Samboende pappor uppmärksammas

11 april 2011, av Pelle Billing

Om du är man, sambo och får barn, inser du förmodligen snabbt att lagstiftningen inte har utformats efter din situation. Så här skriver vi på Mansnätverket om detta:

Män och kvinnor är inte lika inför lagen i sitt föräldraskap. En ogift pappa får endast gemensam vårdnad om sitt barn om mamman godkänner det, även efter att faderskapet är juridiskt fastställt.

Gifta pappor blir automatiskt formella pappor och får gemensam vårdnad, men för dig som sambo kan resan vara lång:

Som ogift pappa måste du bekräfta för en faderskapshandläggare att du är far till ditt barn.

Så säger lagen som är från 1917. En snart 100 år gammal lag.

Faderskapshandläggningen kan ta flera veckor och tillvägagångssättet ser olika ut i olika kommuner.

Dessutom vill det till att mamman till ditt barn verkligen vill godkänna dig som gemensam vårdnadshavare:

Mammor måste godkänna att pappan får vara med på gemensam vårdnad och om hon inte vill kan han få strida i flera år.

Även du som pappa kan sätta käppar i hjulet för den föråldrade processen, om än inte lika effektivt:

Pappor å sin sida kan vägra att skriva på faderskapet ända tills han blir hämtad av polis.

Hur kan det ha blivit så här? Som Aftonbladet uppmärksammar är vi annars så hypereffektiva i Sverige med e-legitimation, personnummer och hemskickade blanketter.

Anledningen är att mansfrågorna ännu inte finns på den politiska agendan. Hade de funnits där hade samboende pappor redan idag haft samma rättigheter som gifta pappor.

Och om mansfrågorna haft samma status som kvinnofrågorna hade vi haft ett förfarande där vi helt enkelt utförde faderskapstester på BB, och när resultaten var klara blev mannen automatiskt juridisk far och gemensam vårdnadshavare. Moderskapet utgår ju från biologi så det naturliga är att göra samma med faderskapet, nu när teknologin är billig och beprövad sedan många år.

Hur skulle en sådan reform påverka barnet och mamman?

  • Barnet skulle veta säkert vem som var pappa, och därmed få den emotionella och ekonomiska trygghet som detta ofta innebär. Barnet skulle även slippa risken för att ett faderskapstest i 10-årsåldern visade att pappa inte alls är pappa, vilket är en emotionell katastrof.
  • Mamman skulle få en tydlig signal från samhället att det finns en till förälder som är lika viktig, vilket skulle göra det mer naturligt att bägge parter tar ut åtminstone en del av föräldraledigheten, och att bägge parter har ett delat ansvar för barnen. Man kan närmast kalla reformen för feministisk, om man nu vill det.

Även David Holman och Ann-Mari Maukonen skriver om detta.

 

13 kommentarer på “Samboende pappor uppmärksammas”

  1. AV skriver:

    Eftersom mellan 5-10% av oss inte har den pappa vi tror eller ”pappan” tror skulle det bli ganska kännbara effekter. Tror inte det blir en het feministisk fråga.

  2. Toddan skriver:

    Jag tror feministerna skulle tolka det som ett hån med obligatoriskt faderskapstest, att det skulle misstänkliggöra mammorna och indirekt kränka kvinnornas frihet. Man kanske borde införa obligatoriskt föräldratest för BÅDA föräldrarna, för att få kvinnorna och feministerna med på tåget! Ett barn kan ju förväxlas på BB etc.

  3. Martin skriver:

    Är det någon som vet vad som händer EFTER att polisen har varit och hämtat pappan? Vad är syftet med att koppla in polis?

  4. Access skriver:

    @ Martin

    Blodprov för att fastställa faderskapet, antar jag.
    Mamman kan ju enligt lag tvinga pappan till det. En pappa som av mamman inte angetts som far till barnet kan ju aldrig kräva motsvarande blodprov från barnet.

