Vad händer när män börjar tala?

10 januari 2011, av Pelle Billing

Detta inlägg riskerar att provocera såväl mina anhängare som mina meningsmotståndare, men det är alltför viktigt för att jag ska avstå från att skriva det. Samtidigt som det kan provocera kommer det förhoppningsvis att klargöra varför jag jobbar med mansfrågor i en värld där de flesta anser att kvinnofrågorna är långt mycket allvarligare.

Till att börja med tänker jag hävda att kvinnorörelsen har varit viktig för män. Ja, givetvis har den varit väldigt viktig för kvinnorna själva, bland annat för att tillskansa sig ”detaljer” såsom rösträtt, likhet inför lagen och rätten att vara myndig på samma villkor som män. Detta inser de flesta. För män däremot har kvinnorörelsen varit viktig för att börja förstå mer om hur det är att vara kvinna.

Hur känns det egentligen att ha sin traditionella identitet i hemmet? Hur känns det att klassas som ”okvinnlig” om man sätter karriären först? Hur känns det att den uppskattning och uppmärksamhet man får i samhället ofta är knuten till ens utseende? Hur känns det att vara fysiskt svagare än den person man lever med (vilket ofta är fallet för straighta kvinnor)? Hur känns det att vara den part som kan bli gravid av ett samlag?

Såväl det personliga som det politiska kring att vara kvinna har legat till grund för en av de större förändringsprocesserna i modern tid, och gjort djupa avtryck i vårt samhälle. Kvinnorörelsen har således varit en form av chockterapi för män när det gäller att lära sig känna empati för kvinnor. Män har fått åka med på denna resa samt följa den på nära håll, vare sig man velat det eller inte. Det finns förvisso många som tycker att kvinnorörelsen har en hel del jobb kvar att göra – och det är en legitim åsikt – men de som förnekar den enorma förändring som skett på kort tid saknar kontakt med sin historia.

Med detta inte sagt att män plötsligt blivit en överempatisk livsform som går och tänker på kvinnofrågor och kvinnors subjektiva verklighet dagen i ända. Men trots allt känner genomsnittsmannen till kvinnors problem på ett sätt som skulle varit otänkbart för bara 50 år sedan. Något har hänt. Männen har fått ökad förståelse för hur det är att vara kvinna, och i den utsträckning det lett till att män idag kan känna större empati för kvinnor än förr, så är det fantastiskt.

Samtidigt finns det en annan sida av myntet.

Det finns ingen stor folkrörelse eller teoribildning som utgår från mäns subjektiva verklighet eller som primärt jobbar med mansfrågor. Förvisso finns det en hel del män som arbetar politiskt och som skriver böcker om sina livsöden (och har så funnits även i historisk tid). Men detta gör de som människor – inte som män. Och det är här mannen som norm går från att vara en fördel till att bli en kvävande nackdel.

En riktig man klagar inte, särskilt inte över att vara man. En riktig man tar hand om kvinnor, inte om andra män. En riktig man samarbetar med andra män, eller leder andra män; han är inte en medmänniska som finns där för andra män. Den manliga normen i sig har länge omöjliggjort för män att starta en mansrörelse, och som en konsekvens har kvinnor inte haft någon chans att få en djupare förståelse för hur män upplever det att vara just män. ”Women Can’t Hear What Men Don’t Say”, som Warren Farrell en gång skrev.

Ett slående exempel på denna dynamik är Ingegerd Wirtbergs avhandling om barnlösa par. I denna kommer hon fram till att kvinnor pratar fritt och öppet om sin upplevelse av denna svåra situation. Männen är däremot tysta. Resultatet blir att männen har en god förståelse för kvinnornas situation, medan kvinnorna har en dålig förståelse för männens situation. Kvinnorna tror sig kunna läsa av i männens ansikte hur de mår, men detta stämmer dåligt med vad männen egentligen känner.

Exakt samma fenomen finns i samtalet om kön, genussystem och jämställdhet. Eftersom kvinnor berättar öppet och fritt om sin upplevelse att vara kvinna, och i förlängningen har skapat en hel kvinnorörelse, så har männen fått lära sig om detta, och har idag åtminstone ett hum om kvinnors svårigheter. Männen å sin sida, berättar inte om svårigheterna med att vara man – eftersom detta är ett tecken på att vara svag och inte klara av det som en man ska klara – och därmed har kvinnor inte fått möjlighet att lära sig om männens subjektiva verklighet eller vilka de viktiga mansfrågorna i förlängningen blir. Att det blivit på det här viset är ingens fel, utan det är bara en naturligt utväxt av de könsroller (eller det genussystem) som vi ärvt.

Hur är det då att vara man, och vilka är de viktiga mansfrågorna? Givetvis krävs det en samling avhandlingar för att ens kunna närma sig ett svar, men jag ska ändå våga mig på att ge er en smak av hur det är. Givetvis kan jag bara tala från min egen upplevelse, men genom att koppla det till samtal jag haft med andra män som vågar vara sårbara, samt dra paralleller till statistik, så kan det ändå få lite mer generell hållbarhet.

Att vara man innebär i grunden att jag ska vara redo att offra min kropp och min hälsa för något utanför mig själv. Vare sig det handlar om att försvara en flickvän, en syster, en son, en dotter, en mamma eller en kompis – så är jag inte en riktig man om jag bangar inför detta. På samma vis ska jag som man vara redo att ta mig an ett farligt yrke för att kunna försörja mina nära och kära, och även här är jag allt annat än en riktig man om jag avstår. När landet råkar i krig ska jag rycka ut till dess försvar, och om jag har någon som helst ryggrad och stake så ställer jag upp på detta.

Att vara man kan vara något som medför respekt, ibland till och med beundran, och är något som man enligt traditionen kan vara stolt över. Men detta gäller bara om du uppfyller förhandskraven. All din respekt, beundran och makt växer ur det faktum att du är en riktig man – en man som är redo att offra livet eller hälsan för sina nära och kära samt för samhället som helhet. Någon måste jobba i gruvor, på oljeplattformar och på våra brandstationer. Huset du bor i ska byggas, vägen du kör på ska repareras, rören du spolar i ska komma på plats och soporna du slänger ska hämtas. Infrastrukturens hjul måste helt enkelt snurra.

Det manliga kollektivets makt har alltid haft den manliga kroppens försumbarhet som grund. Utan denna kroppsliga försumbarhet finns ingen manlig makt. För varje man genom historien som har haft inflytande, finns det en man (eller flera) som dött en alltför tidig död.

Insatserna blir därmed höga när man ska spela det manliga spelet. Om du lyckas, och hamnar på toppen, blir belöningarna stora. Du blir respekterad, du behöver själv inte göra något av de farliga jobben, du får inflytande. Om du misslyckas – lite grann eller mycket – blir livet däremot ett annat. Om du har tur hamnar du i ett yrke som är tungt, utomhus och farligt. Om du har otur slutar du som hemlös, ensam, fängelsekund eller en siffra i självmordsstatistiken. Dessa ”slutstationer” består till 2/3 eller mer av män.

Vad vill vi män då att kvinnor ska förstå? Vi vill att ni ska förstå att hela vårt liv, från den stund vi blir medvetna om det, präglas av att kontinuerligt prestera på en nivå som gör att vi klassas som riktiga män – både av andra män och av er kvinnor. Vi vet att den manliga sfären – denna mytiska sfär som kvinnorörelsens så gärna velat penetrera – bara kommer att serva oss så länge vi presterar som vi ska. Om vi inte kan, orkar eller förmår att hålla oss flytande en period, så skiter den manliga sfären i oss. Vi vet att om vi misslyckas så väntar ett svart hål av ensamhet, hemlöshet, alkoholism, fängelse och en status av persona non grata. Finns det egentligen något jobbigare eller mer pinsamt än en misslyckad man, som från rollen som familjefar halkat ner i ensamhet och alkoholism?

Vi män vill också att ni kvinnor ska förstå att vi har inte valt vår roll mer än att ni har valt er. Vi valde inte att vara dem som jobbade ute på åkern i bondesamhället, eller att vara dem som jagade på stenåldern. Det bara slumpade sig så att vår muskelmassa och vår oförmåga att bli gravida gjorde att dessa uppgifter föll på vår lott. Och därmed lades grunden för vilket kön som skulle jobba i hemmet respektive utanför hemmet.

Vi valde inte heller rollen att vara de försumbara, utan slussades in i den. Tänk dig två byar eller två närliggande kulturer som hamnar i krig (historisk tid). De ena skickar ut kvinnorna i krig och de andra skickar ut männen. Efter kriget har halva armén hos varje by gått under. Vilken av byarna kommer snabbast att återfå sin befolkning; de som har många kvinnor i livet eller de som har många män i livet? Det är inte svårt att förstå varför de kulturer som använt män till farliga uppdrag, och placerat kvinnorna i hemmets trygga vrå, har blivit de framgångsrika kulturerna. Samtidigt innebar detta att männen blev betydligt friare än kvinnorna, och detta i sig lade grunden till kvinnorörelsen.

Så vad handlar då den mansrörelse som håller på att uppstå om? Enligt mig är det egentligen bara två punkter:

  • Mäns egna upplevelser av att vara män (inte människor) behöver synliggöras. Och när man kombinerar dessa upplevelser med statistik och forskning så får man en god översikt om vilka de viktiga mansfrågorna är.
  • Vi män är trötta på att leva i ett samhälle som kontinuerligt antyder att vi bär skulden för könsrollerna och för genussystemet. Vi har fötts in i detta system precis som er kvinnor, och våra tydliga fördelar balanseras upp av våra tydliga nackdelar. Vi vet att vi har haft ekonomisk och politisk makt, men vi har samtidigt haft rejäl brist på överlevnadsmakt och relationsmakt (kontakt med barn, socialt nätverk, osv).

Den mansrörelse jag företräder har ingen ambition eller strävan om att hindra eller hämma kvinnorörelsen. Kvinnofrågor blir inte oviktiga bara för att mansfrågor belyses. Det går att jobba med två parallella spår. Samtidigt kan inte varje individ jobba med alla frågor, och precis som att en del individer jobbar med kvinnofrågor, så är det rätt och rimligt att en del individer jobbar med mansfrågor. På samma vis är det rätt och rimligt att mansfrågorna integreras sida vid sida om kvinnofrågorna i svensk jämställdhetspolitik.

Arbetet med kvinno- och mansfrågor behöver inte heller leda till en polarisering mellan könen, utan det kan leda till en ökad empati, om vi vågar lyssna på varandra.

I förlängningen hoppas jag även, och många andra med mig, att det kan knytas fler band och byggas fler broar mellan (den väletablerade) kvinnorörelsen och den (spirande lilla) mansrörelsen. Kvinnofrågor och mansfrågor hänger ofta ihop, och som många kvinnor redan gett uttryck för de senaste åren går det inte att komma längre om inte männen engagerar sig i könsfrågorna. Nu är männen och mansrörelsen här. Kanske inte på det sätt ni hade hoppats på, men kvinnorörelsen växte ju heller inte fram utifrån männens önskemål. Vi lovar att fortsätta jobba på vår empati för er, och hoppas att ni vill göra samma sak för oss.

 

119 kommentarer på “Vad händer när män börjar tala?”

  1. Medborgare X skriver:

    Pelle!

    Väl skrivet, kan bara hålla med. Det behövs ett slut på den destruktiva feminism som stället kvinnor mot män och som enbart leder till ett könskrig. För att kunna förbättra samhället och förändra synen på könen behövs att kvinnor och män arbetar sida vid sida. Även om den radikala feminismen får stort utrymme och har ett starkt inflytande över kultursektorn, politiken och gammelmedia så vänder dem stora delen av befolkningen ryggen åt dess destruktiva budskap. Det är dags att alla kvinnor och män som vanligtvis inte kommer till tals i jämställdhetsdebatten att gemensamt börja göra sig hörda. Kvinnor och män som respekterar varandra och som inser att man bäst får till förändringar tillsammans.

    Jag skrev om samma sak för ett par dagar sedan:
    http://medborgarperspektiv.blogspot.com/2011/01/slang-offerkoftan-och-blicka-framat.html

  2. barfota skriver:

    Kvinnorörelsen är det väl egentligen inte så många som har så mycket emot utan ser den t.o.m. som något positivt och bra, om den var fri från feminismen.
    Jag tycker verkligen det är stor skillnad mellan feminism och kvinnorörelse. Faktiskt lika stor skillnad som det är mellan politik och radikalnazism.

  3. Jessica skriver:

    Mäns (ärliga) upplevelser av att vara man är något jag faktiskt inte vet någonting om. Tyvärr. Men jag känner mig grymt nyfiken på att ta reda på mer.

    Gillar ditt inlägg skarpt!

  4. Trollan skriver:

    Fantastiskt bra skrivet! Och jag säger som Jessica, jag har ingen aning om hur det är att vara man.

    Tyvärr är det väl så att det finns folk som säger sig tala för kvinnor som presenterar hur det är att vara kvinna vilket kanske inte alltid stämmer överens med min egen upplevelse. Jag tror alltså inte jag kan få reda på hur en ”man” känner det i alla sammanhang. Men kanske är det bättre att försöka ta reda på det istället för att själv tolka ut hur jag tror de känner.

  5. Pär Ström skriver:

    Mycket väl skrivet! Håller med till fullo!

  6. Gunnar skriver:

    Jo att kvinnor generellt har en väldigt dålig förståelse för männens situation tycker jag man ofta känner av. Inte minst i kommentarsdebatter som ibland uppstår här. Samtidigt näst intill kräver samma kvinnor att jag som man ska ha en väldigt djup förståelse för kvinnors situation, vilket jag tycker är en märklig kombination!

