Läs Ingrid Carlqvists utmärkta artikel i tidningen Kristdemokraten, om hur ideologisk feminism gör att mansjourerna inte kan få de pengar de behöver.

När advokat Peter Haglund tog över som ordförande för Sveriges mansjourers riksförbund, blev han förvånad. Förbundet fick inte söka pengar för att hjälpa män som blev misshandlade av sina kvinnor – bara för att hjälpa män som slår.

– Kvinnojourerna får hundratals miljoner kronor, men vi får inte ett öre för att hjälpa män, säger han.

Ett snedvridet system med andra ord. Och när ett system blir snedvridet då börjar det snabbt utnyttjas av de som är på den vinnande sidan:

Han berättar om en annan man vars kvinna bedrog honom och ville bli av med maken. Hon anmälde honom för misshandel, såg till att han häktades och fick igenom ett besöksförbud i det egna hemmet. Så trots att det var mannens hus fick han inte komma dit – men samma dag som han greps flyttades hustruns älskare in.

Frågan är hur länge Sveriges män ska sitta tysta och acceptera det här? När är det dags att börja reagera? När tänker du göra något?

För varje man (och kvinna) som kommer ut ur garderoben när det gäller jämställdhetsdebatten, så är vi ett steg närmare en förändring.

SvD skriver om Stefan som inte blir erkänd som pappa till sin nyfödde son, eftersom barnets mamma blivit svårt sjuk. Inte heller har han rätt till föräldrapenning. För att ens få ha sonen boende hos sig så har socialen jourhemsplacerat sonen hos honom!

Snacka om att samhället inte bryr sig om mäns rättigheter för fem öre, när sådana här bizarra situationer kan uppstå utan att det blir ett ramaskri och omedelbar lagändring.

Anledningen till Stefan svåra situation är att om man inte är gift med barnets mamma, så kan man inte få vårdnaden om sitt barn utan att mamman godkänner det. All makt ligger hos mamman, och därmed avstannar hela processen om mamman blir svårt sjuk. Inte heller har Stefan rätt att kräva DNA-testning, utan det är bara sonen eller mamman som kan sätta igång en sådan process! Därav följande märkliga process som nu sätts igång:

För att bli erkänd som far måste Stefan först bli stämd av sin son, för att man ska kunna ta DNA-prov som ska fastställa släktskapet. En sådan stämning har redan lämnats in till Nacka tingsrätt av sonens juridiska ombud. Först när den processen är klar har pappan rätt till föräldrapenning.

När Stefan sedan erkänts som far måste han stämma sambon om gemensam vårdnad av sonen.

Välkommen till Sverige år 2010 – världens mest jämställda land där vi jobbar för att uppgradera faderskapets status!

Camilla Lindberg – f d folkpartistisk riksdagskvinna och enda person i Riksdagen som öppet stöttat mansfrågorna – skriver idag en bra artikel i SvD om sexköp och EU. Medskribenter är även Alexander Bard, Helena von Schantz, Carl Johan Rehbinder och Malin Westberg.

Ett par citat:

Att exportera den svenska sexköpslagen till EU är lyckligtvis ett omöjligt projekt. De andra medlemsstaterna kan nämligen se skillnad mellan frivillig sexhandel och trafficking.

Winberg och Hedh utgår också från att sexköp alltid handlar om män som köper sex av kvinnor, men bland yngre sexsäljare i Sverige är männen i majoritet. Denna verklighet vill Winberg och Hedh över huvud taget inte se, eftersom det strider mot deras radikalfeministiskt ideologiska ställningstaganden.

Nyligen kom rapporten Amazonia, som visar att vi i rask takt håller på att förändra den ekonomiska och politiska maktbalansen mellan könen inte bara i Sverige, utan världen runt. Nu har det även släppts en video på TED, som ytterligare stärker tesen om att detta faktiskt håller på att hända (TED är en uppsättning konferenser där personer som är ledande inom sitt fält presenterar sina upptäckter). Titta på videon här:

Sajten Web4Health utlovar “gratis medicinsk rådgivning om psykologiska problem”. Man målar även upp en bild av sin gedigna kompetens genom att skriva:

Mer än tusen svar på frågor om psykologi, mental hälsa, relationer och samlevnad, livets problem och frågor, skrivna av en grupp av experter utsedda av EU-kommissionen.

