Barn utan man – barn utan pappa

06 april 2011, av Pelle Billing

Sedan flera år tillbaka har experter på evolutionspsykologi förutspått att trenden med insemination och ensamstående mammor kommer att öka skarpt, och nu visar de sig få rätt. SvD har inlett en hel artikelserie om hur inseminationerna ökar, och att fler och fler kvinnor blir föräldrar på egen hand.

En av artiklarna intervjuar en professor i sociologi och kvinnostudier i USA (kvinnostudier är det ämne som i längden tenderar att byta namn till genusvetenskap). Hon får i uppdrag att förklara varför de s k frivilliga ensammammorna nu ökar – så låt oss ställa hennes förklaringar mot evolutionspsykologin.

– Dagens kvinnor har mycket större möjligheter än kvinnor i tidigare generationer att själva välja hur de ska leva sina liv, men moderskapet är fortfarande mer eller mindre obligatoriskt. Som kvinna förväntas man vilja bli mamma och de frivilligt ensamstående har tagit chansen medan det fortfarande var biologiskt möjligt, säger Rosanna Hertz.

Sant, men inte hela sanningen. Det finns förvisso press utifrån, men det finns också en instinkt och drivkraft hos många kvinnor att skaffa barn. Kvinnor styrs inte bara av yttre krav, kvinnor har också sina egna önskningar och målsättningar – att ignorera dessa är att förminska kvinnor.

Samtidigt har kvinnor av tradition gift sig med en man högre upp i samhällshierarkin. Deras makar har ofta haft högre eller åtminstone samma utbildnings- och lönenivå som de själva. Men i takt med att allt fler kvinnor skaffat sig längre utbildning och klättrat högre upp på karriärstegen, finns allt färre män tillgängliga som lever upp till dessa krav.

– Vissa män kan nog behöva fundera lite över sitt bidrag till familjelivet. Och det handlar inte bara om att matcha kvinnorna intellektuellt, utan också om att ta ett större ansvar för hem och barn, säger Rosanna Hertz.

Det evolutionspsykologin säger är att män och kvinnor tenderar att söka partner(s) som kan maximera chanserna att ens egna gener lever vidare. Krasst, måhända, men detta är utgångspunkten. Således sitter det djupt rotat i kvinnor att hitta en man med god status, som kan försörja och skydda avkomman på ett bra sätt.

Så det som händer när kvinnor och män blir jämställda, är att färre och färre män är attraktiva som partners! Sedan flera år tillbaka har vi en trend där kvinnor inte bara kommit ikapp män på universiteten, utan även sprungit om, så de kvinnor som är i barnafödande ålder har i genomsnitt högre utbildning än männen. Detta är något helt nytt i mänsklighetens historia – ett socialt experiment som aldrig tidigare genomförts. En av konsekvenserna är att inseminationerna skjuter i höjden, och de kommer att fortsätta öka i lika snabb takt.

Så här förklarar en kvinna hur hon tänker:

Jag kan inte heller tänka mig att ge upp för mycket av mitt gamla liv för en man, som kanske bara vill sitta hemma i soffan och spela tv-spel varje helg, säger hon och skrattar.

Översatt till ”evolutionsbiologiska”: Om det inte finns en man som matchar mig eller helst överträffar mig intellektuellt och i social status så är jag hellre singelmamma!

Finns det då några risker med att rationalisera bort pappan?

Förr kunde äktenskap och löftet om att hålla ihop ”tills döden skiljer oss åt”, ge en känsla av stabilitet i livet. Men när skilsmässorna blivit allt vanligare, känns relationen till en partner inte längre som tillvarons mest stabila fundament. Istället har föräldraskapet tagit över den funktionen: Medan relationen till en partner kan förgå, kommer bandet till ett barn alltid att bestå.

En relation till barnet som ersättning för en relation till en partner? Freud vrider på sig i sin grav. Men man behöver inte tro på Freud för att inse att det finns risker med att använda barnet som substitut för den relation man aldrig lyckats skapa – om det nu är så det har gått till.

I de flesta fall tror jag dock inte att barnet behöver bli ett substitut för en partner – tvärtom vill många mammor gärna träffa en partner längre fram, som de hoppas ska vilja ta på sig en papparoll för barnet.

Det som dock inte går att bortse ifrån är att man förnekar barnet en fadersrelation när man väljer insemination. Detta är ett stort ställningstagande, som (hittills) inte tas upp ordentligt i SvD:s artikelserie.

Jag tycker det är svårt att komma med något omdöme om vad som är rätt och fel här, men det jag skulle vilja se är ett erkännande av den psykologiska roll som pappan spelar för barnets utveckling och hälsa. Statistiken talar ju sitt tydliga språk.

Jag skulle även vilja att man vågar diskutera det växande problemet med ofrivilligt barnlösa män, som ofrånkomligen går hand i hand med att fler kvinnor väljer insemination.

Uppdatering: Malin Wollin skriver en krönika där hon förvånansvärt nog lyfter männens perspektiv:

Och alla ensamstående män som vill ha ett biologiskt barn, hur gör vi med dem?
För det ska väl vara rättvist? Då föreslår jag en ny riksdagsdebatt som slår fast att svenska singelmän ska få varsin statligt subventionerad surrogatmamma att så sina frön i.
Det är jämställt och det är det enda rimliga.

Vad tycker du? Är detta lösningen?

 

60 kommentarer på “Barn utan man – barn utan pappa”

  1. Anders skriver:

    Det är intressanta frågor, men jag tror man inte heller ska dra för stora växlar på det, det kommer även fortsättningsvis vara en ganska mariginell företeelse. De flesta kommer vilja bilda par. Det är uppenbart när det debatteras att det går mycket politiska värderingar i det och jag tar förklaringarna till varför en del väljer skaffa barn så här med en nypa salt. Man måste ju fråga de som gör det snarare än att gissa utifrån hur man själv vill att det ska vara.

    Även om evolutionspsykologin spelar stor roll som är människan anpassningsbar. När kvinnorna är ”on the top” ekonomiskt och utbildningsmässigt kan nog mäns fysiska och personlighetsattribut börja spela större roll, alltså att det blir viktigare för killar att se manliga ut och agera manligt, och jobb/pengar minskar i vikt. Jag tror helt klart mer på en utveckling i den riktningen än att ”mjukismannen” får ett uppsving, det är nog mer ett önsketänkande.

    En annan tänkbar utveckling är att det blir mer av ett ”gorillasamhälle” dvs kvinnorna turas om att ha de mest attraktiva männen. Alltså kortare förhållanden och män som haft tidigare förhållanden får nya, medan en grupp män inte håller måttet och blir helt utan.

  2. Urban skriver:

    Håller helt med Malin Wollin i hennes slutkläm!

    Anders, den här gruppen män som ”inte håller måttet och blir helt utan”, är det rätt att de inte ska ges någon hjälp till reproduktion eller familjebildning via adoption eller surrogatmödraskap? De förväntas betala för den förda familjepolitiken, det är de såå välkomna att göra, men de ges inga egna möjligheter att bli farsor. Jag tycker att det är fullkomligt oacceptabelt.

