Det finns mer att #prataom

20 december 2010, av Pelle Billing

Om du inte hört talas om den diskussion som pågår på Twitter och i de etablerade medierna under rubriken #prataomdet, så läs gårdagens inlägg för att komma ikapp.

Idag har jag ännu mer att säga på temat, och precis som igår vill jag komplettera allt det andra som sägs om ämnet. Någon måste ju vara kärringen mot strömmen ;)

Som jag skrev igår så har jag stor respekt för de som vågar öppna sig och tala om dåliga och/eller olagliga sexuella erfarenheter. Om samtalet hjälper till med att stärka unga människor (av bägge könen) i deras sexuella gränsdragningar så har man helt klart gjort en insats.

Samtidigt vill jag flagga för något som lätt glöms bort i den ”feel good”-stämning som omger hela #prataomdet-rörelsen. Tankarna väcktes via en kommentar jag läste igår på Moderatmännens Facebook-sida. Min fråga är denna: hur många har tänkt igenom – verkligen tänkt igenom – om de för tid och evighet vill att deras personliga erfarenheter av sexuella misslyckanden och övergrepp ska vara kända för allmänheten? Som bekant så försvinner inget från internet, utan när det väl är publicerat får man räkna med att det finns där, och att hela ens tjocka släkt kan komma att läsa det.

Frågan är även om alla mår bäst av att skicka ut en sårbar och personlig historia i cyberspace, eller om man egentligen borde ta det snacket med en legitimerad psykoterapeut? I nuläget får man positiv feedback av att skicka ut sin historia till #prataomdet, men vad händer när den nuvarande energin kring rörelsen mattas av? Hur känns det då att ha öppnat sig för hela världen, med endast några bloggkommentarer som tack?

twitter-blunda

#tänkpådet, innan du börjar #prataomdet. De som är kända och har makt nog att piska igång en hel mediacirkus klarar sig alltid, men för den som inte är en del av den inre kultur- och mediaeliten så kan det bli ett obehagligt uppvaknande om några veckor.

Vad gäller makten att piska igång en mediacirkus så är det intressant att ett initiativ som drivs av kvinnor och feminister inte ens behöver fundera på om det kan få mediautrymme, utan det är en självklarhet. Undrar om samma spelregler gäller för ett gäng icke-feministiska män som vill belysa något?

Det som dock är positivt är att enstaka män fått utrymme att berätta sina egna berättelser, och enstaka kvinnor har berättat om hur de själva kränkt sina partners gränser. Även om dessa berättelser är i minoritet så naggar de lite i kanten på den gängse bilden av mannen som förövare och kvinnan som offer.

Jag rekommenderar följande texter:

  • Ivar Arpi skriver om killen som alltid vill.
  • Elin skriver om hur hon gått över olika killars gränser.
  • Mikael Sol skriver och ritar om sin sexualitet och upplevelsen av att vara man. Själv tror jag det är enormt viktigt att införa mannen som subjekt i jämställdhetsdiskursen, och Mikael Sol tar ett steg i den riktningen.

Lina Thomsgård, feminist och grundare av Rättviseförmedlingen (som jobbar utifrån en kvantitativ jämställdhet som jag inte tror på), lyfter också ett väldigt viktigt perspektiv i ett av sina ”tweets”:

lina-thomsgard-twitter

Jag har själv ofta stört mig på det feministiska uttrycket ”ett nej är alltid ett nej”, eftersom kvinnor själva inte lever efter denna regel (och måhända inte män heller). Ett nej kan betyda alltifrån ”ja” till ”kanske” eller ”inte nu men om en stund”. Kroppsspråket ljuger däremot aldrig, och inte tonläget heller.

Att säga ”ett nej är alltid ett nej” är således en fin intention, men i verkligheten så fungerar det inte alltid så. Sexuella interaktioner kan vara komplexa, och just detta kan ju vara ett viktigt skäl till att #prataomdet. Jag hoppas att det som nu pågår kan vara ett sätt att gå bortom radikalfeminismen, och inkludera dessa politiskt inkorrekta observationer, men ännu är jag inte övertygad om att så kommer att ske.

 

14 kommentarer på “Det finns mer att #prataom”

  1. [...] This post was mentioned on Twitter by Medborgare X. Medborgare X said: RT @pellebilling: Mitt råd idag: #tänkpådet innan du börjar #prataomdet. Och är ett nej alltid ett nej? Precis bloggat: http://bit.ly/gYfeGn [...]

  2. P.E. King skriver:

    Kloka tankar och ord av dig kring #prataomdet, Pelle!

    Detta att lämna ut sig själv på nätet och det faktum att inget försvinner när det väl är skickat får mig att tänka på följande relaterade fenomen:

    Think before you post

    I’m sure all of us think the Web is more anonymous than it really is.

    #tänkpådet innan du börjar #prataomdet!

  3. N skriver:

    Det är väl sunt att tänka igenom, men jag tycker fördelarna överväger klart. (Luktar f.ö. unken sexualmoral om det perspektivet…) Det här skapar ett väldigt viktigt diskussionsunderlag som annars skulle gå förlorat hos psykologers tystnadsplikt. Oerhört nyttigt för vanliga tjejer och killar att läsa om på vilket sätt dessa situationer förlöper och hur de uppfattas av de inblandade. Som jag ser det är det direkt kritiskt för en ökad förståelse och förebyggnad av sexuella övergrepp som inte är av hagamannenkaraktär. Pojonens historia är tänkvärd på många vis.

