Detta inlägg riskerar att provocera såväl mina anhängare som mina meningsmotståndare, men det är alltför viktigt för att jag ska avstå från att skriva det. Samtidigt som det kan provocera kommer det förhoppningsvis att klargöra varför jag jobbar med mansfrågor i en värld där de flesta anser att kvinnofrågorna är långt mycket allvarligare.
Till att börja med tänker jag hävda att kvinnorörelsen har varit viktig för män. Ja, givetvis har den varit väldigt viktig för kvinnorna själva, bland annat för att tillskansa sig “detaljer” såsom rösträtt, likhet inför lagen och rätten att vara myndig på samma villkor som män. Detta inser de flesta. För män däremot har kvinnorörelsen varit viktig för att börja förstå mer om hur det är att vara kvinna.
Hur känns det egentligen att ha sin traditionella identitet i hemmet? Hur känns det att klassas som “okvinnlig” om man sätter karriären först? Hur känns det att den uppskattning och uppmärksamhet man får i samhället ofta är knuten till ens utseende? Hur känns det att vara fysiskt svagare än den person man lever med (vilket ofta är fallet för straighta kvinnor)? Hur känns det att vara den part som kan bli gravid av ett samlag?
Såväl det personliga som det politiska kring att vara kvinna har legat till grund för en av de större förändringsprocesserna i modern tid, och gjort djupa avtryck i vårt samhälle. Kvinnorörelsen har således varit en form av chockterapi för män när det gäller att lära sig känna empati för kvinnor. Män har fått åka med på denna resa samt följa den på nära håll, vare sig man velat det eller inte. Det finns förvisso många som tycker att kvinnorörelsen har en hel del jobb kvar att göra – och det år en legitim åsikt – men de som förnekar den enorma förändring som skett på kort tid saknar kontakt med sin historia.
Med detta inte sagt att män plötsligt blivit en överempatisk livsform som går och tänker på kvinnofrågor och kvinnors subjektiva verklighet dagen i ända. Men trots allt känner genomsnittsmannen till kvinnors problem på ett sätt som skulle varit otänkbart för bara 50 år sedan. Något har hänt. Männen har fått ökad förståelse för hur det är att vara kvinna, och i den utsträckning det lett till att män idag kan känna större empati för kvinnor än förr, så är det fantastiskt.
Samtidigt finns det en annan sida av myntet.
Det finns ingen stor folkrörelse eller teoribildning som utgår från mäns subjektiva verklighet eller som primärt jobbar med mansfrågor. Förvisso finns det en hel del män som arbetar politiskt och som skriver böcker om sina livsöden (och har så funnits även i historisk tid). Men detta gör de som människor – inte som män. Och det är här mannen som norm går från att vara en fördel till att bli en kvävande nackdel.
En riktig man klagar inte, särskilt inte över att vara man. En riktig man tar hand om kvinnor, inte om andra män. En riktig man samarbetar med andra män, eller leder andra män; han är inte en medmänniska som finns där för andra män. Den manliga normen i sig har länge omöjliggjort för män att starta en mansrörelse, och som en konsekvens har kvinnor inte haft någon chans att få en djupare förståelse för hur män upplever det att vara just män. “Women Can’t Hear What Men Don’t Say”, som Warren Farrell en gång skrev.
Ett slående exempel på denna dynamik är Ingegerd Wirtbergs avhandling om barnlösa par. I denna kommer hon fram till att kvinnor pratar fritt och öppet om sin upplevelse av denna svåra situation. Männen är däremot tysta. Resultatet blir att männen har en god förståelse för kvinnornas situation, medan kvinnorna har en dålig förståelse för männens situation. Kvinnorna tror sig kunna läsa av i männens ansikte hur de mår, men detta stämmer dåligt med vad männen egentligen känner.
Exakt samma fenomen finns i samtalet om kön, genussystem och jämställdhet. Eftersom kvinnor berättar öppet och fritt om sin upplevelse att vara kvinna, och i förlängningen har skapat en hel kvinnorörelse, så har männen fått lära sig om detta, och har idag åtminstone ett hum om kvinnors svårigheter. Männen å sin sida, berättar inte om svårigheterna med att vara man – eftersom detta är ett tecken på att vara svag och inte klara av det som en man ska klara – och därmed har kvinnor inte fått möjlighet att lära sig om männens subjektiva verklighet eller vilka de viktiga mansfrågorna i förlängningen blir. Att det blivit på det här viset är ingens fel, utan det är bara en naturligt utväxt av de könsroller (eller det genussystem) som vi ärvt.
Hur är det då att vara man, och vilka är de viktiga mansfrågorna? Givetvis krävs det en samling avhandlingar för att ens kunna närma sig ett svar, men jag ska ändå våga mig på att ge er en smak av hur det är. Givetvis kan jag bara tala från min egen upplevelse, men genom att koppla det till samtal jag haft med andra män som vågar vara sårbara, samt dra paralleller till statistik, så kan det ändå få lite mer generell hållbarhet.
Att vara man innebär i grunden att jag ska vara redo att offra min kropp och min hälsa för något utanför mig själv. Vare sig det handlar om att försvara en flickvän, en syster, en son, en dotter, en mamma eller en kompis – så är jag inte en riktig man om jag bangar inför detta. På samma vis ska jag som man vara redo att ta mig an ett farligt yrke för att kunna försörja mina nära och kära, och även här är jag allt annat än en riktig man om jag avstår. När landet råkar i krig ska jag rycka ut till dess försvar, och om jag har någon som helst ryggrad och stake så ställer jag upp på detta.
