Raggande, nationalmuseum och offer

29 april 2011, av Pelle Billing

Nationalmuseum ska inte drilla besökare i feminism
Johan Lundberg skriver i DN Kultur:

De båda forskarna tycks lika litet som Rubin inse att den feministiska teorin inte är någon slutgiltig sanning utan just en teori bland flera likvärdiga. En annan relevant teori i sammanhanget hade kunnat vara den marxistiska. En tredje den att konsten till sitt väsen inte nödvändigtvis eller i första hand är politiskt ideologisk.

Denna inställning till feministisk teoribildning är väldigt lik min egen. Jag brukar säga att feminismen har all rätt att finnas, men den har ingen rätt att monopolisera begrepp som jämställdhet, könsfrågor och sexualitet.

Kvinnan gör sig själv till offer
Hos det (relativt) nybildade partiet Liberaldemokraterna, tar Caroline Sönner upp jämställdhetsfrågan. Hon tycker det är dags att radera den offerstämpel som kvinnan har fått.

Jag vill inte göra skillnad på män och kvinnor. Jag vill inte ha specifika lagar om kvinnors rättigheter. Lagarna ska omfatta oss alla, som människor, utan tillägg som specificerar kvinnan som offer.

Ibland vill jag bara be alla som pratar om jämställdhet och feminism att hålla käften. Vi har pratat sönder begreppen och resultatet blir att vi särskiljer män och kvinnor ännu mer. Kan vi inte sluta leka genuspedagoger och bara uppfostra våra barn till fria och starka individer?

Om detta skulle visa sig vara grunden för Liberaldemokraternas jämställdhetspolitik så skulle det kunna bli ett intressant parti. Men än så länge verkar de inte ha någon sektion om jämställdhet i sitt manifest. Se även detta blogginlägg där Sönner utvecklar sina tankar ytterligare.

Dröjer tills raggandet är jämställt
Raggar män och kvinnor på lika villkor? Givetvis inte, skulle nog de flesta av oss säga. Män har högre krav på sig att ta initiativ, och kvinnor har högre krav på sig att… inte ta initiativ. Hur skriver man då en artikel om detta i Sverige år 2011? Du vet redan svaret. Vinkla det så att männens problem mörkas och kvinnors problem framhävs:

Det där med att vara eller icke vara desperat är intressant. Vi (syftar på oss kvinnor) får tidigt lära oss att ingen man helst vill ta i en desperat kvinna. Hur jobbiga och patetiska vi blir när vi är för på. Och hur jobbigt det är när vi gråter.

Det är synd, för nattklubben skulle kunna vara en frizon där vi plötsligt får bete oss på ett sexuellt sätt på lika villkor.

Det kommer dröja tills raggandet är jämställt.

Den här typen av resonemang var det som ledde till att kvinnor fick möjlighet att göra värnplikten, medan män fortsatte ha plikten att göra värnplikten. Om man är uppvuxen och skolad i en feministiskt värld så ser man inte männens utsatthet, och lösningen blir att ge kvinnor samma möjligheter som män, samtidigt som männen står kvar med en uppsättning skyldigheter som kvinnor inte ska behöva befatta sig med. Detta är inte lika spelregler.

Med detta inte sagt att vi måste gör män och kvinnor till robotar som beter sig exakt likadant på krogen. Utan bara att man får välja om man vill ha olika krav på könen eller samma krav på könen. Däremot kan man inte välja att låta ena könet bära alla krav, och det andra könet inga.

 

Män fotas och rankas

27 april 2011, av Pelle Billing

På den brittiska sajten TubeCrush.net kan man skicka in bilder på män som sedan rankas efter sitt utseende. Aftonbladet skriver om det hela, och får följande kommentar från en ung kvinna:

En av sajtens läsare, Rachael Bishop, 26, tycker att det är ”roligt” och ”beroendeframkallande”.
– Men jag skulle bli förfärad om kvinnor objektifierades på samma sätt, säger hon till Metro.

Jaså, Rachel. Du skulle bli förfärad?

Inte nog med att detta är en dubbelmoral, utan det är även en dubbelmoral som hon inte ens har vett att skämmas för, troligen för hon uppfostrats med västvärldens skeva syn på jämställdhet.

Malin Wollin har däremot en bättre inställning:

Hur skulle det se ut om det var män som fotograferade kvinnor och sedan publicerade bilderna på nätet?
FANTASTISKT!