    Jag vill tillägga att jag är helt för ensamståendeinseminering och tycker att det borde bli tillåtet att göra detta i vårt land.

  3. Anders skriver:

    Urban, jag vet inte riktigt faktiskt, jag känner mig inte tillräckligt insatt ännu. Förhoppningsvis kommer det inte gälla så många människor. I grunden tycker jag barnets bästa ska vara viktigare än vuxnas självförverkligande, men det kanske är helt i sin ordning med en förälder och då är det ju bara att köra på, jag har för dålig koll på sånt där.

    Jag hoppas verkligen inte på ”gorillasamhället”… men samtidigt vet jag ju att det kan vara mycket hårt och tufft på partnermarknaden så det kanske blir åt det hållet.

  4. Urban skriver:

    Anders, det där gorillasamhället kan man också välja bort och leva själv och för sin egen skull än att förnedra sig på en partnermarknad. Prova själv, det är väldigt skönt, frigörande och känns faktiskt mer värdigt än att jaga omkring i hopp om att bli ”godkänd” :-)

  5. Access skriver:

    Jag tycker synd om alla barn som får svårt att bryta sig loss från mammans emotionella band, när mamman till 100% bygger upp sin familjegemenskap på sitt barn istället för en partner.

    Vi kommer att få se många destruktiva mamma-barnrelationer och uppslitande brytningar framöver.

  6. Jakob skriver:

    Tja … jag vet inte vad jag ska säga, mer än att evolutionen alltid har rätt. I förlängningen är jag ganska säker på att ensamstående mammor kommer bli ett kortvarigt och litet inslag i historien.

    Och status, vad är det? Det börjar bli allt mer uppenbart att utbildning är mer eller mindre en bluff eftersom det inte ger status och inte heller någon hög lön. Och de flesta akademikerjobb är urtrista. De verkliga vinnarna är just nu hantverkare som har fått allt mer status (även om de har dåligt rykte).

    Kommer jag råda mina barn att studera? Tveksamt. Vad är poängen?

  7. Andreas Nurbo skriver:

    Jag har efterfrågat studier tidigare på att barnlängtan är en biologisk drift har ännu så länge inte kommit i kontakt med någon sådan studie.
    Har svårt att se varför det skulle finnas ett behov en sådan biologisk drift. Det förutsätter att djuret vet hur det skaffar barn. Hur många djur vet hur de skaffar barn? Det enda som är nödvändigt är sexdrift.

    Är också intresserad av studier som visar på negativa effekter av faderslöshet, moderslöshet och som har tagit hänsyn till socioekonomiska faktorer.

    Var det inte Norge som de såg en trend med barnlösa äldre män eftersom kvinnorna återanvände skiljda män istället för att ta en aldrig gift man?

  8. Emily skriver:

    Ingen av alla dessa inseminationens påhejare som kräver sin ”rätt” att inseminera och att uppfostra barn utan iblandning av män, reflekterar aldrig någonsin över det egna ansvaret när det gäller de långsiktiga konsekvenser. Om insimenation och pappalös uppfostran visar sig leda till negativa effekter för barnen så vet vi redan nu att ansvaret ligger på – trumvirvel – männen!

    Eller möjligtvis samhället. Som i sin tur styrs av män.

    Ingen människan får förneka dem någonting – vare sig rättigheter eller ansvar!

  9. Jocke skriver:

    Jag skrev en kommentar till Malin Wollins krönika där jag sa att det var första gången jag höll med henne till 100 procent. Den blev raderad av Aftonbladet.

    Hahahaha! Man undrar liksom varför? Hehehe! :-)

  10. Bettan skriver:

    Intressant det här finns mycket att säga i ämnet lite av det har jag skrivit i vår bogg // Bettan

  11. Merkurius skriver:

    Man stöter på dessa enskilda mammor överallt. Barnen är ofta helt desperata efter en pappa. Bokstavligen kastar sig på andra pappor i lekparken. Ofta blir det pinsamt när barnen vill kalla en främmande man för pappa bara för att han spelat lite fotboll med dem. Har själv bevittnat hur de pappalösa barnen försöker anknyta till manliga dagisfröknar eller kompisars pappor.
    Det är hjärtekrossande. Vad är det för mammor som gör så mot barnen? Eller pappor för den delen? Sorgligt att genusvetenskapen har fått föra det här landet baklänges till 1942 – ett pappalöst år bland många.

  12. Hockeysmurf skriver:

    Men en frånvarande pappa är alltså bättre än ingen alls?
    Jag växte upp med en pappa jag helst sluppit, jag hade dock substitut i form av morfar och morbror. Men någon riktig pappa, nä det hade jag inte.
    Vilken idiot som helst som kan producera barn är inte bättre än ett provrör i min mening.

  13. PabloHoney_4 skriver:

    De flesta kvinnor har bytt beroende. Förr var det flesta kvinnor och män beroende av varandra som överlevnadskonstellation. Män och kvinnor hade ett jämställt beroende till varandra, eftersom båda arbetade för barnens överlevnad.

    Idag är kvinnor helt i händerna på staten när mannen ska ersättas. Staten har blivit kvinnans försörjare och befruktare. Staten har tagit över denna roll allt mer och där ingår även uppfostran av barnen. Männen får som grupp snällt betala för detta utanförskap.

    Både människor och apor har rättvisepatos inbyggt i sin kultur. Ruckar man allt för mycket och för länge på detta sker det uppror tillslut. Att ge kvinnor allt och män inget är en farlig väg att svänga in på för en demokratisk stat.

    Det finns risker med att marginalisera gruppen män allt för mycket, under lång tid. Maktlöshets skapar depression och leder tillslut till aggression. Innebörden av detta är män gör revolt eller havererar tillslut, dvs revolution (mot makt) alt. inbördeskrig (själv destruktion).

    Kvinna livmoder har snart blivit statens egendom och ansvar, där mannen blir en samlarmyra i periferin.

    Låter väl som en lysande jämställdhetplan….att byta ett beroende mot ett annat…dvs att kvinnor blir beroende av ett surrogat (ej äkta, utan själ) där staten är den nya mannen, i ensamma kvinnors liv.

    Sweet….?

  14. Hamstrn skriver:

    Hoeckysmurf:

    Ditt anektdotiska exempel har inget som helst värde i diskursen och vad du säger i din mening är helt jävla irrelevant för ”vilken idiot som helst som kan producera barn”.

    Bara för att DU tycker att pappor är svin betyder INTE att andra pappor är svin.

    //Hamstrn

  15. Hockeysmurf skriver:

    Hamstrn – Läs om läs rätt, jag tycker dessutom du har en fasligt otrevlig ton så jag ber om ursäkt att jag trampade på en öm tå.
    Skrev jag att alla pappor är svin? Nä. Men det finns pappor som är svin och i de lägena hade en insemination på klinik varit bättre än en ”riktig pappa av kött och blod”.