    Många kvinnor som är aktiva inom ”kvinnorörelsen” reagerar även så aggressivt när jag som man pratar om mansfrågor och mäns situation, precis som om de vill tysta detta och inte har det minsta intresse för att öka sin förståelse och kunskap kring män och hur vår situation är! Detta är en viktigt bit som faller på kvinnors ansvar, tycker jag – som kan ”problematiseras” som det så fint heter numera.
    Är inte ovanligt att bli kallad kvinnofientlig av dessa kvinnor, då man står på sig om sitt mansperspektiv i olika frågor…

    Hur ska vi komma vidare bort från detta?
    Varför är ett mansperspektiv så laddat och hotfullt?

    Precis som kvinnor tidigare klassats som ”okvinnliga” om de satt karriär före familj och hem, så klassas ju vi män än idag som ”omanliga” om vi värdesätter hem, barn och familj mer än karriär, inte minst av kvinnor…
    Och att som man bli värdesatt efter både sin kroppsliga, sociala och ekonomiska styrka kan också var tufft.
    Jag har själv varit på fester, där kvinnor gått runt och med sina händer måttat in omkretsen hos männens överarmsmuskler – så värdering efter utseende är inte bara något som kvinnor drabbas av.
    Och om manliga ”magrutor” har väl alla sett att det dyker upp lite var stans…

    Och ”misslyckas” man så totalt som man, att man blir utslagen av sjukdom eller skada och blir sjukpensionär, ja då hamnar man fullständigt utanför samhället och den social gemenskapen och på något konstigt sett ses ned på, eller kanske snarare behandlas som ickeexisterande (av både kvinnor, män och samhälle). Ofta blir det då skilsmässa, vilket inte sällan leder till att stor del av den sociala umgängeskretsen försvinner, och då står man där väldigt, väldigt ensam, en ensamhet som är fruktansvärd svår att komma bort ifrån bara just för ens manliga könstillhörighet!
    Det svarta hålet av ensamhet, som du så bra uttrycker det Pelle B!
    Att bli utslagen så och inte kunna prestera längre är ju det ultimata misslyckandet som man (oavsett vad man själv tycker)!

    Jag är så trött på att tillskrivas att jag som man har maktfördelar eller har makt som en del av min könstillhörighet, bara för att en liten minoritet män har (haft) den dominerande makten!
    JAG har aldrig känt av någon makt (i samhället eller mot kvinnor)! Däremot har jag tydligt känt av kvinnors mer generella makt inom hem-, relations- och familjesfären (och även delvis inom privatekonomin)!
    Varför ska jag så ofta skrivas på näsan om mäns makt? Är det någon form av radikalfeminismstrategi?

    Precis som Pelle B har jag heller ingen ambition eller strävan att motarbeta kvinnor eller en sund kvinnorörelse, däremot vissa osunda avarter inom kvinnorörelsen!

    Jag hoppas att den sunda delen av kvinnorörelsen får förmåga att öppna upp inför att få mer förståelsen för och intresse av att lära känna mäns situation och förutsättningar, samt kan ta och se den spirande mansrörelsen som en sund god kraft i samhället också!

    Sedan det här ständiga osynliggörande av oss män, både för det som drabbar oss och det som är till fördel för oss, som förekommer överallt i massmedia, samhället, etc.
    Som jag såg idag (om skottlossning mot politikern igår i USA) där en kvinna som rykte till sig pojkens pistolmagasin hyllas som hjälte, medan de två män som dessförinnan brottade ned den pistolbeväpnade pojken bara nämns lite tyst i förbifarten:
    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8387599.ab
    Var det då inte de två männen som brottade ned pistolmannen som var de verkliga hjältarna?

    Eller det här ständiga generella skuldbeläggandet av män, vilket blir en sorts negativ psykisk maktutövning mot oss… Som även där idag igen om att t.ex. pojkars påstådda ”antipluggkultur” i skolan och deras ovilja att prestera:
    http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/konsroller-begransning-i-skolan_5854201.svd
    (Av ordföranden Anna Ekström i delegationen för jämställdhet i skolan, DEJA)

    Jag tycker det är bra att du Pelle B lyfter fram detta och trycker på att kvinnor ännu inte fått chansen att öka sin förståelse och insikt kring männens situation och förutsättningar i samhället, samt som sagt att vi ärvt denna situationen som är idag – är inte vi män som personligt varit med och skapat den.
    Så jag gör tummen upp för ditt inlägg här, Pelle!

  7. PabloHoney_4 skriver:

    Bra igen, Pelle..har inget att tillägga.

  8. David(Moderatmännen skriver:

    Tummen upp för ett mycket bra inlägg!

  9. Maria Algotsson skriver:

    Precis på pricken beskrivet! Männen idag har ju inte heller bett om att få födas in i detta genussystem – men de måste leva upp till det pga förväntningar från BÅDE män och kvinnor. Kvinnor är med och håller upp patriarkatet precis lika mycket som männen. Tänk att ngn äntligen vågade säga det!

  10. Joel Bergqvist skriver:

    Maria Algotsson. Om nu både män och kvinnor är gemensamt ansvariga för att uppehålla något varför kalla det för ett patriarkat? Patriarkatet är en saga feminister berättar för att kunna fortsätta beskylla män för allt, det finns inte. Jag vill verkligen inte tala för Pelle här men jag är ganska säker på att hans inlägg inte menade att säga något om patriarkatet alls.

  11. Minnia skriver:

    Ja, det finns väl inget att säga emot angående detta. Men det är ju inte heller något nytt utan också vad man efterlyst inom genusforskningen länge nu – ett större engagemang från män som kan arbeta med det manliga perspektivet och dom manliga frågorna!

  12. Valdemar skriver:

    Bra! Stort tack för detta inlägg.

  13. [...] This post was mentioned on Twitter by Gustav Almestad, Elin Grelsson, Hanna Fridén, Medborgare X and others. Medborgare X said: Thumbs up @pellebilling! http://j.mp/e02Ddi #prataomdet [...]

  14. Ninna Stensgård skriver:

    Det bästa jag läst på riktigt länge!

  15. Cuben skriver:

    Klockrent!

  16. Lottaonline skriver:

    Jag tycker det är fint och en rättighet, att män kan snacka ihop sig, om hur de känner sig diskriminerade eller tyngda på olika sätt.

    Samtidigt ställer du frågor om hur det känns, att uppfattas på vissa sätt när man går emot vissa människors uppfattning, såsom att ta karriären före familjebildning, att i det sista bemötas som okvinnlig. Eller vice versa att vissa män väljer att hellre måna om familj istället för sina utbildnings- och karriärmöjligheter. Och därmed ses som omanlig.

    Kan bara lägga till att den känslan sitter i huvudet på en själv. Vill någon följa fördomar och normer på hur en man eller kvinna ska eller bör bete sig inom vissa samhällsgrupper. Låt dem få den möjligheten. Det är ändå vi själva, som bestämmer och tillåter oss att bli nedtryckta eller påverkade av någras uppfattning.

    Frågan är istället hur långt i livet skulle någon människa komma både fysiskt och mentalt, om de hela tiden tänkte på hur andra kan tänkas se eller uppfatta en själv? Varför inte inse att vi inte kan dra en generell könsgräns på hur vi är skapade som personligheter. Vi är alla unika individer med olika drömmar, mål och förflutna. Tänk vad enklare allt vore, för alla typer av rörelser, om vi tog bort könstänket! Låt alla välja sitt eget liv istället.

    Beträffande människors förmåga till empati är jag mer av den uppfattningen, att den finns hos de flesta friska människor vare sig det funnits en mans- eller kvinnorörelse.

    Sedan vet jag många kvinnor, som både skulle och har försvarat samt skyddat sin familj lika mycket som en man när det kommer till akutsituationer. Så är inte även det en myt som kan suddas ut lite?

  17. Johanna Sjödin skriver:

    Sansat och bra om hur könroller påverkar både män och kvinnor. Annars är dina anhängare till en stor del personer som ger uttryck för ”Det är väl bara att strunta i vad folk förväntar sig”, men du sätter fingret på att det kanske inte är så enkelt.

  18. Bo Sundbäck skriver:

    Pelle!

    Väldigt bra skrivet!
    Bra formulerat; att komma bort ifrån det tyvärr alltför vanliga tänket;
    ”jag har rätt och du fel”
    Vi är allas våra medmänniskor.

  19. Trollan skriver:

    @Lotta håller inte alltid med dig, men just i det här:
    ”Tänk vad enklare allt vore, för alla typer av rörelser, om vi tog bort könstänket! Låt alla välja sitt eget liv istället.” Så rätt.

    Men när du skriver:
    ”Kan bara lägga till att den känslan sitter i huvudet på en själv. Vill någon följa fördomar och normer på hur en man eller kvinna ska eller bör bete sig inom vissa samhällsgrupper. Låt dem få den möjligheten. Det är ändå vi själva, som bestämmer och tillåter oss att bli nedtryckta eller påverkade av någras uppfattning.”

    Även om fördomarna i många fall sitter i ens eget huuvud så kan man även bemötas av omvärlden på ett visst sätt om man går emot rollen. Till exempel har jag bemötts av vissa kvinnor som en väldig konstig mamma som lämnade det lilla barnet ensam hos pappan efter 6 månader. I mitt yrkesval var det då inte så många kvinnor, och väldigt få som hade denna uppfattningen så det var lätt att skaka av sig detta. Hade jag däremot jobbat på ett ställe där flera haft dessa åsikter hade det kanske varit svårare att stå fast. Kanske hade jag tvivlat på mig själv, eller valt den lättare vägen att flyta med strömmen. Det är svårt att spekulera. För en stark människa med bra självkänsla kan det vara svårt att förstå hur det fungerar för någon som kanske inte är lika stark i sig själv.

    Det gäller naturligtvis även män. Jag har svårt att tro att det är väldigt lätt för en svag man inom någon sorts machokultur att diskutera matlagning, medan det för en man som är trygg i sin manlighet inte ser det som det minsta konstigt.

  20. Joel Bergqvist skriver:

    Minnia, när män i genusvetenskapliga sammanhang tipsat om saker som handlar om män, manlighet och mäns situation har dom blivit anklagade för att förstöra och spamma. Jag är ledsen men genusvetenskapen har i dagsläget inget som helst utrymme för män som vill prata om manlighet utifrån ett annat perspektiv än som förövare. Detta visas gång på gång genom uttalanden av ledande genusforskare vid våra universitet. Om det ska ges utrymme för män och manlighet så behöver genusvetenskapen göra upp med sin radikalfeministiska och mansfientliga agenda först. Många genusforskare verkar faktiskt väldigt fientligt inställda till tex Pelle, så att detta är något dom velat se är tyvärr en lögn, eller så har dom som anser att män och manlighet är mer än våld hållit sig väl gömda.

  21. Marius skriver:

    Roligt att både feminister och antifeminister applåderar, tvärt emot vad Billing hade förväntat sig.
    Bra skrivet.

  22. Johan skriver:

    Några av kommentarerna får mig att bli sådär trött, men texten var bra. :)

    //JJ

  23. Gunnar skriver:

    @Lottaonline skrev (17.):
    ”Kan bara lägga till att den känslan sitter i huvudet på en själv. Vill någon följa fördomar och normer på hur en man eller kvinna ska eller bör bete sig inom vissa samhällsgrupper. Låt dem få den möjligheten. Det är ändå vi själva, som bestämmer och tillåter oss att bli nedtryckta eller påverkade av någras uppfattning.”

    Håller inte alls med dig där! (Även om det också är en viktig faktor.)
    Även om jag är stark och inte följer någon könsstereotyp och inte låter mig mentalt / tankemässigt bli nedtryckt, så riskerar jag ju ändå att bli socialt isolerad om jag lever för avvikande!
    Oavsett hur bra jag hanterar det i mitt huvud, i mina tankar, så påverkar ju inte det omgivningens praktiska agerande i form att kunna ha möjlighet till en social sund gemenskap.

    Det handlar inte bara om att ”tänka på hur andra kan tänkas se eller uppfatta en själv?”, för om jag hanterar den biten bra, sunt och kraftfull så påverkas jag ju ändå av andras sociala beteende mot mig! Dvs om jag blir inkluderad eller exkluderad socialt har ju mycket att göra hur andra rent praktiskt reagerar / agerar på någons avvikande sätt ifrån den gängse normen!

    Tänk om livet var så ”enkelt” att det bara berodde på hur jag hanterar det i mitt huvudet och det i övrigt inte fanns något beroende av omgivningen…

    Du har uppenbarligen inte själv provat på hur det är att inte leva sitt liv mainstream och känna på hur mycket det påverkar andra människors agerande (eller frånvaro av) mot en, hur lätt man blir exkluderad från gemenskap…
    I alla fall är det så för män, men har svårt att tro att det inte skulle vara liknande för kvinnor…

  24. [...] Billing har skrivit ett bra inlägg om hur könsroller påverkar män, och om hur mansrollen har hindrat män att engagera sig i [...]

  25. Jocke skriver:

    Mycket bra formulerat Pelle. Du satte ord på vad jag själv har tänkt och känt i flera år utan att riktigt få till det. Det jag däremot har skrivit många gånger tidigare i olika debatter är just det du nämner om skillnaden mellan vad vi män vet om kvinnors situation och motsatsen.

    Jag vill nämligen hävda att vi män som framförallt är födda under 70-talet och framåt under hela våra liv har matats sönder och samman med feminismen och beskrivningen av hur kvinnor har det på olika sätt.

    Däremot har kvinnor inte alls har fått höra och lära sig hur det är att vara man. Något som jag anser är orsaken till att det florerar så många felaktiga uppfattningar, generaliseringar och fördomar om män bland många kvinnor. Och inte minst då bland feminister.

    Jag beskyller egentligen ingen för detta eftersom vi män själva måste lära oss öppna munnen och berätta hur det är istället för att bita ihop och vara manligt tysta. Denna blogg, och andras, känns tack och lov som en start på detta. Det vill säga att vi män på allvar börjar tala om oss själva, hur vi mår och hur vi uppfattar livet och vår egen könsroll.

