Kjöller fortsätter sitt viktiga korståg

17 januari 2011, av Pelle Billing

Förra veckan tog Hanne Kjöller bladet från mun och bad om ett visst mått av rationalitet och ”leva som man lär” i jämställdhetsdebatten:

Kvinnor är alltså inte bara offer i den vänsterfeministiska tolkningen. De är också totalt ologiska. De beskriver kärnfamiljen som ett helvete, men gifter sig i vit klänning lik förbaskat.

Är inte det att ta sina egna feministiska ståndpunkter på ungefär lika stort allvar som en vegan i minkpäls.

Dock kunde inte Katarina Wennstam acceptera denna uppmaning till rationalitet, eller Kjöllers sakliga kritik mot Maria Svelands sätt att resonera. Wennstam gjorde då det enda man kan göra när man saknar argument:

  • Hon gick till attack mot Kjöller som person istället för Kjöllers idéer.
  • Hon ljög om vad Kjöller skrivit och kritiserade sedan dessa halmgubbar.

Idag exponerar Kjöller dessa taktiker från Wennstam på ett närmast pinsamt tydligt vis:

Min person och mina avsikter misstänkliggörs, förlöjligas och förminskas. Se där ännu ett praktexempel på vänsterfeministernas intolerans och härskarteknik. Antingen tycker du som vi eller så är det något fel i huvudet på dig.

Detta med att jag skulle fått Sveland på hjärnan är ett besynnerligt påstående eftersom jag bara skrivit om henne vid ett tidigare tillfälle.

Det jag ifrågasatt är rationaliteten. Om man skriver en bok om hur jävligt det är med barn, om man beskriver barnet som en ockupationsmakt, är det då inte konstigt att man efter ett antal hundra sidor i detta eländesträsk berättar hur man ämnar göra om alltihop en gång till. En ny ockupationsmakt bjuds in, en ny resa mot det mest ”bitterfittebidragande”.

Jag ser kvinnor som handlingskraftiga subjekt, inte som passiva objekt – offer för en rad omständigheter.

Det är detta offerfeminister som Wennstam inte tål.

Hur kan då denna offerfeminism ha uppstått? Och varför tillåts den få så mycket mediautrymme, när det finns feminister som är långt mycket mer kontruktiva och inte ser kvinnor som ständiga och automatiska offer (Petra Östergren, osv)?

Offerfeminismen, som jag ser det, är helt enkelt ett sätt att kunna få fortsätta klaga i all oändlighet, oberoende av hur man själv väljer att leva sitt eget liv. Man sprider en bizarr ideologi att man som vuxen kvinna ska ha rätt att göra sina egna val, utan att hållas ansvarig för sina val. Det som glöms bort är att om man inte hålls ansvarig för sina val, så ser man inte heller hur stor makt man har över sitt eget liv. Därmed känner man sig maktlös och upplever att ens offerfeministiska ideologi är än mer korrekt.

Snacka om en ond cirkel.

Effekten av offerfeminismen är att kvinnor skolas in i ett hopplöshetstänkande (vad du än gör så sitter du fast), och män skolas in i ett skambeläggande (allt som är fel är i förlängningen ditt fel).

Att släppa offerfeminismen är således av högsta prioritet för såväl kvinnor som män, och något som borde kunna ena människor med de mest skilda åsikter i jämställdhetsdebatten. Vi har alla rätt att klaga, samt att peka ut problem i samhället, men att ha klagandet och offerstatusen som ideologisk ledstjärna är något helt annat.

 

Skolan, pojkar och dataspel

17 januari 2011, av Pelle Billing

I detta intressanta TED-föredrag berättar Ali Carr-Chellman om hur dåligt det går för pojkar i skolan, vad anledningen till detta kan vara och vilka lösningar som hon tror på:

Lika viktigt som innehållet i det hon säger är det faktum att hon tar pojkar och pojkars behov på allvar. Hon behöver inte sitta inne med rätt lösning, men bara det att hon sätter fokus på området är fantastiskt viktigt.

