Ännu en pappa

14 mars 2011, av Pelle Billing

En läsare har skrivit en insändare, som jag tyckte var såpass intressant att jag publicerar den här (med tillstånd).

Jag har ofta skrivit om pappors svårigheter i vårdnadstvister, och pappors kamp för att ses som fullvärdiga föräldrar. Här är en lite annorlunda variant, där en pappa till en utvecklingsstörd flicka fått kämpa för att hålla kontakten med henne, istället för att ses som en självklar del av hennes liv. När hon nu är myndig blir det paradoxalt nog än svårare att få träffa henne.

Jag har en handikappad dotter som bor 55 mil bort.
Hon har nu fyllt 18 år och anses vara myndig.
Vad som då händer är att jag automatiskt mister den gemensama vårdnaden.
Jag har tidigare åkt halva vägen sommartid för att hämta hem henne och umgås i några veckor.
När mamman nu beslutat sig för att inte längre vara sammarbetsvillig, som hon blev dömd till i tingsrätten, har då ett nytt problem uppstått.
Jag har lagt in en ansökan om god man, för att kunna ta del av riksfärdstjänst för min dotter.
Detta var inte populärt, varken av mamman, överförmyndare, den nye mannen och många fler.
Detta ärende ligger nu på överklagan hos hovrätten.
Contentan av detta blev att man stänger av mobilen så jag inte kan prata med min dotter.
När jag ringer hennes skola går det inte att få prata med henne av olika skäl.
Det är under samma princip som personal på en tidigare skola jag ringt till, när jag vill prata med min dotter.
Där får man höra av personalen ” hur skall vi veta att du är hennes pappa”.
Har under 16 års tid efter separationen från mamman upplevt att ingen lyssnat på mig, jag har istället blivit överkörd och kränkt med en massa underliga kommentarer.
Enbart för att det finns en syn på mannen eller ( pappan) som någonslags utomstående, som kanske kan vara bra att ha vid något tillfälle.

PS. när jag skriver detta har jag fått ett brev från tingsrätten där den andre mannen sökt adoption av min dotter.
Smart uträknat, nu när man inte har något att säga till om.

 

2 kommentarer på “Ännu en pappa”

  1. Pär Ström skriver:

    Tragiskt och upprörande. Dock inte förvånande. Som jag brukar säga i sådana här fall – den bästa medicinen är att med opinionsbildning jobba långsiktigt för en förändrad samhällsattityd. Det är bara så vi kan få ett slut på den här mansmobbningen.

  2. Pelle Billing skriver:

    Ja, visst är det tragiskt Pär. Varför göra det svårt för en flicka att träffa sin pappa?

Google