Det låter ju onekligen förtroendeingivande. Som läkare kan jag tycka att det låter konstigt att tala om medicinsk rådgivning om psykologiska problem, med tanke på att det medicinska fältet kallar mentala besvär för psykiatriska besvär, men det kan ju bero på att man väljer ett språk som så många som möjligt ska förstå.

När man läser sidan om kvinnomisshandel, så rämnar emellertid förtroendet för sajten:

Kvinnor är utsatta just på grund av att de är kvinnor. På en samhällelig nivå är kvinnor som grupp underordnade män som grupp. Kvinnomisshandel är ett symtom på den bristande jämlikheten mellan män och kvinnor.

Bygger detta svar på ROKS broschyrer, eller har man bemödat sig att gräva lite i forskningen? Tydligen är det en psykologstuderande som skrivit texten, men det är en legitimerad psykolog som granskat den, så man borde kunna kräva betydligt mer. När jag läser lite på ROKS hemsida kan jag faktiskt inte hitta lika svepande omdömen som Web4Health kommer med.

Jag har precis skickat iväg följande mejl till de som driver sajten, så får vi se om de svarar:

Hej,

Jag läser på sajten Web4Health följande stycke, under rubriken Kvinnomisshandel:

“Kvinnor är utsatta just på grund av att de är kvinnor. På en samhällelig nivå är kvinnor som grupp underordnade män som grupp. Kvinnomisshandel är ett symtom på den bristande jämlikheten mellan män och kvinnor.”

Är dessa påståenden förankrade i forskning och fakta? I så fall vilken forskning?

I mina öron låter det som att ni presenterar gammal feministisk skåpmat som inte längre accepteras av seriösa forskare inom området, skåpmat som snarare stjälper än hjälper de kvinnor (och män) som utsätt för våld i sin relation.

M v h
Pelle Billing

Det är viktigt att vi som genomskådat radikalfeminismen vågar ställa folk till svars när de presenterar ideologiska uppfattningar som om de vore väletablerade fakta.

Uppdatering: Fick idag detta korta svar från Web4Health: “Vi är alltid tacksamma, när läsare upptäcker fel i web4health, så att vi kan rätta till dem.”

DN skriver att Snygga män får lättare jobb. Tydligen gynnas män av att skicka med ett foto i sin jobbansökan, om de ser bra ut, medan kvinnor istället missgynnas. Hur kan detta komma sig? Normalt sett brukar man tala om utseendefixering hos kvinnor, och att kvinnors utseende objektifieras. DN:s rubrik får det även att framstå som att de identifierat ytterligare en form av kvinnoförtryck.

Sanningen är dock en annan:

– En förklaring som vi anser att vi kan belägga är att kvinnlig avundsjuka spelar in. Det var till största delen kvinnor som gjorde det första urvalet och det verkar som om de väljer bort vackra kvinnor. Samtidigt har de en tendens att gynna de snygga männen.

Om man läser sammanfattningen av forskningsrapporten talas det i ännu mer klarspråk:

We explore a number of explanations and provide evidence that female jealousy of attractive women in the workplace is a primary reason for the punishment of attractive women.

Det är alltså kvinnlig avundsjuka som drabbar kvinnor, och inte några onda män som sitter och sorterar bort vissa kvinnor.

Vad betyder då detta? Det påvisar helt enkelt att kön, könsroller och könsdynamik är komplexa fenomen – och alla (läs radikalfeminister, statsfeminister, m fl) som försöker hävda att allt är männens fel, helt enkelt har fel. Män och kvinnor skapar tillsammans könsrollerna, utifrån samhället, kulturen, biologin, mm.

Det talas mer och mer om antifeminister. Till exempel nämner Maria Sveland ordet i sin kulturdebattartikel i DN idag. Ordet har uppenbarligen blivit ett bekvämt sätt att gruppera alla dem som uttalar sig om könsfrågor utan att acceptera en förbestämd ideologi, samt ett bekvämt sätt att hålla all kritik på en armlängds avstånd. Tyvärr är benämningen lika ointelligent som att kalla alla politiker som inte är kommunister för anti-kommunister. Fredrik Reinfeldt, antikommunist. Mona Sahlin, antikommunist. Eller är de kanske moderat respektive socialdemokrat?

Själv jobbar jag med könsfrågor och mansfrågor, och kan inte förstå vad det har att göra med antifeminism. Givetvis kritiserar jag feminismen, precis som att jag kritiserar alla ideologier som låser sig fast i vissa grundantaganden som inte kan eller får omprövas. Därmed inte sagt att det inte finns bra saker att lära sig av feminismen, särskilt den tidiga fasen av feminismen som jobbade för lika rättigheter och att belysa att kön och könsroll inte behöver vara sammansmält.