Uppdatering: Även David Holman länkar till videon nu, och han har även skrivit en sammanfattning av vissa punkter.

 

Schyman avgår!

14 januari 2011, av Pelle Billing

Gudrun Schyman avgår från partiledarposten i Feministiskt Initiativ.

Dags att leva som man lär och kvotera in en man som partiledare då?

 

Goda och dåliga nyheter

12 januari 2011, av Pelle Billing

Som ni vet rapporteras det i strid ström om olika ”genusnyheter” i media, och här är ett axplock av de mest intressanta på senare tid.

Hanne Kjöller, som själv är feminist och vars åsikter jag ibland kritiserar, gör idag något riktigt modigt i sin krönika. Hon kritiserar Maria Sveland och andra könsmaktsanhängare och ber dem att leva som de lär:

Men konstigast är slutet. För vad gör Sveland efter denna helvetesskildring där vi sida upp och sida ned fått veta hur författaren är ”dränerad på energi av familjehelvetet” och ”full av emotionella skitfläckar”. Hon skaffar sig en unge till!

Kvinnor är alltså inte bara offer i den vänsterfeministiska tolkningen. De är också totalt ologiska. De beskriver kärnfamiljen som ett helvete, men gifter sig i vit klänning lik förbaskat.

Är inte det att ta sina egna feministiska ståndpunkter på ungefär lika stort allvar som en vegan i minkpäls.

Det känns bra att skilda krafter i jämställdhetsdebatten kan enas om att könsmaktsfeminismen inte håller, och att sansade feminister och mansrättsaktivister är de som ska föra debatten vidare.

På Affarsliv.com är man i full färd med att göra antaganden om hur världen fungerar. Man skriver följande:

Dörren är totalstängd för kvinnor som vill nå toppen i Linköpings kommunägda bolag.

Hur vet man detta? Tydligen tar man det faktum att styrelseordföranden och VD i de kommunägda bolagen är män, som intäkt för att det inte går för kvinnor att nå toppen. Men i samma artikel skriver man att nästan en tredjedel av styrelseledamöterna är kvinnor, vilket bevisar att det är fullt möjligt för kvinnor att ta sig in i ”finrummet”. Varför sprida myter som ger kvinnor en känsla av hopplöshet?

Från Finland kommer goda nyheter. Här planerar man att göra det möjligt för män att få det biologiska faderskapet bekräftat, utan moderns medgivande. En ganska självklar reform egentligen, som både är bra för barnet och för pappan. Kanske kan Sverige lära sig av sitt progressiva grannland?

På Uppsala Universitet har man forskat på hur unga män upplever en oplanerad graviditet. Slutsatsen är att unga män oftast känner sig maktlösa eftersom de har svårt att påverka beslutet om abort eller ett fullföljande av graviditeten. Man konstaterar även att ungdomsmottagningarna behöver byggas ut, för att kunna ge dessa unga män ett individuellt stöd, och för att förhindra de självmordstankar och det riskbeteende (alkhol, narkotika) som dessa unga män uppvisar. Själv tänker jag att Ungdomsmottagningarna i allmänhet skulle behöva bli mer anpassade för bägge könen, så att de inte upplevs som ”mottagningar för tjejer och unga kvinnor”.

Unga kvinnor som läser IT kommer att ha möjlighet att delta i DataTjej-konferensen i Uppsala. Tyvärr kommer de att få lära sig ett budskap som inte är konstruktivt:

Bland annat berättar jämställdhetsföreläsaren Lotta Snickare om varför kvinnor som är medvetna om könsmaktsperspektivet lyckas bättre med karriären.

Unga kvinnor behöver lära sig att de bestämmer över sitt eget liv, och att de kan nå långt i karriären om de prioriterar karriären! Att lära dem hur hopplöst det är med alla strukturer, som om vi levde på 1950-talet, är knappast konstruktivt.

David Holman har fått en insändare publicerad i Aftonbladet. David driver frågan om att det ska bli möjligt att starta könssegregerade skolor i Sverige, eftersom han tror att detta skulle vara bra för pojkarna (och flickorna). Vad tycker du? Ämnet är kontroversiellt men värt att diskutera.