Vare sig man är för eller emot Tubecrush, så är den sunda inställningen att man bedömer kvinnor och män lika.

 

En manlig kramklubb

26 april 2011, av Pelle Billing

Intressant artikel i Aftonbladet, om vad Bob Hansson, Leif Eriksson och Martin Svensson har skapat. De förespråkar att män ska kramas mer, gärna en kvart i taget, som ett sätt att utmana mansrollen. I boken ”Dingo Dingo” beskriver de hur en sådan kramklubb uppstår.

Hur kom de då på idén med en kramklubb?

Idén med kramarna kom efter att de varit på massage under en resa ihop. De insåg att många män saknar kravlös beröring och bestämde sig för att prova att krama varandra. En kvart i taget blev det.

Män som kramar varandra i en kvart kan lugnt sägas vara en rejäl utmaning till den rådande bilden av män, och hur män förväntas uppföra sig. Genom att öva sig i att krama kunde de tre männen öppna upp sig för varandra, och bland annat följande kom fram:

– Jag har själv fått feta smällar av tjejer jag varit ihop med, avslöjar Martin. Det är verkligen förnedrande.

– Vi män måste börja finnas där för varandra. Alldeles för ofta sätter vi fruar, barn och jobb först, och så behöver vi tyvärr ett korplag och ett klockslag för att träffas.

– Bara en sådan sak som att jag inte är händig och inte intresserad av bilar. Får jag motorstopp tappar jag ansiktet direkt, säger Leif.

Kanske är det fler som känner igen sig i dessa bekännelser?

De tre männen berättar även att de ofta stöter på patrull när de försöker utmana sin mansroll. På ytan kanske man får stöd för en förändringsprocess, men när det kommer till kritan ser det annorlunda ut:

– I relationer har jag alltid känt att det inte finns utrymme för mig att bryta ihop, då skulle det bli problem. Det är som om kvinnor har ensamrätt på det, säger Martin.

– Men att blotta svaghet är tabu. När man börjar gråta är det inget tjejer uppskattar precis, vad de än sagt innan.

Det sitter djupt rotat i oss alla att män ska vara starka och stoiska och skydda samhället. Därmed tabubeläggs manliga beteenden som signalerar svaghet, osäkerhet och liknande.

Att skambelägga kvinnor eller män för att mansrollen ser ut som den gör är däremot meningslöst, och med all sannolikhet felaktigt. Vi kommer närmare sanningen genom att konstatera att rollen uppstod i en tid där den tyste, starke mannen var oundgänglig för vår överlevnad. Idag är vi däremot fria att börja luckra upp denna stela roll, och själva välja hur vi vill leva våra liv.

Vad tycker då jag om manligt kramande? Själv har jag inget problem med att krama andra män, fast då handlar det snarare om ett par sekunder och inte om en kvart! Jag har heller inga problem att dansa med andra män (jag undervisar i argentinsk tango).

Det viktiga som jag ser det är att män känner sig fria att utforska sin framtida roll. Huruvida denna roll ska innefatta långa kramsessioner eller inte får väl var och en bestämma själv. Det jag däremot ser som livsviktigt och oundvikligt är att män blir bättre på att knyta vänskapliga band – band som inte bara har att göra med arbete eller organisationer. Det som inte sällan tar livet av män är självmord, alkoholism och hemlöshet – och dessa fenomen har ofta sin grund i ensamhet.

 

Brittisk parlamentariker om mansfrågor

22 april 2011, av Pelle Billing

Det hör inte till vanligheterna att en politiker uttalar sig om mansfrågor eller ett manligt perspektiv på jämställdhet. Om man ska vara helt ärlig så händer det nästan aldrig.

Men nu har det hänt. Dominic Raab, 37-årig MP för Tories i Storbritannien, har kommit med en serie uttalanden om mansfrågor och den feministiska monopolet på jämställdhetsfrågor (själv tycker jag som bekant att feminismen får finnas, men att det är fördummande att en enda teoribildning ska styra hela jämställdhetsdebatten).

Här är några översatta citat från Raab (och eftersom det är en brittisk tidning kan vi anta att det är just direkta citat och inget annat):

Män arbetar fler timmar, är mindre nöjda med sina jobb, pendlar längre och har större risk att bli avskedade.