  26. Välformulerat, sansat och intressant. Tack!

  27. Jack skriver:

    Bra skrivet

  28. Johan G skriver:

    Tänkvärt, men själv känner jag inte igen mig i generaliseringarna och det är samma reaktion jag har när jag läser kvinnor som formulerar generaliseringar om sitt kön. Men hur skulle det kunna vara annorlunda när man försöker generalisera om hälften av mänskligheten.

  29. Jocke skriver:

    @ Johan G

    Själv känner jag igen mig i stora drag, och det räcker mer än väl. Och det jag känner igen är kravet som finns på mig som man att inte visa svaghet, att inte vara öppet känslosam, att prestera och leverera, att skapa framgång och trygghet för mig själv och min omgivning, och i värsta fall vara beredd att riskera min hälsa i en farlig situation.

    Ovanstående har i alla fall jag upplevt oräkneliga gånger under mitt liv. Men jag tror ibland att många män inte tänker på det själva eftersom de är så vana vid att inte reflektera över sin egen könsroll.

    Exempel 1: Jag vet inte hur många gånger jag har sett kvinnliga kollegor, och till och med högt uppsatta kvinnliga chefer gråta. Jag har däremot aldrig någonsin sett en man gråta på jobbet. Aldrig. Könsrollen säger: riktiga män visar inte känslor inför andra. Det gör bara svaga män.

    Exempel 2: Jag vet flera kvinnliga kollegor, och till och med en och annan kvinnlig chef, som plötsligt i karriären sagt att hon nu vill fokusera om och tänka mer på familjen och därefter börjat jobba deltid. Jag har hitintills inte en enda gång träffat en man som frivilligt gått ner i arbetstid, och sannerligen aldrig en manlig chef. Könsrollen säger: riktiga män prioriterar sina jobb, att prestera och att dra in pengar till familjen.

    Exempel 3: Jag och ett kompisgäng med ungefär lika många kvinnor och män gick på stan en kväll för några år sedan. Vi skulle på krogen. På vägen mötte vi några unga killar som slog sönder flaskor. Kvinnorna i gruppen började käfta med killarna som då vände sin aggressivitet mot oss. När det hände sprang kvinnorna in bakom oss män och förväntade sig att vi skulle ta smällen . Självklart fick vi göra det. Den man som i det läget hade backat undan hade förmodligen förskjutits ur gruppen för evigt. Könsrollen säger: riktiga män bangar inte. Riktiga män försvara kvinnor.

    Exempel 4: För några år sedan när jag var på resa med en stor grupp kvinnliga kollegor fastnade en ölburk i tunnelbanevagnens dörr så den inte gick igen. Dörren pumpade fram och tillbaka och tåget blev stående på perrongen. När det hände tittade samtliga mina kvinnliga kollegor uppmanande på mig, varav ett par sa: Jocke, du fixar väl det? Det blev alltså jag, som inte ens satt närmst, som fick försöka bända loss ölburken medan dörrarna slog igen som en gigantisk råttfälla gång på gång. Könsrollen säger: män fixar problem som är skitiga och farliga.

    Ja, det var några av mina erfarenheter. Jag skulle göra listan gigantiskt lång…

  30. Matte Matik skriver:

    Jag tror många kvinnor idag inte har den blekaste aning om vad det innebär att vara man. Det är därför det är viktigt att vi börjar – på vårt sätt, och feminismen är inte någon bra utgångspunkt då idéer som könsmaktsordningen i princip gör det omöjligt att ens ta upp de nackdelar som ingår i den traditionellt manliga könsrollen. Din avslutning är fantastisk – förståelse och empati – inte könskrig. Mycket bra!

    http://mattematiksblogg.blogspot.com/2011/01/om-kvinnors-oforstaelse-for-man.html

  31. MoaLinn skriver:

    Tack Pelle. Detta var suveränt och jag som klassisk och borgelig feminist säger bara: äntligen. Jag har väntat på att killarna ska börja ta sin egen kamp på allvar sen 90-talet. Men det verkade behövas en vända ner i det radikalfeministiska träsket innan vi hittade dit.

    Jag hoppas att vi tillsammans kan vända den feministiska skutan. Vi tjejer till en individbaserad liberal feminism och ni killar till en öppen diskussion om mäns och pojkars förutsättningar. Självklart är det de allra flesta svenskars önskan att samma lagar och regler ska gälla för varje individ i landet- oavsett kön. Det finns möjlighet att jobba åt rätt håll nu och du är en viktig kraft i det arbetet!

  32. Fredrick skriver:

    Tack för din klarsyn och försiktig optimism.

  33. Johan G skriver:

    @Jocke.
    Visst kan du ha rätt. Jag sa inte att jag inte kände igen generaliseringarna som sådana, betoningen var på att jag inte kände igen mig själv i dem, jag har aldrig upplevt mig begränsad i dem och därför inte kan bedöma dem på en flytande skala mellan allmängiltighet och kliché.

    Jag har aldrig känt behov att gråta på jobbet och det beror delvis på att jag sällan haft anledning men naturligtvis är jag också påverkad av den förväntade mansrollen. Jag har antagligen formats men jag har inte känt mig begränsad.

    Att gå ner i arbetstid har jag seriöst funderat på och även föreslagit en arbetsgivare under konjunktursvacka.

    Angående ölincidenten så håller jag med dig om förväntningarna, men jag skulle agera ungefär som förväntat genom driften att jag ställa upp för vänner snarare än känslan att beskydda kvinnor.

    Det jag är ute efter är att det är en sak att vara medveten om vad som är norm och en annan sak att bedömma konsekvenserna av att bryta mot dem.
    (jfr: Heterosexualitet tex kommer alltid att vara norm genom att det kommer vara vanligast av biologiska skäl, och man därför förutsätter det. Däremot så kommer förhoppningsvis konsekvensen att bryta mot normen bli mindre och mindre.)

  34. barfota skriver:

    @MoaLinn

    ”Jag hoppas att vi tillsammans kan vända den feministiska skutan.”

    Problemet är feminism, ärligt talat vilken man vill säga sig vara feminist? Skrota feminismen och börja jobba för verklig jämställdhet mellan könen. Feminism eller maskulinism skapar bara olika grupperingar. Jag skulle definitivt inte kunna känna mig som en man och vara feminist, skulle känna mig som en fjolla.

  35. MoaLinn skriver:

    @barfota

    För mig är inte problemet feminism. Som jag ser det så är problemet BARA feminism. Det som Pelle så väl beskriver här. Det behövs de som lyfter kvinnors specifika problem och de som lyfter mäns. Det behövs dialog och respekt däremellan. Vad som ska vara jämställt är däremot det politiska arbetet och definitivt lagstiftning och rättstillämpning.

    Du behöver inte alls kalla dig feminist. Jag får göra så om jag vill. Den friheten kan vi gott få ha. Och jag för min del ställer gärna upp på att kalla mig mansrättskämpe. Mäns rättigheter är oerhört viktiga för mig!

  36. Access skriver:

    I stort sett bra skrivet, Pelle.

    Jag håller dock inte med om att kvinnorörelsen inte ska motarbetas. Lite beroende på vad som menas med ”kvinnorörelsen”, förstås.

    Jag vill definitivt inte stödja den normativa radikalfeminism vars mål är att likforma alla individer utifrån en radikalfeministisk idealmall. Den typen av individfientliga, kollektivistiska och anti-frihetliga kvinnorörelser ska definitivt motarbetas å det grövsta!

  37. acroyear2 skriver:

    Du får guld, Pelle Billing!

  38. barfota skriver:

    @MoaLinn

    ”För mig är inte problemet feminism. Som jag ser det så är problemet BARA feminism. Det som Pelle så väl beskriver här.”

    Som jag ser det så är problemet att man skall stoppas in i ett fack, vilket som är lika illa. Det skall inte behövas kvinno eller manskämpar, feminister eller maskulinister öht. Naturligtvis så kan jag inte ställa upp under feminismens eller maskulinismens flagg och vifta bort det genom att kalla det med ett annat namn, det vore bedrägligt och falskt. Jag ställer upp till 100% för samma rättigheter, skyldigheter, möjligheter och likställdhet inför lagen utan särbehandlingar. Släng alla grupperingar och stämplar överbord och börja jobba för verklig jämställdhet mellan båda könen så har ni en trogen supporter här.

  39. Lavazza skriver:

    ”Vi lovar att fortsätta jobba på vår empati för er, och hoppas ni att ni vill göra samma sak för oss.”

    Det funkar väl inte?

    Feminism och kvinnorörelsen handlar om mäns skyldigheter och kvinnors rättigheter. Allt som eventuellt handlar om kvinnors skyldigheter eller mäns rättigheter ligger utanför huvudfåran och har svagt eller inget stöd inom feminismen och kvinnorörelsen.

    En mansrörelses huvudfåra måste på samma sätt vara kvinnors skyldigheter och mäns rättigheter.

    Jag tror inte att det finns så himla många frågor där det verkligen finns en win-win som gynnar båda parter i intressekonflikten.

  40. Lottaonline skriver:

    Gunnar@ Jag tror att du målar upp, att effekten av att leva det liv du vill, om den bryter mot strömmen du har omkring dig, skulle bli otroligt extrem. Jag tror mer att det skulle kunna ge dig respekt, att följa den väg du vill! Med högsta sannolikhet skulle du säkert hitta flera bundsförvanter på vägen. Skulle du bli utstött socialt om du avvek, så visar det ju ändå att de människorna inte är några att ha i din närhet.

    Tror även att risken för att bli mer utstött är större i mindre bygder än i större städer. Jag tror inte att en man i en större stad någonsin skulle bli utstött av att dra barnvagn. Eller vara hemma med barnen en period. Inte heller en kvinna som är företagare. Eller en kvinna som utför ett yrke som inte är ett ”kvinnoyrke”. Och viceversa.

    Självklart kan det kanske kännas tyngre att bryta en sådan norm på platser, där det inte är lika vanligt förekommande och med en mindre total grupp av likasinnade. Jag har heller aldrig påstått att något skulle vara superenkelt. Det mesta går ju ändå att träna upp. Jag har absolut inte alltid följt normen i samhället. Och visst kan och har jag starkt känt av missnöje omkring mig från vissa håll. Kan inte säga att upplevelsen varit gemytlig. Ibland kan det ju även handla om andras avund, att utföra något de inte själva vågar. Tror ändå att vi måste lära oss att kasta av oss de känslorna.

    Trollan@ Ja jag tror att det skulle bespara en massa energi och bråk att sluta tänka kön och inse att vi är olika individer. Kanske var jag otydlig när jag tog upp känslan hos sig själv i brytningar av normer.

    Jag menade att det visst finns och alltid kommer finnas folk, som tittar snett, om du inte gör exakt som de själva har gjort tidigare. Eller kanske som deras mammor eller pappor alltid gjorde.

    Visst är inte alla lika starka och upplevelsen av att bli utstött kan då ju variera. Styrkan varierar ju i livet. Kanske har jag blivit lite mer tilltufsad och därmed härdad. Samtidigt är det ju inte omöjligt att träna upp självkänsla och jobba med sig själv.

  41. Andreas skriver:

    Att tala om att män fått ”lära sig känna empati för kvinnor” leder tyvärr helt fel, det har inte varit empatin som varit problemet. Det är inte så att mäns empati varit något fel på, däremot drabbas vi olika av samhället och vi uppfattar det vi drabbas av olika bl.a. på grund av hur vi har fått lära oss att hantera problemen. Det som har hänt genom kvinnorörelsen är att män tvingats både lära sig hur kvinnor drabbas i samhället och tvingats acceptera hur kvinnor uppfattar detta, det omvända är det som förhoppningsvis kommer i framtiden även om det just nu ser mörkt ut på den fronten.
    Det finns ingen rätt empati eller rätt sätt att uppfatta de olika svårigheter man drabbas av. Feminismen utgår från det kvinnliga perspektivet och förutsätter att det är det rätta i alla lägen, både i form av vilka problem man kan drabbas av genom könsroller mm. och hur dessa ska uppfattas. I förlängningen innebär det perspektivet även att de problem som huvudsakligen drabbar män inte betraktas som speciellt viktiga eftersom de inte uppfattas så av kvinnor.

    I övrigt bra skrivet!

  42. Dess skriver:

    Tänkvärt skrivet! Jag är både kvinna och kallar mig feminist, men är för den skull inte ointresserad av de problem som drabbar män, ofta till följd av de könsnormer vi gemensamt skapar. Jag ser i många fall ingen motsättning i att jobba med mans- och kvinnofrågor (ett samhälle där män mår dåligt är för den delen knappast ett bra samhälle för kvinnor heller), men precis som du säger kan inte samma personer göra allt samtidigt. I de feministiska kretsar jag rör mig i vet jag att de flesta resonerar ungefär på samma sätt och här tror jag att det är viktigt att skilja på radikalfeminism (där förståelsen är mindre) och andra feministika inriktningar, mer fokuserade på ett reellt jämställdhetsarbete.

    Tack för ett bra inlägg!

  43. BekeZeke skriver:

    Jag sällar mig till berömmet! Du sammanfattar din ståndpunkt väl.

  44. Konstnärsbaren skriver:

    Ja, instämmer. Fantastiskt bra text, Pelle!

    Lottaonline:

    ”Tror även att risken för att bli mer utstött är större i mindre bygder än i större städer. Jag tror inte att en man i en större stad någonsin skulle bli utstött av att dra barnvagn. Eller vara hemma med barnen en period.”

    Vad är att vara utstött?

    Med jämna mellanrum får personer som Eva Sternberg och Annica Dahlström gå ut i riksmedier och påstå att pappor är direkt farliga för sina barn. Att de utsöndrar dofter och har röster som ”skrämmer barn”. Osv.

    Tror du att det är avgörande om man bor på landsbygden eller i storstaden, när den här typen av propaganda förs ut genom SVT och TV4?