I SvD så ger psykologen Madeleine Gauffin Rahme – som är allt annat än neutral i genusfrågor – sin syn på en mamma som bråkar om umgänget. Hennes slutgiltiga råd är att den biologiska pappan (och den irriterade styvmodern som skriver insändaren) ska acceptera den biologiska mammans umgängesobstruktion. Finns det fler brottsliga beteenden som uppmuntras i SvD?

 

Intervjuad av MSNBC

11 januari 2011, av Pelle Billing

För ungefär en vecka sedan blev jag intervjuad av MSNBC, och idag publiceras resultatet. När detta skrivs är storyn på förstasidan på deras World News.

Här är stycket som handlar om mig:

Pelle Billing, a M.D. who lectures and writes on gender and men’s issues, worries that Sweden’s rape and domestic violence laws make it difficult for men to get a fair trial.

He cites a quote by the lawyer for Assange’s accusers, who went to the police for advice before deciding to file charges.

“Women who are assaulted don’t always define it as that,” said lawyer Claes Borgstrom, who is the Swedish Social Democratic Party’s spokesman on gender equality. “It’s a big problem in our society and it can be difficult to assess what has happened if you are not a lawyer.”

“So how is man supposed to know what the boundaries are if the women don’t know?” Billing asks. According to him, feminism in Sweden has stopped being about equal rights and has begun to infringe on men’s rights.

So Billing spends little time worrying whether the case against Assange is the result of U.S. pressure on Sweden and instead focuses on whether Swedish courts uphold the presumption of innocence for men accused of rape and domestic violence.

Billing was excoriated in public for discussing his beliefs and the Assange case on a leading current affairs program.

 

Vad händer när män börjar tala?

10 januari 2011, av Pelle Billing

Detta inlägg riskerar att provocera såväl mina anhängare som mina meningsmotståndare, men det är alltför viktigt för att jag ska avstå från att skriva det. Samtidigt som det kan provocera kommer det förhoppningsvis att klargöra varför jag jobbar med mansfrågor i en värld där de flesta anser att kvinnofrågorna är långt mycket allvarligare.

Till att börja med tänker jag hävda att kvinnorörelsen har varit viktig för män. Ja, givetvis har den varit väldigt viktig för kvinnorna själva, bland annat för att tillskansa sig ”detaljer” såsom rösträtt, likhet inför lagen och rätten att vara myndig på samma villkor som män. Detta inser de flesta. För män däremot har kvinnorörelsen varit viktig för att börja förstå mer om hur det är att vara kvinna.

Hur känns det egentligen att ha sin traditionella identitet i hemmet? Hur känns det att klassas som ”okvinnlig” om man sätter karriären först? Hur känns det att den uppskattning och uppmärksamhet man får i samhället ofta är knuten till ens utseende? Hur känns det att vara fysiskt svagare än den person man lever med (vilket ofta är fallet för straighta kvinnor)? Hur känns det att vara den part som kan bli gravid av ett samlag?

Såväl det personliga som det politiska kring att vara kvinna har legat till grund för en av de större förändringsprocesserna i modern tid, och gjort djupa avtryck i vårt samhälle. Kvinnorörelsen har således varit en form av chockterapi för män när det gäller att lära sig känna empati för kvinnor. Män har fått åka med på denna resa samt följa den på nära håll, vare sig man velat det eller inte. Det finns förvisso många som tycker att kvinnorörelsen har en hel del jobb kvar att göra – och det är en legitim åsikt – men de som förnekar den enorma förändring som skett på kort tid saknar kontakt med sin historia.

Med detta inte sagt att män plötsligt blivit en överempatisk livsform som går och tänker på kvinnofrågor och kvinnors subjektiva verklighet dagen i ända. Men trots allt känner genomsnittsmannen till kvinnors problem på ett sätt som skulle varit otänkbart för bara 50 år sedan. Något har hänt. Männen har fått ökad förståelse för hur det är att vara kvinna, och i den utsträckning det lett till att män idag kan känna större empati för kvinnor än förr, så är det fantastiskt.