  16. Hamstrn skriver:

    Tack Hockeysmurf. Jag förstår vad du menar mycket bättre efter din klarifiering av du ville framföra.

  17. Jax skriver:

    Denna fråga borde ses enbart ur barnets perspektiv. Har ett barn någon rättighet att känna till vem som är dess far? För en far finns ju även vid insemination. Detta är den grundläggande frågan och vi har så mycket kunskap om hur barn med okända fäder upplever sin livssituation att svaret är givet.

  18. Jessica skriver:

    Bra bloggat. Och en utmärkt spaning. Det kändes i maggropen det där.

    Och jag vet faktiskt inte vad jag tycker. Än. Funderar och återkommer.

  19. herulen skriver:

    Bra artikel Per. Anser dock att du glömde något: faktum är att alla vuxna blir inte föräldrar och har så varit historien igenom. De barnlösa personerna man först tänker på är pigor och drängar, men även sjömän, hushållerskor, lärarinnor, sjuksköterskor, de som lider av fysisk eller psykisk sjukdom, var personer som förr fick barn i mycket mindre utsträckning. Var och en som släktforskar stöter förr eller senare på detta fenomen. Detta är givetvis ingen slump, jag är övertygad om att även detta styrs av evolutionspsykologin. Möjligen kan det vara så att de som förr troligen skulle vara barnlösa, idag kan bli föräldrar på grund av att tekniken har utvecklat sig som den gjort?

  20. Andreas Nurbo skriver:

    Hockeysmurf: Ditt resonemang är ju meningslöst. Valet är inte mellan att ha en dålig pappa och att använda insemination. Vem skulle hävda att det är bättre att ha en pappa som begår övergrepp på en etc än att inte ha någon pappa alls?
    Valet här är mellan en normal pappa och att inte ha en pappa alls.

    Vilken är åldersfördelningen när det gäller ensamstående insemination?

  21. Merkurius skriver:

    @PabloHoney

    Jag undrar hur det kan komma sig att denna Orwellska mardröm har så brett politiskt stöd i politiker-Sverige. Från anarkister till moderater. Politiker och konkurrenssvaga akademiker förväntas ansluta sig till feminismen utan att tveka. Rent teoretiskt erbjuder feminismen ju i och för sig lite valmöjligheter – men praktiken är ju fastlagd sedan länge, och precis så som du beskriver den här ovanför. Det är dags att ställa den klassiska frågan. Qui bono? Vem, eller snarare vad, är det som tjänar på det?

    Ute i världen har man alltid sett med misstänksamhet på Sverige. Ett alltför ordnat land, lydigt folk, och en obehagligt polerad fasad. Smutsiga fattigsverige är trots allt inte så avlägset. Arbetarrörelsen var tvungen att bemöta de tiggande och lydiga medborgarna som om det vore något fint att stå och skrapa med foten. Annars hade de alienerat massorna, som fortfarande dyrkade överheten. Genom att odla folkets Onkel Tom-mentalitet lyckades SAP hålla sig kvar vid makten. Men den internationella marknaden växte sig starkare än den lilla svenska staten. Politikerna var tvungna att hitta på en ny roll åt staten, eller förlora sin makt. Svaren fann man genom att läsa utländska, framförallt franska, civilisations- och sahällskritsiska intellektuella och dissidenter – inte som en kritik utan som en manual för dominans. Resultatet av att samhällseliten läser Focault och Debord är att de förstår att använda sig av precis de förtrycksprinciper som beskrevs och kritiserades. På samma sätt som de infamösa ”härskarteknikerna” idag är något som främst feminister gagnar sig av.

    Så åter till frågan om vem det är som tjänar på den rådande ordningen. Svaret är lika givet som alltid. Det är eliten, makthavarna, politikerna, de välbetalda skilsmässoadvokaterna . De har alla en gång i tiden läst de samhällskritiska texterna och förfasat sig över maktens och förtryckets alla fula knep. Idag använder de dem som manual.

  22. Fdell skriver:

    Men då måste ni ju alla tycka att homosexuella inte ska få adoptera då sålart?
    För där saknas ju antingen pappa eller mamma.
    Har dock en väninna som växte upp med två mammor, hon är fullkomligt normal idag;)
    Dessutom tycker jag det är på gränsen till fånigt att på allvar tro att nästan alla kvinnor i framtiden ska inseminera sig, varför skulle det vara ett förstahands val? Såklart vill de allra flesta kvinnor ha en partner att dela både liv, kärlek och barn med och få skulle väl välja att leva som ensamstående mammor? Det är tufft både ekonomiskt och på andra plan.
    Jag känner en kvinna som inseminerat sig och hon var alltså 43 när hon tillslut gjorde det för att hon ständigt letat efter en man att älska och leva med men inte lyckats hitta någon som velat leva med henne, det var alltså inget förstaval för då hade hon gjort det betydligt tidigare.
    Sen kan väl jag tycka att adoption är ett bättre val, att hjälpa de som redan är födda istället för att producera nya som alltid kommer att undra vem deras pappa är.
    Jag är inte hundra på vad jag tycker men jag gillar inte när det handlar om förälderns villkor, ”rätten” att ha barn, ingen har den rätten, snarare barns rätt till föräldrar.

  23. Hockeysmurf skriver:

    @ Andreas Nurbo – Tack så mycket för att du tog dig tid att tala om för mig att mitt resonemang är fullständigt värdelöst. Eftersom du ändå har extra tid att slösa på oviktiga saker så kan jag berätta att jag en gång hörde några kloka ord. De löd:
    ”Har man inget snällt att säga ska man vara tyst”
    En mer saklig kommentar (eller ingen alls) hade varit mig mer givande.
    Ha en bra dag om du kan!

  24. *dos skriver:

    Motsvarigheten för männen, om vi talar jämställdhet, mång gifte, polygami utan vårdnadstvister.

  25. Merkurius skriver:

    @Fdell

    Frågan om adoption är svår nog i sig. Ingen ska ha rätt att adoptera. Det ska vara ett förtroendeuppdrag, och endast ske som en sista utväg för ett barn som saknar biologiska föräldrar, eller där de biologiska föräldrarna självmant övergivit barnet. Inte mot ekonomisk ersättning, eller för att föräldrarna lurats att tro att barnen får det bättre.

    Det jag kan säga är att barnet ska ha rätt till sina biologiska föräldrar, även om de är homosexuella. Sen får homosexuella lösa hur de ska tillgodose barnens rätt till båda sin föräldrar, dvs mamma och pappa, och andra viktiga vuxna, dvs styvmamma -pappa, mor- och farfar, far- och morfar mfl.

    Barnens rätt skall inte formuleras av politiskt tillsatta ”forskare” i juridik på Stockholms Universitet. Där pågår arbetet med att skräddarsy lagtexter och myndighetspraxis så att ”barnets rätt”-begreppet i praktiken innebär att barnets föräldrar är mamman och staten. Detta är feminism i praktiken – långt ifrån de fluffiga idéer som den marknadsförs med.