  45. Lottaonline skriver:

    Konstnärsbaren@
    Förstod att någon skulle ta det personligt för att jag använde ordet ”storstad”. Faktum är att avviker du i en storstad mot en norm, så lär inte det uppröra nämnvärt i jämförelse med en mindre by, med följd av du socialt lättare blir utstött. Eller om du lättare förstår ordet utfryst!? Det av den enkla anledningen att i mindre städer vet ofta alla vem alla är och vad det gör.

    Nu svarade jag på Gunnars kommentar, så om du läser den kanske den ramlar ner ett mynt vad benämningen ”utstött” kommer in!
    Har inte hört kommentarerna från Eva Sternberg eller Annica Dahlström. Utgår dock från att människor. Likaså kvinnor är så pass intelligenta att de inte köper allt som skrivs i media, eller uttalas trots att det är från någon i TV!!

    Läste en manlig kommentar tidigare hos Per Ström, om att det fanns för många livmödrar i världen och att det var dags att göra sig av med några. Ändå! Är jag av den förhoppningen att intelligenta män inte köper den propagandan!

  46. guapo skriver:

    If someone identifies as a feminist, does that raise or lower your opinion of them? It lowers my opinion.

    Jag svarade på ovanstående fråga på ett socialt nätverk. Eftersom feminism är så olika i olika länder och för olika människor så kände jag mig tvungen att förklara mig. Feminism i sig är ett fullständigt värdelöst ord eftersom det finns så många radikalt olika typer av feminism. Olika personer har helt olika definition på vad feminism är, därför borde ordet skrotas och ersättas med något som bättre beskriver vilka generella åsikter som ingår i begreppet. Jag tror att det utanför Sverige är få som bekänner sig till samma feminism som Eva Lundgren, Clas Borgström, Maragareta Winberg, Gudrun Schyman mfl står för. Faktum är att jag tror att väldigt få svenskar har den synen. Det som är märkligt är att det är deras feminism som är den som hörs och syns och som påverkar samhället. Nedan var min ganska dåliga förklaring till mitt svar, men jag tror ändå att många svenska män kan känna igen sig. Det är inte speciellt upplyftande att konsekvent bli skuldbelagd för något man inte känner sig ha något som helst ansvar för.

    Well, that depends. If that someone(regardless of gender) is from Sweden, I would run as fast as I could(to get away). Anyway, feminism is not the same all around the world and for many (not swedish people) it in fact stands for equality, the right to equal oportunities, the right to your own body, the right to vote etc. For me , if a swede call him/her-self a feminist it’s the same as someone bragging about being a racist. In sweden, feminism is about ignorance, lies, stupidity, unfairness, a corrupt justice system, a society where our highest politicians,lawyers and other officials can say things like ”swedish men are like animals”, ”Swedish men are talibans”, ”Males as a group have a debt to pay …

  47. Elin skriver:

    Genusvetenskap berör ofta mäns villkor och könsroll. Mansforskning är ett ämne på stark frammarch. Här i Sverige har vi bland annat Thomas Johansson vars böcker jag rekommenderar varmt. Läs också mansforskningsklassikern Maskuliniteter av RW Connell som berör många av sakerna som tas upp i detta inlägg. Mansforskning är det mest intressanta jag läst inom genusvetenskap. Vi är många genusvetare som har det som hjärteområde.

  48. Konstnärsbaren skriver:

    Lottaonline:

    Kan du inte hålla med om att det är en viss skillnad mellan några kommentatorer på en blogg – och två personer som flitigt används av rikstäckande TV för att föra ut åsikter…?

    Du gör ingen skillnad, tvärtom jämför du dessa som uttryck för tokigheter (vilket i båda fallen givetvis stämmer). Men du väljer att inte se skillnaden i formatet – och det är detta som är bekymmersamt.

  49. Konstnärsbaren skriver:

    Elin:

    Mansforskning med utgångsläge i politisk feminism är inte bara snedvriden, felaktig och ideologiskt färgad – den har ingenting med ett seriöst engagemang om mansfrågor att göra.

    Det här kommer att bli tydligare framöver.

  50. Johan skriver:

    ”Problemet är feminism, ärligt talat vilken man vill säga sig vara feminist?”

    Vi är ganska många.

    //JJ

  51. Medborgare X skriver:

    Konstnärsbaren!

    Och det är ju inte enbart mansforskningen inom genusvetenskapen som är snedvriden och ideologiskt färgad av feminismen. Det gäller ju hela genusvetenskapen! Det är antagligen dessutom det område inom akademin som lider av den största skillnaderna i könsrepresentation av alla områden! Färre än 10% av de anställda på de genusvetenskapliga institutionerna är män!

    Något mer ojämlikt och könsinskränkt än de genusvetenskapliga institutionerna är nog svårt att hitta på landets universitet!

    http://medborgarperspektiv.blogspot.com/2010/06/jamstalldhet-inte-feministernas-starka.html
    http://medborgarperspektiv.blogspot.com/2010/01/genusvetenskap-endast-for-kvinnor.html

  52. Kenneth skriver:

    Bra skrivet, Pelle! Det sammanfattar läget mycket väl.

    På marginalen kan jag väl kanske ha synpunkter på detta:

    ”De ena skickar ut kvinnorna i krig och de andra skickar ut männen. Efter kriget har halva armén hos varje by gått under.”

    Mitt tips är att hela kvinnoarmén hade gått under och att större delen av mansarmén hade klarat sig.

    Men det ligger kanske lite vid sidan av huvudspåret i ditt inlägg.

  53. Olle skriver:

    Kan du berätta lite mer om din forskning, Elin? Vad försöker du ta reda på?

  54. Matte Matik skriver:

    Genusvetenskapens husgud Raewyn Connell – ”expert på män och manlighet” -känns som allt annat än en trovärdig person att tala om män och manlighet på ett positivt sätt då han valde att fysiskt byta kön till kvinna. Mansforskningen utgår från feministisk värdegrund, vilket är utgångspunkter som ligger till grund för forskningen – istället för att förutsättningslöst titta på saker. Connells idéer om ”den heterogena maskuliniteten” är i princip ett finare namn på det man i vardagligt tal kallar för ”patriarkatet”. Det är först med ”male studies”, http://www.malestudies.org/, som vi har hopp om att få en teoribildning om män manlighet som inte på förhand utgår från negativa idéer om män.

  55. Access skriver:

    Olle säger:
    ”Kan du berätta lite mer om din forskning, Elin? Vad försöker du ta reda på?”

    Forskning handlar oftast om att man har en tes man försöker belägga genom studier.
    Så två kompletterande frågor till Elin blir:
    ”Vilken tes är det mansforskningen försöker belägga?”
    och
    ”Utgår tesen från feministisk teori?”

  56. Lottaonline skriver:

    Konstnärsbaren@
    Det har förkommit många aggressiva manliga kommentarer, mot kvinnor på vissa genusbloggar, så jag ser inte det som en liten jämförande detalj! En form av negativ propaganda, inte bättre än någon annan!

    En annan tydlig följdreaktion från dessa genusbloggar är att män utgår från, att alla kvinnor är feminister och gärna vill hugga mot dem.

    Min första kommentar innehöll en god idé att slopa könstänket och låta alla leva sina liv som de vill – oavsett kön. Det kan naturligtvis anses som stötande av vissa! När ni liksom genusfeminister lever för att dissekera människors kön och egenskaper, istället för att inse och låta varje individ stå på egna ben – oavsett kön! Vad är problemet med den tanken? Känns det hotfullt? Kan det vara lite business i dessa genusbloggar kanske?

  57. [...] Pelle Billing är inte populär bland alla feminister. Nu försöker han skapa någon form av förståelse. Det är djärvt. [...]

  58. Ivar Arpi skriver:

    Mycket bra! Är sist på bollen att säga det tycks det. Ska återkoppla i ett inlägg snart. Det här är den bästa programförklaringen, eller vad man vill kalla det, för mansfrågor och mansrörelse som jag har läst.

  59. [...] …och som skall kombinera det med en miljon andra saker som inträffar samtidigt i livet. Jag ser nu även att Pelle Billing skrivit en lång och omfattande text om vad som händer när männen börjar prata. Problemet är dock att frågan inte är vad kvinnorna tycker om vad männen säger. [...]

  60. Manhood United(barn till radikal feminist som gör tok revolt;-) skriver:

    @ Andreas

    grymt bra skrivet. Håller faktiskt med allt.

    Word!

    Vissa manschauvinistiska och patriakala laster går bara inte att slita sig ifrån*ironi

    http://www.topgear.com/uk/

    http://www.youtube.com/watch?v=GZjttc6KUXA

    http://www.youtube.com/watch?v=buH_sMlY560

    http://www.topgear.com/uk/videos/tiny-apeel?VideoBrowserMode=this-week

  61. Domstoldförhandling i England i morgon den 11:e januari. Alla väntar på den.

    f-boy
    Visa allmän profil
    Skicka ett privat meddelande till f-boy
    Hitta fler inlägg av f-boy
    Hitta alla inlägg av f-boy i detta ämne

    Igår, 20:37 #21251
    Publicistklubben
    Medlem

    Reg: Nov 2010
    Inlägg: 18 Varsel? Uppenbarelse? Domedag?
    Just nu pågår ett program på Kunskapskanalen som heter Sex & Sånt. Temat är vems normer som
    bestämmer vad som är tillåtet och vad som är tabu. Om ansvar, skam och skuld.
    Assange borde ha sett detta först. Alla vi andra också.
    Månne är detta televisionens ekvivalent till #prataomdet.

    Programledare är Johanna Koljonen.

    Läste på Cornucopia om Cablegate och PP’s avslöjande om vem som egentligen håll i trådarna i TPB-gate (en intressant läsning i övrigt, rekomenderas även om Cornucopia inte är en av JA’s bästa vänner).

    Dock fann jag nått intressant i en kommentars växling mellan Cornucopia (nån som vet hans identitet?) och någon som kallar sig Viktor. Ett smakprov:

    Citat:
    A*** A**** är dessutom inte den som ligger bakom det nya åtalet utan det är hennes kompis S****. Båda hyllade Assange dagen efter det påstådda brottet och S**** som ligger bakom det nya åtalet har förutom att hylla Assange dagen efter även betalat för hans resa hem, dvs efter att båda frivilligt haft sex med varandra. A*** hoppade på det nya åtalet med en desperat anklagelse om att Assange själv såg till att kondomen sprack.

    Båda målsägande är med i samma politiska rörelse och dessutom vänner med varandra. Hela storyn är oerhört smutsig och att döma Assange på förhand pga det är lågt. Båda tjejerna festade med Assange kvällen efter att han kommit tillbaka till A***s bostad som hon frivilligt lånade ut till honom trots att han sagt att han kan leta upp en annan bostad om hon tänkte vara där.

    Viktor pratar mycket initierat om fallet. Nytt för mig är att SW skulle vara sosse och att AA och SW är vänner (även innan augusti tolkar jag det som). Har det varit uppe i tråden att SW och AA festade tillsammans med JA?

    http://cornucopia.cornubot.se/2010/1…rent.html#more

    Ordväxlingen börjar vid 2010-12-27 11:37

    Börjar misstänka att SW myglat till sig ett pressleg, och kanske är registrerad på journalistförbundet som frilans…..någon som har access att kolla ? I så fall får vi förklaringen på varför hon klarat sig så bra från pressen – hon är ev en av dom.

    Det framgår av materialet att det är Axxx Axxxx som inte längre samarbetar med polisen. Hennes twitter 1:22 PM Dec 8th ”mastercard, visa och paypal – skärp er, nu!” kan tolkas som ett stöd för Wikileaks. 2:07 PM Dec 8th ”dödligt förälskad i en man” kanske inte var helt osant? Drömde hon om en framtid med en av ”världens coolaste smartaste folk” så gick det i kras när Sxxx Wxxx dök upp. Rätt förståeligt om Axxx reagerade med ursinne och tog till sin ”Sjustegsmodell för laglig hämnd”. Vem hade inte känt sig sviken? Axxx hade också förlorat all trovärdighet bland feministerna om hon inte hjälpt en medsyster mot manliga ”övergrepp”. Axxx reaktion gick att förutse…

    Axxx har inte deltagit i #prataomdet vilket måste vara en stor besvikelse för de som troligen står bakom kampanjen. Hon var ju svensk pressekreterare men är nu hatad av halva världen och kan bli den som fäller Wikileaks. Är hon ett offer för en ovanligt illistig plan? Då är det på tiden att ge igen nu…på de som gillrade fällan.

    Se http://assangerape.tumblr.com/post/2…n-part-2#notes och http://assangerape.tumblr.com/post/2…n-part-2#notes och speciellt http://www.chillingmesoftly.com/cont…rees-karl-rove.

    Sxxxx Wxxxx står fast vid anmälan. Kanske har hon inget val.

    Domstoldförhandling i England i morgon den 11:e januari. Alla väntar på den.

    Varsel? Uppenbarelse? Domedag?
    Just nu pågår ett program på Kunskapskanalen som heter Sex & Sånt. Temat är vems normer som
    bestämmer vad som är tillåtet och vad som är tabu. Om ansvar, skam och skuld.
    Assange borde ha sett detta först. Alla vi andra också.
    Månne är detta televisionens ekvivalent till #prataomdet.

    Programledare är Johanna Koljonen.

    Publicistklubben och Johanna Koljonen borde ta sig en funderare över massakrerade irakiska och afghanska barn, tortyr, humanism och mänskliga rättigheter istället för att hjälpa till med att få Assange utlämnad och avrättad.

  62. grandmother's viewpoint skriver:

    What about this:

    Släng alla grupperingar och stämplar överbord och börja jobba att vara DU!

    Visst stämmer det att man bemötas av omvärlden på ett visst sätt bara på grund av sitt kön. Och visst riskerar man att blir „socialt isolerad om man lever för avvikande“.

    Men: no risk, no fun. No risk no better world. Och värre till: Utan mod ingen självförtroende. Utan självförtroende ingen myndiga, starka individer. Och utan starka myndiga, färgglada individer blir allt jämställdhet (och allt sex) bara ett trist trassel. Hur mycket vi än pratar om det.