Samtidigt finns det en annan sida av myntet.

Det finns ingen stor folkrörelse eller teoribildning som utgår från mäns subjektiva verklighet eller som primärt jobbar med mansfrågor. Förvisso finns det en hel del män som arbetar politiskt och som skriver böcker om sina livsöden (och har så funnits även i historisk tid). Men detta gör de som människor – inte som män. Och det är här mannen som norm går från att vara en fördel till att bli en kvävande nackdel.

En riktig man klagar inte, särskilt inte över att vara man. En riktig man tar hand om kvinnor, inte om andra män. En riktig man samarbetar med andra män, eller leder andra män; han är inte en medmänniska som finns där för andra män. Den manliga normen i sig har länge omöjliggjort för män att starta en mansrörelse, och som en konsekvens har kvinnor inte haft någon chans att få en djupare förståelse för hur män upplever det att vara just män. ”Women Can’t Hear What Men Don’t Say”, som Warren Farrell en gång skrev.

Ett slående exempel på denna dynamik är Ingegerd Wirtbergs avhandling om barnlösa par. I denna kommer hon fram till att kvinnor pratar fritt och öppet om sin upplevelse av denna svåra situation. Männen är däremot tysta. Resultatet blir att männen har en god förståelse för kvinnornas situation, medan kvinnorna har en dålig förståelse för männens situation. Kvinnorna tror sig kunna läsa av i männens ansikte hur de mår, men detta stämmer dåligt med vad männen egentligen känner.

Exakt samma fenomen finns i samtalet om kön, genussystem och jämställdhet. Eftersom kvinnor berättar öppet och fritt om sin upplevelse att vara kvinna, och i förlängningen har skapat en hel kvinnorörelse, så har männen fått lära sig om detta, och har idag åtminstone ett hum om kvinnors svårigheter. Männen å sin sida, berättar inte om svårigheterna med att vara man – eftersom detta är ett tecken på att vara svag och inte klara av det som en man ska klara – och därmed har kvinnor inte fått möjlighet att lära sig om männens subjektiva verklighet eller vilka de viktiga mansfrågorna i förlängningen blir. Att det blivit på det här viset är ingens fel, utan det är bara en naturligt utväxt av de könsroller (eller det genussystem) som vi ärvt.

Hur är det då att vara man, och vilka är de viktiga mansfrågorna? Givetvis krävs det en samling avhandlingar för att ens kunna närma sig ett svar, men jag ska ändå våga mig på att ge er en smak av hur det är. Givetvis kan jag bara tala från min egen upplevelse, men genom att koppla det till samtal jag haft med andra män som vågar vara sårbara, samt dra paralleller till statistik, så kan det ändå få lite mer generell hållbarhet.

Att vara man innebär i grunden att jag ska vara redo att offra min kropp och min hälsa för något utanför mig själv. Vare sig det handlar om att försvara en flickvän, en syster, en son, en dotter, en mamma eller en kompis – så är jag inte en riktig man om jag bangar inför detta. På samma vis ska jag som man vara redo att ta mig an ett farligt yrke för att kunna försörja mina nära och kära, och även här är jag allt annat än en riktig man om jag avstår. När landet råkar i krig ska jag rycka ut till dess försvar, och om jag har någon som helst ryggrad och stake så ställer jag upp på detta.

Att vara man kan vara något som medför respekt, ibland till och med beundran, och är något som man enligt traditionen kan vara stolt över. Men detta gäller bara om du uppfyller förhandskraven. All din respekt, beundran och makt växer ur det faktum att du är en riktig man – en man som är redo att offra livet eller hälsan för sina nära och kära samt för samhället som helhet. Någon måste jobba i gruvor, på oljeplattformar och på våra brandstationer. Huset du bor i ska byggas, vägen du kör på ska repareras, rören du spolar i ska komma på plats och soporna du slänger ska hämtas. Infrastrukturens hjul måste helt enkelt snurra.