  26. Fdell skriver:

    Ja, vi kan ju inte låta barnen ha några rättigheter eller att det ska handla om barns bästa i vårdnadstvister etc…

  27. marie skriver:

    Ska vi leka finn fem fel? För det första: jag har mycket svårt att tro att du skulle förneka män möjligheten att bli ensamstående föräldrar om det var möjligt på samma sätt som för kvinnor. Få se, vad kan vi hitta mer… just det ja: GOD MORGON HERR BILLING; HÖRT TALAS OM HOMOSEXUALITET NÅGON GÅNG? Hur i helvete är evolutionsteori relevant när man bevisligen kan förälska sig i någon av samma kön på samma sätt som man gör i någon av det motsatta könet? Och om faderskapet nu är så viktigt, ska lesbiska inte få skaffa barn? Och eftersom pappan tydligen är den viktigaste föräldern, ska bögar få göra det ändå?

    Det är otroligt vilken idioti man kan komma på när allt som räknas är att man själv ska få alla fördelar.

  28. Joel Bergqvist skriver:

    marie: Var sa någon att pannan var den viktigASTE föräldern?

  29. Fdell skriver:

    Hehe, pannan :)

  30. Joel Bergqvist skriver:

    Snyggaste stavfelet någonsin, den är jag stolt över :D Får riktigt roliga bilder i huvudet hur en panna uppfostrar barn.

  31. Fdell skriver:

    Hihi jag med, fick mig ett gott skratt nu mitt i alla allvarliga diskussioner och elände. Nu ska jag gå hem från jobbet, SKÖNT!

  32. Pelle Billing skriver:

    marie,

    ”Ska vi leka finn fem fel?”

    OK.

    ”För det första: jag har mycket svårt att tro att du skulle förneka män möjligheten att bli ensamstående föräldrar om det var möjligt på samma sätt som för kvinnor.”

    Det är alltså fel av mig när du har svårt att tro något? Väldigt intressant. Du kan alltså tro vad du vill om mig och sedan är det mina åsikter?
    Men eftersom vi finner fel här, så är det här fel 1 hos dig.

    F ö problematiserar jag äggdonation och spermiedonation på exakt samma sätt i inlägget. Läs innantill. Detta är fel 2 hos dig.

    ”GOD MORGON HERR BILLING; HÖRT TALAS OM HOMOSEXUALITET NÅGON GÅNG? Hur i helvete är evolutionsteori relevant när man bevisligen kan förälska sig i någon av samma kön på samma sätt som man gör i någon av det motsatta könet?”

    Evolutionspsykologi är inte samma sak som evolutionsteori. Detta är fel 3 hos dig.

    Och homosexualitet motsäger inte på något vis vare sig evolutionspsykologin eller evolutionsteorin. Tvärtom är skillnaderna mellan bögars och lesbiskas relationer ett av de bästa exemplen på evolutionspsykologi. Detta är fel 4 hos dig.

    ”Och om faderskapet nu är så viktigt, ska lesbiska inte få skaffa barn? Och eftersom pappan tydligen är den viktigaste föräldern, ska bögar få göra det ändå?”

    Jag har inte föreslagit förbud för någon att få bli inseminerad eller att få hyra en surrogatmamma. Förbud är sällan vägen att gå. Däremot vill jag diskutera detta öppet, från olika vinklar, även om vissa (t ex du) tycker det är besvärligt.

    ”Det är otroligt vilken idioti man kan komma på när allt som räknas är att man själv ska få alla fördelar.”

    Tyvärr visar det sig att idiotin låg närmare ditt tangentbord än du trodde, så detta blir fel nr 5 hos dig.

    Tack för den roliga leken!

  33. Pelle Billing skriver:

    Joel,

    Fr o m nu ska jag alltid prata om pannan som den viktigaste föräldern ;)

  34. antikythera skriver:

    Jag blev väldigt förvånad att Malin utav alla skulle skriva en sådan artikel, det brukar bara komma ut manshat från henne. Hon kanske har lärt sig, då 99% av alla i kommentarerna inne på AB ifrågasätter hennes intelligens. Vet inte hur många ”artiklar” ”undersökningar” jag har läst fram tills idag som handlar om hur viktig pappan är för att barnet ska må bra. Inget säger att barnet kommer garanterat må dåligt av bara en förälder, men att det är bättre och mer troligen med en lyckad och säker utveckling. Detta var och även är en av de stora debatterna om homosexuella som vill skaffa barn. Men vipps så glöms det bort så fort man vinklar något till en kvinnas rättighet. Jag blir också lika förvånad varje gång jag läser alla de negativa skriverierna om just män i dessa sammanhang, i stil med ”en man kan bara spela tv-spel, till vilken nytta är han” osv osv. Man borde lärt sig att detta är standarden att se på män idag.

  35. antikythera skriver:

    Är Marie manshataren som heter Marie.S på aftonbladet och som även brukar hata lite inne på GN? Nog för att jag är för att diskutera med kvinnor, men det ända jag ser är ju skitsnack och hat från henne. Sådant kan vi väl ändå vara utan här?

  36. SR skriver:

    Pelle, fullständigt lysande replik till Marie!!

  37. Bo skriver:

    1. De flesta män lägger inte upp fötterna på bordet och spelar tv-spel medan frugan sköter hushållet. Kan vi makulera den myten?

    2. Så fort familjefrågor kommer upp så dyker det upp en HBT person och ropar: ”Ni har väl inte glömt oss?”. Nej, men just nu kan du vara tyst.

    3. Att inseminera utan känd donator är barnmisshandel!

  38. NisseNyfiken skriver:

    Lite OT, men även med viss anknytning:
    Rutger på ”Ett städat yttre” refererar till en intressant studie om skillnader i pojkars och flickors symptom vid depression. Tex visade den att 23% av killarna med depression sa sig vara vid mycket god hälsa mot bara 2% av flickorna. Kanske något att tänka på när flickor sägs må sämre än pojkar.

    http://stadatyttre.blogspot.com/2011/04/en-skillnad-som-gor-en-skillnad.html

  39. Hej där skriver:

    Kanske är det nu dags att börja problematisera kvinnors val av partner. Varför vill kvinnor ha statusmän och hur förhindrar vi att dom utvecklar detta beteende.

    Om man nu vill göra killar ”mjukare” så är det fanemig dags att börja problematisera kvinnor. Är det rimligt att dom har dessa krav på män ?

    Som du säger, ju jämställdare man lever desto mindre vill ju kvinnor ha en.

