Pelle Billing

Häromdagen skrev jag att unga män kräver nytt bemötande när det gäller deras status som föräldrar. Pappor är i mångt och mycket fortfarande andraklassföräldrar i Sverige, både i bemötandet och i de faktiska rättigheter man har enligt lagen. I kommentarerna till inlägget skrev Jessica följande:

När jag och min flickas pappa skulle försöka komma överens om var hon skulle gå skola, vi bor 17 km från varandra, så ringde dagisfröken upp mig på kvällstid för att ge mig argument som skulle stärka det jag ville. Hon serverade inte pappan samma förmåner. Såklart.

Jag blir alltid lika förvånad när verkligheten överträffar mina farhågor, men det är bra att den här typen av erfarenheter kommer upp till ytan, så att de kan bli en del av samtalet om jämställdhet.

Österbottens tidning berättar om ett par som friats efter att de låtit en person som inte är läkare omskära deras lille son. Anledningen är att (manlig!) omskärelse inte är förbjuden i finsk lag och “det finns inte något absolut krav på att den som utför omskärelsen måste vara en läkare”. Tyvärr är läget precis detsamma i Sverige.

Inte nog med att omskärelse i sig är ett oåterkalleligt ingrepp som påverkar pojkens framtida sexualitet, utan det är inte ens lag på att en läkare ska hålla i skalpellen, när man skär i en pojkes könsorgan! Detta att jämföra med flickor och kvinnor, där det inte är tillåtet att göra ens ett rituellt stick med en knappnål, även om det utförs av en läkare. Två skilda världar.

I en DN-artikel som har några år på nacken skriver man om delat barnbidrag. Dåvarande socialministern Berit Andnor (S) lade fram ett förslag om att pappan enkelt skulle kunna be om delat barnbidrag efter en separation. Ett fullt rimligt förslag, och ett steg på vägen mot delat barnbidrag från barnets födsel. Hur bemöts då dennar rimliga reform som rättar till en ojämställd lagstiftning?

Jo, moderatledaren Fredrik Reinfeldt – vår nuvarande statsminister – säger:

- Det finns kvinnor som separerat från män med alkoholproblem som på det här sättet kan tvinga till sig halva barnbidraget för att finansiera fortsatt alkoholmissbruk.

Översatt till vanlig svenska: Män är onda, kvinnor är goda. Pappan är ofta problematisk, mamman är det aldrig. Det är detta som kallas misandri – förakt mot män.

Tyvärr är Reinfeldt inte någon förkämpe för mansfrågor idag heller, och man kan bara hoppas på en framtida förändring. Kanske kan Moderatmännen få honom på andra tankar?

9 Kommentarer »

Förra veckan släppte vi del 1, och här nedan kan du titta på på andra delen av samtalet mellan mig och Pär Ström, som spelades in i Stockholm i november förra året.

Här börjar dialogen ta fart på riktigt, och vi diskuterar mitt favoritområde: Könsroller förr och nu.

Ett stort tack till Matte Matik som har redigerat filmerna!

Kommentera »

Apropå de senaste inläggen om kollektiv skuldbeläggning av män:

Uppdatering: Ryktet säger nu att detta är ett förberett inslag, menat som ett skämt. Om så är fallet får det ses som briljant samhällskritik istället – där man illustrerar vart vi är på väg, om vi fortsätter hålla “vanliga män” ansvariga för våldtäkter och övergrepp.

11 Kommentarer »

Så sakteliga börjar männen vakna till liv, och ställa sina egna krav på jämställdhet.

I Aftonbladet skriver fem debattörer om hur de vill ha ett bättre bemötande av barnmorskor (och sjukvården i allmänhet) när de blir föräldrar:

Litteraturen som finns i vårdens väntsalar måste också ­vara mer ajour. Flera av oss fick vid vårt första MVC-besök en ”föräldrahandbok”, med ett pappakapitel som säger att ”du ska försöka skapa dig en egen relation till barnet”.

Det är, med all respekt för förra århundradet, alldeles för mycket 1900-tal för att funka 2011. Vi vill inte ha särskilda pappakapitel. Litteraturen ska vara riktad till alla föräldrar oavsett kön. Och om den skriver om de olikheter kvinnor och män kan uppleva, så vill vi inte att den utgår från att pappor per definition har en mindre roll i föräldraskapet.

Jag har full förståelse för deras krav. Barnmorskors syn på pappans betydelse lämnar ibland en hel del att önska (samtidigt som det finns massa bra barnmorskor också!). Allting som har att göra med barn är helt enkelt en kvinnlig domän i vårt samhälle, och det är upp till männen att kräva sin plats som föräldrar, precis som kvinnorna krävde sin plats ute i publika sfären. Det går inte över en natt, men det är glädjande att se att kraven ställs från fler och fler olika håll.