Det manliga kollektivets makt har alltid haft den manliga kroppens försumbarhet som grund. Utan denna kroppsliga försumbarhet finns ingen manlig makt. För varje man genom historien som har haft inflytande, finns det en man (eller flera) som dött en alltför tidig död.

Insatserna blir därmed höga när man ska spela det manliga spelet. Om du lyckas, och hamnar på toppen, blir belöningarna stora. Du blir respekterad, du behöver själv inte göra något av de farliga jobben, du får inflytande. Om du misslyckas – lite grann eller mycket – blir livet däremot ett annat. Om du har tur hamnar du i ett yrke som är tungt, utomhus och farligt. Om du har otur slutar du som hemlös, ensam, fängelsekund eller en siffra i självmordsstatistiken. Dessa ”slutstationer” består till 2/3 eller mer av män.

Vad vill vi män då att kvinnor ska förstå? Vi vill att ni ska förstå att hela vårt liv, från den stund vi blir medvetna om det, präglas av att kontinuerligt prestera på en nivå som gör att vi klassas som riktiga män – både av andra män och av er kvinnor. Vi vet att den manliga sfären – denna mytiska sfär som kvinnorörelsens så gärna velat penetrera – bara kommer att serva oss så länge vi presterar som vi ska. Om vi inte kan, orkar eller förmår att hålla oss flytande en period, så skiter den manliga sfären i oss. Vi vet att om vi misslyckas så väntar ett svart hål av ensamhet, hemlöshet, alkoholism, fängelse och en status av persona non grata. Finns det egentligen något jobbigare eller mer pinsamt än en misslyckad man, som från rollen som familjefar halkat ner i ensamhet och alkoholism?

Vi män vill också att ni kvinnor ska förstå att vi har inte valt vår roll mer än att ni har valt er. Vi valde inte att vara dem som jobbade ute på åkern i bondesamhället, eller att vara dem som jagade på stenåldern. Det bara slumpade sig så att vår muskelmassa och vår oförmåga att bli gravida gjorde att dessa uppgifter föll på vår lott. Och därmed lades grunden för vilket kön som skulle jobba i hemmet respektive utanför hemmet.

Vi valde inte heller rollen att vara de försumbara, utan slussades in i den. Tänk dig två byar eller två närliggande kulturer som hamnar i krig (historisk tid). De ena skickar ut kvinnorna i krig och de andra skickar ut männen. Efter kriget har halva armén hos varje by gått under. Vilken av byarna kommer snabbast att återfå sin befolkning; de som har många kvinnor i livet eller de som har många män i livet? Det är inte svårt att förstå varför de kulturer som använt män till farliga uppdrag, och placerat kvinnorna i hemmets trygga vrå, har blivit de framgångsrika kulturerna. Samtidigt innebar detta att männen blev betydligt friare än kvinnorna, och detta i sig lade grunden till kvinnorörelsen.

Så vad handlar då den mansrörelse som håller på att uppstå om? Enligt mig är det egentligen bara två punkter:

  • Mäns egna upplevelser av att vara män (inte människor) behöver synliggöras. Och när man kombinerar dessa upplevelser med statistik och forskning så får man en god översikt om vilka de viktiga mansfrågorna är.
  • Vi män är trötta på att leva i ett samhälle som kontinuerligt antyder att vi bär skulden för könsrollerna och för genussystemet. Vi har fötts in i detta system precis som er kvinnor, och våra tydliga fördelar balanseras upp av våra tydliga nackdelar. Vi vet att vi har haft ekonomisk och politisk makt, men vi har samtidigt haft rejäl brist på överlevnadsmakt och relationsmakt (kontakt med barn, socialt nätverk, osv).

Den mansrörelse jag företräder har ingen ambition eller strävan om att hindra eller hämma kvinnorörelsen. Kvinnofrågor blir inte oviktiga bara för att mansfrågor belyses. Det går att jobba med två parallella spår. Samtidigt kan inte varje individ jobba med alla frågor, och precis som att en del individer jobbar med kvinnofrågor, så är det rätt och rimligt att en del individer jobbar med mansfrågor. På samma vis är det rätt och rimligt att mansfrågorna integreras sida vid sida om kvinnofrågorna i svensk jämställdhetspolitik.