(Men work longer hours, enjoy their jobs less, commute further and are more likely to get the sack.)

Från vaggan till graven har män taskiga villkor. Män jobbar fler timmar, dör tidigare, men går i pension senare än kvinnor.

En anledning till att kvinnor fastnar i barnpassningen är mansdiskriminering i föräldraledigheten.

Samtidigt är unga pojkar i underläge utbildningsmässigt jämfört med flickor, och frånskilda eller separerade pappor ignoreras systematiskt av domstolarna.

(From the cradle to the grave, men are getting a raw deal. Men work longer hours, die earlier, but retire later than women.

One reason women are left ­”holding the baby” is anti-male ­discrimination in rights of maternity/paternity leave.

Meanwhile, young boys are ­educationally disadvantaged ­compared to girls, and divorced or separated fathers are systematically ignored by the courts.)

Vad tycker då Raab att män ska göra? Ja, så här sammanfattas hans tankar av journalisten:

Raab förslog att män borde göra uppror mot det s k ”jämställdhetståget”, vilket har ställt dem mot kvinnor sedan 1960-talet, och liknande mäns kamp vid suffragetternas [kvinnliga rösträttskämpar].

(Mr Raab suggested men should rise up against what he called the ‘equality bandwagon’, which has pitted them against women since the 1960s, likening the cause to that of the Suffragettes.)

Vad tycker då jag om Raabs utspel?

  • För det första är det strålande att en parlamentariker i ett europeiskt land vågar uttalar sig om mansfrågor – detta är en milstolpe.
  • För det andra är det väldig uppmuntrande att Raab vågar peka ut att feminismen är otillräcklig i jämställdhetsarbetet, och att det behövs andra impulser för att få en komplett bild av jämställdhetsfrågorna.
  • Om man ska komma med någon kritik så kanske han ännu inte har läst in sig fullt ut på mansfrågorna, men detta kan har göra allt eftersom, och troligen kan han få hjälp av andra. Han skulle också kunna bli lite smidigare i sina uttalanden – men å andra sidan är det viktigt att även våga vara kontroversiell och röra om i grytan, så att han just får uttala sig i tidningar.

I Sverige har vi Camilla Lindberg, f d riksdagskvinna för Folkpartiet, som hittills är den enda riksdagsledamoten som uttalat sig om mansfrågor (såvitt jag vet).

Det behövs inte mycket nu för att dessa frågor ska lyftas till allra högsta politiska nivå. I samma ögonblick som två, och inte bara en, riksdagspolitiker träder fram och pratar om mansfrågor, kommer det att bli oerhört svårt att lägga locket på – vilket än så länge förefaller vara strategin.

 

Pascalidou uttalar sig

20 april 2011, av Pelle Billing

Via Matte Matiks utmärkta blogg hittar jag en artikel i SvD där Alexandra Pascalidou intervjuas om den grekiska diplomaten som uttalade sig i svepande ordalag om svenska kvinnor.

För er som inte känner till affären handlar det om en svensk kvinna som anklagat en man i Grekland för våldtäkt. Hennes berättelse stöds av att en svensk läkare noterat skador i hennes underliv.

I Grekland har man dock lagt ner hennes fall och i stället beslutat att anklaga henne för förtal. Och på grekiska ambassaden i Stockholm hävdade en diplotmat sedan att vi alla borde skämmas över svenska kvinnors uppträdande.

Poängen här är inte vem som gjort sig skyldig till vad i rättsfallet. Det kan vi inte veta.

bild_pasc

Däremot säger Alexandra Pascalidou följande om svenska och grekiska kvinnor:

Uppfattningen om svenska kvinnor som sexuellt lössläppta var utbredd i Grekland på 70- och 80-talet, tror Pascalidou. Då kom de första kvinnliga turisterna och var mer frigjorda än grekerna.

– Men saker har förändrats radikalt de senaste åren. Nu är det ju snarare så att svenskor av den unga generationen uppfattas som tillbakahållna och puritanska.

I dag klär sig grekiska kvinnor oftast betydligt mer utmanande än svenska turister och den gamla bilden är på väg bort. Enligt Pascalidou lever den främst kvar bland äldre män.

Världen förändras snabbare och snabbare, och det som var sant igår behöver inte vara sant idag. Jag vet inte om Pascalidou har rätt, men att det finns en trend åt det hållet vad gäller nord- kontra sydeuropeiska kvinnor instämmer jag i.

