Helgläsning

12 februari 2011, av Pelle Billing

Matte Matik skriver bra om det lagförslag som kan komma att urholka begreppet gemensam vårdnad. Det förefaller tyvärr inte vara ett förslag som har barnets bästa för ögonen, utan ett som vill fortsätta trenden att underminera pappors roll gentemot sina barn. Matte Matik är för övrigt programmerare och skribent hos Mansnätverket (bli medlem om du inte redan gått med!).

Mats Olsson från Malmö Högskola skriver om sexism mot pojkar i skolan, ett inlägg som passar väl när media äntligen uppmärksammar att pojkar betygsdiskrimineras i skolan. Mats har även en blogg.

I SvD säger Monica Renstid det som ingen vill höra i jämställdhetsdebatten: om kvinnor ska göra karriär måste de förvärvsarbeta fler timmar i veckan. Det krävs uppoffringar för att nå toppen och för att få hög lön. (TANSTAAFL).

Ignorerar skolan, sjukvården och ungdomsmottagningarna mäns behov? Anders Hagström skriver om hur hans självskadebeteende osynliggjordes, och Elin Grelsson tar upp att män inte erbjuds samtal om sexuell hälsa på samma villkor som kvinnor.

Människohandel drabbar även män. Inte i första hand för att tvingas till prostitution utan för att tvingas till stölder, tiggeri och svartarbete.

Rättssäkerhet för män är fortfarande något vi väntar på i Sverige, och i många andra länder. Framför allt handlar det om sexualbrottmål. När brottmålsadvokat Charlie Tvärenvigg skriver en bra artikel om detta i DN sätts rubriken till Alltför lätt att få åtalade i sexualbrott dömda. Finn fem fel i DN:s rubriksättning. Eller åtminstone ett.

 

Debatt om sexspalter

11 februari 2011, av Pelle Billing

Om du missade SVT Debatt igår kväll så kan du se programmet här.

Just nu är jag lite för trött för att skriva något sammanhängande om programmet, men det är fritt för kommentarer, feedback och åsikter nedan.

 

Uppsala mansjour om våld mot män

10 februari 2011, av Pelle Billing

I gårdagens UNT publiceras en debattartikel av Mats Lind, tillträdande ordförande för Uppsala mansjour. Mats arbetar sedan länge med mansfrågor, och jag är säker på att han kommer att göra en strålande insats på sin nya post.

Artikeln tar upp våld mot män i nära relationer – av tradition tabubelagt – men så sakteliga ett ämne som samhället vågar börja tala om.

Här är ett par citat:

Det är lika vanligt att kvinnor misshandlar män som att män misshandlar kvinnor

Totalt satsar kommunen över 8 miljoner på våld mot kvinnor, medan våld mot män alltså bara får 50 000 kronor. Våldet mot barnen nämns över huvud taget inte.

Självklart ska mäns våld mot kvinnor motarbetas. Det är lika självklart som att kvinnors våld mot män ska motarbetas och våld mot barn, ja allt våld ska motarbetas. Men om bara en typ av våld får finansiering så blir det självklart svårt att åstadkomma något på de andra områdena.
Mera rimligt är väl att undersöka hur vanliga de olika typerna av våld är och hur detta kan motarbetas. Inte bara att fördomsfullt utgå från att verkligheten ser ut på ett sätt som den inte gör.

Det enda jag vill tillägga är att kvinnor oftare blir skadade av partnervåld, och att vissa grova former av våld såsom strypgrepp oftare drabbar kvinnor. I övrigt är det helt korrekt att bägge könen lika ofta faller offer för våld från sin partner. Även i homosexuella relationer förekommer det partnervåld, vissa undersökningar visar att det är än vanligare där.

Således finns det inga gränser för vem som kan drabbas. Oberoende av kön, sexualitet, ålder, osv har man rätt att få hjälp!

Hoppas politikerna i Uppsala har vett att ta till sig informationen i debattartikeln. Vi behöver ett samhälle som tar allt våld på allvar, inte bara vissa godkända former.

Uppdatering: Här finns även ett TV-inslag hos UNT där Mats Lind intervjuas.

 

SVT Debatt imorgon

09 februari 2011, av Pelle Billing

Imorgon åker jag upp till Göteborg för att vara med i Debatt. Temat är sexspalter. Så här skriver man i SVT:s programtablå:

Sexspalterna i kvällstidningarna är dåliga och borde försvinna, tycker Hanna Arnhög på Veckorevyn. Hon möter motstånd i Debatt.