Arbetet med kvinno- och mansfrågor behöver inte heller leda till en polarisering mellan könen, utan det kan leda till en ökad empati, om vi vågar lyssna på varandra.

I förlängningen hoppas jag även, och många andra med mig, att det kan knytas fler band och byggas fler broar mellan (den väletablerade) kvinnorörelsen och den (spirande lilla) mansrörelsen. Kvinnofrågor och mansfrågor hänger ofta ihop, och som många kvinnor redan gett uttryck för de senaste åren går det inte att komma längre om inte männen engagerar sig i könsfrågorna. Nu är männen och mansrörelsen här. Kanske inte på det sätt ni hade hoppats på, men kvinnorörelsen växte ju heller inte fram utifrån männens önskemål. Vi lovar att fortsätta jobba på vår empati för er, och hoppas att ni vill göra samma sak för oss.

 

Nästa träff hos Moderatmännen

06 januari 2011, av Pelle Billing

Här kommer en blänkare från Moderatmännen:

På måndag den 31:a januari kl. 18:30 har Moderatmännen sitt första After work-mingel på Radisson Blu Royal Viking Hotell (lobbybaren i gatuplanet) på Vasagatan 1 i Stockholm. Det vore trevligt om du kommer och förgyller kvällen med din närvaro.

Kom om du kan och ta gärna med dig kompisar som gillar jämställdhet och lika spelregler!

Om något annat politiskt parti startar en liknande sektion så kommer jag att tipsa om deras möten också!

 

Tvångäktenskap drabbar bägge könen

06 januari 2011, av Pelle Billing

Lyssna på denna unga mans berättelse. Förutom att det är viktigt att belysa att bägge könen drabbas av tvångsäktenskap, så berättar han om den mer långsiktiga förlusten av att förlora sin familj, som egentligen är värre än det kortsiktiga fysiska hotet (om man inte blir mördad, som sker i extrema fall):

 

Lag och ordning

05 januari 2011, av Pelle Billing

Sanna Lundell är helt vansinnig. Ja, det är alltså inte något karaktärsomdöme jag kommer med här utan det är hon själv som skriver att en dom gjort henne helt vansinnig.

Domen i fråga handlar om kvinna som knivhuggit en man i bröstet, och sedan dömts till sex månaders fängelse av hovrätten. Det som gör Sanna Lundell vansinnig är att mannen tidigare misshandlat kvinnan, och att kvinnan därför borde ha friats, precis som tingsrätten gjorde.

Sanna Lundells upprördhet när det gäller misshandeln är förståelig. Det är fegt, omoraliskt och olagligt att misshandla sin partner. Däremot kan jag inte förstå att hon är upprörd över domen. Man har inte rätt att försöka döda en annan person för att de misshandlar en. Särskilt inte om misshandeln inte pågår i stunden, vilket var hovrättens bedömning enligt Lundell själv. Självförsvar ska stå i proportion till angreppet, och framför allt ska det utövas under pågående angrepp – inte efteråt för att man är upprörd.

Frågan jag ställer mig är varför vissa mediafeminister och ”proffsfeminister” så ofta vill tänja på lagen? Var skulle samhället hamna om misshandlade kvinnor fick döda sin partner, även när ingen misshandel pågår? Vi har ju en polisstyrka i Sverige, och det man ska göra så fort man får möjlighet om man blivit misshandlad är att ringa polisen – inte sticka kniven i sin partner.

Vårt samhälle vilar på en grund av lag och ordning, där ingen av oss står över det lagen stipulerar. Är detta faktum för torrt och tråkigt för vissa feministiska debattörer? Kanske vill man att det ska bli fritt fram för godtycklighet och subjektivt tyckande, ungefär som när Gudrun Schyman hävdar att män äger 99 procent av jordens egendom. Sanningen är att kvinnor äger drygt 30 procent av jordens egendom, och i västvärlden mellan 40 och drygt 50 procent.