  63. [...] Vad händer när män börjar tala? – Fantastiskt, Pelle Billing har helt rätt. Män såväl som kvinnor är offer för genussystemet, för att riva ner genussystemet behöver vi prata om både mansfrågor och kvinnofrågor. Jag hoppas detta kan bli en bra språngbräda för ”mansrörelsen” att börja tala om vad inom genussystemet som skadar män och börjar förändra dessa områden. [...]

  64. Lottaonline skriver:

    Grandmother@ Instämmer!

  65. Lövet skriver:

    Word!

  66. Elin skriver:

    Jag tycker inte att Connells könsbyte har något med saken att göra. Faktumet är att boken tar upp mycket av det som denna mansrörelse, eller vad ni väljer att kalla det, har skrivit om. Mansrollens snävhet, hur män förväntas vara starka, det stigmatiserade i att män kan vara offer med mera. Thomas Johansson har bland annat skrivit om uppfostran och mäns kontakt med sina fäder och hur det själva påverkar dem i sitt faderskap, samt gymkultur och manlighet. Han har också gjort forskning på hur mansrollen ser ut i statliga kampanjer för att pappor ska ta ut mer föräldraledighet.
    Personligen är jag mycket intresserad av mansrollen i historisk utveckling, särskilt de borgerliga idealens framväxt då mannens roll som behärskad och förnuftig blev allt mer tydlig. Läst flera intressanta rapporter om pojkskolor och hur de pryglades och uppfostrades i ”äkta manlighet”.

    Angående genusvetenskap finns det en förbannad massa myter kring det som gör mig trött. Genusvetenskapliga fältet är bredare än vad genushatare försöker pådyvla och jag rekommenderar alla med fördomar om vad genusvetenskap innebär att gå på ett öppet seminarium på masternivå och höra hur tankegångarna går. Jag har aldrig läst ett ämne som är så högt i tak och som omfattar så mycket mer än vad ni refererar till som radikalfeminism. Fram tills att man satt sig in i ämnet och läst det själv tycker jag att det är onödigt att fortsätta sprida myter om det.
    Angående den ojämna könsfördelningen beror det på att genusvetenskap är ett ämne som traditionellt förknippas med kvinnokamp, varför få män vill eller vågar läsa och läsa vidare i ämnet. Det håller på att förändras nu, inte minst med många manliga mansforskare. Men vill man förändra den snedvridna könsfördelningen rekommenderar jag att man sätter igång och börjar plugga istället för att uppröras över hur det ser ut.

  67. Matte Matik skriver:

    @Elin: Må så vara, det kanske finns något av intresse i Connells m.fl. har skrivit. Det jag själv läst om hans idéer om den hegemonisk maskuliniteten och hur den skapar patriarkatet känns tydligt grundade i feminism – dvs en ideologisk utgångspunkt. Det är sådana idéer som t.ex. DEJA hänvisar till när de skriver om pojkars s.k. antiplugg-kultur – och det är något som lägger skulden på männen själva. De senaste 30 årens feministiska teoribyggande har inte gett oss bättre förståelse för män och även om det är sant som du skriver – att det håller på att ändras – så har dessa teorier alldeles för många heliga kor och saker i bagaget som gör att det inte passar som en grund för studier av män och manlighet. Vi vill ha en bättre grund att bygga på.

  68. Konstnärsbaren skriver:

    Elin;

    Jag tror inte att särskilt många håller med dig om att det skulle finnas ett högt tak i den svenska genusforskningen.

    Möjligen har man skapat en illusion om högt i taket.

    Lustigt att du använder ord som ”genushatare”…, jag antar att du här försöker ringa in de som är kritiska gentemot den politiska feminismen? Eller vad menar du egentligen med ”genushatare”? Är det människor utan kön som hatar alla dem med kön?

    Nationella sekretariatet för genusforskning dryper av misandri, ibland förtäckt men inte särskilt svårt att avkoda.

    Att du heller inte tycker att det finns ett trovärdighetsproblem med Connells mansforskning, är ganska svårt att förstå. En man som alltså vänder sig till den grad mot sitt eget kön att han beslutar sig för att ta bort det, bokstavligen – du menar att här finns insikter och lärdomar att dra för andra män?

  69. Erik skriver:

    Elin:

    ”Jag tycker inte att Connells könsbyte har något med saken att göra.”

    Nej det är ett genomgående tema i USA att tongivande liberaler inte tycker vad de förespråkar skall gälla dem själva. Exemplen på hyckleri hos personer som Connell är så många det behövs en hel bok bara för att räkna upp dem. (Do as we say, not as we do – av Peter Schweizer)

    ”Faktumet är att boken tar upp mycket av det som denna mansrörelse, eller vad ni väljer att kalla det, har skrivit om. Mansrollens snävhet, hur män förväntas vara starka, det stigmatiserade i att män kan vara offer med mera.”

    Förväntas? Vadå förväntas? Att säga nåt ”förväntas” är inte forskning. Det är bara diskurs. En forskare har detaljer och den som inte har detaljer är inte forskare, sedan kan den personen kalla sig vad som helst, några miljoner i grants från Berresfords gäng innebär inte man är en forskare.

    ”Thomas Johansson har bland annat skrivit om uppfostran och mäns kontakt med sina fäder och hur det själva påverkar dem i sitt faderskap, samt gymkultur och manlighet.”

    Skrivit om? Du kallade honom en forskare men det du beskriver är mer skönlitteratur än forskning. Vidare så har feminismen aldrig förespråkat mäns rätt att vara med barn vid SEPARATION, den har försökt göra barntid till en murbräcka mot arbetsmarknaden vilket innebär att det bara är av intresse om mannen och kvinnan forfarande ligger med varandra. Vid separation har plötsligt kvinnan önskan att ta MER ansvar för barnen själv – inte mindre.

    ”Han har också gjort forskning på hur mansrollen ser ut i statliga kampanjer för att pappor ska ta ut mer föräldraledighet.”

    Han har forskat på hur mäns beteende visas av kampanjer tänkta att ändra på mäns beteende? Snacka om slöseri med tid. Den enkla sanningen är att män skiter i dessa sabla kampanjer!

    Män baserar inte sitt beteende på modetrender och reklamslogans utan på bedömning av verkligheten. Svenska staten baserar sina kampanjer på att ljuga om verkligheten. De statstjänstemän och politiker som administrerar kampanjerna är inte mer med sina egna barn.

    Så varför skulle vi lita på dem?

    Att ljuga sådär är nåt som funkade sista gången på 70 talet innan män kunde börja kommunicera via internet (Sedan dess är det kvinnor man måste kampnaj mot för de tror på skiten). Fattar du och Johansson nu varför det är ett misslyckande eller behöver jag rita ett diagram?

    Vi behöver inte kampanjer och vi jämför kampanjers budskap med verkligheten. Till skillnad från många kvinnor tror vi inte automatiskt på kampanjer och vad som står i tidningar!

    ”Personligen är jag mycket intresserad av mansrollen i historisk utveckling, särskilt de borgerliga idealens framväxt då mannens roll som behärskad och förnuftig blev allt mer tydlig.”

    Mansrollen i historisk utveckling? Den historiska utvecklingen är ifall du missat det kulturell (skiljer sig MELLAN länder) och hur män betett sig i Sverige är sålunda endast av intresse komparativt med hur män betett sig någon annanstans. Att jämföra verklighetens män med påhittade män är UFO-forskning!

    ”Läst flera intressanta rapporter om pojkskolor och hur de pryglades och uppfostrades i “äkta manlighet”.”

    Jo det kan jag tänka mig, Nämnde dessa rapporter möjligen någonstans (nån annan kultur) där män behandlades annorlunda med bättre RESULTAT? Jag vågar mig gissa på att dessa inkompetenta låtsasforskare GLÖMDE den lilla detaljen.

    Inte för att det är en gissning, jag har tillgång till all deras forskning och VET de gjort det.

    ”Angående genusvetenskap finns det en förbannad massa myter kring det som gör mig trött. Genusvetenskapliga fältet är bredare än vad genushatare försöker pådyvla och jag rekommenderar alla med fördomar om vad genusvetenskap innebär att gå på ett öppet seminarium på masternivå och höra hur tankegångarna går.”

    Det viktiga är inte hur tankegångarna går utan vad studenterna tar MED SIG och nu råkar vi ha haft ett antal genusstudenter på våra kurser redan.

    ”Jag har aldrig läst ett ämne som är så högt i tak och som omfattar så mycket mer än vad ni refererar till som radikalfeminism. Fram tills att man satt sig in i ämnet och läst det själv tycker jag att det är onödigt att fortsätta sprida myter om det.”

    Nu råkar det vara så att vetenskapens roll är inte att vara hög i tak. Vetenskapens roll är rigorös bevisning.

    ”Angående den ojämna könsfördelningen beror det på att genusvetenskap är ett ämne som traditionellt förknippas med kvinnokamp, varför få män vill eller vågar läsa och läsa vidare i ämnet”

    Ifall du missat det så är att skylla precis varenda skillnad i samhället på historiska associationer utan en gnutta komparativa bevis en av de saker från genusvetenskapen som vi kritiserar.

    Nu hade genusvetenskapen en gång i tiden bevis. En ung tjej vid namn Margarat Mead skaffade fram dem efter att ha charmat brallorna av sin professor.

    Problemet med dessa av USA-liberaler omhuldade bevis är att de visade sig vara en mycket grov förfalskning.

    ”Det håller på att förändras nu, inte minst med många manliga mansforskare.”

    Jaså? Vilka då? Lars Jalmert Junior kanske?

    ”Men vill man förändra den snedvridna könsfördelningen rekommenderar jag att man sätter igång och börjar plugga istället för att uppröras över hur det ser ut”

    Förändra? Vad genusvetenskapen vill är hitta ursäkter för KVOTERING!

    Det förändrar ingenting! En sångare med munkavle är fortfarande en sångare.

  70. [...] Även om jag inte tagit mig tid att lyssna än, så tog jag mig tid att läsa om vad som händer när män börjar tala. [...]

  71. SL skriver:

    Jag gillade inte detta inlägg speciellt bra. Brukar gilla mycket av det du skriver, ibland är det klockrent, men detta hör inte till den kategorin!

    Jag vill understryka att artikeln innehåller många vettiga saker, och har svårt svårt att sätta fingret på exakt vad som är fel, men du vet att du är ute på hal is om många feminister håller med dig.:P

    Några synpunkter i alla fall:

    Det finns ingen som helst anledning nu, och inte på lång tid framöver, för mansrörelsen att närma sig kvinnorörelsen. Det finns otaliga anledningar till detta, men vad sägs om t.ex. att kvinnorörelsen drivs av en diametralt motsatt ideologi innehållandes många element av rent manshat? Vad finns att tjäna på att bygga en bro till kvinnorörelsen? Vad kan de bidra med?

    Biten om att män har historiskt sett varit uppoffrande för kvinnor etc. är ju sant. Det torde vara *uppenbart* sen länge att män har haft nackdelar som kvinnor aldrig haft p.g.a. kulturen men hur många bryr sig? Så att förvänta sig att kvinnor ska börja bry sig om mäns situation verkar överhuvudtaget vara en önskedröm.

    Sen så är män och kvinnor olika. Jag märker gång på gång att kvinnor som försöker vara ”empatiska” mot män förstår oss som att vi vore kvinnor. T.ex. att det är synd om oss som inte får vara vårdande, buhu. Men då har man ju inte förstått ett dugg. Så vad skulle det hjälpa om kvinnor började bli empatiska för mäns situation? De skulle ju bara få bekräftelse för sina skruvade idéer om att man ska ”krossa könsrollerna!”, genom att de projicerar sig själva på vad vi män är, och att vi ska tillåtas bli mer som kvinnor.

    Vad som är viktiga mansfrågor är således knappast att få gehör för subjektiva erfarenheter. De viktigaste mansfrågorna är av *objektiv* natur, t.ex. rör rättssäkerhet, feminiseringen av pojkar, skola och samhälle och all den misandri som genomsyrar media och samhället. Ja och allt genusvansinne förstås.

    Så problemet med artikeln, som jag ser det, är att den missar målet.

  72. Pelle Billing skriver:

    @Access
    ”Jag håller dock inte med om att kvinnorörelsen inte ska motarbetas. Lite beroende på vad som menas med “kvinnorörelsen”, förstås.”

    Min text målar upp de stora penseldragen, just för att ge en översikt om vad som hänt och var vi befinner oss i jämställdhetssamtalet. Jag appellerar även till de konstruktiva elementen i kvinnorörelsen och mansrörelsen.

    Så ta det för vad det är. Som du vet bloggar jag ofta om vilka problem som finns i dagens jämställdhetsdiskurs – och det har sin plats. Men vi måste också våga vara konstruktiva, våga bjuda in till dialog, våga berätta på ett sårbart vis om hur det är att vara man, osv. Och då bjuder vi såklart in dem som vill lyssna på bägge könen, och som vill att könsdebatten ska inkludera även männens upplevelser.

  73. Eivind F S skriver:

    Nice, Pelle. Dette liker jeg. Jeg legger merke til en fin tone i artikkelen som åpner til dialog og empati og det tror jeg vil skape resultater. Godspeed, mann – du gjør så mye bra om dagen.

    Eivind

  74. Johan skriver:

    Kloka ord från en klok man. Detta borde få var avstamp för en konstruktiv debatt, helst i alla media. Det skulle vara en bra start för att polarisera de kvinnor som är radikala och bara vill skapa rättigheter för kvinnor genom att ta från män utan att se till vad jämställdhet är från den stora majoriteten kvinnor som vill ha riktig jämställdhet. En debatt där det fastslås en gång för alla att jämställdhet innebär lika rättigheter/skyldigheter för båda könen inom alla områden. Jag tror trots allt att det viktigaste, just nu, är att männen berättar om problemen med att vara man så att samhället kan ge oss samma resurser att lösa problemen. Problemen måste definieras för att lösas. Då måste vi också få fram att det är ett problem för män, inte ett allmänt arbetsmiljöproblem. Det behövs t.ex. stora resurser för att alla barn ska få tillgång till sina pappor och skärskådar vi problemet noga så gäller detta inte bara efter separation. Papporna måste dock skrika högt för att kvinnorna ska förstå att vi vill vara pappor även om vi inte har fött och ammat det gemensamma spädbarnet.
    / Johan

  75. Daniel skriver:

    Bingo!