Så vitt jag förstår är Hannah Arnhögs synpunkter att sexspalterna i kvällstidningarna är konservativa och heteronormativa, men det är alltid svårt att fullt ut veta vad folk tycker innan man sitter i studion.

Jag har ett par idéer om vad jag vill säga om dagens sexspalter, men jag tänker inte skriva ner dem här. Istället vill jag höra vad just du tycker är viktigt att säga om sexspalter generellt, och sexspalter i dagens Sverige. Ordet är ditt i kommentarsfältet!

Uppdatering: Nu har det lagts ut en mer utförlig beskivning av diskussionsämnet.

Sexspalterna i kvällstidningarna cementerar könsroller och är förlegade, tycker Hanna Arnhög på Veckorevyn. Hon möter motstånd i Aftonbladets Eva Rusz som anser att Hanna är outbildad och uppmanar till promiskuitet.

 

Fokus skriver om mannen

07 februari 2011, av Pelle Billing

Hur är det egentligen att vara man idag? Lisa Bergman på nyhetsmagasinet Fokus skriver idag en lång artikel om att det är synd om mannen.

fokus_synd_om_mannen

(Bilden i skärmdumpen ovan av Jesper Waldersten.)

I stora drag är det en mycket bra artikel, då den gör något så ovanlig som att beskriva de svårigheter som män möter just för att de är män. Texter av det slaget är ungefär lika vanligt i svenska tidningar som kinesiska anföranden är i vår riksdag.

Bergman tar fasta på en mängd olika företeelser som jag skrivit om här på bloggen, och det är härligt att få se dessa mansfrågor dryftas i ”gammelmedia”. En eloge till Bergman för att hon skriver om det som de flesta ignorerar.

Samtidigt är texten även ett exempel på varför det inte räcker med att lyfta mansfrågor. Artikeln – eller möjligen de som intervjuas i artikeln – skyller problemen på männen själva. Man erkänner inte att det även finns samhällsstrukturer och könsroller som gör att män som grupp får dessa problem.

Vi behöver ta oss ur den verklighetsbeskrivning där mäns problem ses som männens egna val, och kvinnors problem ses som resultatet av strukturer och könsmaktsordningar. Sanningen är att bägge könen har möjlighet att göra egna val och att bägge könen kan påverkas av samhällsstrukturer och yttre förväntningar.

Låt oss titta på några exempel från artikeln där man sitter fast i tänket att män är ansvariga och får skylla sig själv, något man aldrig skulle skrivit om kvinnor.

Om en svårt överviktig man konstateras först detta:

– Hans egentliga problem var inte ätstörning utan total ensamhet, säger Stephan Rössner.

OK, så han var ensam, vilket artikeln konstaterat att dubbelt så många män är i samhället. Ett strukturellt problem med andra ord. Men sedan blir slutsatsen ändå denna:

Varannan man är numera överviktig eller fet, jämfört med var tredje kvinna. Enligt Stephan Rössner beror utvecklingen till stor del på att kvinnor drivs mer av estetik medan »män skiter i allmänhet i hur de ser ut«.

Hoppsan, plötsligt blev den svåra ensamheten till att män skiter i sin estetik. Låter detta som ett seriöst uttalande av dr Rössner? Skulle Rössner utalat sig på samma svepande och raljerande vis om kvinnor? Jag har svårt att tro att varannan man i samhället är bekväm med att vara överviktig eller fet, och struntar i det estetiska.

Den kanske värsta passagen i texten är denna:

En annan orsak kan vara gamla, manliga privilegier som har gett oönskade hälsoeffekter – till exempel att män hade friheten att välja att supa i stället för att ta hand om familjen, medan det var mindre accepterat för kvinnor. Många orsaker till mäns utsatthet, när det handlar om kriminalitet, missbruk eller ohälsa, springer fortfarande ur ett »frivilligt missgynnande« där män väljer att utsätta sig för risker. De får väl ändå skylla sig själva?

Här utgår man från att det är männens privilegier som ger oönskade hälsoeffekter. Män super istället för att ta hand om familjen. Män väljer kriminalitet och missbruk. Inte ett ord om kravet på män att prestera, försörja och vara försumbar – utan att få klaga med ett enda ord – vilket känns som en ganska bra grogrund för supande och kriminalitet.