Är det t o m så att vi är på väg tillbaka till sandlådenivå i debatten, där argumenten framöver kommer att vara i stil med: Är du inte feminist vill jag nog inte vara din vän. När de rationella argumenten börjar tryta är det väl sådant man får ta till.

Igår blev jag för övrigt intervjuad av en journalist på MSNBC, angående debatten i Sverige efter Assange-fallet. En sak jag sa till henne är ”why fix what isn’t broken?”. Det är redan olagligt i Sverige att misshandla, våldta och att förgripa sig på andra människor. Så varför ska vi då tänja på lagen? Vad är agendan hos dem som är missnöjda?

P.S. Som du säkert märkt så lägger jag mycket tid på att blogga. Och jag lägger ännu mera tid på att göra research så att mina åsikter backas upp av forskning, statistik och regeringsdokument. Detta har lett till att jag synts i SVT, TV4, Aftonbladet, Sydsvenskan, Corren, P4 och nu även MSNBC. Allt arbete börjar således ge resultat. Dock så ger inte den opinionsbildande delen av mitt arbete några inkomster, och är således inte hållbart i längden. Tycker du att min röst behövs? Vill du att jag ska fortsätta utmana i jämställdhetsdebatten? I så fall är du välkommen att donera en summa pengar som stöd, antingen i klump eller månatligt. Mitt plusgiro är 31 17 80-1, och om du föredrar bankkonto så kontakta mig. Ni är redan några stycken som bidragit och det tackar jag för!

 

Män och feminism

03 januari 2011, av Pelle Billing

Idag tänker jag analysera en text skriven av Elin Grelsson, bloggare och feminist. Även om jag kommer att vara relativt kritisk mot texten vill jag poängtera att jag inte har något emot just Elin Grelsson. Hon är betydligt bättre än de gängse mediafeministerna, och tar ibland männens perspektiv i sina texter. Att jag ändå känner mig manad att använda en av hennes texter som underlag för kritisk analys är mer än något annat ett tecken på hur djupt vissa föreställningar går i det svenska samhället, utan att man kontrollerar om dessa föreställningar verkligen stämmer – och ännu viktigare – om de ger hela bilden av vad som pågår.

Efter denna något långrandiga men viktiga introduktion så kommer här mina kommentarer på texten.

Vi är fortfarande en smula besatta av dessa Fina Män och lika ofta är de Fina Männen minst lika besatta av att påtala sin egen finhet. De avvärjande tweets av typen ”så bra att jag inte känner igen mig” och ”jag har minsann aldrig gjort något sådant här” i samband med att #prataomdet exploderade på Twitter bevisade återigen hur stark normen är kring Fina Killen.

Om något så bevisar dessa avvärjande tweets hur skuld- och skambelagda unga svenska män är idag, och att de går in i försvarsställning utan att någon ens behöver anklaga dem på individuell nivå. Efter att ha växt upp i Sverige sitter det i ryggmärgen att de är medskyldiga till de övergrepp som en minoritet av män begår mot kvinnor. Ungefär som att den genomsnittliga muslimen anses medskydlig till islamismen och terrordåd, men sedan kan få göra avbön genom att vara en Fredlig Muslim.

Fortfarande påpekar ohyggligt många att det minsann är skillnad på feminism och jämställdhet. Huruvida det innebär att den historia av strukturellt förtryck mot kvinnor också är någonting vi kan lägga bakom oss när vi skiter i det där jobbiga feminism-begreppet är ingenting som jag riktigt har förstått, men med tanke på att den är en alltjämt levande historia som återupprepar sig själv i allehanda obehaglig statistik runt om på jorden verkar det minst sagt som ett skygglappstänkande.

Nej, att släppa taget om feminismen till förmån för jämställdheten handlar inte om att man ska glömma eller osynliggöra problemen med den kvinnliga könsrollen, varken historiskt sett eller i nutid. Däremot handlar det om att man tar mansfrågor och den manliga könsrollens problem på precis lika stort allvar, och att man läser in sig lika väl på denna statistik och forskning. Det handlar även om att man förstår könsrollernas oundviklighet i historisk tid (men inte i modern tid), och därmed avstår från kollektivt skuldbeläggande av både män och kvinnor för att vi ärvde de könsroller vi ärvde.