Att vara man kan vara något som medför respekt, ibland t o m beundran, och är något som man enligt traditionen kan vara stolt över. Men detta gäller bara om du uppfyller förhandskraven. All din respekt, beundran och makt växer ur det faktum att du är en riktig man – en man som är redo att offra livet eller hälsan för sina nära och kära samt för samhället som helhet. Någon måste jobba i gruvor, på oljeplattformar och på våra brandstationer. Huset du bor i ska byggas, vägen du kör på ska repareras, rören du spolar i ska komma på plats och soporna du slänger ska hämtas. Infrastrukturens hjul måste helt enkelt snurra.
Det manliga kollektivets makt har alltid haft den manliga kroppens försumbarhet som grund. Utan denna kroppsliga försumbarhet finns ingen manlig makt. För varje man genom historien som har haft inflytande, finns det en man (eller flera) som dött en alltför tidig död.
Insatserna blir därmed höga när man ska spela det manliga spelet. Om du lyckas, och hamnar på toppen, blir belöningarna stora. Du blir respekterad, du behöver själv inte göra något av de farliga jobben, du får inflytande. Om du misslyckas – lite grann eller mycket – blir livet däremot ett annat. Om du har tur hamnar du i ett yrke som är tungt, utomhus och farligt. Om du har otur slutar du som hemlös, ensam, fängelsekund eller en siffra i självmordsstatistiken. Dessa “slutstationer” består till 2/3 eller mer av män.
Vad vill vi män då att kvinnor ska förstå? Vi vill att ni ska förstå att hela vårt liv, från den stund vi blir medvetna om det, präglas av att kontinuerligt prestera på en nivå som gör att vi klassas som riktiga män – både av andra män och av er kvinnor. Vi vet att den manliga sfären – denna mytiska sfär som kvinnorörelsens så gärna velat penetrera – bara kommer att serva oss så länge vi presterar som vi ska. Om vi inte kan, orkar eller förmår att hålla oss flytande en period, så skiter den manliga sfären i oss. Vi vet att om vi misslyckas så väntar ett svart hål av ensamhet, hemlöshet, alkoholism, fängelse och en status av persona non grata. Finns det egentligen något jobbigare eller mer pinsamt än en misslyckad man, som från rollen som familjefar halkat ner i ensamhet och alkoholism?
Vi män vill också att ni kvinnor ska förstå att vi har inte valt vår roll mer än att ni har valt er. Vi valde inte att vara dem som jobbade ute på åkern i bondesamhället, eller att vara dem som jagade på stenåldern. Det bara slumpade sig så att vår muskelmassa och vår oförmåga att bli gravida gjorde att dessa uppgifter föll på vår lott. Och därmed lades grunden för vilket kön som skulle jobba i hemmet respektive utanför hemmet.
Vi valde inte heller rollen att vara de försumbara, utan slussades in i den. Tänk dig två byar eller två närliggande kulturer som hamnar i krig (historisk tid). De ena skickar ut kvinnorna i krig och de andra skickar ut männen. Efter kriget har halva armén hos varje by gått under. Vilken av byarna kommer snabbast att återfå sin befolkning; de som har många kvinnor i livet eller de som har många män i livet? Det är inte svårt att förstå varför de kulturer som använt män till farliga uppdrag, och placerat kvinnorna i hemmets trygga vrå, har blivit de framgångsrika kulturerna. Samtidigt innebar detta att männen blev betydligt friare än kvinnorna, och detta i sig lade grunden till kvinnorörelsen.
Så vad handlar då den mansrörelse som håller på att uppstå om? Enligt mig är det egentligen bara två punkter:
- Mäns egna upplevelser av att vara män (inte människor) behöver synliggöras. Och när man kombinerar dessa upplevelser med statistik och forskning så får man en god översikt om vilka de viktiga mansfrågorna är.
- Vi män är trötta på att leva i ett samhälle som kontinuerligt antyder att vi bär skulden för könsrollerna och för genussystemet. Vi har fötts in i detta system precis som er kvinnor, och våra tydliga fördelar balanseras upp av våra tydliga nackdelar. Vi vet att vi har haft ekonomisk och politisk makt, men vi har samtidigt haft rejäl brist på överlevnadsmakt och relationsmakt (kontakt med barn, socialt nätverk, osv).
Den mansrörelse jag företräder har ingen ambition eller strävan om att hindra eller hämma kvinnorörelsen. Kvinnofrågor blir inte oviktiga bara för att mansfrågor belyses. Det går att jobba med två parallella spår. Samtidigt kan inte varje individ jobba med alla frågor, och precis som att en del individer jobbar med kvinnofrågor, så är det rätt och rimligt att en del individer jobbar med mansfrågor. På samma vis är det rätt och rimligt att mansfrågorna integreras sida vid sida om kvinnofrågorna i svensk jämställdhetspolitik.
Arbetet med kvinno- och mansfrågor behöver inte heller leda till en polarisering mellan könen, utan det kan leda till en ökad empati, om vi vågar lyssna på varandra.
I förlängningen hoppas jag även, och många andra med mig, att det kan knytas fler band och byggas fler broar mellan (den väletablerade) kvinnorörelsen och den (spirande lilla) mansrörelsen. Kvinnofrågor och mansfrågor hänger ofta ihop, och som många kvinnor redan gett uttryck för de senaste åren går det inte att komma längre om inte männen engagerar sig i könsfrågorna. Nu är männen och mansrörelsen här. Kanske inte på det sätt ni hade hoppats på, men kvinnorörelsen växte ju heller inte fram utifrån männens önskemål. Vi lovar att fortsätta jobba på vår empati för er, och hoppas att ni vill göra samma sak för oss.