Jag säger inte att slutsatserna i artikeln är fel, men de är inkompletta. Vi måste våga se att män kan drabbas av strukturer, precis som kvinnor. Och när det gäller kvinnor måste vi våga se att egna val påverkar vardagen, precis som för män.

Mans- och kvinnofrågor är viktiga, men förutom att jobba med dessa måste vi jobba med hur vi bedömer mäns och kvinnors egna ansvar. Det finns ingen anledning att ha olika kriterier här, om vi tror att kvinnor och män är lika intelligenta och lika vuxna.

I stora drag är det dock en fantastiskt viktig artikel som Lisa Bergman skrivit, och även om hon inte löper hela linan ut, så flyttar hon fram gränsen för vad som är acceptabelt att skriva om män i jämställdhetsdebatten. Nu finns det ingen återvändo, utan det är bara en tidsfråga till det blir fashionabelt att våga tänka nytt om könsfrågor.

Även Genusnytt uppmärksammar artikeln.

 

Viktig analys av Gür

05 februari 2011, av Pelle Billing

Thomas Gür, som tidigare citerats här på bloggen, skriver idag om hur extremt Sverige kan vara i värderingsfrågor. Vi tror att vi är landet lagom, men det är ofta en illusion.

För några decennier sedan var det i sin ordning med hyllningar till prostitution som ett sätt att ”maximera den sexuella lyckan i samhället”.

Idag döms man för köp av sexuell tjänst utan bevis om kännedom om betalning, men med motiveringen att den dömde måste ha förstått att det var prostituerade som han hade med att göra, då kvinnorna i fråga hade ”utmanande sminkning och klädsel” och ”talade engelska med kraftig brytning”.

En viktig förklaringsfaktor till de radikala lappkasten finns i de värderingar som präglar det svenska samhället: det land i världen som är mest rationalistiskt och mest besatt av jagets behov

Jag skulle vilja hävda att Gür observation är viktig för att förstå hur den radikala feminismen har kunnat gå så långt i Sverige, till den grad att den t o m blivit en statsfeminism.

När vi väl hade bestämt oss i Sverige för att jämställdhet var viktigt – och att kvinnan var offret – så har vi drivit den tanken absurt långt, utan att stanna upp för att tänka efter eller för att vidga våra perspektiv.

 

Utbildningsradion viktig del av statsfeminismen

03 februari 2011, av Pelle Billing

Inte sällan händer det mig att folk ifrågasätter begreppet statsfeminismen. ”Vad är det och hur kan du bevisa att det finns?” är en vanlig fråga.

Tyvärr är det så att man belyser sin egen okunskap när man ställer frågan. Statsfeminism är ett begrepp som används i regeringsdokument, det är alltså inget begrepp som dess kritiker har lanserat.

Definitionen på statsfeminism är också enkel; det är den feminism som finns beskriven i våra regeringsdokument och som styr vår jämställdhetspolitik. Endast en person som tillbringar det mesta av sin tid med att ifrågasätta – och ytterst lite tid till att faktakolla – kan alltså känna sig nöjd med att ifrågasätta begreppets legitimitet.

Dagens demonstration av hur statsfeminismen fungerar kommer från Utbildningsradion (UR). De har satt samman ett utbildningsmaterial för ungdomar, avsett att påverka dem politiskt hjälpa dem att bli normkritiska. Bilderna talar för sig själv, så låt oss köra igång:

picture-3

Tja, till att börja med så har vi redan 45 procent kvinnor i riksdagen, dvs nära hälften, så frågan känns i sig ganska irrelevant. Men eftersom de envisas med att fråga så svarar jag D – bästa personen ska få sitta i riksdagen. Det kan väl inte vara fel att vara för en meritokrati?

picture-4

Hoppsan, jag har visst gått i fällan. Tydligen är de omöjligt att avgöra vem som är kompetent. Således kan vi lika gärna har en samling 10-åringar i riksdagen, ingen kan ju avgöra att de skulle vara mindre kompetenta än våra sittande politiker.

Vi går vidare och tittar på nästa spännande fråga:

picture-1

Jag testar att svara C – att tjejer borde ha mer betalt för att de har bättre betyg. Dumt av mig, nu riskerar jag ju att falla i fällan igen, eller?

picture-2

Hoppsan, jag glömde visst att det inte var ett jämställdhetstest utan ett statsfeministiskt test, och då är det OK att svara att tjejer ska ha högre lön.

