Idag tänker jag analysera en text skriven av Elin Grelsson, bloggare och feminist. Även om jag kommer att vara relativt kritisk mot texten vill jag poängtera att jag inte har något emot just Elin Grelsson. Hon är betydligt bättre än de gängse mediafeministerna, och tar ibland männens perspektiv i sina texter. Att jag ändå känner mig manad att använda en av hennes texter som underlag för kritisk analys är mer än något annat ett tecken på hur djupt vissa föreställningar går i det svenska samhället, utan att man kontrollerar om dessa föreställningar verkligen stämmer – och ännu viktigare – om de ger hela bilden av vad som pågår.

Efter denna något långrandiga men viktiga introduktion så kommer här mina kommentarer på texten.

Vi är fortfarande en smula besatta av dessa Fina Män och lika ofta är de Fina Männen minst lika besatta av att påtala sin egen finhet. De avvärjande tweets av typen ”så bra att jag inte känner igen mig” och ”jag har minsann aldrig gjort något sådant här” i samband med att #prataomdet exploderade på Twitter bevisade återigen hur stark normen är kring Fina Killen.

Om något så bevisar dessa avvärjande tweets hur skuld- och skambelagda unga svenska män är idag, och att de går in i försvarsställning utan att någon ens behöver anklaga dem på individuell nivå. Efter att ha växt upp i Sverige sitter det i ryggmärgen att de är medskyldiga till de övergrepp som en minoritet av män begår mot kvinnor. Ungefär som att den genomsnittliga muslimen anses medskydlig till islamismen och terrordåd, men sedan kan få göra avbön genom att vara en Fredlig Muslim.

Fortfarande påpekar ohyggligt många att det minsann är skillnad på feminism och jämställdhet. Huruvida det innebär att den historia av strukturellt förtryck mot kvinnor också är någonting vi kan lägga bakom oss när vi skiter i det där jobbiga feminism-begreppet är ingenting som jag riktigt har förstått, men med tanke på att den är en alltjämt levande historia som återupprepar sig själv i allehanda obehaglig statistik runt om på jorden verkar det minst sagt som ett skygglappstänkande.

Nej, att släppa taget om feminismen till förmån för jämställdheten handlar inte om att man ska glömma eller osynliggöra problemen med den kvinnliga könsrollen, varken historiskt sett eller i nutid. Däremot handlar det om att man tar mansfrågor och den manliga könsrollens problem på precis lika stort allvar, och att man läser in sig lika väl på denna statistik och forskning. Det handlar även om att man förstår könsrollernas oundviklighet i historisk tid (men inte i modern tid), och därmed avstår från kollektivt skuldbeläggande av både män och kvinnor för att vi ärvde de könsroller vi ärvde.

Att tycka att mediafeminister på 2000-talet ter sig en aning gnälliga är en sak, att börja sucka över offermentalitet i tid och otid är samma typ av historielöshet som att anse att det helt plötsligt ska heta ekvivalism för att män i västvärlden känner sig missgynnade efter årtusenden av obestridlig makt.

Mediafeminister på 2000-talet är inte gnälliga. De sysslar påfallande ofta med urskiljningslösa attacker mot män som grupp, vilket leder till de uttryck för reflexmässig skuld och skam hos unga svenska män som noterades ovan. Dessutom kan man inte förenkla en könsmaktanalys och hävda att en sådan bara innefattar mäns makt. Män har i genomsnitt haft mer politisk och ekonomisk makt, men kvinnor har i genomsnitt haft mer överlevnadsmakt och relationsmakt (om de två senare begreppens definition och sammanhang är okända så fråga mig gärna i kommentarerna).

Feminismen är traditionellt en rörelse för kvinnors rättigheter, men att därigenom inte kunna se hur män också har massor att vinna på normers och könsrollers uppluckring och större frihet för individer faller under den gamla debattklassikern Inte kunna hålla två saker i huvudet på samma gång.

Om feminismen traditionellt sett är en rörelse för kvinnors rättigheter varför kan den inte få förbli det? Varför måste den även ta på sig att vara en rörelse för normers och könsrollers upplösning? Det senare låter som en radikalt annorlunda rörelse, som inte nödvändigtvis är mer knuten till kvinnors rättigheter än till mäns rättigheter. Eller ska kvinnor och/eller feminismen ha tolkningsföreträde inom alla områden som har någon anknytning till kön och jämställdhet?

För övrigt handlar väl större frihet för individer inte bara om ”normers och könsrollers upplösning”, utan om att kunna välja helt fritt vad gäller könsroller och normer. Dvs att man får luckra upp dem precis så mycket eller lite som man vill, och att man även får reversera dem helt eller delvis – om det är detta man vill. Att ersätta en gammal norm om stela könsroller med en ny norm om uppluckrade könsroller är knappast frihet – det är mästrande förtäckt i frihetligt språk.

Exempelvis skulle alla daddy-bloggare, som spyr skit över kvinnors förfördelning rörande vårdnad av barn, börja se det som ett tecken på ojämställdhet istället för bevis på kvinnors makt.

Betyder detta att kvinnor ska sluta se den manliga övervikten i bolagsstyrelser som ett bevis på manlig makt, och istället se det som ett tecken på ojämställdhet? Eller betyder det helt sonika att män ska lära sig veta hut och sluta prata om kvinnlig makt, medan det är OK för kvinnor att prata om manlig makt? Att språket formar vår uppfattning om verkligheten trodde jag var en central insikt inom feminismen…

Allt görs till en könad dragkamp av offerstatus och förtryck och mitt i allt står media och älskar rubriker om vilket kön som egentligen har det jobbigast och vi ska tycka mest synd om.

De senaste 20 åren har medias rubriker handlat om hur synd det är om kvinnor, inte hur synd det är om män eller om vilket kön det egentligen är mest synd om. Själv har jag inget behov av att se rubriker om att det är mest synd om män, men låt oss avhålla oss från direkta felaktigheter.

Vad är då lärdomen av denna analys? Att feminismen alltid har fel? Nej. Feminismen har ibland rätt och ibland fel, precis som de flesta politiska ideologier. Poängen är att feminismen inte kan göra anspråk på att vara liktydig med jämställdhet eller vara enda vägen till jämställdhet, då den inte på något sätt är heltäckande. Den har legitimitet som en röst i jämställdhetsdebatten, men inte som övergripande kontext för hela jämställdhetsdebatten.