Raggande, nationalmuseum och offer

29 april 2011, av Pelle Billing

Nationalmuseum ska inte drilla besökare i feminism
Johan Lundberg skriver i DN Kultur:

De båda forskarna tycks lika litet som Rubin inse att den feministiska teorin inte är någon slutgiltig sanning utan just en teori bland flera likvärdiga. En annan relevant teori i sammanhanget hade kunnat vara den marxistiska. En tredje den att konsten till sitt väsen inte nödvändigtvis eller i första hand är politiskt ideologisk.

Denna inställning till feministisk teoribildning är väldigt lik min egen. Jag brukar säga att feminismen har all rätt att finnas, men den har ingen rätt att monopolisera begrepp som jämställdhet, könsfrågor och sexualitet.

Kvinnan gör sig själv till offer
Hos det (relativt) nybildade partiet Liberaldemokraterna, tar Caroline Sönner upp jämställdhetsfrågan. Hon tycker det är dags att radera den offerstämpel som kvinnan har fått.

Jag vill inte göra skillnad på män och kvinnor. Jag vill inte ha specifika lagar om kvinnors rättigheter. Lagarna ska omfatta oss alla, som människor, utan tillägg som specificerar kvinnan som offer.

Ibland vill jag bara be alla som pratar om jämställdhet och feminism att hålla käften. Vi har pratat sönder begreppen och resultatet blir att vi särskiljer män och kvinnor ännu mer. Kan vi inte sluta leka genuspedagoger och bara uppfostra våra barn till fria och starka individer?

Om detta skulle visa sig vara grunden för Liberaldemokraternas jämställdhetspolitik så skulle det kunna bli ett intressant parti. Men än så länge verkar de inte ha någon sektion om jämställdhet i sitt manifest. Se även detta blogginlägg där Sönner utvecklar sina tankar ytterligare.

Dröjer tills raggandet är jämställt
Raggar män och kvinnor på lika villkor? Givetvis inte, skulle nog de flesta av oss säga. Män har högre krav på sig att ta initiativ, och kvinnor har högre krav på sig att… inte ta initiativ. Hur skriver man då en artikel om detta i Sverige år 2011? Du vet redan svaret. Vinkla det så att männens problem mörkas och kvinnors problem framhävs:

Det där med att vara eller icke vara desperat är intressant. Vi (syftar på oss kvinnor) får tidigt lära oss att ingen man helst vill ta i en desperat kvinna. Hur jobbiga och patetiska vi blir när vi är för på. Och hur jobbigt det är när vi gråter.

Det är synd, för nattklubben skulle kunna vara en frizon där vi plötsligt får bete oss på ett sexuellt sätt på lika villkor.

Det kommer dröja tills raggandet är jämställt.

Den här typen av resonemang var det som ledde till att kvinnor fick möjlighet att göra värnplikten, medan män fortsatte ha plikten att göra värnplikten. Om man är uppvuxen och skolad i en feministiskt värld så ser man inte männens utsatthet, och lösningen blir att ge kvinnor samma möjligheter som män, samtidigt som männen står kvar med en uppsättning skyldigheter som kvinnor inte ska behöva befatta sig med. Detta är inte lika spelregler.

Med detta inte sagt att vi måste gör män och kvinnor till robotar som beter sig exakt likadant på krogen. Utan bara att man får välja om man vill ha olika krav på könen eller samma krav på könen. Däremot kan man inte välja att låta ena könet bära alla krav, och det andra könet inga.

 

13 kommentarer på “Raggande, nationalmuseum och offer”

  1. Rikard skriver:

    När du pratar om raggning brukar jag ofta tänka på fenomenet med internetdejting. Efter att ha pratat med flera tjej- och killkompisar har jag konstaterat följande: Männen tar kontakt, kvinnor sållar bland breven. Det finns krav på män att skriva en bra, uppfinningsrik och rolig profil samt att man måste kunna ”sticka ut” vid första kontakt. Många tjejer skriver en liten, om ens någon presentation för de vet att de blir kontaktade ändå. Så har det ofta varit, även på krogen, att männen har krav på sig att uppvakta.

    jag frågade en tjejkompis som håller på mycket med internetdejting om hon nånsin kontakta killar på eget initiativ. Svaret blev nej, det är ju inte tjejens uppgift. Hon kunde t.o.m. uttrycka att det var tråkigt ibland, får att hon kunde se eller läsa om en söt, fin kille, men det blir ju inget eftersom han inte skriver till henne.

    jag vill inte säga att det är någon som gör rätt eller fel i detta, bara peka på att det är olikheter inom oss. Men om man skulle lösa detta på ett feministiskt sätt, kanske man skulle införa ett kvoteringssystem, där du bara kan ta emot lika mail som du skickat. Denna åtgärd hade gjort internetdejting 100% ”jämställd” (dvs man tar bort fri vilja och tvingar folk till handling) och är absurd. Man kanske skulle starta en sajt, http://www.dejtasomgudrun.se

  2. Niklas Starow skriver:

    Hej, kul att du uppmärksammar oss.
    Det är sant som du säger, att vi inte har ett avsnitt i manifestet som handlar om just jämställdhet.
    Detta kommer att dyka upp längre fram när vi går in mer i detalj i de olika delarna av manifestet, så stora delar av vr politik är i dagsläget ”work in progress”.