Utan att ta upp ”detaljer” såsom arbetstid, villighet att pendla och villighet att jobba i privata sektorn – dras slutsatsen att kvinnor ska få högre lön tack vare sin utbildning.

Vi går vidare…

picture-11

Hmm, enda bra förebilden här verkar vara Marta. Men jag utmanar testet lite och svarar först B och sedan C. Vad tycker UR om en kvinna som är både arg och våldsam?

picture-12

Jag får inga kommentarer, utan bara en stor uppmuntran för att jag stödjer våld och ilska. Finns det verkligen inga bättre förebilder för kvinnor? T ex kvinnor som har en bra karriär, en intressant hobby eller en fin familj?

Lätt uppgiven går jag vidare.

picture-13

Frågan känns lite dum. Självfallet kan en kille bekänna sig till vilket politisk inriktning han vill, så svaret måste ju bli ja. Samtidigt kommer det en viktig invändning i alternativ A. Namnet feminist syftar på att den feministiska rörelsen och ideologin är startad av kvinnor och har kvinnors rättigheter som huvudfokus. För en man kan namnet alltså vara avtändande.

Men för att hjärntvätta informera pojkarna om vad de ska tycka politiskt, så får jag följande reaktion när jag testar att klicka på alternativ A:

picture-14

UR gör här ett tydligt politiskt ställningstagande och framställer ”feminist” som den goda och önskvärda positionen i jämställdhetsdebatten. Dvs man får det att låta som att om man inte är feminist så vill man förtrycka kvinnor. Sanningen är ju en helt annan. Man kan vara emot förtryck av både kvinnor och män, utan att kalla sig feminist och utan att tycka ideologin tillför något speciellt viktigt.

För att sätta pricken över i:t på sitt verk, tar UR sedan upp den fras som numera används för att förlöjliga blotta tanken på att det kan finns medfödda könsskillnader mellan könen:

picture-16

”Är det för att killar föds med en speciell gen eller?”

Pojkar och flickor föds de facto med olika gener, så att använda detta som ett argument för att det inte finns medfödda skillnader blir lite löjligt.

Vad tycker du själv om detta test? Är det OK att dina barn matas med politisk retorik av en myndighet? Gör din röst hörd i kommentarerna!

 

Manifest i ny version

02 februari 2011, av Pelle Billing

manifest_pelle_billing

I november 2009 släppte jag mitt manifest – Från feminism till jämställdhet – för att ge en annan bild av kön och jämställdhet än den vi matas med av samhället. Responsen blev god, och det är fortfarande en bra introduktion för dem som vill förstå varför nuvarande jämställdhetspolitik inte duger.

Manifestet innehåller även en mängd källhänvisningar, så att de fakta som nämns kan kontrolleras av läsaren.

Dokumentet är knappt 20 sidor långt och beskriver bl a:

  • Varför man inte kan tala om ett ensidigt kvinnoförtryck ens i historisk tid.
  • Myter om lönesättning, våld i nära relationer och dubbelarbete.
  • Statsfeminismens tillkortakommanden.
  • Hur man kan undvika biologism och biofobi.

Nu släpper jag en lätt polerad version, där jag tagit bort en fras som skapade mycket missförstånd, utan att den tillförde något viktigt.

Du hittar manifestet här, och sprid det gärna till dem som kan vara intresserade av en radikalt ny syn på jämställdhet.

 

Tankar kring fällningen av Boxer

01 februari 2011, av Pelle Billing

Aftonbladet (1, 2) och Genusnytt skriver om att Reklamombudsmannen (RO) fäller Boxer för sexistisk reklam.

boxer_sexistisk_reklam

RO anser att mannen på bilden (dvs Boxer-Robert) framställs som ett sexobjekt, och därmed ska den fällas.

Själv kan jag tycka att det är helt rätt att den fälls, eftersom samma bild skulle fällts om Robert istället hetat Roberta och legat i en liknande pose. Likabehandling och allt det där, alltså. För övrigt skulle bilden med största sannolikhet aldrig tagits fram om det varit en kvinna och texten anspelade på hennes byst.

Fällningen är intressant av flera olika anledningar. Vem är det som anmält? Uppenbarligen börjar medvetenheten om mäns rättigheter sprida sig i samhället.