Pelle!
Väl skrivet, kan bara hålla med. Det behövs ett slut på den destruktiva feminism som stället kvinnor mot män och som enbart leder till ett könskrig. För att kunna förbättra samhället och förändra synen på könen behövs att kvinnor och män arbetar sida vid sida. Även om den radikala feminismen får stort utrymme och har ett starkt inflytande över kultursektorn, politiken och gammelmedia så vänder dem stora delen av befolkningen ryggen åt dess destruktiva budskap. Det är dags att alla kvinnor och män som vanligtvis inte kommer till tals i jämställdhetsdebatten att gemensamt börja göra sig hörda. Kvinnor och män som respekterar varandra och som inser att man bäst får till förändringar tillsammans.
Jag skrev om samma sak för ett par dagar sedan:
http://medborgarperspektiv.blogspot.com/2011/01/slang-offerkoftan-och-blicka-framat.html
Kvinnorörelsen är det väl egentligen inte så många som har så mycket emot utan ser den t.o.m. som något positivt och bra, om den var fri från feminismen.
Jag tycker verkligen det är stor skillnad mellan feminism och kvinnorörelse. Faktiskt lika stor skillnad som det är mellan politik och radikalnazism.
Mäns (ärliga) upplevelser av att vara man är något jag faktiskt inte vet någonting om. Tyvärr. Men jag känner mig grymt nyfiken på att ta reda på mer.
Gillar ditt inlägg skarpt!
Fantastiskt bra skrivet! Och jag säger som Jessica, jag har ingen aning om hur det är att vara man.
Tyvärr är det väl så att det finns folk som säger sig tala för kvinnor som presenterar hur det är att vara kvinna vilket kanske inte alltid stämmer överens med min egen upplevelse. Jag tror alltså inte jag kan få reda på hur en “man” känner det i alla sammanhang. Men kanske är det bättre att försöka ta reda på det istället för att själv tolka ut hur jag tror de känner.
Mycket väl skrivet! Håller med till fullo!
Jo att kvinnor generellt har en väldigt dålig förståelse för männens situation tycker jag man ofta känner av. Inte minst i kommentarsdebatter som ibland uppstår här. Samtidigt näst intill kräver samma kvinnor att jag som man ska ha en väldigt djup förståelse för kvinnors situation, vilket jag tycker är en märklig kombination!
Många kvinnor som är aktiva inom “kvinnorörelsen” reagerar även så aggressivt när jag som man pratar om mansfrågor och mäns situation, precis som om de vill tysta detta och inte har det minsta intresse för att öka sin förståelse och kunskap kring män och hur vår situation är! Detta är en viktigt bit som faller på kvinnors ansvar, tycker jag – som kan “problematiseras” som det så fint heter numera.
Är inte ovanligt att bli kallad kvinnofientlig av dessa kvinnor, då man står på sig om sitt mansperspektiv i olika frågor…
Hur ska vi komma vidare bort från detta?
Varför är ett mansperspektiv så laddat och hotfullt?
Precis som kvinnor tidigare klassats som “okvinnliga” om de satt karriär före familj och hem, så klassas ju vi män än idag som “omanliga” om vi värdesätter hem, barn och familj mer än karriär, inte minst av kvinnor…
Och att som man bli värdesatt efter både sin kroppsliga, sociala och ekonomiska styrka kan också var tufft.
Jag har själv varit på fester, där kvinnor gått runt och med sina händer måttat in omkretsen hos männens överarmsmuskler – så värdering efter utseende är inte bara något som kvinnor drabbas av.
Och om manliga “magrutor” har väl alla sett att det dyker upp lite var stans…
Och “misslyckas” man så totalt som man, att man blir utslagen av sjukdom eller skada och blir sjukpensionär, ja då hamnar man fullständigt utanför samhället och den social gemenskapen och på något konstigt sett ses ned på, eller kanske snarare behandlas som ickeexisterande (av både kvinnor, män och samhälle). Ofta blir det då skilsmässa, vilket inte sällan leder till att stor del av den sociala umgängeskretsen försvinner, och då står man där väldigt, väldigt ensam, en ensamhet som är fruktansvärd svår att komma bort ifrån bara just för ens manliga könstillhörighet!
Det svarta hålet av ensamhet, som du så bra uttrycker det Pelle B!
Att bli utslagen så och inte kunna prestera längre är ju det ultimata misslyckandet som man (oavsett vad man själv tycker)!
Jag är så trött på att tillskrivas att jag som man har maktfördelar eller har makt som en del av min könstillhörighet, bara för att en liten minoritet män har (haft) den dominerande makten!
JAG har aldrig känt av någon makt (i samhället eller mot kvinnor)! Däremot har jag tydligt känt av kvinnors mer generella makt inom hem-, relations- och familjesfären (och även delvis inom privatekonomin)!
Varför ska jag så ofta skrivas på näsan om mäns makt? Är det någon form av radikalfeminismstrategi?
Precis som Pelle B har jag heller ingen ambition eller strävan att motarbeta kvinnor eller en sund kvinnorörelse, däremot vissa osunda avarter inom kvinnorörelsen!
Jag hoppas att den sunda delen av kvinnorörelsen får förmåga att öppna upp inför att få mer förståelsen för och intresse av att lära känna mäns situation och förutsättningar, samt kan ta och se den spirande mansrörelsen som en sund god kraft i samhället också!
