhör de som undrar varför det finns ”mamma och pappagrupper/lobby”. Och du har helt rätt, listan kan göras hur lång som helst. Det var därför jag fortsatte på den som IC börjat på (gällande levande föräldrar som inte finns i barnens liv) och avslutade med ”eller…”

  14. Gunnar skriver:

    Pelle:
    Detta är en mycket bra nyhet och känns som ett framsteg för oss pappor och barn som aktivt hindrats till umgänge av en dysfunktionell mamma som inte ser till barnets bästa och ofta utnyttjar förändringarna som fördes in i Föräldrabalken 2006!
    Håller med att den tyska modellen låter drömlik samt sund och effektiv!
    Hoppas att vi inom en snar framtid kan nå fram till något sådant i Sverige, både för våra barn och för de föräldrar som aktivt utestängs / förhindras från att utöva sin föräldraroll!

    Mia:
    Återigen har du för mig med dina formuleringar här visat att du inte riktigt vill tro på att många sunda välfungerande pappor hindras från att utöva en sund föräldraroll och att därmed barnen blir drabbade väldigt hårt!!!
    Du brukar framhålla att barnets perspektiv är viktigast men vill ändå inte acceptera den forskning om hur illa det drabbar barnen att en pappa av mamman och myndigheter förhindras från att utöva sin föräldraroll, som Ingrid Carlqvist refererar till! Känns som du ofta värjer dig mot den sortens fakta och försöker vinkla om den till något negativt om pappor, upplever jag!

    Du återkommer ofta till att ena föräldern är en ”svängdörrsförälder” och gör då alltid tydliga insinueringar om att pappor inte vill / kan ta ett sunt föräldraansvar!
    Jag upplever att antingen har du inte förmåga att ta till dig verkligheten och förstå att en absolut majoritet av papporna är lika sunda i sin föräldraroll som mammorna eller så för du en dold agenda som tar dysfunktionella icke sunt fungerande mammor i försvar!
    Jag har nu upplevt detta så många gånger från dig i dina kommentarer men tycker det blev lite extra tydligt i ditt formulerande i dina inlägg här ovan…
    Har även försökt debattera detta tidigare med dig men med föga framgång…
    Så nej, jag kommer inte ge mig in i någon debatt nu – blir bara denna summeringen här från mig (hur ”kreativt” du än bemöter detta)…

    Som Pelle Billing kommenterar: ”Nu gör du väl ändå en väldigt kreativ tolkning av ordet konstruktiv?” – kan bara hålla med, du Mia gör ofta ”kreativa tolkningar”, som jag uppfattar det, om hur oansvarigt du anser att män hanterar sin föräldraroll efter en skilsmässa (och hur mammor ”tvingas” ta ”ansvar” att anpassa sig till det, som någons sorts ”offer”). Det här med pappor som någon sorts ”svängdörrsförälder”, uttryckt på en mångfald kreativa sätt, är ett genomgående tema som jag uppfattar det från många av dina kommentarer…

  15. Pelle Billing skriver:

    Mia,

    Min egen syn på separationer där barn finns är att automatisk gemensam vårdnad och växelvis boende borde vara ”default”. Detta ska endast kunna ändras om:
    1. Ena föräldern bevisligen är olämplig (t ex är dömd för missbruk, misshandel eller övergrepp).
    2. Föräldrarna frivilligt gör en annan överenskommelse som båda parter undertecknar.

    Om någon av föräldrarna sedan missköter sig, och inte sköter sin del, då ska det finnas möjlighet att påtala detta för en familjerätt för att få till stånd samtal om detta, och om detta inte löser något ska det kunna gå till domstol. Dock ska det då finnas dokumenterat att den andra missköter sig, vilket ju är väldigt enkelt om det handlar om en ”svängdörrsförälder”.

  16. Gunnar skriver:

    Pelle B:
    Lite helt annat som tips på lite artiklar:

    Unga kvinnor vill inte bli chefer. Särskilt inte i storföretag.
    http://www.nyteknik.se/nyheter/karriarartiklar/article3156783.ece
    http://www.dn.se/ekonomi/unga-kvinnor-dissar-chefsjobb
    http://www.affarsvarlden.se/hem/nyheter/article3156824.ece

    Samt:
    Bråk om kvinnokvotering i Norge
    http://www.nyteknik.se/nyheter/karriarartiklar/article2492770.ece

    Synen om / värderingen varför unga kvinnor inte vill bli chefer är samma typ av grundläggande värdering / syn som jag själv haft för att inte ge mig in i en chefskarriär – så är nog inte bara kvinnor som ser det så här utan kanske bara mer frekvent bland kvinnor… (jag är en 50+ man / gubbe)

    Frågan är hur frekvent det är bland män, kanske speciellt unga män, och om det kanske inte är en så fullständigt dominerande mängd män som önskar göra chefskarriär med nuvarande premisser, som det låter i samhällsdebatten?
    Trots allt är väl den stora massan av män inte chefer, åtminstone inte högre chefer som är det debatten brukar handla om…
    Några tankar / reflektioner bara…

  17. Mia skriver:

    Gunnar

    Jo jag vet att det är vad du tror och hur du uppfattar det/mig. Och från min horisont ser jag det som ett resultat av att du just har den förutfattade meningen.