Sedan kommer den för svensk media besvärande frågan från Pascalidou:

Som kvinna, grek och svensk välkomnar hon uppmärksamheten kring fallet Anna, men hon ställer sig samtidigt undrande till varför svenskar med sådan självklarhet förväntar sig utlämning av Julian Assange hit, medan krav på utlämning av svenskar till Grekland alltid möts av skepsis.

Mycket bra fråga. Med tanke på hur dåligt det svenska rättsväsendet handlagt Assange-fallet (felaktigt genomförda förhör, tidig läcka till pressen, vår praxis med stängda dörrar i sexualmål, osv) känns det inte riktigt trovärdigt när Sverige anklagar Grekland för dålig rättssäkerhet.

Vad tycker du om Pascalidous uttalanden?

 

Jämställt föräldraskap

19 april 2011, av Pelle Billing

Hans långa kamp börjar ge resultat
Per Frennbro från Minpappa.nu har kämpat länge för att belysa de missförhållanden som finns i vårdnadstvister. Dels handlar det om att pappor är i underläge och automatiskt ses som andrahandsföräldern, dels handlar det om lagändringen i föräldrabalken 2006 som gjorde det lättare att kräva enskild vårdnad utifrån ”samarbetssvårigheter” – vilket ledde till att vårdnadstvisterna sköt i höjden. En lagändring kan nu vara på gång, och jag håller tummarna för att den viktiga barn- och mansfrågan vårdnadstvister ska gå mot en lösning. Igår föreläste jag för socialtjänsten i Hässleholm, och helt klart är att det finns en ökad medvetenhet om pappors missnöje.

Dags att göra föräldraskapet jämställt
Debattören och pappan Hanns Boris skriver om den motion som kunde gett män rätt att begära faderskapstest, samt även gett samboende män automatisk gemensam vårdnad om sitt barn. En sådan motion skulle inte gett män samma föräldrarättigheter som kvinnor, men det skulle ha varit ett fint steg på vägen. Dock avslogs motionen.

Vad är alienation och hur kan vi hantera frågan?
Familjerättssocionomernas Riksförening ger sin syn på föräldraalienation, ett problem som tyvärr kan förekomma efter att två föräldrar separerat. Båda könen kan göra sig skyldiga till föräldraalienation, men så länge pappor är i den ifrågasatta parten i vårdnadstvister påverkas män i större utsträckning.

Jämställdheten börjar i förlossningsrummet

Man raljerar över det faktum att personalen nu erbjuder pappan något att dricka. Efter att ha arbetat i vården av blivande och nyblivna föräldrar under 15 år är jag inte förvånad. Min erfarenhet är att kunskapen på många håll är skrämmande låg om att närvarande och välmående pappor är viktiga inte bara för sig själva utan också för mammorna och barnen. Och jag ser många goda skäl till att vi faktiskt behöver göra upp med de här fördomarna.

Väl talat av Malin Bergström, leg psykolog och Med Dr på KI. Även resten av artikeln är bra. Läs den!

Dömd mamma får behålla vårdnaden

Den läkare som undersökte flickan hade aldrig sett så mycket skador på ett barn och enligt tingsrätten hade hon utsatts för en mycket hårdhänt hantering.

Är det någon som tror att en narkotikamissbrukande pappa som dömts för medhjälp till sådan grov misshandel hade fått behålla den gemensamma vårdnaden en enda sekund?

– Många har varit mycket upprörda över att en förälder som misshandlat sitt barn så här grovt får behålla vårdnaden och att barnet dessutom ska tvingas till umgänge med föräldern. Ingen hänsyn har tagits till barnets känslor, säger en person som arbetar inom socialtjänsten i Uppsala.

Fejkad debattartikel om manliga p-piller på Newsmill
Den här debattartikeln var fejkad, såtillvida att det var en grupp kvinnor som låtsades vara en man. Manliga p-piller kan dock ses som en mansfråga, då en sådan medicin skulle öka mäns reproduktiva frihet. Vad tycker du?