Sedan det här ständiga osynliggörande av oss män, både för det som drabbar oss och det som är till fördel för oss, som förekommer överallt i massmedia, samhället, etc.
Som jag såg idag (om skottlossning mot politikern igår i USA) där en kvinna som rykte till sig pojkens pistolmagasin hyllas som hjälte, medan de två män som dessförinnan brottade ned den pistolbeväpnade pojken bara nämns lite tyst i förbifarten:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8387599.ab
Var det då inte de två männen som brottade ned pistolmannen som var de verkliga hjältarna?
Eller det här ständiga generella skuldbeläggandet av män, vilket blir en sorts negativ psykisk maktutövning mot oss… Som även där idag igen om att t.ex. pojkars påstådda “antipluggkultur” i skolan och deras ovilja att prestera:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/konsroller-begransning-i-skolan_5854201.svd
(Av ordföranden Anna Ekström i delegationen för jämställdhet i skolan, DEJA)
Jag tycker det är bra att du Pelle B lyfter fram detta och trycker på att kvinnor ännu inte fått chansen att öka sin förståelse och insikt kring männens situation och förutsättningar i samhället, samt som sagt att vi ärvt denna situationen som är idag – är inte vi män som personligt varit med och skapat den.
Så jag gör tummen upp för ditt inlägg här, Pelle!
Bra igen, Pelle..har inget att tillägga.
Tummen upp för ett mycket bra inlägg!
Precis på pricken beskrivet! Männen idag har ju inte heller bett om att få födas in i detta genussystem – men de måste leva upp till det pga förväntningar från BÅDE män och kvinnor. Kvinnor är med och håller upp patriarkatet precis lika mycket som männen. Tänk att ngn äntligen vågade säga det!
Maria Algotsson. Om nu både män och kvinnor är gemensamt ansvariga för att uppehålla något varför kalla det för ett patriarkat? Patriarkatet är en saga feminister berättar för att kunna fortsätta beskylla män för allt, det finns inte. Jag vill verkligen inte tala för Pelle här men jag är ganska säker på att hans inlägg inte menade att säga något om patriarkatet alls.
Ja, det finns väl inget att säga emot angående detta. Men det är ju inte heller något nytt utan också vad man efterlyst inom genusforskningen länge nu – ett större engagemang från män som kan arbeta med det manliga perspektivet och dom manliga frågorna!
En applåd!
Bra! Stort tack för detta inlägg.
[...] This post was mentioned on Twitter by Gustav Almestad, Elin Grelsson, Hanna Fridén, Medborgare X and others. Medborgare X said: Thumbs up @pellebilling! http://j.mp/e02Ddi #prataomdet [...]
Det bästa jag läst på riktigt länge!
Klockrent!
Jag tycker det är fint och en rättighet, att män kan snacka ihop sig, om hur de känner sig diskriminerade eller tyngda på olika sätt.
Samtidigt ställer du frågor om hur det känns, att uppfattas på vissa sätt när man går emot vissa människors uppfattning, såsom att ta karriären före familjebildning, att i det sista bemötas som okvinnlig. Eller vice versa att vissa män väljer att hellre måna om familj istället för sina utbildnings- och karriärmöjligheter. Och därmed ses som omanlig.
Kan bara lägga till att den känslan sitter i huvudet på en själv. Vill någon följa fördomar och normer på hur en man eller kvinna ska eller bör bete sig inom vissa samhällsgrupper. Låt dem få den möjligheten. Det är ändå vi själva, som bestämmer och tillåter oss att bli nedtryckta eller påverkade av någras uppfattning.
Frågan är istället hur långt i livet skulle någon människa komma både fysiskt och mentalt, om de hela tiden tänkte på hur andra kan tänkas se eller uppfatta en själv? Varför inte inse att vi inte kan dra en generell könsgräns på hur vi är skapade som personligheter. Vi är alla unika individer med olika drömmar, mål och förflutna. Tänk vad enklare allt vore, för alla typer av rörelser, om vi tog bort könstänket! Låt alla välja sitt eget liv istället.
Beträffande människors förmåga till empati är jag mer av den uppfattningen, att den finns hos de flesta friska människor vare sig det funnits en mans- eller kvinnorörelse.
Sedan vet jag många kvinnor, som både skulle och har försvarat samt skyddat sin familj lika mycket som en man när det kommer till akutsituationer. Så är inte även det en myt som kan suddas ut lite?
Sansat och bra om hur könroller påverkar både män och kvinnor. Annars är dina anhängare till en stor del personer som ger uttryck för “Det är väl bara att strunta i vad folk förväntar sig”, men du sätter fingret på att det kanske inte är så enkelt.
Pelle!
Väldigt bra skrivet!
Bra formulerat; att komma bort ifrån det tyvärr alltför vanliga tänket;
“jag har rätt och du fel”
Vi är allas våra medmänniskor.
@Lotta håller inte alltid med dig, men just i det här:
“Tänk vad enklare allt vore, för alla typer av rörelser, om vi tog bort könstänket! Låt alla välja sitt eget liv istället.” Så rätt.
Men när du skriver:
“Kan bara lägga till att den känslan sitter i huvudet på en själv. Vill någon följa fördomar och normer på hur en man eller kvinna ska eller bör bete sig inom vissa samhällsgrupper. Låt dem få den möjligheten. Det är ändå vi själva, som bestämmer och tillåter oss att bli nedtryckta eller påverkade av någras uppfattning.”