    Jag är mer än väl medveten om hur vissa mammor agerar totalt dysfunktionellt. jag har som sagt haft nära kontakt med och stöttat pappor som råkat ut för det. Däremot har jag även erfarenhet av mammor som har med liknande pappor att göra.

    För mig handlar det inte om pappor eller mammor utan om individer som antingen försöker samarbeta vs de som inte kan/vill. Och en av de tydligaste ”svändörrsföräldrar” jag kommit i direkt kontakt med var faktiskt en kvinna.

    Det jag värjer mig mot som du uttrycker det är de som tror att detta handlar om mammor eller pappor då jag av erfarenhet vet att det handlar om både mammor och pappor, såväl samarbetsvilliga som dysfunktionella. Förr skulle man tro varje kvinna, sen kom motvikten som sa att man i det närmaste inte skulle lita på en enda. Jag tror att det är ganska 50/50.

  18. Mia skriver:

    Pelle Billing

    Ja jag tror också att det är den bästa vägen att gå (tolkningen). Att utgå från någon slags mittpunkt sas i lika rättigheter och skyldigheter och sen ta det från där. Dvs gemensam vårdnad och växelvis boende (utifrån Lars Tornstams ”teorier”) med det undantag du nämnde (det räcker med 1:an) och att oförmågan att följa avtal/dom alltså ska ses som samarbetssvårigheter av den typ som tyder på bristande föräldraförmåga som är grund för att förlora vårdnaden (och så fungerar alltså även lagen från 2006 redan för vissa).

    Jag tror dock inte alla skriver under på detta, och då främst inte ”samarbetsovilliga” mammor som pappor.

  19. Pelle Billing skriver:

    Gunnar,

    ”Synen om / värderingen varför unga kvinnor inte vill bli chefer är samma typ av grundläggande värdering / syn som jag själv haft för att inte ge mig in i en chefskarriär – så är nog inte bara kvinnor som ser det så här utan kanske bara mer frekvent bland kvinnor… (jag är en 50+ man / gubbe)”

    Jag tror att båda könen mer och mer ifrågasätter att man ska viga hela sitt liv åt en chefskarriär. Men trots allt är det betydligt fler män som är redo att jobba ”dygnet runt” för att nå upp till toppositioner.

  20. Pelle Billing skriver:

    Mia,

    Ok, då har vi en ganska bred samsyn. Förutom att jag tycker det är viktigt att föräldrar ska kunna göra frivilliga överenskommelser.

  21. Gunnar skriver:

    Pelle B:
    Jo håller med, men undersökningen visar på att det handlar om värderingar och attityder hos kvinnor (men även hos en del män enligt mig), och inte på medvetet skapade (patriarkala) strukturer, som utestänger kvinnor från dessa chefstjänster, var väl lite av vad jag tänkte om dessa artiklars innehåll (men inte riktigt uttryckte i min kommentar).

  22. Mia skriver:

    Pelle Billing

    Naturligtvis ska de få göra det men då är de ju också överens varför jag inte tyckte att det hörde ihop med diskussionen om vad som ska gälla om man inte är det. Är man överens så kan man skriva ett avtal hos fr (om man vill ha ett skriftligt). Fr har inte mandat att bestämma något mot föräldrarnas vilja.

    Är man däremot inte överens så krävs någon slags dom, någon utomstående med besluträtt. Och frågan är alltså vilken praxis de ska utgå från. Och rör det sig om föräldrar som inte är direkt olämpliga så kommer vi till GV och VV. Och om någon inte följer detta så får man kanske se en del av sina rättigheter försvinna.

  23. Pelle Billing skriver:

    Gunnar,

    Tack för klargörandet. Det stämmer att glastaket verkar vara en konstruktion, och inte någon egentlig anledning till olika många kvinnliga och manliga chefer.

  24. Pelle Billing skriver:

    Mia,

    OK, då förstår jag dig bättre. Jag trodde att du var emot att föräldrar frivilligt fick dela upp boendet i tex 5 dar hos ena och sedan 9 dar hos den andra, och att alla skulle dela exakt lika.

    GV och VV? Menar du inte GV och VB?

  25. Mia skriver:

    Pelle Billing

    Vet inte riktigt vilken förkortning man ska använda. De flesta använder VäxelVis. När jag i början skrev VB för att jag inte nödvändigtvis menade VarannanVecka så var det de som inte förstod vad jag syftade på utan menade att det hette VV. Men nån som vet får gärna reda ut begreppen sas :)

  26. german father skriver:

    My daughter is swedish german, which one is automatically entiteld to, according to german / european law, and she and I would have had a much more just treatment in a german court. Even though Famijerätten advised to give me ”ensamvårdnand” Tingsrätten decieded my daughters future on a goodman, which is odd since she is deeply involved with organisations that will only help mothers. I am off to Hovrätten now, hopeing that my little girl will finally have someone looking at her, not me, not the mother, but that little girls future. Thank you for this article, and I will support anyone that will finally make me a person with the same rights as any other swedish mother.

  27. Pelle Billing skriver:

    german father,

    Good luck! I too hope that someone will look out for your daughter.

  28. Jessica skriver:

    German father!
    Thank you for you simple comment… I hope someone will look out for your daughter… The Swedish system and all the crap about ”Barnets bästa” are just words… If just one person working in the Swedish authourities cared about what is best for a child, I truely believe things could change… I hope things work our for your daughter!

Google