 

Från min engelska blogg

17 april 2011, av Pelle Billing

Om du inte har något emot att läsa text och länkar som är på engelska, kan jag rekommendera det senaste inlägget på min engelska blogg. Det innehåller flera intressanta uppgifter om ämnen som ofta diskuteras här på svenska bloggen:

Myths About Gay Money
Gays earn a lot of money, right? More than straight men, right? Wrong, wrong, wrong. The truth of the matter is that gay men earn less than straight men. Lesbian women on the other hand, earn more than straight women. Why is this? Well, gay men don’t have to support a woman and a family, so they have less incentive to choose a high paying career and instead opt for work that is emotionally and internally satisfying. Lesbian women, similarly, don’t have a man to support them, so they need to support themselves. All in all, these facts give us important clues as to why men earn more than women. It’s not about discrimination, it’s about gender roles and who is charged with supporting the family.

Sons of Divorce Fare Worse Than Daughters
“The loss of a male role model for the boys may seriously impact their well-being,” she said. “Other research has indicated a positive father figure is very important for young men and boys, to develop their gender identity and learn ways to regulate their emotions and enhance their mental health.”
Anybody surprised?

My Father Was an Anonymous Sperm Donor
I’m here to tell you that emotionally, many of us are not keeping up. We didn’t ask to be born into this situation, with its limitations and confusion. It’s hypocritical of parents and medical professionals to assume that biological roots won’t matter to the ”products” of the cryobanks’ service, when the longing for a biological relationship is what brings customers to the banks in the first place.
Very well put. Only open (non-anonymous) sperm donations should be allowed, in my opinion. In fact, every woman considering donor conception (and every man considering single fatherhood through surrogacy), would do well to think about the perspective of the child before pulling the trigger.

8 Reasons Why The ”Gender Pay Gap” Is a Total Sham
Warren Farrell gives us as many as 25 reasons, but the eight reasons listed in the article are a good summary of some key factors.

Scholarships for White Men
Our goal: To financially assist young Americans seeking higher education who lack opportunities in similar organizations that are based upon race or gender.
Interesting initiative.

 

Stoppa lagen om samlagskontrakt

16 april 2011, av Pelle Billing

Så här skriver Nanok Bie på Aftonbladet Debatt:

Låt mig ge ett exempel: Jag har en nära vän (en kvinnlig sådan). Hon var nyligen ute på en förstadejt och på vägen hem, uppför i trappan i porten, vräkte hon ur sig till sin manlige dejt: ”Du ska inte tro att du ska få knulla nu”, lite så där kaxigt efter några glas vin. Och det fick han inte heller. Inte hon heller då förstås, och i efterhand var hon besviken.

”Men jag ville ju bara att han skulle ta mig” förklarade hon. ”Ta mig med storm.”

Hon ville ha något ­passionerat. Och trodde hon hade visat det med sitt kropps­språk.Vad hon inte förstod var att den ­typiske mannen i dag i Sverige inte tar med storm, övertalar eller förför. Män ­vågar inte ­göra det. Det måste ­vara ­väldigt tydligt vad kvinnan önskar och avser. Säger hon nej så är det nej. ­Säger hon njae, kanske – så är det nej.

Havererad kommunikation? Onekligen.

Varför är då detta exempel intressant? Dels handlar det om förslaget till ny sexualbrottslagstiftning som kan landa i att man ”inte ska acceptera ett inre eller ett tyst medgivande”. Dels handlar det om att vare sig det blir en ny lagstiftning eller inte, befinner vi oss redan idag i en situation där den sexualmoralistiska feminismen vunnit samhällsdebatten över den sexpositiva feminismen.

Min egen gissning är att exemplet ovan inte är någon speciellt udda företeelse. De flesta straighta män har nog varit med om kvinnor som gillar att spela det spel som beskrivs. I vissa kulturer är det spelet t o m norm, och ”alla” kvinnor säger nej tre gånger innan de säger ja. Däremot säger kroppsspråket: ”Fortsätt prata med mig, fortsätt uppvakta mig, fortsätt närma dig mig”.

Vad är det då som gått snett i Bies exempel? Som så ofta är det den berömda pendeln som svängt för långt åt andra hållet. Förr var sex inom äktenskapet en rättighet, och en våldtäkt skylldes ofta på offret. Övergången till att se alla människor som separata individer med kroppslig integritet i alla situationer var viktig, och det var inte ett steg som kunde hoppas över.