Att RO faktist fäller bilden är ett tecken på att de samhällsstrukturer – avsedda för att säkerställa kvinnors jämställdhet med män – med tiden kommer att användas mer och mer för att säkerställa mäns jämställdhet med kvinnor. Min gissning är att vi går mot ett samhälle där fler och fler män börjar anmäla sexuella trakasserier, sexuella övergrepp, kränkande reklam, osv.

Frågan är då om detta är bra eller dåligt? Vill vi ha ett samhälle där vi alla är så lättkränkta att vardagen blir stel, tråkig, inrutad och där vi tillslut skriver kontrakt samt filmar sexuella möten för att ha ryggen fri?

Själv tror jag paradoxalt nog att mäns rättigheter är helt rätt väg att gå för att undvika det stela samhället, och jag ska förklara varför.

Till att börja med kommer mäns krav på kroppslig integritet och frihet från sexistisk reklam att leda till ett ännu känsligare samhälle där upplevda kränkningar blir än vanligare. Samtidigt kommer denna fas även att lära män att stå upp för sin basala kroppsliga integritet vilket är bra och vilket vi inte kan hoppa över.

Med tiden kommer dock männens krav på millimeterrättvisa göra att både kvinnor och män tröttnar på de lättkränkta samhället, och då kommer det att komma en motrörelse. Vi kommer inte att gå tillbaka till ett samhälle där det är OK att kränka varandras kroppsliga gränser, men däremot kommer ribban inte längre att ligga vid marken. Dvs ett klumpigt sexuellt närmande, eller en situation som lika gärna kan vara ett missförstånd som en kränkning, kommer inte längre att tas till polis, arbetsgivare eller ombudsmän. Vi kommer att inse att livet är inte perfekt och allt blir inte alltid som man tänkt sig – men detta är i sig inte en kränkning. Otvetydiga övergrepp såsom våldtäkt och upprepade sexuella trakasserier kommer däremot att fortsätta anmälas och beivras.

För övrigt tror jag att denna princip kommer att gälla jämställdhetsdebatten som helhet. När kunskapen om mansfrågor sprider sig, och politikerna tillslut kommer att tvingas integrera dem i jämställdhetspolitiken, kommer det inte att vara lika kul att vara extremfeminist. Plötsligt kommer jämställdheten att handla om bägge könen och då kommer den att få en långt mycket mer tillbakaskjuten roll i politiken och i media.

Mansfrågorna kommer att frälsa oss ur det galna samhälle där allt handlar om jämställdhet var vi än vänder oss.

 

Egalia – förskolan utan kön

01 februari 2011, av Pelle Billing

Jag är inte först ut att skriva om Egalia – men jag kan inte hålla mig från att kommentera fenomenet. Egalia är en förskola där barnen säger ”hen”, leker med mörka dockor och får läsa icke-traditionella barnböcker. Det är m a o så politiskt korrekt som det kan bli. Hen är för övrigt en ersättning för han och hon, om någon missat det.

Personalen på förskolan är dock så toleranta att de inte rättar barnen om de råkar säga han eller hon. Och tur är väl det, annars hade vi ju kunnat tro att de var en ideologisk präglad förskola som förvirrade små barn i detta sköra stadium av deras utveckling där man behöver enkla kategorier (såsom pojke – flicka) för att förstå världen.

I en intervju med en av föräldrarna framkommer att ”Hemma har de inga regler om att till exempel använda mer könsneutrala ord.” Jaså. Så det är bara barnen som ska drillas i ett beteende som de vuxna själva inte följer?

Jag har sagt det tidigare och jag kommer att fortsätta sprida budskapet: Det är djupt oetiskt att experimentera på barn! Om föräldrarna vill förändra människor och förändra samhället får de banne mig börja med sig själva. Enligt deras världsbild är ju barnen dessutom födda som blanka blad, så om de vuxna ändrar sig kommer barnen att följa efter.

Bästa kommentaren till artikeln kommer från Cirkus Anna. Hon skriver:

Men riktigt sur blir jag inte förrän förskolläraren säger: ”Varenda ko och ekorre är en han om inget annat sägs. Och när en sak normaliseras, då är det något som är avvikande”.
Eh. Ko är alltid en hon eftersom det är HONAN I NÖTKREATUREN! Tjur är hanen. Och vet man inte det så vette fan om man ska vara förskollärare överhuvudtaget.

 
Google