    (Jag är kille och inte feminist)

  4. PW skriver:

    Två saker: Ett nej måste förstås vara ett nej även om personen inte menar det. Hon eller han får väl ändra sig om det är det hen egentligen menar.

    ”Det som dock är positivt är att enstaka män fått utrymme att berätta sina egna berättelser”

    Det finns förstås ingen som filtrerar bort eller hindrar män från att dela med sig av sina egna erfarenheter, tvärtom har jag bara sett det uppmuntras. Det är däremot rätt få män som hittills tagit sig det utrymmet som har givits.

  5. JD skriver:

    Själv har jag känt mig utnyttjad då jag inte har velat haft sex men känt mig tvingad av f.d flickvän. Alternativet hade varit att bli nedvärderad som man av henne samt att somna med någon som är irriterad intill. Jag kände mig kränkt efteråt!
    Frågan här är om jag blev våldtagen eller om det var mitt eget beslut att inte stå på mig då jag sade nej jag vill/orkar inte.
    Jag tror att många killar känner igen sig i det här scenariot men att killar på ett helt annat sätt förväntas ta ansvar för sina egna handlingar än vad som förväntas av kvinnor.

  6. [...] alldeles strax tåget till Göteborg för att debattera fenomenet #prataomdet i Debatt. Om du har några tankar om vad jag borde ta upp så låt mig veta i [...]

  7. Sirre skriver:

    Nu verkar ju jag som världens självskrytande anti-Jante och det är jag absolut inte, men jag var en av de första männen som #prataomdet här: egentligtsubjekt.blogspot.com/2010/12/tors-knappt.html samt efterföljande inlägg. Och jag ångrar inte att jag skrivit. Detta är en milstolpe i min personliga utveckling, no joke.

  8. SVT Debatt skriver:

    [...] Några av oss ville helst prata om hur konstig debatten om våldtäkt blivit i Sverige – som ett tecken på hur inflytelserik radikalfeminismen varit i Sverige de senaste 20 åren. Andra ville helst prata om #prataomdet och hur detta hjälper människor att få ett språk kring övergrepp och dåliga sexuella erfarenheter. Själv valde jag att bara beröra #prataomdet väldigt kort, eftersom tiden var så knapp, även om det egentligen är ett våldigt intressant fenomen på många olika sätt – och som för med sig både bra och dåliga saker. [...]

  9. [...] länklista i princip den enda kritiken Pelle Billing har mot Prataomdet (här). Hans andra reservation, som tyvärr blev slutkommentaren i gårdagens Debatt, är att det är för få män som deltar. [...]

  10. [...] länklista i princip den enda kritiken Pelle Billing har mot Prataomdet (här). Hans andra reservation, som tyvärr blev slutkommentaren i gårdagens Debatt, är att det är för få män som deltar. [...]

  11. Gonzo skriver:

    Naturligt vis är det viktigt att prata om våldtäkter och övergrepp och få ett slut på dom, eller åtminstonde en kraftig minskning.

    Men varför inte börja #prataom alla falska anämlningar som sker?
    Det ska inte på något sätt kunna provocera eller kränka kvinnor, eftersom det enbart handlar om falska anämlningar och inte riktiga våldtäkter och övergrepp

  12. betto skriver:

    Gonzo: men det är väl inget som hindrar att de som anser att de blivit falskanmälda berättar om det? Jag tycker det vore jättebra om fler män kom fram med sina berättelser.

    Sedan finns det ju en problematik med begreppet falskanmälning: de två personer som har haft sex kanske har uppfattat saken helt olika. Som jag beskrev i en kommentar till ett tidigare inlägg så kan två personer uppfatta samma handling helt olika. Så att kalla alla saker för falskanmälning när killen (eller tjejen, även om det här ofta sägs att det är killar som oftast råkar ut för falskanmälningar) inte uppfattar det han gjort som övergrepp blir kanske lite fel tycker jag.

  13. Roger skriver:

    Betto:
    ”Sedan finns det ju en problematik med begreppet falskanmälning: de två personer som har haft sex kanske har uppfattat saken helt olika. Som jag beskrev i en kommentar till ett tidigare inlägg så kan två personer uppfatta samma handling helt olika. Så att kalla alla saker för falskanmälning när killen (eller tjejen, även om det här ofta sägs att det är killar som oftast råkar ut för falskanmälningar) inte uppfattar det han gjort som övergrepp blir kanske lite fel tycker jag.”

    Samma sak gäller ju våldtäkter. Tycker du också isf att det blir ”lite fel” när tjejen (eller killen, även om det ofta sägs vara tjejer som oftast blir våldtagna) påstår att hon har blivit våldtagen även när killen inte uppfattar det som övergrepp?

  14. [...] Hon är helt enkelt inne på liknande tankegångar som dem jag tagit upp i tidigare blogginlägg (1 2) och i [...]

Google