    Om du känner att du vill vara med och hjälpa till att utforma den liberaldemokratiska jämställdhetspolitiken så kan du maila oss på info@liberaldemokraterna.com

    Mvh
    Niklas Starow
    Medlem av LibDem’s Verkställande utskott.

  3. leifer skriver:

    @Rikard, det där stämmer väldigt väl. Det är dock ett problem tror jag särskilt för Sverige där vanliga svenska män är i underläge. Vi har också invandringen från bl.a. utomeuropeiska länder som gjort att svenska kvinnor har ett större urval män medan svenska män inte fått större urval bland kvinnor på samma sätt. En helt vanlig svensk kvinna kan alltså i större utsträckning välja och vraka, vara passiv. Bli uppvaktad och få allting serverat.

  4. Kuriren skriver:

    Leifer

    Kan du plocka fram statistik på utomeuropeisk invandring , då gällande hur många av dessa invandrare som varit män och som varit kvinnor. Jag misstänker också skarpt att Sverige tagit emot mest män och att de kvinnor som kommit inte tillåts träffa svenska män.

  5. antikythera skriver:

    Detta med att feminister är näst intill blinda när det kommer till jämställdhet är nog något vi alla vet, jag tror även de flesta feminister ser det också nu för tiden men det är svårt att släppa offerkoftan och allt som kommer där till.

    Kommer ihåg i skolan när i 7-9an ( ett väldans tag sen) då prata man jämställdhet men då hette det orättvisor. Det som togs upp då på första plats var lumpen, det var inte på tal om att det på något sett skulle vara orättvist att män fick göra det och kvinnor inte. Alla höll med även tjejerna. Alla tyckte också att det var orättvist att kvinnor var hemma med barnen och männen inte fick. Detta var väl 1993 något, nu ser vi det omvända.

  6. leifer skriver:

    @Kuriren, tyvärr är det nog svårt att få fram sånt men jag tror det är som du säger. Man ser ju också sällan invandrarkvinnor från mellanöstern och Afrika ihop med svenska män, medan det omvända är vanligt.

    Sen menar jag att detta också beror på att män traditionella domäner (främst då produktionen) i Sverige mer eller mindre är borta idag, eller till och med förekommer diskriminering mot män för att lyfta fram främst kvinnor enl devisen ”mångfald”. Vita svenska mäns ”kultur” får då stämpeln enfald och kvotering sker då för att blanda upp. Feminismen har ju målat ut vita män som fienden. Samtidigt är svenska män världens mest jämställda enl internationella undersökningar, vilket gör att man då undrar varför svenska män ska vara feminismens huvudfiende och pekas ut som enfald i arbetslivet.
    Samtidigt har kvinnors traditionella domäner (främst då reproduktionen) försvarats och inte på samma sätt utsatts för inkvotering av män.

    Faktiskt är det också så att männens allt svagare ställning inom produktionen ger direkt eller indirekt männen en svagare ställning inom reproduktionen. Mannens traditionella roll som familjeförsörjare var i alla fall ett sätt att ge män makt/ansvar och reproduktionen. Reproduktionen handlar alltså om barn och barns tillkomst.

  7. Jack skriver:

    leifer,

    och en svagare ställning inom reproduktion ger också en svagare ställning inom produktion.

    Män och kvinnors krig mot män och pojkar på alla fronter är det vi bevittnat.

  8. leifer skriver:

    Jack

    Japp, det är också tydligt så att många män av äldre generationen, säg 50-tal och äldre ofta är uttalade feminister (hur dom lever i praktiken är en annan fråga). Inte minst då maktens män. Det hela är förvirrande men det tycks vara så att patriarkaliskt skolade män och feminister har hittat varandra på vissa områden, även om utgångspunkterna egentligen är olika så sammanfaller det ofta ex synen på unga kvinnor som ska skyddas till varje pris (ex sexköplagen). Det är alltså ingen slump att kvinnors ”rättigheter” inom reproduktionen fått stöd även bland maktens män.