Även om fördomarna i många fall sitter i ens eget huuvud så kan man även bemötas av omvärlden på ett visst sätt om man går emot rollen. Till exempel har jag bemötts av vissa kvinnor som en väldig konstig mamma som lämnade det lilla barnet ensam hos pappan efter 6 månader. I mitt yrkesval var det då inte så många kvinnor, och väldigt få som hade denna uppfattningen så det var lätt att skaka av sig detta. Hade jag däremot jobbat på ett ställe där flera haft dessa åsikter hade det kanske varit svårare att stå fast. Kanske hade jag tvivlat på mig själv, eller valt den lättare vägen att flyta med strömmen. Det är svårt att spekulera. För en stark människa med bra självkänsla kan det vara svårt att förstå hur det fungerar för någon som kanske inte är lika stark i sig själv.
Det gäller naturligtvis även män. Jag har svårt att tro att det är väldigt lätt för en svag man inom någon sorts machokultur att diskutera matlagning, medan det för en man som är trygg i sin manlighet inte ser det som det minsta konstigt.
Minnia, när män i genusvetenskapliga sammanhang tipsat om saker som handlar om män, manlighet och mäns situation har dom blivit anklagade för att förstöra och spamma. Jag är ledsen men genusvetenskapen har i dagsläget inget som helst utrymme för män som vill prata om manlighet utifrån ett annat perspektiv än som förövare. Detta visas gång på gång genom uttalanden av ledande genusforskare vid våra universitet. Om det ska ges utrymme för män och manlighet så behöver genusvetenskapen göra upp med sin radikalfeministiska och mansfientliga agenda först. Många genusforskare verkar faktiskt väldigt fientligt inställda till tex Pelle, så att detta är något dom velat se är tyvärr en lögn, eller så har dom som anser att män och manlighet är mer än våld hållit sig väl gömda.
Roligt att både feminister och antifeminister applåderar, tvärt emot vad Billing hade förväntat sig.
Bra skrivet.
Några av kommentarerna får mig att bli sådär trött, men texten var bra.
//JJ
@Lottaonline skrev (17.):
“Kan bara lägga till att den känslan sitter i huvudet på en själv. Vill någon följa fördomar och normer på hur en man eller kvinna ska eller bör bete sig inom vissa samhällsgrupper. Låt dem få den möjligheten. Det är ändå vi själva, som bestämmer och tillåter oss att bli nedtryckta eller påverkade av någras uppfattning.”
Håller inte alls med dig där! (Även om det också är en viktig faktor.)
Även om jag är stark och inte följer någon könsstereotyp och inte låter mig mentalt / tankemässigt bli nedtryckt, så riskerar jag ju ändå att bli socialt isolerad om jag lever för avvikande!
Oavsett hur bra jag hanterar det i mitt huvud, i mina tankar, så påverkar ju inte det omgivningens praktiska agerande i form att kunna ha möjlighet till en social sund gemenskap.
Det handlar inte bara om att “tänka på hur andra kan tänkas se eller uppfatta en själv?”, för om jag hanterar den biten bra, sunt och kraftfull så påverkas jag ju ändå av andras sociala beteende mot mig! Dvs om jag blir inkluderad eller exkluderad socialt har ju mycket att göra hur andra rent praktiskt reagerar / agerar på någons avvikande sätt ifrån den gängse normen!
Tänk om livet var så “enkelt” att det bara berodde på hur jag hanterar det i mitt huvudet och det i övrigt inte fanns något beroende av omgivningen…
Du har uppenbarligen inte själv provat på hur det är att inte leva sitt liv mainstream och känna på hur mycket det påverkar andra människors agerande (eller frånvaro av) mot en, hur lätt man blir exkluderad från gemenskap…
I alla fall är det så för män, men har svårt att tro att det inte skulle vara liknande för kvinnor…
[...] Billing har skrivit ett bra inlägg om hur könsroller påverkar män, och om hur mansrollen har hindrat män att engagera sig i [...]
Mycket bra formulerat Pelle. Du satte ord på vad jag själv har tänkt och känt i flera år utan att riktigt få till det. Det jag däremot har skrivit många gånger tidigare i olika debatter är just det du nämner om skillnaden mellan vad vi män vet om kvinnors situation och motsatsen.
Jag vill nämligen hävda att vi män som framförallt är födda under 70-talet och framåt under hela våra liv har matats sönder och samman med feminismen och beskrivningen av hur kvinnor har det på olika sätt.
Däremot har kvinnor inte alls har fått höra och lära sig hur det är att vara man. Något som jag anser är orsaken till att det florerar så många felaktiga uppfattningar, generaliseringar och fördomar om män bland många kvinnor. Och inte minst då bland feminister.
Jag beskyller egentligen ingen för detta eftersom vi män själva måste lära oss öppna munnen och berätta hur det är istället för att bita ihop och vara manligt tysta. Denna blogg, och andras, känns tack och lov som en start på detta. Det vill säga att vi män på allvar börjar tala om oss själva, hur vi mår och hur vi uppfattar livet och vår egen könsroll.
Välformulerat, sansat och intressant. Tack!
Bra skrivet
Tänkvärt, men själv känner jag inte igen mig i generaliseringarna och det är samma reaktion jag har när jag läser kvinnor som formulerar generaliseringar om sitt kön. Men hur skulle det kunna vara annorlunda när man försöker generalisera om hälften av mänskligheten.