  40. Jean skriver:

    Hej där;
    Varför? Kvinnor vill ha olika, aldrig förstått denna panik i att generalisera även om statistik säger en sak så ”finns det någon för alla”. Mjuka killar är fina, jag gillar mjuka killar, sen att jag är helt ensam om det bland alla mina väninnor som gärna dejtar hantverkare med skäggstubb och fet plånbok är ju upp till dem- inget jag någonsin skulle börja klaga på. Milimeterrättvisan blir larvig, oavsett åt vilket håll. Att anklaga Malin för manshat är larvigt- bara för att hon oftast inte för fanan för männens sakfrågor. Det finns många orättvisor och mycke skit där ute, oavsett kön. Jag tycker inlägget från PabloHoney_4 om inbördeskrig etc?? Har orättvisorna för er män blivit så stora? Vi kvinnor led större orättvisor för 50 år sedan (DET kan inte motsägas) och det blev inget inbördeskrig då? Klart en pappa alltid är bättre än ingen pappa, man kan omöjligt veta i förväg om en pappa blir bra eller inte. En dålig pojkvän och partner kan fortfarande bli en underbar far, en bra kille kan plötsligt dras ned i bråddjupet och bli en urkass pappa- men många mammor är kassa också. Men varför ni män är ogynnsamma mot kvinnorna för att de får igenom detta förstår jag inte, men det är bra att dra fram ett rättvist alternativ för männen- tex att kvinnor som vill, frivilligt kan ställa upp med sin livmoder- menar- så länge det är oekonomiskt och frivilligt; why not? Nu offrar en kvinna mycket mer än en man, om de vill ”hjälpa till” ( 9 månader där deras kropp inte är deras, risk för deras liv- ja man KAN dö eller få men för livet) men sak samma. Rättvist ska vara rättvist! Valfrihet är frihet säger jag. :>

  41. Hieronemus skriver:

    Jag är antifeminist. Inte ut ifrån den synvinkeln att feminismen förtrycker män. Jag vill hellre vara förtryckte av kvinnor än jag vill förtrycka kvinnor. Det är bra att ha ett rent samvete. Jag är motståndare till feminismen för att den förstör allt som är fint och vackert i livet. Den ersätter kärlek och hängivenhet med hat och förakt. Den gör människor ensamma och utsatta.

    Det finns i denna värld en och bara en kvinnofälla och det är feminismen. Att jag reagerar mot inseminering av ensamstående och LESBISKA kvinnor, beror således inte på att jag tycker att det är orättvist mot män att män inte kan få barn på samma sätt. Men jag är övertygad om att inseminering är ytterligare ett steg på väg mot den segregering av könen som den feminist-kapitalistiska överklassen önskar med syfte att få makt över människor.

    Att det överhuvudet är nödvändigt för vissa kvinnor att ta till inseminering i dag är ett tecken på denna segregering och på kvinnors minskade värde i samhället i dag. För bara 40 år sedan kunde en tonårsflicka vara helt säker på att hon kunna hitta en man och få barn. I dag är det inte så säkert att någon man är intresserat.

    Denna devalvering av kvinnors värde startade med att feminister och kvinnor devalverade mäns värde, och män svarade då naturligt igen med att sluta värdesätta kvinnor på samma sätt som man gjorde förr i världen.

    Jag ser dagens man-bashing som ett fåfängt försök från kvinnor att försöka upprätthålla en illusion om sin eget värde genom att svina män till.

    Konsekvensen av inseminering av ensamstående kvinnor blir att män uppfattar signalen att de egentligen inte behövs som fäder i familjen. Det kan vara tungt att få veta att man är överflödig, men det är ett budskap som vi män börjar vänja oss vid – fast vi vet att det är lögn. När man har vant sig till budskapet om att man är överflödig och bearbetat sorgen – och jag tror många av de ilskna kommentarer är orsakat av en sorg – så må man konstatera att överflödighet innebär en mycket stor förmån. Den som är överflödig är också fri. Han behöver inte ta på sig några förpliktelser.

    Det vill säga att om män upplever att kvinnor anser att de är överflödiga som fäder och kan avskedas på grått papper (en gift man har mindre trygghet i äktenskapet än han har i sin anställning), så minskar mäns benägenhet att ta på sig detta ansvar.
    Det kommer i sin tur att förstärka behovet för inseminering av kvinnor och vi får en snöbollseffekt , då kvinnors tendens att diskvalificera män får män att vända sig bort från familjebildning och faderskap, vilket får kvinnor att välja insemination, vilket förstärker mäns tendens att välja ifrån familj.

    Jag är övertygad om att inseminering framöver kan komma att bli den dominerande formen för befruktning av kvinnor om man följer den vägen som feminister önskar. Den dagen vi kommer dit kan vi summera feminismens landvinningar för kvinnor:

    Friheten att vara slav på arbetsmarknaden
    Friheten att vara ensam mamma med ett allt mindre stöd från staten
    Friheten att inte ha någon aning om vem som egentligen är far till hennes barn

  42. Jean skriver:

    Hieronemus; JAg har sett finfina argument för saken här inne, men detta kändes lite ”foliehatt”.

    ”Den ersätter kärlek och hängivenhet med hat och förakt. Den gör människor ensamma och utsatta.” Vad menar du då? De flesta tjejer har/Stödjer någon feministisk aktion. Jag själv räknas nog som feminist- men för den skull är jag varken aktiv i någon grupp, och stödjer inte ALLTalla andra feminister stödjer/skriker om. Det är som att dra alla muslimer/kristna/Kommunister/Moderater över en kam. Även om man ”tillhör” en kategori, finns det plats för individuella tankar och känslor.

    Om kinnans värde sjunkit sedan 40-talet, och det är priset för kvinnans frihet (Friheten att kunna göra vad hon vill inom ramarna- precis som mannen), friheten att inte vara nåons äodel(att inte våldtas av sin partner) så kan jag iallafall ta det priset. Nu är jag dock feminist och ändå aldrig haft problem att möta män, men männen idag är kanske inte lika intresserade av att få barn? (en del, inte alla).

    Är man emot insemineringen bör man således även vara emot viss adoption. Att en kvinna tar till inseminering hadnlar nog mer om att kvinnor idag kan ha högre krav- för man skaffar inte längre en man ”bara för att”, som man säkerligen gjorde förr- då en make krävdes för att ses som en vuxen kvinna. Vissa kvinnor/män vill ha barn men inte en partner, är inte så svårt anser jag. Detta är ingen trend som gör att alla kvinnor börjar inseminera sig, vi talar om en väldigt låg %. En kvinna har ett tidigare ”bäst före datum” än männen, därför är det bra med ett alternativ. Handlar inte om något hat mot män.

    ”inseminering av ensamstående kvinnor blir att män uppfattar signalen att de egentligen inte behövs som fäder i familjen. ” Räcker det att jag säger att JAG som kvinna hellre har en man av kött och blod som en del av min familj? :) Jag kan enbart tala för mig själv- och man verkar gilla att se könen som en homogen grupp och det är otroligt otäckt. Men känner ”ni” män er mindre överflödiga då? Eller om nån blir lesbisk, känns det hotfullt? :/ Varför ens utgå från att det är något skapat ur mansförakt och hat. Det handlar om egoism och längtan efter barn- preis som mellan ett par. Varför skaffar _någon_ barn? Jag är övertygad om att en ensamstående kan finna en partner senare i livet, eller bli en perfekt, ensam mamma/pappa. Man brukade få höra att vi kvinnor gör oss till offer så fort vi ”gnäller”, när började männen göra samma sak? Varför kan vi inte sluta gå i fel fotsteg?