    Pelle: Twelve points.

  76. Wow vilken hätsk ton det blir i kommentarerna ibland!
    Du trevar efter något viktigt. Det är intressant.
    Jag har själv erfarit att man inte alltid blir positivt bemött när man utmanar tankegångarna inom olika genusvetenskapliga institutioner.
    Samtidigt lever vi en värld som inte längre accepterar enkla förklaringar, hegemoniska auktoriteter och absoluta sanningar, det har skett en demokratisering av tanken, av vetenskapen och forskningen.
    “Women Can’t Hear What Men Don’t Say” – vilket underbart citat.
    Hoppas fler män kommer att prata mer och högre i framtiden, för många är nyfikna, många vill höra vad ni har att säga och alla känner sig inte hotade av det.
    TACK för ett bra blogginlägg!
    (Y)

  77. Roger skriver:

    Bra skrivet men jag vill bara påpeka en sak;

    fullständigt basalt och självklart.

    Jag blir frustrerad när jag ser en del kvinnor skriva här som om detta var något nytt och tankeväckande. Ligger kvinnors förståelse av män verkligen så illa till som dessa kommentarer verkar påskina?

    Pelle gör ett bra jobb att ge en övergripande bild av läget, men det finns en mycket djupare diskussion som har pågått under flera decennier. Detta ligger ju till grund för hela mansrörelsens engagemang, om man inte har förstått att män pratar utifrån mäns perspektiv, och därifrån ÅTMINSTONE frågat sig hur detta perspektiv ser ut; då måste man verkligen ha gått på truismen som många publika feminister ofta konstruerar; att män bara pratar om mansfrågor för att de vill skydda sin egen ”priviligerade” position och ”bibehålla” förtrycket av kvinnor. Dvs män är mer eller mindre ondskan självt.

    Detta inlägg var ett uppvaknande för mig; det är tydligt att vi måste starta om på en lite lägre nivå där vi förankrar självklarheter om den manliga upplevelsen innan vi kan gå vidare. Det gör mig sorgsen eftersom det säger något om att kvinnors emapti för män är så oerhört mycket lägre än jag trodde; men det gör mig också positiv för det är ett tydligt mål och inte abstrakt eller svåruppnåeligt.

  78. Pelle Billing skriver:

    @Ylva
    Kul att du gillar inlägget.
    Det har tagit mig ett tag att inse att män behöver börja tala på det här viset för att det ska kunna höras av kvinnor. Som @Roger säger måste män berätta de saker som är självklara för oss själva, för att kvinnor ska ha en chans att kunna förstå. Män som engagerar sig i jämställdhetsfrågor tror ofta att kvinnor inte bryr sig om mansfrågor, men jag tror den viktigaste faktorn är att ”Women Can’t Hear What Men Don’t Say”.

  79. kofoten skriver:

    Lite off topic:
    Jag har läst Connells Maskuliniteter och tycker den har sina poänger. Jag fick upp ögonen för hur enkelt det är att flyta med strömmen och hur mycket svårare det är att försöka leva ett liv som avviker ifrån huvudnormen. Jag är väldigt maskulin och det är inte särskilt väl sett i det feminiserade Sverige. Boken ger faktiskt stöd åt oss som avviker ifrån huvudnormen i samhället och visar hur mycket jobbigare det är att vara en reflekterande Individ och söka sin egen identitet jämfört med att hålla sig till den trygga standardmallen. Vad den inte visar är att det faktiskt kan innebära stor personlig tillfredsställelse och mycket mer frihet att orka gå sin egen väg.

  80. Erik skriver:

    kofoten:

    Connells maskuliniteter har sina poänger på samma sätt som Dan Browns DaVincikoden har sina poänger men viktigt att komma ihåg är skillnaden mellan att leta något som är vetenskapligt logiskt/bevisat sant och att leta en närmast skönlitterär text som bara känns rätt. Det stora problemet med människor som Connell är att de hela tiden förväxlar orsak och verkan. Det fascinerande med Connells metod är att haon drar slutsatser som folk aldrig hade gjort om det vore ett annat ämne med samma resonemang.

    Som en känd evolutionspsykolog sade: Om vi applicerar samma resonemang på en annan lika naturlig del av människan – maten – så skulle resonemanget lyda att om bara massmedia slutade bombardera oss med reklam för mat så skulle vi inte längre känna periodiska behov att äta. Massmedias matstrukturer gör oss hungriga, vi är socialiserade att äta. Om vi bara inte socialiserades att äta skulle vi inte längre bli hungriga.

    Den forskare som drog ovanstående slutsats skulle ingen tro på. Så talande då för dagens debattmiljö att Connell i andra besläktade ämnen resonerar precis likadant och folk tar det på allvar. Att däremot matreklamen ser ut om den gör för att den funkar då den spelar på våra naturliga impulser – den sortens förklaringar förkastas av Connell.

    Connell kan säkert få sina påståenden att låta vettiga men det betyder inte de är sanna. Och även om vi män KAN självreflektera så finns heller ingen garanti för att vi män kommer att få ett bättre resultat av att göra det. Att så skulle vara fallet är i regel ett antagande man från Connells håll tagit för givet, inte en falsifierbar tes man rigoröst har undersökt.

  81. Erik skriver:

    Ylva Maria Thompson:

    ”Samtidigt lever vi en värld som inte längre accepterar enkla förklaringar, hegemoniska auktoriteter och absoluta sanningar, det har skett en demokratisering av tanken, av vetenskapen och forskningen.”

    Det där är allt en sanning med modifikation. Demokratiseringen av vetenskapen gäller ju bara konsensus inom egna statusgruppen. Då de förkastat sanningssökande är de inte längre intresserade av att lyssna på någon annan än likasinnade. Om man sålunda med demokrati menar fler personer än egna ”in groups” så har tvärtom vetenskapen blivit mindre demokratisk – inte mer.

    Förr var sanningen auktoritet – Nu är forskarna själva auktoriteten och man lyssnar MER på hegemoniska auktoriteter – inte mindre.

    Som en fransk akademiker sade rör det sig om den sällsamma revolutionen – En liten elit akademiker gör revolution MOT majoriteten människor inom medel och arbetarklassen. Demokratiseringen av forskningen har i sin tur varit ett sätt att sätta konsensus som krav och förhindra ett enskilda forskare gör revolutionerande upptäckter som strider mot ”värdegrunden”

    “Women Can’t Hear What Men Don’t Say” – vilket underbart citat.”

    Javisst, men även där handlar det om en sanning med modifikation. När vi statistiskt mäter och bedömer kvinnors beteende kan vi konstatera att kvinnor ofta beter sig statistiskt på ett sätt som tvärtom tyder på att de är högst medvetna om dessa saker. Men då kvinnor rent evolutionärt bara söker några få exceptionellt bra män så är det lika förståeligt som väntat att de flesta kvinnor inte skulle vara den minsta intresserade av ämnet.

    Tvärtom, rent generellt är det bra för kvinnan som redan har sin man att det går dåligt för de andra männen, att hennes man konkurrerar ut dem. Den stora frågan är inte om männen pratar om det. Den stora frågan är hur kvinnor hanterar det när vissa män pratar om det och andra män fortsätter som vanligt.

    Vilken man gynnar hon då mest?

  82. kofoten skriver:

    Erik: vår naturliga lust att äta förstärks av det kulturella och leder inte sällan till att vi blir både övernärda och felnärda. Samma med våra övriga beteenden. Det finns mycket biologi i grunden, det är jag övertygad om, men det kulturella har väldigt stark inverkan. Särskilt om man inte reflekterar.

  83. Erik skriver:

    kofoten:

    ”Erik: vår naturliga lust att äta förstärks av det kulturella och leder inte sällan till att vi blir både övernärda och felnärda.”

    Jag anser ovanstående påstående vara grundlöst. Det är nämligen inte vad vetenskapen säger. Vetenskapen på området säger tvärtom att vår naturliga lust att äta så vi blir övernärda och felnärda grundar sig i att den uppkom i en miljö när vi inte kunde bli övernärda och felnärda men tvärtom löpte risk att dö av svält och energibrist. Kulturen ger oss sålunda inte lust att äta – utan bara ständig tillgång till den sorts mat som då var en bristvara.

    Du skulle vara lika sugen på hamburgare utan reklam för hamburgare. Ämnena i burgaren är du programmerad att gilla från det att du föds. Reklamen försöker bara styra vilket av valen du gör. Inte ATT du äter. Kulturen har haft den rakt motsatta effekten på vårt ätande som du föreslår. Så länge vi var i familjer och normen ansågs viktigt med disciplin att äta likadant i regelbundna tider så fanns inga extremt superfeta människor (detta är ett faktum som helt ignorerats i debatten).

    Men i och med den radikala individualismen och SSSM som vissa intellektuella i åratal propaperat från sina höga positioner på universitet och samhälle så har folk levt mindre i familjer och mer på egen hand där de bland annat kan äta precis hur de vill (normbrott). Och följer man logiska linjer så kan man se exakt vilka prediktioner vi kan göra av effekterna av att många fler lever på det viset.

    Vi har alltså inte uppmuntrats att äta dåligt av kultur och samhället, vi har uppmuntrats att äta bra av samhället men nutida kultur- och samhällskritiker vill attackera de onda sociala konstruktionerna/normerna och där ingår normen att äta bra.

    ”Samma med våra övriga beteenden.”

    Ja precis, de skapas inte av samhället, de har däremot i åratals hållits i schack av kulturen och sedan har dessa mekanismer bit för bits avskaffats eftersom intellektuella människor hade aversioner mot normer och förespråkar en utopisk frihet att vara ”dig själv”

    ”Det finns mycket biologi i grunden, det är jag övertygad om,”

    Vilket i sig säger absolut ingenting om någonting. Att biologi är med i grunden är av intresse enbart om man försöker förstå hur det fungerar. Annars blir det bara ett mantra som används för att försvara de senaste årens politiserade forskning. Det biologiska perspektivet är inte skapat att samarbeta med det perspektiv som dominerat debatten de senaste 50 åren. Det biologiska perspektivet är i samtliga fyra huvudpunkter de senatse 50 årens tros raka motsats.

    ”men det kulturella har väldigt stark inverkan.”

    Ja precis, bara den rakt motsatta inverkan som du påstått. Du påstår att kulturen får oss att äta sämre, jag påstår den fått oss i åratal att äta bättre. Båda kan helt enkelt inte ha rätt. De fyra huvudpunkterna i det moderna biologiska perspektivet är inte komplement – de ersätter helt de senaste 50 årens kyrka på området. De ger oss en helt ny förståelse för människan.

    ”Särskilt om man inte reflekterar.”

    Tvärtom! När man reflekterar över en princip som negerar biologin så finns en stark känsla att avskaffa den principen i ”frihetens” namn. Alla politiska åsikter som uppnår denna ”frihet” känns då mer riktiga eftersom biologin inte tycker disciplin mot effekterna är något viktigt.

  84. Erik skriver:

    kofoten:

    För att uttrycka det hela enkelt, när du reflekterar över olika sätt som kulturen använder för att förhindra din biologiska drift så vill du alltid följa din biologi och återgå till tiden innan kulturen fanns och höll dessa saker i schack. Personer som ”reflekterar” har alltså förutsägbara i åsikter i precis alla frågor som rör deras egna biologiska drifter.

    Exempelvis våld: de flesta intellektuella, filosofer och samhällstyckare de senaste 100 åren har alltid hävdat att SAMHÄLLET gör människor mer våldsamma än de är. De har hänvisat till att människan föds ”som vore hon redo för paradiset” och sedan blir hon ”förstörd” av kulturen. De har i detta skyllt på allting från Rockmusik, TV-våld och på sistone TV-spelet Grand Theft Auto.

    Det enda detta trams bevisar är att när man ”reflekterar” gynnas alltid biologin. De som reflekterar inåt försöker alltid hitta på sätt att släppa biologin fri. Problemet är bara att inbilla folk att släppa biologin fri är att gå framåt. De flesta med en halv hjärna inser att postmodernism inte är progressiv utan tvärtom ett steg tillbaka till vad som fanns INNAN kulturen.

    De ultimata knäppskallarnas lösning på det området var feminismen. De har lyckats inbilla inte bara sig själva utan stora delar av andra knäppskallar att vi innan kulturen, innan polisen, innan p-pillret och innan monogamin var MER jämställda med starkare ställning åt kvinnor.

    Att hitta nåt faktamässigt dummare eller mer fel ”would take skills”

  85. kofoten skriver:

    Erik: När det gäller mat: Alla matlagningsprogram, förföriska bilder på mat i media och kokböcker, läckra recept, läckra maträtter, smakförstärkare, etc får oss att äta mer än vad vi ”biologiskt” vill. Vi äter trots att vi redan är mätta för att det är så gott. Vi dricker läsk för att släcka törsten utan att känna att läsken innehåller massor av energi. Våra livsmedel är så koncentrerade och raffinerade att de ger mycket mer energi per volymenhet än den volym våra magar egentligen är gjorda för. OM det vore så att de samhällen som historiskt lyckats ordna rik tillgång på föda ätit ihjäl sig skulle våra anlag att bli feta selekterats bort.

  86. Erik skriver:

    kofoten:

    ”Erik: När det gäller mat: Alla matlagningsprogram, förföriska bilder på mat i media och kokböcker, läckra recept, läckra maträtter, smakförstärkare, etc får oss att äta mer än vad vi “biologiskt” vill.”