@ Johan G
Själv känner jag igen mig i stora drag, och det räcker mer än väl. Och det jag känner igen är kravet som finns på mig som man att inte visa svaghet, att inte vara öppet känslosam, att prestera och leverera, att skapa framgång och trygghet för mig själv och min omgivning, och i värsta fall vara beredd att riskera min hälsa i en farlig situation.
Ovanstående har i alla fall jag upplevt oräkneliga gånger under mitt liv. Men jag tror ibland att många män inte tänker på det själva eftersom de är så vana vid att inte reflektera över sin egen könsroll.
Exempel 1: Jag vet inte hur många gånger jag har sett kvinnliga kollegor, och till och med högt uppsatta kvinnliga chefer gråta. Jag har däremot aldrig någonsin sett en man gråta på jobbet. Aldrig. Könsrollen säger: riktiga män visar inte känslor inför andra. Det gör bara svaga män.
Exempel 2: Jag vet flera kvinnliga kollegor, och till och med en och annan kvinnlig chef, som plötsligt i karriären sagt att hon nu vill fokusera om och tänka mer på familjen och därefter börjat jobba deltid. Jag har hitintills inte en enda gång träffat en man som frivilligt gått ner i arbetstid, och sannerligen aldrig en manlig chef. Könsrollen säger: riktiga män prioriterar sina jobb, att prestera och att dra in pengar till familjen.
Exempel 3: Jag och ett kompisgäng med ungefär lika många kvinnor och män gick på stan en kväll för några år sedan. Vi skulle på krogen. På vägen mötte vi några unga killar som slog sönder flaskor. Kvinnorna i gruppen började käfta med killarna som då vände sin aggressivitet mot oss. När det hände sprang kvinnorna in bakom oss män och förväntade sig att vi skulle ta smällen . Självklart fick vi göra det. Den man som i det läget hade backat undan hade förmodligen förskjutits ur gruppen för evigt. Könsrollen säger: riktiga män bangar inte. Riktiga män försvara kvinnor.
Exempel 4: För några år sedan när jag var på resa med en stor grupp kvinnliga kollegor fastnade en ölburk i tunnelbanevagnens dörr så den inte gick igen. Dörren pumpade fram och tillbaka och tåget blev stående på perrongen. När det hände tittade samtliga mina kvinnliga kollegor uppmanande på mig, varav ett par sa: Jocke, du fixar väl det? Det blev alltså jag, som inte ens satt närmst, som fick försöka bända loss ölburken medan dörrarna slog igen som en gigantisk råttfälla gång på gång. Könsrollen säger: män fixar problem som är skitiga och farliga.
Ja, det var några av mina erfarenheter. Jag skulle göra listan gigantiskt lång…
Jag tror många kvinnor idag inte har den blekaste aning om vad det innebär att vara man. Det är därför det är viktigt att vi börjar – på vårt sätt, och feminismen är inte någon bra utgångspunkt då idéer som könsmaktsordningen i princip gör det omöjligt att ens ta upp de nackdelar som ingår i den traditionellt manliga könsrollen. Din avslutning är fantastisk – förståelse och empati – inte könskrig. Mycket bra!
http://mattematiksblogg.blogspot.com/2011/01/om-kvinnors-oforstaelse-for-man.html
Tack Pelle. Detta var suveränt och jag som klassisk och borgelig feminist säger bara: äntligen. Jag har väntat på att killarna ska börja ta sin egen kamp på allvar sen 90-talet. Men det verkade behövas en vända ner i det radikalfeministiska träsket innan vi hittade dit.
Jag hoppas att vi tillsammans kan vända den feministiska skutan. Vi tjejer till en individbaserad liberal feminism och ni killar till en öppen diskussion om mäns och pojkars förutsättningar. Självklart är det de allra flesta svenskars önskan att samma lagar och regler ska gälla för varje individ i landet- oavsett kön. Det finns möjlighet att jobba åt rätt håll nu och du är en viktig kraft i det arbetet!
Tack för din klarsyn och försiktig optimism.
@Jocke.
Visst kan du ha rätt. Jag sa inte att jag inte kände igen generaliseringarna som sådana, betoningen var på att jag inte kände igen mig själv i dem, jag har aldrig upplevt mig begränsad i dem och därför inte kan bedöma dem på en flytande skala mellan allmängiltighet och kliché.
Jag har aldrig känt behov att gråta på jobbet och det beror delvis på att jag sällan haft anledning men naturligtvis är jag också påverkad av den förväntade mansrollen. Jag har antagligen formats men jag har inte känt mig begränsad.
Att gå ner i arbetstid har jag seriöst funderat på och även föreslagit en arbetsgivare under konjunktursvacka.
Angående ölincidenten så håller jag med dig om förväntningarna, men jag skulle agera ungefär som förväntat genom driften att jag ställa upp för vänner snarare än känslan att beskydda kvinnor.
Det jag är ute efter är att det är en sak att vara medveten om vad som är norm och en annan sak att bedömma konsekvenserna av att bryta mot dem.
(jfr: Heterosexualitet tex kommer alltid att vara norm genom att det kommer vara vanligast av biologiska skäl, och man därför förutsätter det. Däremot så kommer förhoppningsvis konsekvensen att bryta mot normen bli mindre och mindre.)
@MoaLinn
Problemet är feminism, ärligt talat vilken man vill säga sig vara feminist? Skrota feminismen och börja jobba för verklig jämställdhet mellan könen. Feminism eller maskulinism skapar bara olika grupperingar. Jag skulle definitivt inte kunna känna mig som en man och vara feminist, skulle känna mig som en fjolla.
