Tidigare har jag känt mig relativt ensam i min konstruktiva kritik av #prataomdet. Min upplevelse har varit att de flesta antingen är väldigt positiva eller väldigt negativa mot fenomenet. Idag skriver dock Sakine Madon en ledare i Expressen, där hon vågar kritisera #prataomdet utan att för den sakens skull såga det. Hon är helt enkelt inne på liknande tankegångar som dem jag tagit upp i tidigare blogginlägg (1 2) och i Debatt.
Hon börjar med att erkänna att det är väldigt nyttigt att lyfta på locket:
Att det ska krävas att några journalister på internet talar ut för att somliga ska våga prata om sex är sorgligt, men visst är det bra att det pratas.
Det borde finnas fler “prata om det”. För dem som levt i missbrukar- eller misshandelsfamiljer, fattigdom eller varför inte för dem som lider av prestationsångest.
Att lyfta lock är nyttigt.
Vi behöver ett samhällsklimat som gör att vi vågar prata om svåra upplevelser, även om såklart varje individ noggrant får överväga om man vill prata i lugn och ro med en terapeut, eller om man är redo att tala ut i media och bli en förebild för unga killar och tjejer.
Sedan kommer Madon in på det som jag betonade i Debatt, nämligen att hur välmenande sådana här initiativ än är, så går det inte att bortse ifrån att de uppstår i en viss kontext – och den svenska kontexten är att vi har en statsfeminism i vår politik och en stark närvaro av radikalfeminism i media:
Men trots att många av de aktuella sexberättelserna har något intressant att säga, befinner de sig inom strikt konsensus. Ingen avviker eller säger något kontroversiellt. Alla ska tycka “rätt”, ingen får problematisera för mycket. Och som alltid när sex kommer på tal dyker den kvinnliga offerrollen genast upp.
Att våga problematisera är viktigt. Och det är viktigt att våga vara ifrågasättande om någon pratar om sex på ett sätt så att gränsen mellan övergrepp och icke-övergrepp blir suddig. Det är en sak att man inne i sig själv ville avbryta ett samlag men inte gjorde det, och en helt annan sak om man säger nej till sex men att partnern ändå tvingar sig på en.
Gränser suddas ut och allvarliga trakasserier beblandas med anekdoter om slemmiga mediechefer som “tror att de kan få sex när de vill”. Visst finns de, men det stämmer inte att det ger status eller är riskfritt att kladda på människor hur som helst. Speciellt inte för män.
Förutom Madons ledare i Expressen, skriver DN Insidan idag om #prataomdet, och Anders Kilander och Gustav Almestad berättar om sina upplevelser. Jag tycker att det är väldigt positivt att även män är med och pratar om sina sexuella erfarenheter, och bägge dessa män berättar om ett tema som är centralt i #prataomdet.
Anders Kilander:
“Anders, jag skulle faktiskt kunna säga att du utsatte mig för ett övergrepp.’ Hennes ord vräker en flodvåg av iskall ångest över mig. Vi ligger ju i samma säng som vi gjorde kvällen innan. Sängen vi sovit i, efteråt. Den säng där vi för bara tio timmar sedan hade haft vad jag trodde var frivilligt sex. Det hade inte förekommit något nej.
Men nu får jag veta att det var precis tvärtom. Hon ville inte alls, säger hon. Jag är nu i fullt utblommad panik. Jag undrar varför hon inte sa något, varför hon inte ens med kroppen visat att hon inte ville. Hon säger att det inte är så lätt. Hon säger att jag borde kunnat lista ut det ändå, hur lite hon än sa eller visade. Jag kan inte beskriva hur fullständigt hjälplös jag kände mig i det ögonblicket.
Gustav Almestad:
Nu är vi hos mig i min säng och vi har hånglat länge och kondomen har kommit fram och allt det där. Jag är inne i henne när hon ber mig vänta lite.
Och jag stannar upp, väntar och hon säger ingenting mer. Jag antar att det är något som kanske gör ont så jag håller mig bara där, stilla.
Vet inte hur länge, inte så länge tror jag – fastän det känns så. Jag kanske råkar röra mig lite, så blir hon upprörd och jag märker att det är något väldigt mer fel. Jag flyttar mig helt och lägger mig intill henne och hon berättar att det för en kort stund påmint henne om en av gångerna hon våldtagits, och att jag borde förstått att flytta mig helt på en gång.
Det bägge två berättar om är att kvinnor sagt till dem som män att de borde insett att kvinnorna inte ville ha sex, trots de inte visade det, och därmed har männen gjort något fel (kanske t o m begått ett övergrepp). Men detta sätt att resonera är inte bara felaktigt, utan det är farligt, eftersom det tänjer på gränserna för vad som är ett övergrepp, och gör övergrepp till något helt subjektivt istället för något mer objektivt. Hur ska en man veta att en kvinna inte vill ha sex om hon frivilligt deltar i sexakten? Är det rimligt att en kvinna ska kunna säga att det förekommit ett övergrepp utan att hon nekat till sex eller bett mannen att sluta?
Anders Kihlander berättar i sin text att även han ställt upp på sex trots att han inte ville, eller trots att han ville avbryta. Skillnaden som framträder är att han som man inte anklagar sin parter för ett luddigt övergrepp, utan att han själv tar ansvar för det han gjort. Det finns en tydlig könsskillnad i #prataomdet-berättelserna, och vissa kvinnor som är uppvuxna med svensk stats- och radikalfeminism tror att det kan vara ett övergrepp även om man inte sagt nej till sex (trots att de var vid fullt medvetande).
Här efterlyser jag en långt tydligare distinktion från de ledande personerna i #prataomdet. Ett övergrepp är ett övergrepp, och ska anmälas till polisen. Sedan finns det en uppsjö av jobbiga sexuella erfarenheter som inte är övergrepp, även om man på insidan känner sig kränkt, ledsen och besviken. Lösningen här är inte att springa till polisen eller att anklaga sin partner för att ha gjort fel, utan att stärka sina sexuella gränser och att våga ge ett tydligt ja eller tydligt nej till det som pågår.
25 Kommentarer »
Följ med