Jag gillar även att debattörerna lämnar en öppning för att män och kvinnors upplevelser och roller inte behöver vara identiska i föräldraskapet – utan det viktiga är att bägge föräldrarna har samma värde.

Själva ordet jämställdhet kommer ju ifrån att könen ska vara jäm-ställda, inte nödvändigtvis jäm-lika. En viktig distinktion som inte sällan tappas bort i dagens jämställdhetsdebatt.

5 Kommentarer »

Rutger Stjernström, som varit intresserad av jämställdhetsfrågor en längre tid, har nu valt att start en egen blogg.

Rutger är läkare, precis som jag, och han kallar sig för jämställdist – vilket är en beteckning som fler och fler börjar använda sig av i bloggosfären.

Han listar följande grundvärderingar på bloggen:

Lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett kön.

Svensk lagstiftning skall vara lika för alla oavsett vilket kön man råkar vara född till.

Mäns och kvinnors röster och upplevelser är lika viktiga för jämställdhetsdebatten.

Även problem som drabbar framförallt eller bara män är problem – mansfrågor skall tas på allvar av samhället.

Jämställdhetspolitiken måste grunda sig på forskning och fakta.

Inte helt olikt de principer som jag själv och Mansnätverket driver!

Det är glädjande att fler och fler skriver under på en jämställdhet som inkluderar även män, och ytterst glädjande att Rutger står för sina åsikter med namn och bild.

7 Kommentarer »

Igår skrev jag om Svante Tidholms generaliseringar kring män. Raljerande, eftersom det kändes som ett naturligt sätt att bemöta nivån i debattartikeln.

Men det finns även viktiga fakta att ta upp här, eftersom de generaliseringar (läs påhopp) som görs mot “vanliga män” ofta helt saknar logik och verklighetsförankring.

Låt oss titta på några basala fakta:

• Den stora majoriteten män begår noll våldtäkter under sin livstid.
• Den stora majoriteten män begår noll våldsbrott under sin livstid.
• Det stora majoriteten män köper noll sextjänster under sin livstid.

Slutsats: vanliga män är våldsamma våldtäktsmän som köper sex, och om de inte redan är det så är risken stor att de kommer att bli det.

WTF? Hur blev det OK i vårt samhälle att kasta ut all logik genom fönstret och skriva på det viset? Hur blev det OK att säga att den hegemoniska maskuliniteten (dvs den dominerande formen av manlighet) står för våld, våldtäkter, osv?

Jag är den första att säga att vi ska ta olika brott på allvar, och jag är den första att säga att det finns jobb att göra med den snäva mansroll som möter män i vårt samhälle (ett jobb som även vi män ska delta i, och inte bara lämpa över på kvinnorna). Men att därifrån gå till att alla män är ansvariga för det en liten klick gör, är något helt annat.

Ytterligare något som är värt att fundera på, är det underliggande grundantagandet att män har valt sin egen könsroll och att män själva har skapat de strukturer som påverkar dem.

• Är det rimligt att anta att män innerst inne vill ha en könsroll som kraftigt begränsar deras handlingsfrihet, och där man närsomhelst kan bli skambelagd till att göra något genom tillropet “om du var en riktigt man…!”?
• Varför antas valet att köpa sex vara friare än valet att sälja sex? Vari ligger skillnaden?

Vi har mycket jobb kvar att göra i vår syn på kvinnor och män. Kvinnor ses fortfarande som offer för strukturer, och män ses som fria agenter som styr sina egna liv. Båda synsätten skapar olika typer av problem. Kvinnor får lära sig hjälplöshet och män skuldbeläggs för sådant som ligger utanför deras kontroll.

Det är helt OK att vilja jobba med könsroller, och att vilja ge kvinnor och män fler valmöjligheter i vardagen. Men varför kan Svante Tidholm m fl inte göra detta utan att slå på stora bongotrumman och säga att alla vanliga män ska ta ansvar för det som ett fåtal, störda män gör?

11 Kommentarer »

I kategorin grova generaliseringar, har Svante Tidholm idag lyckats slå någon typ av rekord. Han skriver följande på SVT Debatt:

Det är som ett svart hål gapar i oss ”vanliga” män, kvinnor ser det, de vill förstå vad som finns där, vad som gör att vi kan begå övergrepp och våldtäkter, bryta lagar bara för vår egen njutning. Det är dags att vi vanliga män tar ansvar för vad vanliga män gör.

Jag är ledsen Svante, men jag kan bara ta ansvar för det jag själv gör. På sista tiden har min förmåga att på avstånd styra andra människor minskat betydligt.