@barfota
För mig är inte problemet feminism. Som jag ser det så är problemet BARA feminism. Det som Pelle så väl beskriver här. Det behövs de som lyfter kvinnors specifika problem och de som lyfter mäns. Det behövs dialog och respekt däremellan. Vad som ska vara jämställt är däremot det politiska arbetet och definitivt lagstiftning och rättstillämpning.
Du behöver inte alls kalla dig feminist. Jag får göra så om jag vill. Den friheten kan vi gott få ha. Och jag för min del ställer gärna upp på att kalla mig mansrättskämpe. Mäns rättigheter är oerhört viktiga för mig!
I stort sett bra skrivet, Pelle.
Jag håller dock inte med om att kvinnorörelsen inte ska motarbetas. Lite beroende på vad som menas med “kvinnorörelsen”, förstås.
Jag vill definitivt inte stödja den normativa radikalfeminism vars mål är att likforma alla individer utifrån en radikalfeministisk idealmall. Den typen av individfientliga, kollektivistiska och anti-frihetliga kvinnorörelser ska definitivt motarbetas å det grövsta!
Du får guld, Pelle Billing!
@MoaLinn
Som jag ser det så är problemet att man skall stoppas in i ett fack, vilket som är lika illa. Det skall inte behövas kvinno eller manskämpar, feminister eller maskulinister öht. Naturligtvis så kan jag inte ställa upp under feminismens eller maskulinismens flagg och vifta bort det genom att kalla det med ett annat namn, det vore bedrägligt och falskt. Jag ställer upp till 100% för samma rättigheter, skyldigheter, möjligheter och likställdhet inför lagen utan särbehandlingar. Släng alla grupperingar och stämplar överbord och börja jobba för verklig jämställdhet mellan båda könen så har ni en trogen supporter här.
“Vi lovar att fortsätta jobba på vår empati för er, och hoppas ni att ni vill göra samma sak för oss.”
Det funkar väl inte?
Feminism och kvinnorörelsen handlar om mäns skyldigheter och kvinnors rättigheter. Allt som eventuellt handlar om kvinnors skyldigheter eller mäns rättigheter ligger utanför huvudfåran och har svagt eller inget stöd inom feminismen och kvinnorörelsen.
En mansrörelses huvudfåra måste på samma sätt vara kvinnors skyldigheter och mäns rättigheter.
Jag tror inte att det finns så himla många frågor där det verkligen finns en win-win som gynnar båda parter i intressekonflikten.
Gunnar@ Jag tror att du målar upp, att effekten av att leva det liv du vill, om den bryter mot strömmen du har omkring dig, skulle bli otroligt extrem. Jag tror mer att det skulle kunna ge dig respekt, att följa den väg du vill! Med högsta sannolikhet skulle du säkert hitta flera bundsförvanter på vägen. Skulle du bli utstött socialt om du avvek, så visar det ju ändå att de människorna inte är några att ha i din närhet.
Tror även att risken för att bli mer utstött är större i mindre bygder än i större städer. Jag tror inte att en man i en större stad någonsin skulle bli utstött av att dra barnvagn. Eller vara hemma med barnen en period. Inte heller en kvinna som är företagare. Eller en kvinna som utför ett yrke som inte är ett ”kvinnoyrke”. Och viceversa.
Självklart kan det kanske kännas tyngre att bryta en sådan norm på platser, där det inte är lika vanligt förekommande och med en mindre total grupp av likasinnade. Jag har heller aldrig påstått att något skulle vara superenkelt. Det mesta går ju ändå att träna upp. Jag har absolut inte alltid följt normen i samhället. Och visst kan och har jag starkt känt av missnöje omkring mig från vissa håll. Kan inte säga att upplevelsen varit gemytlig. Ibland kan det ju även handla om andras avund, att utföra något de inte själva vågar. Tror ändå att vi måste lära oss att kasta av oss de känslorna.
Trollan@ Ja jag tror att det skulle bespara en massa energi och bråk att sluta tänka kön och inse att vi är olika individer. Kanske var jag otydlig när jag tog upp känslan hos sig själv i brytningar av normer.
Jag menade att det visst finns och alltid kommer finnas folk, som tittar snett, om du inte gör exakt som de själva har gjort tidigare. Eller kanske som deras mammor eller pappor alltid gjorde.
Visst är inte alla lika starka och upplevelsen av att bli utstött kan då ju variera. Styrkan varierar ju i livet. Kanske har jag blivit lite mer tilltufsad och därmed härdad. Samtidigt är det ju inte omöjligt att träna upp självkänsla och jobba med sig själv.
Att tala om att män fått “lära sig känna empati för kvinnor” leder tyvärr helt fel, det har inte varit empatin som varit problemet. Det är inte så att mäns empati varit något fel på, däremot drabbas vi olika av samhället och vi uppfattar det vi drabbas av olika bl.a. på grund av hur vi har fått lära oss att hantera problemen. Det som har hänt genom kvinnorörelsen är att män tvingats både lära sig hur kvinnor drabbas i samhället och tvingats acceptera hur kvinnor uppfattar detta, det omvända är det som förhoppningsvis kommer i framtiden även om det just nu ser mörkt ut på den fronten.
Det finns ingen rätt empati eller rätt sätt att uppfatta de olika svårigheter man drabbas av. Feminismen utgår från det kvinnliga perspektivet och förutsätter att det är det rätta i alla lägen, både i form av vilka problem man kan drabbas av genom könsroller mm. och hur dessa ska uppfattas. I förlängningen innebär det perspektivet även att de problem som huvudsakligen drabbar män inte betraktas som speciellt viktiga eftersom de inte uppfattas så av kvinnor.