    ”Jag är övertygad om att inseminering framöver kan komma att bli den dominerande formen för befruktning av kvinnor om man följer den vägen som feminister önskar. Den dagen vi kommer dit kan vi summera feminismens landvinningar för kvinnor:”

    Det är som att beskylla feminismen för tex lesbiska :P Men ja, klart det kommer att bli så om männen fortsätter med vad de nu gör som tydligen äcklar och stöter bort kvinnorna ;) Jag vet inte. Männen har regerat i århundraden, årtusenden- beror på hur man ser på det. När kvinnor får igenom några förslag- så är det mänskligheten och vår civilisations undergång. Feminism för mig är min rätt att vara just kvinna, men ändå få respekt och friheten som män (både den pondus en man fårautomatiskt och den man såklart måste jobba sig till). Detta går säkerligen att genoemföra utan att utrota er män, eller på något sätt bli ett hot eller inbördeskrig. Men ja, vill männen fortsätta vara hulken som drar hem hjortsteken på söndagen, sen som alltid har högst lön, den som bestämmer och äger sin kvinna- så har ni fått avsked från de flesta kvinnorna för länge sedan.

    En fråga jag måste ställa. Vad menar man med ”mjukisman” och ”Riktig man”? För den största orättvisan jag ser är ju just mansbilden som alla män ”måste följa” – men jag antar att det är precis som bland tjejerna, att det främst är de inom samma kön som upprätthåller och tvingar andra i samma kön att bete sig på ett visst sätt, bli en stereotyp – vare sig de vill eller inte. då undrar jag; hur är en RIKTIG MAN, och hur ska en kvinna vara. Vad är receptet på att vårt samhälle inte ska gå under! :P

  43. Gonzo skriver:

    ”Samtidigt har kvinnor av tradition gift sig med en man högre upp i samhällshierarkin. Deras makar har ofta haft högre eller åtminstone samma utbildnings- och lönenivå som de själva. Men i takt med att allt fler kvinnor skaffat sig längre utbildning och klättrat högre upp på karriärstegen, finns allt färre män tillgängliga som lever upp till dessa krav.”

    Så kvinnor ska inte behöva sänka blicken och välja män med sämre utbildning, lägre löner och sämre status??

    SUCK

    Ännu en kvinna som befäster könsrollerna. Könsroller är okej så länge kvinnor bestämmer.

  44. Iris skriver:

    Hej!

    Men tänk så här: två kvinnor (eller en man och en kvinna) som älskar varandra men inte kan få ett biologiskt gemensamt barn använder sig av insemination. Ett litet barn föds av föräldrar som planerat, längtat och älskar. Jag förstår inte problemet med det. Inte så länge donatorn är öppen och barnet har rätt att ta reda på vem det är. Jag tror att det är en oerhört stor skillnad på att bli lämnad av sin pappa som ”ångrar sig” och ”inte vill ha barnet” jämfört med att ha en ”donatorpappa” som sagt att han vill hjälpa barnlösa och träffa barnet när det är myndigt. tack för mig

  45. Pelle Billing skriver:

    Jag håller med dig Iris om att detta är det bästa scenariot för spermie- eller äggdonation. Det ska alltid vara en ”öppen” donation så att barnet lätt kan söka upp sin biologiska förälder.

    Samtidigt tycker jag ändå att man ska fundera en extra gång innan man väljer detta, så man vet vad man ger sig in på. Personligen tror jag det är bättre att två kvinnor gör det, än att en ensamstående kvinna gör det. Då finns ju två föräldrar vilket är betydligt mer stabilt emotionellt och ekonomiskt.

    Samma sak med äggdonation. Bättre med två män som skaffar barn än en ensamstående man som gör det.

  46. Gunnar skriver:

    Pelle Billing:
    Den här artikeln i SvD ger en väldigt intressant synvinkel på behovet många barn har av att känna hela sin genetiska härkomst!
    Men även att många inseminerade singelkvinnor överraskas av ett behov av att få lära känna sina barns dolda halva genetiska arv!
    http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/ryan-hittade-sex-syskon-pa-natet_6084133.svd

    Suget efter detta är så starkt hos många att det nu skapats Internetsiter där man kan söka halvsyskon som har samma spermiedonator-nummer, för att på så sätt få chans att lära känna en del av sin dolda halva genetiska härkomst!

    Riktigt märkligt blir det att en del inseminerade singelkvinnor skapar en sorts fiktiv pappa som de förmedlar till sina barn, samt att de anonyma donatorspapporna ofta är väldigt närvarande (fast okänd) i det vardagliga livet!

    Så att påstå att barn inte har något behov av att känna sina pappasläktband är uppenbarligen helt fel…

  47. Gunnar skriver:

    Pelle Billing skrev i #45:
    ”Då finns ju två föräldrar vilket är betydligt mer stabilt emotionellt och ekonomiskt.”

    Jag är övertygad om att en viktig bit med två föräldrapersoner är det som brukar gå under ordet ”mångfald” i många sammanhang.
    Dvs barnet får då två vuxna personer i sin hemmiljö, vilka därmed inte har exakt samma värderingar, personlighet, humor, smak, intresse, sätt att fungera på, som det kan uppstå meningsskiljaktigheter mellan, etc.

    Det måste då vara mycket enklare för barnet att dels acceptera och förstå att det är OK att det själv inte är en spegelbild av sin förälder samt barnet ser att även så nära vuxna som två föräldrar har olika egenskaper och kan ha olika uppfattning och meningsskiljaktigheter – allt detta måste ju främja barnets utveckling och göra det lättare med att utveckla en egen positiv självbild, tror jag.
    Samt man kan söka stöd hos de olika föräldrarna inom de områden som de har lite extra styrka inom.
    Man får helt enkelt som barn en större bredd att både utvecklas ur samt få stöd ifrån med två närvarande föräldrapersoner.

  48. Jocke S skriver:

    Jag skulle vilja veta var statistiken finns om hur det går för barn som växer upp med ”ensamstående mamma” (som det heter fastän det är mest mannen som är verkligt ensamtående). Är det inte lite tyst om detta? Vet någon, en länk eller?
    Och då jämfört med de få fall där barnet växt upp helt eller mest med sin pappa. Och även specifikt för söner och döttrer respektive.
    Singelmammor som medvetet val, tycker det är absurt! Ren egoism. I stället för hundvalp typ…?
    Här fortsätter det:
    http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/chatta-om-singelmammor_6081613.svd

  49. Gunnar skriver:

    Jocke S:

    Här finns en rapport det ofta har refererats till:
    Separationsbarns boende – Nordiskt socialt arbete 1996:3:
    http://www.soc.uu.se/Download.aspx?id=5QykqDczScY%3D

    Barnombudsmannens rapport ”Upp till 18″:
    http://www.bo.se/Files/publikationer,%20pdf/Upp%20till%2018%202004.pdf

    Även lite om detta här:
    http://wwwc.aftonbladet.se/kvinna/9909/14/barn.html

    Länkarna är inte exakt det du frågade efter, men snarlikt…

    En amerikansk studie av Amato och Keith (1991) har visat att barn uppfostrade av ensamstående pappor totalt sett uppvisar färre problem än de som uppfostrats av ensamstående mammor.
    Ett liknade resultat presenterades i en studie från Danmark (Christoffersen, 1998).
    Motsvarande forskning saknas i Sverige. Överlag är forskning om barn, pappor och pappornas roll i barnens uppfostran väldigt eftersatt i Sverige.