    Nej det gör de inte och det KAN de heller inte för biologiskt finns det ingen gräns på hur mycket vi vill äta av vissa ämnen. Den biologiska instinkten är att proppa i oss dem när vi kommer över dem dvs att prioritera dem över mer vanliga näringsämnen – även när vi redan har ätit de andra ämnena (dvs äta godis även när vi inte behöver mat i kroppen).

    Det finns ingen gräns – hela iden att ”allt är reklamens” fel är påhittat trams. Det är skrämmande hur j-a okunniga många lärare är idag. De är föga mer än politiska megafoner.

    ”Vi äter trots att vi redan är mätta för att det är så gott.”

    Det gjorde vi även innan media och reklam. I precis lika hög grad – med skillnaden att de flesta inte var i närheten av att kunna tillfredställa ”det goda” på den tiden (fattigdom, ransonering etc). Men nu när snabbmat blivit billig så har till och med fattiga U-länder drabbats av fetma.

    Vidare är det vanligt att rika människor, direktörer och bankirer (se Karl Bertil Jonssons pappa) framställs som tjocka och pompösa medan vanligt folk som Kronblom och Åsa-Nisse i stort sett alltid beskrivs som rätt tunna personer i den tidens kultur.

    ”Vi dricker läsk för att släcka törsten utan att känna att läsken innehåller massor av energi.”

    Vi dricker vatten för att släcka törsten. Läsk dricker vi för att den innehåller kopiösa mängder sötsaker och vi är biologiskt programmerade att häva i oss dem närhelst vi kommer över dem ÄVEN om vi är mätta. Vi är inte biologiskt programmerade att äta vettigt, kulturen däremot hade den funktionen på den tid när vi brydde oss om den och inte inbillat oss kulturen är en patriarkal, homofobisk, sexistisk, rasistisk ondska!

    ”Våra livsmedel är så koncentrerade och raffinerade att de ger mycket mer energi per volymenhet än den volym våra magar egentligen är gjorda för.”

    Våra livsmedel är i allt högre grad de ämnen/smaker vi är programmerade att fortsätta äta även när vi är mätta. På den tiden då man trodde fet mat var problemet så hävda man i mängder av socker i maten. Vi bytte alltså ut ”fett” som biologin vill ha mer av – mot ”socker” som biologin OCKSÅ vill ha mer av.

    ”OM det vore så att de samhällen som historiskt lyckats ordna rik tillgång på föda ätit ihjäl sig skulle våra anlag att bli feta selekterats bort.”

    Vi är det första samhället i världshistorien som överhuvudtaget KAN göra det. Inget annat samhälle någonsin hade en befolkning där majoriteten hade möjlighet att äta så mycket fett och socker som vi kan.

    Reklamen försöker inte få oss att vilja ha socker, det vill vi redan – det är biologi – vad reklamen försöker är att få oss att välja just Sockermärke A och inte Sockermärke B

    Dvs Coca Cola försöker få oss att välja Coca Cola – inte vilken läsk som helst!

  87. kofoten skriver:

    Erik: med kultur menar jag naturligtvis inte bara reklam. Vi har nog rätt olika syn på hur pass hårt programmerade vi människor är. Jag är mer inne på att vi medvetet kan styra mycket och kontrollera våra impulser i hög grad om vi vill och är medvetna om att det går. Likaså tror jag inte vi skulle äta oss feta om det bara fans nyttig ”tråkig” mat i överflöd tex ris, magert kött, fisk, grönsaker. Det är inte den goda tillgången på mat som är problemet utan att maten med olika knep görs så förförisk. Är man medveten om detta är det inte svårt att avstå skräpmaten.

  88. Erik skriver:

    kofoten:

    ”Erik: med kultur menar jag naturligtvis inte bara reklam.”

    Nej det gjorde ju inte jag heller, tvärtom så beskrev jag hur kultur i form av normer och familjebaserad mathållning innebar vi åt bättre. Det är alltså i brist på kultur vi har dagens situation med fler och fler överviktiga människor.

    ”Vi har nog rätt olika syn på hur pass hårt programmerade vi människor är.”

    Det är inte en fråga om ”syner” Det är en fråga om enkel vanlig gammaldags trist empiri. Det är sålunda bara att öppna ögonen och se hur utvecklingen i verkligheten statistiskt sett ut de senaste åren. Ingen personlig åsikt behövs, allt som behövs är förmåga att samla data och sammanställa dem.

    ”Jag är mer inne på att vi medvetet kan styra mycket och kontrollera våra impulser i hög grad om vi vill och är medvetna om att det går.”

    Det måste vara därför empiri konsekvent visar raka motsatsen? Det är ju så logiskt att se en sak och säga en annan eller hur? Det var så moderna feminismen skapades en gång i tiden visste du det?

    Den 13 Januari 1926 så intervjuade Kulturantropologen Margaret Mead två samoanska flickor om sex i deras kultur. Flickorna (precis som flickor i alla kulturer) tyckte frågorna om sex var pinsamma och hanterade situationen genom att beskriva en nidbild så osannolik och otrolig att ingen kunde vara dum nog att ta den på allvar. En bild raka motsatsen till vad de hade omkring sig.

    De trodde ingen kunde ta sånt på allvar. Föga visste de att det var precis en sådan kulturs existens som hennes professor skickat iväg henne att bevisa.

    Likaså tror jag inte vi skulle äta oss feta om det bara fans nyttig “tråkig” mat i överflöd tex ris, magert kött, fisk, grönsaker.”

    Nej det var ju det jag sade. Vi är programmerade att äta fet/söt mat även när vi redan är mätta på normal ”näring” för att i den omgivning vi levde i behövde vi varenda uns fet/söt mat vi kom över. Fler av de som jagade fet/söt mat överlevde än de som inte gjorde det.

    ”Det är inte den goda tillgången på mat som är problemet utan att maten med olika knep görs så förförisk. Är man medveten om detta är det inte svårt att avstå skräpmaten.”

    Bevisligen så är det tvärtom rejält svårt att statistiskt/empiriskt avstå den i verkligheten då ett ökande antal misslyckas, men desto lättare att hävda det är lätt att avstå den – utan den minsta bevis.

  89. Kristian skriver:

    Bra skrivet. Stort tack.

    Använder på engelska ofta ”expendable” om män i liknande sammanhang, vilket google översätter med ”förbrukningsbar,” men ”försumbar” fungerar också.

  90. Paula skriver:

    Pelle, jag hör dig. Underbart skrivet!

  91. Anders skriver:

    Underbar artikel, jag är så trött på dessa rabiata feministiska genusfantaster som tror de vet och förstår hela genusperspektivet jag blir trött bara jag hör ordet genus. Många av dessa fanatiker är ju faktiskt riktiga manshatare man blir ju mörkrädd, vad vill de egentligen ?

  92. Mörker skriver:

    Läser om detta inlägg.
    Oerhört naivt att tro att det kan finnas någon grund för samarbete med feminister. Någon nämnde R W Connell känd för den propagandaskriften ”Maskuliniteter”. En transsexuell man>kvinna person som försöker inkludera feministiska män i mansrörelsen. Han (hon numera) kallar dem inte feminister men lanserar heller ingen annat etikett. Haltande argumenterar han för att det är den enda mansrörelse som ska få finnas. Och presenterar stolt taktiken att de ska jobba för att splittra män, inte föra deras talan eller ta tillvara deras intressen. Det är oerhört sjukt. Utan minsta antydan till skämt kan jag säga att jag förstår att han senare valde att operera om sig för att se ut som en kvinna. För även om han slänger fram att han tycker om att se män dra barnvagnar, så är detta en tom kategori. Mellan raderna framgår det att han ändå tycker att staten ska fortfarande kedja mannen vid försörjningsansvaret, men beröva honom kontakten med sina barn på moderna begäran. Några verkliga insteg i hemmet ska mannen inte få göra. Han kan agera barnvakt åt mamman, men han och barnet ska inte ha rätt till sin relation då det kan komma i konflikt med kvinnans maktanspråk. Det är denna söndra och härska -taktik som är den enda tillåtna för de s.k. mansjourer som vill ha något som helst stöd av samhället. Alla utsatta män som söker sig dit behandlas som förövare som ska brytas ner ytterligare psykiskt och sedan lära sig en i stora stycken klassisk mansroll komplett med underkastelse, ridderlighet, självdistansering och behovsförnekelse.

    Kanske är det just dessa ”mansjourer” som borde motarbetas som de femte-kolonnare de är. Deras jobb i genusmaskineriet är att krossa de män som är på botten, de jämställda förlorarna som sökt en annan mansroll, och som redan trampas på av alla. Vore intressant att få siffror på hur många självmördare som förgäves sökt hjälp på mansjourer, bara för att finna att de hellre hjälper till att knyta snaran.

  93. Patrick skriver:

    Väldigt bra skrivet! Väl uttryckt och utan bitterhet. Jag tror att pendeln håller på att vända. Feminismen blir mer måttfull och öppen även för männens perspektiv.

  94. Nina skriver:

    Skitbra inlägg, det är otroligt viktigt att belysa båda sidorna av myntet. Som du säger, det kommer aldrig bli någon riktig förändring om inte fler män tar del av jämställdhetsarbetet och delar med sig av hur den traditionella mansrollen påverkar människor i grupp och enskilda individer.
    Länktips: http://www.youtube.com/watch?v=79ijDA_1FVY väldigt bra om just hur mansrollen skapar problem i samhället, och begränsar och reducerar män som människor.

  95. Hilda skriver:

    mycket viktigt och välskrivet inlägg!

  96. Pelle Billing skriver:

    Tack Nina och Hilda!

  97. Viola skriver:

    Mycket bra skrivet! På sätt och vis kan jag nästan tänka mig att mansrollen är mer begränsande än kvinnorollen. Med tanke på att det mesta våld som utövas faktiskt går ut över andra män. att sedan inte få självömka eller visa sig sårad utan bara hålla inne med smärtan resulterar ju sedan säkert i ännu mer aggressivitet och så reproducerar rollen sig själv om igen.

  98. Jens Malmström skriver:

    Tack för ett nyanserat och bra inlägg, Pelle.

    Det perspektiv du beskriver finns sedan åratal inskrivet i Män för Jämställdhets idéprogram. Män har mycket att vinna på jämställdhet och på normkritik. Och det är upp till oss män att börja driva den kampen, inte mot kvinnorörelsen utan mot samhällets förväntningar. Framför allt börja med oss själva, prata och lyssna med varann. Öppna upp och släppa gard och prestige. Vi välkomnar initiativ där killar får utrymme att prata och bli lyssnade på. Det är bl.a. därför vi startat Killfrågor.se, som stöttat tusentals killar sedan starten 2009. Vi vet att killar har ett stort behov av stöd och vi har sett att det finns en snedfördelning i tillgången på sådant stöd samhället. Vi har gärna tagit det initiativet, trots att vi enligt många ”hatar män”. :-)

    Jag ser mig gärna som en del av den mansrörelse du beskriver. Tyvärr verkar detta inlägg vara ett undantag i det stora myllret av bittra inlägg från män som skyller förtrycket av män på kvinnorörelsen och som inte kan skilja på strukturellt tänk och att skuldbelägga varje enskild man. Alla som någonsin uttalat sig offentligt om jämställdhet, man eller kvinna, tror jag kan vittna om hur läskigt det känns att läsa kommentarer från (framför allt) män som är arga och aggressiva. Det gör mig så ledsen och uppgiven ibland. Så kommer en inte framåt, tänker jag.

    Glöm inte att vi har många allierade i klassiska feministiska rörelser, t.ex. SKR. När jag träffar våra kollegor på Tjejjouren.se har de full koll på att både killar och tjejer lider på olika sätt under könsnornerna. Det pågår en sund debatt inom den feministiska rörelsen där synen på män nyanseras efterhand. Samtidigt är tjejjourernas chattköer överbelastade av tjejer som pratar om övergrepp de utsatts för, framför allt av killar. Jag säger inte detta för att skuldbelägga alla män, jag tror att en kan hålla båda tankarna i huvudet. ”Ja, jag är man och det är inget att skämmas för.” och ”Dominanta normer för manlighet skapar våld, elände och ojämställdhet. Och de är en del av mig som jag kan utmana och bryta med. Och bör hjälpa andra att göra också.”

    Välkomnar ett samtal med fokus på hur vi män ska frigöra oss från förtryckande manlighetsnormer snarare än från feminismens förtryck. Jag har aldrig haft något behov av att rikta min ilska mot någon specifik grupp och det blir alltmer tydligt att även en utåtriktad jämställdhetspolitik kan föras med empati, respekt och självdistans.

    Med vänlig hälsning,
    Jens Malmström
    Verksamhetsledare Killfrågor.se
    Män för Jämställdhet

  99. Pelle Billing skriver:

    Hej Jens!

    Jag tror helt klart det finns flera beröringspunkter i hur vi ser på världen och vad vi vill åstadkomma. Och det är väldigt bra att ni är en resurs för pojkar och unga män.

    För mig är det viktigt att betona och förstå hur våld uppstår bland män. Visst, normer och socialisering – men var kommer de ifrån? Som jag sa i Radio1 igår ( http://www.pellebilling.se/2011/12/ljudklipp-fran-radio1-om-killgruppen/ ) har samhället i alla tider varit beroende av män som går ner i gruvor, går upp på höga byggställningar, arbetar på oljeplattform, gör sin värnplikt eller tar värvning, osv. Förr var det andra typer av uppgifter men det har alltid varit männens uppgift att utföra samhällets farligaste uppgifter.

    Således har vi socialiserat män till att vara redo att göra våld på sin egen kropp och hälsa, samt att inte känna rädsla eller så mycket andra känslor. Detta eftersom vi behövt männen i en viss typ av roll, i vissa typer av arbetsuppgifter. Att män som uppfostrats på detta viset sedan även använder våld och krafttag i helt fel situationer, är givetvis fel. Det är fel, men också väldigt förståeligt. Lite hårddraget kan man säga att om man skapar män som metaforiskt är ”en laddad pistol”, så skjuter vapnet på fel objekt ibland.