Frågan är också varför vi “vanliga män” bara ska ta ansvar för övergrepp och våldtäkter? Varför inte inbrott, rån, drogförsäljning och mord när vi ändå är igång? Varför är sexualbrotten en egen kategori?

Även tidigare har det funnits män som försökt ta ansvar för det som “alla vanliga män gör”. Du skriver själv om en av dessa:

Men de senaste åren har vi haft en lång rad händelser som brutalt fäller den förhoppningen; Hagamannen, Polischefen

Polischefen tyckte att alla män var problematiska, bara för att de var män.

I Polischefens fall blev det uppenbart att han projicerade sitt eget självhat på resten av manligheten. Istället för att hata sig själv började han hata alla andra män.

Min fråga till dig Svante är: Varför tycker du så illa om ditt eget kön? Vad har fått dig att tro att alla män är onda?

19 Kommentarer »

I november förra året var jag på besök i Stockholm, och då passade Pär Ström och jag på att spela in några videofilmer. Vi samtalar (resonerar!) här om jämställdhet, mansfrågor, statsfeminism och andra intressanta könsfrågor!

Jag var förkyld, vilket hörs på rösten, men totalt sett så funkar ljudkvaliteten. Håll tillgodo med del 1:

6 Kommentarer »

Nationellt Centrum för Kvinnofrid (NCK) har numera en sida om mäns utsatthet för våld i nära relationer. Sidan är långt ifrån perfekt, och stämmer inte i allt den säger, men den är trots allt ett steg i rätt riktning!

Det viktiga är att synliggörandet av denna typ av relationsvåld nu är igång, och då kommer sanningen aldrig att gå att stoppa!

22 Kommentarer »

Som vissa av er kanske minns så var jag hemma hos Warren Farrell och hälsade på i somras, när jag var på en konferens i Kalifornien. Farrell är en pionjär när det gäller mansfrågor, och det är svårt att tänka sig att mansfrågor ens skulle ha diskuterats på samma sätt världen runt, om det inte varit för honom.

Farrell började sin bana inom könsfrågorna som feminist, och var då en del av den feministiska organisationen NOW i USA, samt var med en hel del på TV. Han var även en populär föreläsare och levde således gott på sin feministiska karriär.

Med tiden började han dock fråga sig om det inte saknades något i den gängse teoribildningen. Varför såg man aldrig könsrollerna från männens perpektiv? Om det var billigare att anställa en kvinna än en man, varför ville då någon anställa män? Frågorna var många, men svaren saknades, så därför fick Farrell själv börja gräva fram svar.

Resultatet blev med tiden böcker såsom Women Can’t Hear What Men Don’t Say, The Myth of Male Power och Why Men Earn More. Samtidigt började han göra om sina workshops, så att båda könen fick leva sig in i den andres situation – tidigare hade det bara handlat om att männen skulle förstå hur hemskt det var att vara kvinna.

Denna kursändring ogillades starkt av det feministiska samfundet i USA, och han blev snabbt oönskad som föreläsare och som medarbetare. Han hade svurit i kyrkan och från att ha varit en feministisk idol blev han på kort tid isolerad och persona non grata.

Vägen tillbaka var lång, men genom de böcker som listas ovan, och genom en ny skara anhängare så kom han tillbaka in i debatten steg för steg. Idag anses Farrell var en av världens absolut främsta experter på mansfrågor, och på könsfrågor i allmänhet. Finns det egentligen någon annan som satt sig in i både kvinno- och mansfrågor på samma vis som honom?

Farrell syns igen på amerikansk TV, och han har nyligen lett arbetet med att ta fram förslaget för en White House Council on Boys to Men. Förslaget är banbrytande, i att det vågar titta på mansfrågor utan att göra det genom en feministisk lins, och för närvarande ligger det hos president Obamas “Chief of Staff” – William Daley – som ska bestämma om förslaget får leva vidare eller inte (håll tummarna!).

Nyligen har jag själv återupptagit kontakten med Warren, via telefon och mejl, då Uppsala Mansjour har visat seriöst intresse för att att ta Warren Farrell till Sverige under 2012. Inget kontrakt är ännu skrivet, utan vi tittar fortfarande på datum; men intresse finns från från båda parter, och arbete görs bakom kulisserna för att detta ska bli verklighet.

Så förutom att jag i detta inlägg vill ge en översikt om allt som Warren Farrell gjort för jämställdhet, så är detta en blänkare för de organisationer eller personer som är intresserade av att delta i projektet för att få hit honom. Rent konkret gäller det alltså om någon är intresserad av att skapa ett evenemang med Farrell i en annan svensk stad när han ändå kommer hit? T ex Stockholm, Göteborg, Malmö, osv.

Kontakta mig om du/din organisation vill ha mer information om detta, så pratar vi vidare om det.

18 Kommentarer »