    En pappas partiella eller totala försvinnande från barnen gör att det ofta uppvisar negativa effekter som bristande social anpassning, ångest och vacklande självuppfattning. Detta drabbar pojkar / söner speciellt svårt. (Rapport från Lars Tornstam, 1996, Nordiskt socialt arbete 1996:3) – se länk ovan.
    När barnet bor helt eller mestadels hos mamma får i snitt pappan aldrig/sällan träffa barnen i 25% av fallen. I de fall pappan har en nya relation är siffran 34%.

  50. Pelle Billing skriver:

    Gunnar,

    Tack för länk.

  51. Mia skriver:

    Gunnar

    ”När barnet bor helt eller mestadels hos mamma får i snitt pappan aldrig/sällan träffa barnen i 25% av fallen. I de fall pappan har en nya relation är siffran 34%.”

    Får i snitt barnen aldrig/sällan träffa sin pappa i 25% av fallen ska det väl stå? För jag är övertygad om att det finns såväl fall där pappan inte får men även fall där han inte vill träffa barnen särskilt mycket. Att antalet sen ökar när pappan har en ny relation ser jag inte heller då som konstigt, bl a missunnsamma ex, missunnsamma nya och pappor som ”gått vidare”.

  52. Mia skriver:

    Vad gäller själva tråden så är det minst sagt knepigt. Tills sist handlar det ju om tyckande. Barnet ska ha båda sina biologiska föräldrar, det räcker om de har en mamma och en pappa bara de kan söka upp donatorn, det räcker att de har två föräldrar (samkönade par), det räcker med en välfungerande förälder…

    Jag tycker just nu (det kan ändras) att man bör vara två om att skaffa barn men samtidigt tror jag inte att man kan hindra människor från att skaffa barn ensamma om de vill (särskilt inte kvinnor). Ok, men ska då staten hjälpa till med det? Kanske inte men det går ju som sagt var inte att stoppa och då kanske det är bättre (för barnet) att det sker med känd donator under etiska former sas än med okänd (utomlands), eller ännu värre med en ofrivillig donator (man som litade på att kvinnan var skyddad).

    Däremot ska det inte göras skillnad mellan könen. Får man donera spermier så får man donera ägg, och erkänns samkönade och ensamstående kvinnor som föräldrar så ska detsamma gälla samkönade och ensamstående män. Och då krävs ju att man tillåter surrogatmödrar. Och på den punkten tycker jag också att kvinnor ska få bestämma över sin egen kropp. Jag gissar att det i Sverige inte är farligare än många andra farliga ”yrken” (som oftast utförs av män).

  53. Gunnar skriver:

    Mia:
    Det där finnyanserandet i formuleringarna kring detta med kontakten mellan pappa och barn har du och jag diskuterat tidigare och då konstaterat att vi inte kan enas om det!
    Du vill trycka på att pappor drar sig undan och jag att pappor förhindras från kontakt med sina barn…

    Formuleringen du hakar upp dig på är tagen ur rapporten och den författarens ordval.
    Det är ju både barnet och pappan som inte får träffa varandra, eller hur!
    Båda har ett känslomässigt och mänskligt behov av detta, även om det är naturligt att ta barnets behov lite starkare.
    Förstår inte alla som tycker att vi pappor inte ska få uttrycka vårt känslomässiga behov av umgänge med våra barn!!!
    (Men ändå förväntar sig samma personer att papporna ska vara så känslomässigt engagerade i sin barn – blir totalt ologiskt enligt min uppfattning!)

  54. Mia skriver:

    Gunnar

    ”Du vill trycka på att pappor drar sig undan och jag att pappor förhindras från kontakt med sina barn…”

    Jag vill trycka på att det finns pappor som förhindras och att det finns pappor som ”drar sig undan”. Inte antingen eller utan både och alltså. Sen kan förhållandet vara 80/20, 50/50 el 20/80, det vet varken du eller jag, eller?

    ”Formuleringen du hakar upp dig på är tagen ur rapporten och den författarens ordval.”

    Vilken rapport och sida?

    Lika irriterande är jag när andra kommer med påståenden som att alla barn som inte träffar sina pappor har svikarpappor. Du är fri att framföra din åsikt och jag min. Att därifrån dra slutsatsen att pappor inte skulle få uttrycka sitt känslomässiga behov till sina barn…? Hoppas inte du räknar mig till dem. Jag har ”coachat” ett antal pappor som inte bara vill uttrycka det utan som kämpat i VT för att få mer tid med sina barn. En riktig påskhäxa alltså :)

  55. Gunnar skriver:

    Mia:
    Du skrev att:
    “När barnet bor helt eller mestadels hos mamma får i snitt pappan aldrig/sällan träffa barnen i 25% av fallen. I de fall pappan har en nya relation är siffran 34%.”

    Får i snitt barnen aldrig/sällan träffa sin pappa i 25% av fallen ska det väl stå?
    ————————————-
    Du Mia vill alltså formulera om det från att pappan inte får träffa, till att barnet inte får träffa – har jag missförstått det?

    Detta är så vanligt att allt ska formuleras om utifrån barnets perspektiv när det uttrycks utifrån pappans perspektiv ibland, vilket jag upplever som att pappor inte får uttrycka sitt känslomässiga behov till sina barn!!!

    Varför anser du att det är fel att det uttrycks utifrån pappans perspektiv annars? (Eftersom du tycker att det ska stå uttryckt utifrån barnet istället, som du skrev!)

  56. Mia skriver:

    Om det står att papporna inte får i 25% av fallen så innebär det att alla vill men inte får. Det är inte sant. Alltså är det i 25% av fallen barnen som inte får träffa sin pappa. Om det sen beror på att det är mamman eller pappan som ”förhindrar” detta, och i hur stor utsträckning det vet alltså varken du eller jag. De mammor som inget hellre vill än att pappor ska ta sitt ansvar och att barnen ska ha tillgång till sin pappa (mer) köper nämligen inte formuleringen att papporna (alla) inte får i 25% av fallen.

    Nu har jag svarat på din fråga. Kan du svara på min? Vilken rapport och sida?

  57. Gunnar skriver:

    Mia:
    Just när det gäller detta (typ om svikarpappor kontra ”PAS”) är du en riktig (ologisk) ordvrängare, upplever jag!
    När du formulerar om det till ”Alltså är det i 25% av fallen barnen som inte får träffa sin pappa.”, så blir det ju, enligt ditt sätt att resonera, inte heller sant, då alla barn inte vill umgås med sina pappor! För som du uttrycker dig skulle det innebära att alla barn vill träffa sin pappa men inte får och det är ju heller inte sant – ser du inte (o)logiken i ditt resonerande???