    Denna djupare förståelse saknar jag bland många, eller till och med de flesta, som arbetar med jämställdhet (jag anklagar inte dig för att sakna förståelse, det är en allmän reflektion). Man ser normerna, men inte vad som ligger bakom. Därmed håller man män mer ansvariga för könsnormerna än kvinnor, istället för att se de funktionella krafter som drivit in båda könen i smala och kvävande roller.

    Så det jag i alla väder kan ställa upp på är att ge både kvinnor och män friare roller, och mer trygghet i sin vardag. Det jag inte kan ställa upp på är att män automatiskt är mer ansvariga för de mönster och strukturer som finns i vårt samhälle. Vi hade aldrig kunnat skapa vårt moderna samhälle utan att uppfostra männen till att ignorera fara, rädsla och djupa känslor (men ju mer automatiserade farliga uppgifter blir, desto mer kan pojkar få en helt annan uppväxt!).

    Sedan är det en annan sak att varje individ är 100 procent ansvarig för sina handlingar. Utan kompromiss. Men där tror jag på att hålla två saker i huvudet samtidigt :) Det vill säga att kollektivt så ska inget av könen lastas för de roller som uppstått, men individuellt får givetvis varje man (och kvinna) ta ansvar för sina destruktiva handlingar.

    Tack för din kommentar!

  100. Jens Malmström skriver:

    Uppskattar ditt svar!

    Har ett par frågor som uppföljning (lite längre ner).

    Fokus i jämställdhetsarbetet sedan 60-talet har främst varit på kvinnor. Till stor del av kvinnor för kvinnor. Förutom en massa övergripande reformer på arbetsmarknaden och inom sjukvården även i civila samhället, t.ex. kvinnojourer, feministiskt självförsvar, olika former av ”empowerment” av kvinnor och tjejer för att rätta till snedfördelningar i strukturerna. Killar har inte fått samma stöd att utmana könsroller. Och när kvinnor tagit initiativ till detta har det ofta bemötts med skepticism och motvilja.

    Att vi män tar ansvar för att förändra mansrollen, känns inte det rimligt? Och att vi fokuserar på det utan att lägga onödig energi på att kriga med andra som lidit under könsnormerna?

    Killfrågor.se som jag nämnt är ett sådant exempel. Förutom att vi har volontärer av alla kön för att inte odla synen att en måste vara man för att förstå och stötta killar. Har du tittat på Machofabriken.se? Utöver de tre filmer som finns där gratis är det ytterligare 14 (tror jag) som problematiserar bilden av manlighet hos personer av alla kön, samtidigt som det berör olika samhällsproblem (våldtäkter, hot om våld killar emellan, rasism, homofobi, svårigheter att känna och prata om känslor osv) och lyfter upp positiva sidor i förväntningar på killar (allt är ju inte negativt såklart). Det genomgående temat är inte skuld och ansvar utan att skapa handlingsutrymme och frihet från begränsande mansnormer. Dessa filmer och metodmaterialet riktar sig till tjejer och killar i åldrarna 15-25 och får alla att se sin del i skapandet och upprätthållandet av (ansvaret för, om du så vill) normer kring manlighet.
    Vad tycker du om dessa initiativ? På vilket sätt är de i linje med eller motarbetar det du försöker uppnå? Mer än att de inte fokuserar på feminismen som en förtryckande struktur? Skulle önska att du och fler som är engagerade i att öka mäns frihet från könsnormer såg möjligheterna här istället för att placera MFJ i nåt slags motsatsrelation till vad ni vill uppnå. Bara för att man är för kvinnors rättigheter också betyder det inte att man är emot män… Det känns jobbigt och ofta skrämmande när en blir kallad för manshatare (och andra mer homofoba uttryck).

    (Ledsen om det känns orättvist att just du får stå som representant för en komplex mansrörelse/fråga som tar sig många uttryck, Pelle. Jag tror inte att du skulle uttrycka dig så om oss men jag tror att många män ser upp till dig som en ledarperson med stort inflytande i de här frågorna.)

    Mvh,
    Jens

  101. Pelle Billing skriver:

    Jens,

    Här kommer svar på dina frågor.

    ”Att vi män tar ansvar för att förändra mansrollen, känns inte det rimligt? Och att vi fokuserar på det utan att lägga onödig energi på att kriga med andra som lidit under könsnormerna?”

    Det känns fullt rimligt att män tar ansvar för mansfrågorna. Det är därför jag arbetar med dem, trots att jag inte kan få några offentliga medel. Jag gör det för att jag tycker det är så viktigt och intressant.

    Jag krigar inte med någon som arbetar med kvinnofrågor. Däremot anser jag att de som krigat om könsfrågorna de senast 20 åren är radikalfeministiska skribenter i media, och till viss del radikalfeministiska skribenter. De har t o m gett ”vanliga” feminister dåligt rykte, så till vida att medel-Svensson idag tror att feminister hatar män (vilket givetvis inte stämmer). Jag kritiserar dessa radikalfeminister, utan att ta till deras hätska och anklagande språkbruk.
    Vanliga, kloka feminister samarbetar jag i stället med, t ex genom att bjuda in dem till gästbloggande, och genom att samtala med dem.

    ”Har du tittat på Machofabriken.se?”

    Jag är bekant med hemsidan och filmerna som finns där. Jag stödjer till fullo att ni fokuserar på pojkar, som komplement till alla de projekt som redan finns för flickor. Jag respekterar även ert engagemang för pojkar och er vilja att ge dem en bättre framtid.

    Det enda jag har svårt för är språkbruket i dagens jämställdhetsdiskurs. Arbete med killar utgår ifrån att problematisera och utmana ett negativ roll. Medan när man arbetar med tjejer ska de stöjdas, peppas och uppmuntras.

    Ser du problem med detta dubbla språkbruk? Själv är jag orolig för all den negativitet som möter pojkar i sin skolgång, och från samhället i allmänhet. Jag har fått många, många berättelser från unga män som berättar hur illa de farit av svenska samhällets negativa bild av män.

    ”Skulle önska att du och fler som är engagerade i att öka mäns frihet från könsnormer såg möjligheterna här istället för att placera MFJ i nåt slags motsatsrelation till vad ni vill uppnå.”

    Jag gillar att MFJ bryr sig om pojkar och vill arbeta med pojkar. Det är suveränt. Samtidigt skulle jag vilja att dessa pojkar får en mer balanserad bild av jämställdhet. T ex att en feminist och en mansrättsaktivist föreläser för dem, så att de får se båda sidorna av myntet (och samma för tjejerna).

    Sedan är det jätteviktigt för mig att man har en positiv och uppmuntrande grundsyn både när man arbetar med killar och tjejer, och inte använder olika språkbruk för respektive grupp.

  102. [...] lästips på bra och läsvärda inlägg med fokus på att belysa mäns eller bådas sidor: * Pelle Billing: Vad händer när män börjar tala? (rekommenderar Pelle Billing i allmänhet när det gäller detta) * Tanja Suhinina: Dags för män [...]

  103. Andreas Ahrlund skriver:

    ”Kvinnorörelsen har således varit en form av chockterapi för män när det gäller att lära sig känna empati för kvinnor. ”

    Håller inte med ett jota. Tänk efter lite. Hur uppfostrades du runt flickor? Du fick lära dig att dom var ömtåliga, att ta hand om dem, att se till att de var glada och mådde bra. Jag blev slagen av mina systrar hela min uppväxt. Mina föräldrar var skarpa när jag slog tillbaka, det fick jag absolut inte göra. Men när de slog? Mina föräldrar säger nu när jag är äldre: ”Vi visste inte vad vi skulle göra”. Kaptenen är sist av båten, kvinnorna är först:

    En tankeväckare: http://www.youtube.com/watch?v=vp8tToFv-bA&feature=g-all-c&context=G2fea729FAAAAAAAACAA

  104. [...] bara att gå in på Lady Dahmers blogg och hon skriver ofta om konsekvenser av könsrollerna. Även Pelle Billing gör det mycket sakligt. De båda belyser konsekvenser med att förvänta sig olika saker av könen. Konsekvenserna blir i [...]

  105. Petter Nerman skriver:

    Pelle, jag tycker du uttrycker dig otroligt missvisande när du förklarar att män inte helt plötsligt blivit en överempatisk livsform. Det antyder att män har mindre empati för kvinnor än vice versa, och så är inte fallet. Motsatsen, snarare.
    Vi män är programmerade att empatisera med våra kvinnor. Det får oss att beskydda dem. Kvinnorna, i sin tur, riktar den huvudsakliga empatin mot avkomman. Detta är anledningen, i mångt och mycket, att misandrin tillåts våldföra sig på oss.

  106. Petter Nerman skriver:

    Det känns liksom som ett sånt hån att tala i termer om underväldigande empati från mäns sida när såväl samhälle som regelverk nästan undantagslöst sätter kvinnors välmående i första rummet.
    Dessvärre kom min historia att bli ett oerhört talande exempel för detta.

  107. kofoten skriver:

    Är inne på samma linje som Petter Nerman. Dagens män krälar, bönar och ber. Orkar inte se eländet. Mår riktigt dåligt av att höra hur unga kollegor samtalar med sina sambos: ja, ja,, ja, men kanske skall vi vänta lite med den utgiften…? jo det förstås, ja ja ja, skall skynda mig hem

  108. Adagio skriver:

    Bra artikel som jag instämmer med :)

  109. Tommy Sandström skriver:

    Vem vill prata när ingen vill lyssna?

    Bra inlägg. Men många gånger vill ju dom inte lyssna. Jag sattes i polisarresten i Uppsala oktober 2007; höll på att dö av att jag inte fick mina astmamediciner och att jag hölls inspärrad i dagar utan att få komma ur cellen. ”Brottet” var grov kvinnofridskränkning; i själva verket var det jag som hade blivit misshandlad och bara agerat i självförsvar. Efter stämning emot den svenska staten för brott emot de mänskliga rättigheterna och min fd hustru för falsk angivelse och förtal så fick jag skadestånd från båda. Inte ett enda media – trots att jag kontaktade ett tiotal – vill publicera min unika historia. Inse att svenska media – oftast med röd-grön radikalfeminism som första punkt på dagordningen – inte vill veta av allt för många historier som berättar om en verklighet de inte vill se eller än mindre göra känd. Vem vill prata när ingen vill lyssna?

  110. Sara skriver:

    @barfota: Nu tycker jag du får ta och definiera vad du menar med ”feminism”.

  111. Anna skriver:

    Jag tycker du har en snedvriden bild av vad vi kvinnor vet om män. Vi är högst medvetna om att ni axlat ansvaret för ”infrastrukturen” under alla år. Och den ”makt” som detta medför. Varför tror du vi är ute efter densamma? Vi vill också ha erkännande, vi är också människor, eller kvinniskor. Hade alla män varit ”stora o starka” som försvarar sin fru, sitt land osv. då hade samhället sett ut på ett annat sätt. I dag lever vi i ”va fan, jag bryr mig inte, jag kommer först eller jag är helt osynlig”-värld. Visst, en del är präktiga fortfarande, men de är minsann få. Och att män inte säger hur de mår; det finns ingen som tjurar som ett barn i vuxen ålder som en man gör. Och nej, jag är varken feminist eller gay. Tack o hej!

  112. Joakim Muschött skriver:

    Otroligt bra skrivet, Pelle! Den mansrörelse som du pratar om (och / eller företräder) ansluter jag mig med glädje till.

  113. [...] Detta gör det svårare för kvinnor att förstå mäns situation, vilket jag skrev om i Vad händer när män börjar tala?Så här skriver Touré:Men are more likely than women to choose work at a cost to family. Perhaps [...]

  114. Fredrik W skriver:

    Träffsäkert skrivet.

    Den inre dialogen – där var man tänker över sin relation till sig själv, sin kvinna och sin omvärld – räcker inte. Det behövs en dialog utanför mig själv. Denna dialog haltar oftare än vad som är bekvämt – på just det där att det blir ‘omanligt’ att snacka om den här typen av problem.

    Man få bara inte ge upp för det finns de som lyssnar – män liksom kvinnor.

  115. kirderF skriver:

    En vän till mig la in en länk till detta blogginlägg på facebook för någon månad sen. Han fick en del kloka kommentarer från andra män. Men själva svaret på frågan ”Vad händer när män börjar tala?” kom från en kvinna jag känner, en vanligtvis fin och varm och klok kvinna. Hennes svar bestod endast av en länk till ”Kränkta vita män”.
    Att avfärda Pelles mycket sympatiska och kloka blogginlägg genom att hänvisa till hat-och mobbningskatapulten ”Kränkta vita män” är ungefär som att avfärda vegetarianism med att hänvisa till att Hitler ju var vegetarian.

    Men hennes svar ligger precis i linje med min egen erfarenhet av att, som man, i samspråk med kvinnor (feminister), börja tala om mansroll/problematik/frågor. Hån, suckande, himlande med ögonen, förminskande ”du är okunnig” och annat härskartekniskt är vad jag får kastat på mig.
    Och det från (ofta) väldigt nära vänner.

  116. Andreas skriver:

    Allting är väldigt simpelt.
    Jag har börjat tillämpa Jesu ord.
    ”Oss perspektivet att mannen och kvinnan är likställda under Gud.
    Att se sin nästas behov och offra sin egen egoism.
    De intressanta är att de blir sådan genomslag kraft inom alla relationer.
    Om du lyssnar, då kommer din motpart lyssna.
    Om du börjar ge, kommer du få tillbaka.
    Om du visar empati kommer du få empati.
    Bli tjänare istället för att ta plats, tänk på dig själv som du de tuttas in överallt.
    Gör tvärtom och du kommer bli en respekterad människa speciellt i en relation.

Lämna en kommentar

Google