Sveland ställer sig följande fråga i sin artikel:

Jag har länge undrat över mäns bristande förmåga och ointresse att analysera mansrollen, förvissad om att enda möjligheten att åstadkomma en jämställdhetsrevolution är om män själva, på allvar börjar analysera och problematisera mansrollen.

Sveland undrar alltså varför män inte är mer intresserade av att attackera sig själva enligt de grundantaganden som feminismen ställt upp. Tja, kanske för att det räcker med den dagliga dos attacker som riktas mot män i svensk media. Många män är intresserade av att bredda sin könsroll och att utveckla sig som människor – men på sina egna villkor – inte på de villkor som Sveland ställt upp i förväg.

Det finns även en levande debatt om den manliga könsrollen, på denna blogg och på flera andra ställen i bloggosfären. Däremot så kommer vi inte fram till de slutsatser som Sveland och co skulle önska, utan vi hittar en mängd fakta och upplevelser som påvisar hur utsatt man är i den manliga könsrollen, och att mansfrågorna därmed måste lyftas till samma politiska nivå som kvinnofrågorna.

Ifall man skulle sluta attackera män i olika sammanhang, samt ta mansfrågorna på allvar, är jag övertygad om att vi skulle få se betydligt fler män än nu som engagerade sig i könsfrågor på olika vis. Men att bjuda in män med armbågen fungerar dåligt, det borde de flesta kunna inse, istället för att låtsas vara förvånade.

Lästips: Redan på medeltiden skyddades kvinnors kroppar i lagstiftningen. Givetvis ska både kvinnor och mäns kroppsliga integritet vara skyddad, men om någon tror att radikalfeminismens fokus på att skydda kvinnors kroppar är progressivt, så tror de fel. Att skydda kvinnors kroppar är en av grundbultarna i de traditionella kvinnliga och manliga könsrollerna.

Lästips 2: Kraven för att bli brandman har sänkts, för att möjliggöra för kvinnor att komma in på utbildningen. Nu leder detta till att brandmännen hotar med att sluta rökdyka, eftersom det medför ökade risker att rökdyka med personer (av bägge könen) som egentligen inte uppfyller kraven. Detta är ett tydligt exempel på att jämställdhet borde handla om lika spelregler, och inte att alla professioner tvunget ska ha en god mix av båda könen. När någon har mage att tala om säkerhetsfrågan så tystas de ner snabbt och effektivt. Och så undrar folk varför män inte ger sig in i jämställdhetsdebatten.

…och ännu en man som hör av sig efter att han blivit misshandlad av det svenska rättssystemet. Den här gången var scenariot närmast ett skolexempel på hur det går till i Sverige år 2010. En dag är kvinnan bara borta, och har tagit barnen med sig. Mannen blir orolig och går till slut till polisen för att anmäla barnen som saknade. Men kvinnan har hunnit före och han är redan anmäld för misshandel av henne. Barnen säger till familjerätten att det aldrig förekommit våld mellan föräldrarna, men på kvinnans ord (uppbackad av sina kollegor) döms mannen till fängelse för grov kvinnofridskränkning, och kvinnan får enskild vårdnad.

Mannen har inte annat att göra än att acceptera att han bor i ett land där mäns rättigheter och rättssäkerhet urholkats till en nivå som allmänheten är helt ovetandes om. Min gissning är att Reinfeldt inte har en susning om hur illa det är ställt i det land som han leder.

Natalia Kazmierska skriver idag en krönika i Aftonbladet, som är mycket intressant för den som vill förstå det kaos som råder i den svenska debatten om kön och jämställdhet. Därför tänker jag analysera flera uttalanden hon kommer med, och sedan runda av med en viktig insikt.

Krönikans övergripande tema är att nätet skulle ha blivit ett feministiskt paradis men blev istället männens arena.

Det började så hoppfullt. För 20 år sen skulle datorerna leda till kvinnorevolution.

På webben spelade skitsaker som kön ingen roll.

Ifall kön är en skitsak varför krävdes det då en kvinnorevolution? Om det krävs en revolution för ett helt kön så framstår ju kön som oerhört viktigt, närmast centralt. Själv tror jag inte kön är allt här i livet, men att säga att det är en skitsak är en ren lögn. Könet sitter djupt rotat i vår kropp, och påverkar vår identitet, vår sexualitet och den hjärna med vilken vi tolkar vår omvärld.