    För män är det ju också så att makt och status i viss mån kompenserar underläget inom reproduktionen som sagt. Då blir det ju så att det är låg- och medelklassmännen som ligger sämst till. Det är alltså ingen slump att fruimporten har ökat, ett sätt för vanliga män att kompensera alltså. Och synen på dessa män och kvinnor som importeras blir ju följaktligen ganska nedlåtande (fruimport är i sig en nedlåtande term).

  9. Torstensson skriver:

    Leifer

    Ja maktens män slipper ju leva med curlade 80-talister. Maktens män är 50-60 åriga män som tror att kvinnor är mesiga offer som ska skyddas och curlas. Ofta på killars bekostnad. Sen har dessa män heller inget att förlora på att få in fler kvinnor på mäns bekostnad. Dom har redan toppostioner och tillräckligt stora personliga nätverk för att klara sig kvar och inhämta försörjning. Ungefär som avdankade journalister eller kändisar som vid pensionsåldern passar på att ge en verbal käftsmäll åt feminister (för det finns gamla män som tröttnat på feminismen också). De har inget att förlora eftersom de inte har något att förlora ekonomiskt på att kritisera den. Rober Gustafsson är väl i 50 års åldern och han har tillräckligt med eget kapital och kan utan problem kritisera feminismen, vilket han gjorde en del.

    Det kan inte Nicklas Olsson 30 år, som jobbar i det kommunala i lilla Vadköping göra.

  10. Jack skriver:

    Torstensson,

    Du undviker de mindre nobla alternativen till att maktens män curlar kvinnor. Att de skulle ha en tro på att kvinnor är offer är delvis en rationalisering. Vad det handlar om är att kvinnorna attraherar männen och curlingen är betalning som männen ger mot att de får sysselsätta sig med kvinnorna. Att sniffa trosor brukar det bildligt kallas att dessa män gör.

    Framtida generationer kommer dock se 0 nobilitet i detta beteende mot kvinnorna.Den rationalisering som gjorts att det skulle vara så synd om kvinnor kommer ses igenom likt ett sprucket skyltfönster på en gata i slummen och trossniffarna vara blottlagda.

    Senaste generationens maktmän är kanske de första som misslyckats så kapitalt i att förvalta det arv som mänskligheten är, allt för att sniffa trosor på feminister. Som ursäkt kanske man kan använda idéen om att religioners fall lämnade ett tomrum som fylldes av diverse kandidater, feminismen var en.

    Tillräckligt många män och kvinnor i väst och kanske världen har dock satt ett omedvetet eller uttalat mål och det är att män ska vara underordnade kvinnor i alla upptänkliga domäner. Denna tanke fäster mest hos kvinnor och är en psykisk pandemi som strider mot biologiska ofrånkomligheter och med tiden ödelägger samhällen.

  11. Jessica skriver:

    OT!

    Angående rapporteringen på ekot idag om de två små barnen som utvisas tillsammans med sin psykiskt sjuka mamma, trots att det är pappan som idag har huvudansvaret för dem. Kan det vara ett svårt fall av diskriminering? Förutfattade meningar om att mamman är föräldern nummer ett.

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4477895

  12. leifer skriver:

    Jack, stämmer rätt väl det du säger. Man ska inte heller glömma alla män som gjort sig karriär på att ha en feministisk framtoning som t.ex. kapten klänning eller varför inte Claes Borgström (som driver Assange målet), inte heller Lars Ohly att för glömma. Deras framgång ger ju dessutom makt och status gentemot kvinnor med en tilltalande ”hjälpa kvinnor” profil. Men detta är ändå män som är skolade patriarker så dom ser ändå inte kvinnor som sina jämlikar utan föredrar att se dom som svaga offer som ska skyddas alt att dom ska vara gentlemän (också egentligen en idé från ett könsrollssamhälle). Jag tror det är ganska omöjligt för dom att tänka annorlunda då dom har haft en sån uppväxt i ett könsrollssamhälle. Man kan nog också vara säker att dom egentligen inte lever som dom lär ex på hemmafronten eller gentemot kvinnor.

  13. Jack skriver:

    leifer,

    Faktum är att jag säger ungefär samma sak som radikalfeminster när de värjer sig från att de ska komma någon ”god man” och hjälpa en misshandlad eller våldtagen kvinna. De ser igenom det. Vi ser igenom det. De vill ha kvinnojourer utan män. Ändå säger de inte nej till resurser från män såsom statliga bidrag, en lokal, vatten, osv, dvs det är horeri i någon grad där också, men med selektion och kontroll. Man kan se det som att de vill putta bort männen som vill hjälpa kvinnorna och vara trossniffare själva och dessutom en mellanhand i en pengaström.

Google