  5. Mikael skriver:

    Jovisst detta är en viktig sak som kommer ske inom rimlig tid men… Varken gifta pappor eller sambospappor har rätt till att umgås med sina barn efter en skilsmässa hela samhället fryser ut dom hur fantastiska eller mediokra dom än är. Ett minst lika viktigt problem som faderskapstestet. Och även det en stor förlust för barnen.

  6. Martin skriver:

    Jag ska själv bli pappa om några månader, och jag är bara sambo med modern. Det ska bli lite roligt att gå till Soc och utmana systemet lite, är det någon som har förslag på vad man kan göra. (Jag tvivlar inte en sekund på att jag är far till barnet, däremot tvivlar jag på systemet och rättssäkerheten)

  7. Pelle Billing skriver:

    Martin,

    Det finns nog inte jättemycket du kan göra för att utmana systemet. Soc måste ju följa lagen så länge lagen ser ut som den gör.

    Däremot händer det ibland att pappor blir dåligt bemötta på soc när de ska göra detta (t ex skrev någon en insändare om det på Genusnytt), och det kan ju du och din sambo komma överens om att ni inte tänker acceptera, utan att ni har en enad front om de är otrevliga på något sätt.

  8. Maria skriver:

    Oavsett vad man tycker om ovanstående. Är det inte barnet i första hand som har rätt till BÄGGE föräldrarna som vårdnadshavare? Är det inte dags att tänka på barnet i första hand?

  9. Pelle Billing skriver:

    Maria,

    Jo, egentligen handlar allt om barnet.
    Barnet har rätt att veta vem som är mamma och pappa, barnet har rätt till bägge två som vårdnadshavare – så länge inte någon visar sig vara direkt olämplig som förälder.

  10. NisseNyfiken skriver:

    ”Anledningen är att mansfrågorna ännu inte finns på den politiska agendan. Hade de funnits där hade samboende pappor redan idag haft samma rättigheter som gifta pappor.”

    Ändå envisas många feminister att påstå att de kämpar för både mäns och kvinnors rättigheter. Och det klingar alltid lika falskt eftersom det inte finns några som helst praktiska exempel på att de verkligen gör det.

    PS. Lycka till Martin! Väntar mitt andra om ett par månader :)

  11. Onkel Kostja skriver:

    När jag skrev på fanns det märkligt nog en ruta för moderns namnteckning och en för mannens, däremot ingen ruta för faderns namnteckning …

    Det finns alltså inga föräldrar av hankön!

  12. Onkel Kostja skriver:

    Undrar förresten vems man som avsågs. Hade vi varit gifta hade vi ju inte behövt skriva på.

    Sen några år år det inte något erkännande som ska skrivas under i alla fall. Det är alltså inte längre något brott att göra en ogift kvinna med barn. Även om skillnaden är hårfin är det ändå ett myrsteg i rätt riktning.

  13. Gunnar skriver:

    Jag tror även att en del falla vid skilsmässor, där mamman med väldigt iver och engagemang försöker mota bort pappan, kan bero på att hon tror / vet att pappan inte är den biologiska pappan och därmed tycker mamman att den hittillsvarande pappan inte har något med barnet att göra efter en skilsmässa!
    (Men samtidigt vill hon ha underhållspengarna från honom.)

    Så i ett modernt samhälle tycker jag det är helt naturligt att man obligatoriskt fastställer det biologiska faderskapet, både för barnets och pappans skull.
    För även pappors känslor och ansvarstagande måste väl få räknas ha ett värde också? Kan väl inte bara vara barnet som räknas, även om det är väldigt viktigt!

    (Jag börjar bli trött på att man alltid betonar att allt är för barnet, på ett sätt som gör att pappans känsloliv totalt marginaliseras! I ett jämställt samhälle måste väl alla tre parter, mamma-pappa-barn ha ett värde, med lite extra fokus på det omyndiga barnet naturligtvis.)

Google