    Ska vi då börja prata om ”svikarpappor”, ”svikarbarn” och varför ser man inte ordet ”svikarmammor”? Det blir ju helt befängt! Frånvaron är ju ”bara” en symptom på något!

    Att överhuvudtaget använda ett ord som ”svikarpappor” om de pappor som drar sig undan en aktiv kontakt med sina barn är ju en form av Misandri, anser jag!
    Det är att utifrån en symptom direkt stämpla / skuldbelägga / nedvärdera / demoniser (lite typ http://www.tidningen-anti.se/?artikel_id=135) / skambelägga pappor / män, tycker jag!

    Man måste först se vad som ligger bakom en sådan symptom för att kunna få fram de som verkligen aktivt inte vill träffa sin barn! Bakomliggande orsaker kan vara typ depression efter skilsmässa (vilket flera stora undersökningar visar att kvinnor får mer stöd o vård för av sjukvården än män), psykisk misshandel av pappan, PAS, svårighet att hantera föräldrarollen (vilket förekommer både hos mammor o pappor), kontrollbehov från mammans sida, en mamma som anser sig ha rätten och stå över allt och definiera exakt hur pappan ska vara i umgänget med barnen (inte så ovanligt!), en mamma som inte kan acceptera pappans individuella sätt att hantera sitt umgänge med barnet, ekonomiska svårigheter och säkert många fler andra möjliga bakomliggande faktorer.

    Min övertygelse är att i de allra flesta fallen där pappan ändå drar sig undan ett umgänge med sina barn finns en eller flera sådan här förklaringar / problem närvarande, vilket man då kunde ge stöd för – både för pappans och barnens skull. Men idag är man istället snabb med att stämpla, skuldbelägga och direkt dömma ut dessa pappor (för män är ju oansvariga, svin, äckliga, djur, mansgrisar, potentiella våldtäcktsmän, etc enligt den rådande Misandri som finns i Sverige idag).

    Ovan baserar jag bl.a. på att jag under väldigt många år varit intresserad av främst olikkönade relationer (par med eller utan barn, i olika åldrar) och iakttagit med ögon och öron hur par interagerar med varandra på caféer och öppet ute i samhället i övrigt, inte minst utifrån kroppsspråk.
    Blir hundratals, ja säkert många tusentals par vars interagerande jag nyfiket tagit in under åren, och ur det kan jag se ett vanligt mönster där många kvinnor anser sig ha rätten att definiera hur relationen samt samspelet med barnen ska fungera, samt har svårt för att acceptera att männen fungerar på sitt individuella sätt som ofta skiljer sig från kvinnans sätt att vara (om jag nu bara tar det starkt förenklat och kort här).

    Många mammors kontrollbehov i form av ett behov att bestämma hur pappan ska vara / göra / fungera ihop med sitt barn samt ständiga anmärkande på när detta inte uppfylls skapar en sorts psykisk misshandel av pappan som nästan bli som att begå självmord på sin själ om man fortsätter att utsätta sig för det.
    Många sådana mammor upplever sig själva som att de verkligen aktivt försöker pusha / stötta / uppmuntra (eller vilket ord som passar här) pappans umgänge med barnen, vad jag sett och upplevt hos många par!

    I vissa fall kan de här kvinnornas beteende nog bokstavligt utlösa både ett psykiskt och fysiskt självmord om man som pappa fortsätter utsätta sig för detta och när mamman inte går att påverka eller ens fås att bli medveten om sitt beteende, blir det en ren självbevarelsedrift att dra sig undan en sådan situation!
    Och en levande pappa är ju ändå bättre än en död pappa, för en levande finns ju möjlighet för barnet att få kontakt med som vuxen…
    Tyvärr verkar det inte i Sverige finnas någon oberoende, seriös, vetenskaplig forskning på pappors situation i sådana här sammanhang.

    Mia, jag har gett länkreferenser till rapporter i tidigare inlägg här ovan där du själv kan leta fram den här faktan i – jag tänker inte agera någon manlig tjänare åt dig och göra det jobbet åt dig!
    Kvinnor får börja lära sig att kämpa lite själva ;-)
    Kanske hittar du inte mitt citat direkt i dessa rapporter, så ifall är citatet ifrån den tidningsartikel som recenserade rapporten. Men faktan ska du kunna hitta där…
    Jag la in citatet för 4-5 år sedan i mitt stora källarkiv jag har på min dator inom detta området, så minns inte exakt om det kommer ur rapporten eller tidningsartikeln…

  58. Mia skriver:

    Gunnar

    Ditt ursprungliga påstående som du säger att du läst i en rapport eller artikel löd alltså.

    ”När barnet bor helt eller mestadels hos mamma får i snitt pappan aldrig/sällan träffa barnen i 25% av fallen. I de fall pappan har en nya relation är siffran 34%.”

    Att säga att alla dessa pappor inte får träffa barnen stämmer alltså inte. Men du har rätt vi vet ju inte om alla barn vill träffa sin pappa heller. Bästa formuleringen torde ju då vara:

    ”När barnet bor helt eller mestadels hos mamma träffar barnen i snitt aldrig/sällan sin pappa i 25% av fallen. I de fall pappan har en nya relation är siffran 34%.”

    Vad gäller uttrycket ”svikarpappor” så har du helt rätt, tack! Ska komma ihåg att använda uttrycket frånvarande pappor istället.

    Och ja det finns mammor som tror sig ha tolkningsföreträde på vad som är bäst för barnen. Liksom t ex vissa män tror sig veta hur man bäst framför en bil. Dryga individer som inte är beredda att omvärdera detta beteende kommer man kanske vara tvungen att välja bort i sitt liv. Vill minnas att en pappa som upplevt detta var överlycklig när han skiljt sig och kunde göra på det sätt han tyckte var bäst de dagar han hade barnen. Psykisk misshandel i relationer får man välja att leva med och om inte så får man skilja sig.

    På slutet skriver du:

    ”jag tänker inte agera någon manlig tjänare åt dig och göra det jobbet åt dig!
    Kvinnor får börja lära sig att kämpa lite själva”

    Försökte googla påståendet men fick inget napp. Du presenterar alltså ”fakta” som ”lata” jag ska leta fram källan till? Ja så kan man ju säga och göra vilket inte kräver någon kommentar, det talar för sig själv sas.

    Ha en glad påsk!

  59. Maria D skriver:

    Marie – Du verkar utgå från att det är VUXNA som har RÄTT till barn! Så är det inte! Du har rätt endast till det barn du skälv fött, eller det din fru fött, ifall det är dina spermier.
    .
    Det är den ända ”rätten” vi är utrustade med! Resten är politik och byteshandel!

  60. [...] april i år hade SvD en artikelserie om singelkvinnor som låter inseminera sig. Även jag skrev då om fenomenet. Nu visar det sig att en 24-årig amerikanska med svensk pojkvän hört talas om [...]

Google