Att tycka att mediafeminister på 2000-talet ter sig en aning gnälliga är en sak, att börja sucka över offermentalitet i tid och otid är samma typ av historielöshet som att anse att det helt plötsligt ska heta ekvivalism för att män i västvärlden känner sig missgynnade efter årtusenden av obestridlig makt.

Mediafeminister på 2000-talet är inte gnälliga. De sysslar påfallande ofta med urskiljningslösa attacker mot män som grupp, vilket leder till de uttryck för reflexmässig skuld och skam hos unga svenska män som noterades ovan. Dessutom kan man inte förenkla en könsmaktanalys och hävda att en sådan bara innefattar mäns makt. Män har i genomsnitt haft mer politisk och ekonomisk makt, men kvinnor har i genomsnitt haft mer överlevnadsmakt och relationsmakt (om de två senare begreppens definition och sammanhang är okända så fråga mig gärna i kommentarerna).

Feminismen är traditionellt en rörelse för kvinnors rättigheter, men att därigenom inte kunna se hur män också har massor att vinna på normers och könsrollers uppluckring och större frihet för individer faller under den gamla debattklassikern Inte kunna hålla två saker i huvudet på samma gång.

Om feminismen traditionellt sett är en rörelse för kvinnors rättigheter varför kan den inte få förbli det? Varför måste den även ta på sig att vara en rörelse för normers och könsrollers upplösning? Det senare låter som en radikalt annorlunda rörelse, som inte nödvändigtvis är mer knuten till kvinnors rättigheter än till mäns rättigheter. Eller ska kvinnor och/eller feminismen ha tolkningsföreträde inom alla områden som har någon anknytning till kön och jämställdhet?

För övrigt handlar väl större frihet för individer inte bara om ”normers och könsrollers upplösning”, utan om att kunna välja helt fritt vad gäller könsroller och normer. Dvs att man får luckra upp dem precis så mycket eller lite som man vill, och att man även får reversera dem helt eller delvis – om det är detta man vill. Att ersätta en gammal norm om stela könsroller med en ny norm om uppluckrade könsroller är knappast frihet – det är mästrande förtäckt i frihetligt språk.

Exempelvis skulle alla daddy-bloggare, som spyr skit över kvinnors förfördelning rörande vårdnad av barn, börja se det som ett tecken på ojämställdhet istället för bevis på kvinnors makt.

Betyder detta att kvinnor ska sluta se den manliga övervikten i bolagsstyrelser som ett bevis på manlig makt, och istället se det som ett tecken på ojämställdhet? Eller betyder det helt sonika att män ska lära sig veta hut och sluta prata om kvinnlig makt, medan det är OK för kvinnor att prata om manlig makt? Att språket formar vår uppfattning om verkligheten trodde jag var en central insikt inom feminismen…

Allt görs till en könad dragkamp av offerstatus och förtryck och mitt i allt står media och älskar rubriker om vilket kön som egentligen har det jobbigast och vi ska tycka mest synd om.

De senaste 20 åren har medias rubriker handlat om hur synd det är om kvinnor, inte hur synd det är om män eller om vilket kön det egentligen är mest synd om. Själv har jag inget behov av att se rubriker om att det är mest synd om män, men låt oss avhålla oss från direkta felaktigheter.

Vad är då lärdomen av denna analys? Att feminismen alltid har fel? Nej. Feminismen har ibland rätt och ibland fel, precis som de flesta politiska ideologier. Poängen är att feminismen inte kan göra anspråk på att vara liktydig med jämställdhet eller vara enda vägen till jämställdhet, då den inte på något sätt är heltäckande. Den har legitimitet som en röst i jämställdhetsdebatten, men inte som övergripande kontext för hela jämställdhetsdebatten.

 
Google