Nätkulturen blev ett sexistparadis. Inte bara ojämlik som övriga världen, utan värre. En kolsvart snårskog av kvinnohat, exploatering och mansgrisar.

Jaså. De kvinnor som driver modebloggar antar jag då är ojämlika exploaterande  kvinnohatare i Kazmierskas värld. De driver ju in kvinnor i en stereotyp könsroll, för att prata genusspråk. Eller vad är det för exempel som menas här? Svaret fås i nästa citat:

Om jag googlar ordet ”genus” i dag hamnar jag inte på någon sajt om kvinnofrågor, utan på bloggen Genusnytt – som drivs av antifeministen Pär Ström. Han propagerar dagligen för att det är synd om män, medan feminismen bidrar till världens ondska.

Så det som är kvinnohatande, exploaterande, sexistiskt och ett paradis för mansgrisar är att någon har mage att tycka synd om män samt att hävda att feminismen bidrar till världens onska? Det verkar onekligen som att tröskeln är låg för att de starka orden ska hagla. För övrigt är det en nidbild av Pär Ströms arbete som målas upp, då han helt enkelt belyser den sida av jämställdheten som annars är tabu (läs Genusnytts kommentar till påhoppet här).

Hur blev det så här?

När blev cyberspace ett vidrigt mansvälde?

Och nu har jag inte ens nämnt porrboomen, de manschauvinistiska mejlen, kommentarerna och forumen eller det faktum att det finns fyra gånger fler män på uppslagsverket Wikipedia.

Att det finns fyra gånger fler män på Wikipedia är väl rimligen ett tecken på att män gör mer gratisjobb än kvinnor på den sajten. Hur kan detta vara något som buntas ihop med “synd-om-kvinnor”-teorin? Fast nu antar jag ju att krönikan är genomtänkt, och det kanske är en förhastad slutsats av mig. My bad, som man säger på engelska.

För kvinnor verkar det i stort sett bara återstå en tillflykt: de skära bloggarna där man skriver om mode med bebisspråk och lottar ut analblekningar.

En tillflykt? Jag vet inte om Kazmierska har några kvinnliga bekanta men väldigt många kvinnor intresserar sig för kläder, mode, heminredning, osv. Helt frivilligt. Helt utan krav från sin pojkvän eller man. Att framställa kvinnor som små offer, vilket här görs, är både kvinnofientligt och antifeministiskt – och var det inte antifeminism som var djävulen själv i Kazmierskas värld?

Jag raljerar en hel del här. Men det behöver påvisas att den radikala mediafeminismen inte handlar om könsroller, forskning eller fakta. De ledande radikalfeministerna som syns i media kommer med såpass absurda uttalanden att det omöjligen kan handla om samhällskritik. Istället bör dessa utfall betraktas som ett resultat av kvinnor som av någon anledning är traumatiserade i förhållande till män, och därmed finner en tröst i en teoribildning som demoniserar dem. Så på en djupare nivå är det synd om dessa kvinnor, och jag önskar verkligen att de kunde få lite mer positiva erfarenheter av män i sitt liv, så de insåg att radikalfeminismen omöjligen kan stämma.

Nyligen bad jag om hjälp med att hitta positiv reklam. Med positiv reklam menas helt enkelt reklam där män inte ses som töntar, fåniga eller allmänt jobbiga – och helst att män porträtteras på ett sätt som är livsbejakande och som ser män som subjekt. På min engelska blogg har jag sedan tidigare listat massa exempel på misandrisk reklam (scrolla ner för att se allt, och klicka även på nästa sida).

Här kommer nu tre olika exempel på positiv reklam (tack till er som tipsat i kommentarerna!):

Årets julklapp: En mamma eller en pappa. SOS Barnbyar visar värdet av att ha en närvarande pappa som leker med sin dotter.

Rockstar. Intel visar sin uppskattning för alla män som jobbar med den teknik som vårt samhälle så väl behöver. Normalt kallas de nördar, men de är bra mycket viktigare för oss än de vi normalt upphöjer till kändisstatus.

Heineken – Walk in Fridge. Å ena sidan kan man tycka att denna reklam ger en ganska ytlig bild av bägge könen. Men det som är lite kul är att männen inte behöver vara kontrollerade och strikta, utan de kan också släppa lös sina känslor fullt ut.