Men idag när individens rättigheter är en självklarhet, och våldtäktsbegreppet utvidgats rejält i lagstiftningen, fortsätter man ändå att tala om detta som att människor är helt inkompetenta på att kommunicera, och det enda som duger är att raka frågor och raka svar. Resultatet är paradoxalt nog att kommunikationen mellan könen blir sämre – enligt exemplet ovan – inte bättre.

Med detta inte sagt att samtyckeslagstiftning nödvändigtvis är problematisk. Samtyckeslagstiftning kan vara ett gott alternativ om kroppsligt samspel utgör grund för samtycke. Det var just kroppsligt samtycke som kvinnan i exemplet ville ge, inte muntligt samtycke och definitivt inte en underskrift på ett kontrakt.

 

Ström och Billing resonerar – del 4

15 april 2011, av Pelle Billing

Här kommer den fjärde och sista delen av samtalet som jag och Pär Ström hade i november förra året!

 

Unga arga män

14 april 2011, av Pelle Billing

På UNT:s ledarsida fanns det en intressant analys för ett par dagar sedan: Medelklassen och de arga unga männen. Li Bennich-Björkman lyfter det faktum att det ökande utanförskapet bland unga män är ett samhällsproblem att tas på allvar, även här i Sverige.

Jag har tidigare skrivit om bl a Martin Munk och Bo Rothstein, två skandinaviska professorer som uppmärksammat problemet med unga, outbildade, arbetslösa män – som kommer att få svårt att hitta sig en partner och bilda familj.

Så här uttrycker Bennich-Björkman det hela:

Medelklassen har pengarna och kreativiteten som samhället behöver, unga män den fysiska styrka och potentiella aggressivitet som samhället måste ha under kontroll.

Korrekt, men med ett tillägg. Unga män är inte bara något som behöver kontrolleras, utan sprängkraften hos unga män behövs även för att vidareutveckla och försvara samhället, samt underhålla infrastrukturen. Det är alltså sant att unga män kan vara en risk för samhället, men rätt förvaltade kan de vara en stor tillgång.

Vilka är då de kärnområden vi behöver ta på allvar, om vi ska ge unga män chansen till en meningsfull framtid? Vilka är de områden där vi inte får misslyckas med mansfrågorna?

  • Utbildning. Det är färre män som utbildar sig än kvinnor, och därmed färre män som förbereder sig för framtidens arbetsmarknad. Av tradition gifter kvinnor ofta upp sig på samhällsstegen (eller är kvar på samma nivå), vilket kommer göra det svårt för dessa män att få bilda familj. Lösningen är att göra skolan mer pojkvänlig (katederundervisning, ordning och reda, osv) samt att både kvinnor och män får var mer flexibla i sitt partnerval.
  • Arbetsmarknad. Svensk arbetsmarknad är på många vis statisk. Att förändra detta är mer allmänpolitik än jämställdhetspolitik, så jag nöjer mig med att konstatera att i nuläget är den inte särskilt inbjudande för unga människor utan lång utbildning, och dessa är oftast män.
  • Demografi. Som UNT också skriver om flyttar unga kvinnor in till storstäderna oftare än män. Detta leder till en snedfördelning av könen i både mindre och större städer, fast åt olika håll. Problemet drabbar givetvis bägge könen, men när det gäller männen blir det ånyo de outbildade/arbetslösa männen i mindre städer som drar det kortaste strået.
  • Misandri. Samhällets bild av män är negativ. Det är OK att håna och angripa män på ett sätt som ingen annan grupp får attackeras. Kritiken mot misandrin handlar inte om att män ska behandlas med silkesvantar, eller att man inte får dra ett skämt, däremot handlar det om att män och analyser av män ska göras med samma respekt som för andra grupper.

Med tanke på de problem som samhället går till mötes, känns det inte speciellt ideologiskt att propagera för mansfrågor. Om vi ignorerar detta kommer det ekonomiska och mänskliga priset att bli högt.

Bennich-Björkman sammanfattar så här:

Frågan är vad som händer med de arga unga männen om dessa marginaliseringsprocesser fortsätter? I ett kunskapssamhälle där tillgången på arbete alltmer blir beroende av god utbildning är skolans misslyckande både djupt problematiskt och i förlängningen samhällsfarligt.

Jag instämmer. Lägg till detta misandrin och de övriga faktorerna, och man kan inte annat än undra när politikerna ska vakna till liv.

 
Google