I övrigt bra skrivet!
Tänkvärt skrivet! Jag är både kvinna och kallar mig feminist, men är för den skull inte ointresserad av de problem som drabbar män, ofta till följd av de könsnormer vi gemensamt skapar. Jag ser i många fall ingen motsättning i att jobba med mans- och kvinnofrågor (ett samhälle där män mår dåligt är för den delen knappast ett bra samhälle för kvinnor heller), men precis som du säger kan inte samma personer göra allt samtidigt. I de feministiska kretsar jag rör mig i vet jag att de flesta resonerar ungefär på samma sätt och här tror jag att det är viktigt att skilja på radikalfeminism (där förståelsen är mindre) och andra feministika inriktningar, mer fokuserade på ett reellt jämställdhetsarbete.
Tack för ett bra inlägg!
Jag sällar mig till berömmet! Du sammanfattar din ståndpunkt väl.
Ja, instämmer. Fantastiskt bra text, Pelle!
Lottaonline:
“Tror även att risken för att bli mer utstött är större i mindre bygder än i större städer. Jag tror inte att en man i en större stad någonsin skulle bli utstött av att dra barnvagn. Eller vara hemma med barnen en period.”
Vad är att vara utstött?
Med jämna mellanrum får personer som Eva Sternberg och Annica Dahlström gå ut i riksmedier och påstå att pappor är direkt farliga för sina barn. Att de utsöndrar dofter och har röster som “skrämmer barn”. Osv.
Tror du att det är avgörande om man bor på landsbygden eller i storstaden, när den här typen av propaganda förs ut genom SVT och TV4?
Konstnärsbaren@
Förstod att någon skulle ta det personligt för att jag använde ordet ”storstad”. Faktum är att avviker du i en storstad mot en norm, så lär inte det uppröra nämnvärt i jämförelse med en mindre by, med följd av du socialt lättare blir utstött. Eller om du lättare förstår ordet utfryst!? Det av den enkla anledningen att i mindre städer vet ofta alla vem alla är och vad det gör.
Nu svarade jag på Gunnars kommentar, så om du läser den kanske den ramlar ner ett mynt vad benämningen ”utstött” kommer in!
Har inte hört kommentarerna från Eva Sternberg eller Annica Dahlström. Utgår dock från att människor. Likaså kvinnor är så pass intelligenta att de inte köper allt som skrivs i media, eller uttalas trots att det är från någon i TV!!
Läste en manlig kommentar tidigare hos Per Ström, om att det fanns för många livmödrar i världen och att det var dags att göra sig av med några. Ändå! Är jag av den förhoppningen att intelligenta män inte köper den propagandan!
If someone identifies as a feminist, does that raise or lower your opinion of them? It lowers my opinion.
Jag svarade på ovanstående fråga på ett socialt nätverk. Eftersom feminism är så olika i olika länder och för olika människor så kände jag mig tvungen att förklara mig. Feminism i sig är ett fullständigt värdelöst ord eftersom det finns så många radikalt olika typer av feminism. Olika personer har helt olika definition på vad feminism är, därför borde ordet skrotas och ersättas med något som bättre beskriver vilka generella åsikter som ingår i begreppet. Jag tror att det utanför Sverige är få som bekänner sig till samma feminism som Eva Lundgren, Clas Borgström, Maragareta Winberg, Gudrun Schyman mfl står för. Faktum är att jag tror att väldigt få svenskar har den synen. Det som är märkligt är att det är deras feminism som är den som hörs och syns och som påverkar samhället. Nedan var min ganska dåliga förklaring till mitt svar, men jag tror ändå att många svenska män kan känna igen sig. Det är inte speciellt upplyftande att konsekvent bli skuldbelagd för något man inte känner sig ha något som helst ansvar för.
Well, that depends. If that someone(regardless of gender) is from Sweden, I would run as fast as I could(to get away). Anyway, feminism is not the same all around the world and for many (not swedish people) it in fact stands for equality, the right to equal oportunities, the right to your own body, the right to vote etc. For me , if a swede call him/her-self a feminist it’s the same as someone bragging about being a racist. In sweden, feminism is about ignorance, lies, stupidity, unfairness, a corrupt justice system, a society where our highest politicians,lawyers and other officials can say things like “swedish men are like animals”, “Swedish men are talibans”, “Males as a group have a debt to pay …
Genusvetenskap berör ofta mäns villkor och könsroll. Mansforskning är ett ämne på stark frammarch. Här i Sverige har vi bland annat Thomas Johansson vars böcker jag rekommenderar varmt. Läs också mansforskningsklassikern Maskuliniteter av RW Connell som berör många av sakerna som tas upp i detta inlägg. Mansforskning är det mest intressanta jag läst inom genusvetenskap. Vi är många genusvetare som har det som hjärteområde.
Lottaonline:
Kan du inte hålla med om att det är en viss skillnad mellan några kommentatorer på en blogg – och två personer som flitigt används av rikstäckande TV för att föra ut åsikter…?
Du gör ingen skillnad, tvärtom jämför du dessa som uttryck för tokigheter (vilket i båda fallen givetvis stämmer). Men du väljer att inte se skillnaden i formatet – och det är detta som är bekymmersamt.
Elin:
Mansforskning med utgångsläge i politisk feminism är inte bara snedvriden, felaktig och ideologiskt färgad – den har ingenting med ett seriöst engagemang om mansfrågor att göra.
Det här kommer att bli tydligare framöver.