Gott nytt år!

31 december 2010, av Pelle Billing

Årets sista dag är här, och det kan vara läge att blicka tillbaka på året som gått. Sammanfattningsvis tycker jag att det har varit ett riktigt bra år för mansfrågorna och för principen om lika spelregler. Minpappa.nu lyfte mäns utsatthet i vårdnadstvister så att hela landet fick höras tala om det. Jag själv syntes på SVT Debatt och var hos Malou. Tanja Bergkvist höll anförande i riksdagen och debatterade genuscertifiering i radio. Pappa-barn Kristiansstad fick audiens i riksdagen samt ordnade en debatt med bl a riksdagspolitiker före valet. Mansnätverket som lanserades alldeles innan förra årsskiftet har under året hunnit få 675 medlemmar som sympatiserar med de principer som nätverket bygger på (och mer händer bakom kulisserna!). Jag skrev ett flertal artiklar som ledarskribent för Men’s News Daily, den största nättidningen om mansfrågor – som tyvärr lades ner i sin nuvarande form i slutet av sommaren.

2010 var också året då det på allvar blev debatt i jämställdhetsdebatten. Tidigare har jämställdhetsdebatter involverat två sidor som träter om vem som har bäst politik för att hjälpa kvinnor, men nu uppstod det faktiskt en del debatter i tidningar och på TV där vissa mansperspektiv fick komma fram – och det är nyttigt för att få en mer jämställd jämställdhetsdebatt. Som bekant handlar jämställdhet om bägge könens situation, om bägge könens röster.

Denna sista vecka på året har jag även fått ett par förfrågningar via mejl och kommentarsfältet om man kan donera pengar för att stödja mitt arbete. Svaret är att jag tacksamt tar emot allt stöd för att kunna fortsätta belysa dessa frågor. Som bekant flödar det inga statliga pengar när man ifrågasätter nuvarande jämställdhetspolitik, och därför är jag i förlängningen beroende av ert stöd för att hålla igång verksamheten på nuvarande nivå. Mitt plusgiro är 31 17 80-1, och om du föredrar vanligt bankkonto så kontakta mig.

Avslutningsvis vill jag tacka alla mina läsare! Både ni som kommenterar och diskuterar inläggen, och ni som läser i det tysta. Läsarantalet ökar stadigt och jag kommer gång på gång att tänka på citatet: ”There is nothing more powerful than an idea whose time has come”.

1318541_59290433_425

 

Nu när så många har #pratatomdet…

28 december 2010, av Pelle Billing

…ska vi också #läraossnågot?

Mina (självklara) slutsatser efter att ha läst massa berättelser från #prataomdet är:

  • Ju större förmåga du har att sätta gränser och säga nej till sådant du inte vill, desto större sexuella risker kan du ta (om du så önskar).
  • Ju mindre förmåga du har att sätta gränser och säga nej till sådant du inte vill, desto mindre sexuella risker kan du ta.

Om du inte klarar av att säga ifrån när det gör ont, så är frågan om du ens ska ha sex. Om man inte kan respektera kroppens smärtsignaler om att slemhinnan håller på att skadas så kan det i vissa fall leda till svampinfektioner hos kvinnor, och balaniter hos män. Vill det sig riktigt illa kan tillstånden bli kroniska.

Det är heller inte en självklarhet att alla människor ska supa sig fulla och ha one night stands efter en viss ålder. Det är inte en livsstil som passar alla, eller som alla klarar av att hantera. T o m för dem som kan hantera det hela så är det inte riskfritt, och för de andra – så är risken för sexuella trauman överhängande.

Vågar vi ha en diskussion om försiktighet? Och vågar vi prata om att ”säga nej” nästan alltid är jobbigt, och nästan alltid sårar den andra, och det får vi helt enkelt leva med? Livet är inte fritt från konfliker, i synnerhet inte vår sexualitet, och även om vi #prataromdet i 20 år, så kommer inte detta faktum att ändras.

Alla har rätt att kräva att ens nej respekteras fullt ut, men ingen har rätt att kräva att den andra inte blir ledsen och sårad av detta nej. Det är fullt mänskligt att känna sig sårad när man blir nobbad, och att kabla ut budskap om hur personer ”bör” känna i sådana situationer är närmast mästrande, även om det förtäcks som något progressivt.

 

Konstruktiv kritik av #prataomdet

27 december 2010, av Pelle Billing

Tidigare har jag känt mig relativt ensam i min konstruktiva kritik av #prataomdet. Min upplevelse har varit att de flesta antingen är väldigt positiva eller väldigt negativa mot fenomenet. Idag skriver dock Sakine Madon en ledare i Expressen, där hon vågar kritisera #prataomdet utan att för den sakens skull såga det. Hon är helt enkelt inne på liknande tankegångar som dem jag tagit upp i tidigare blogginlägg (1 2) och i Debatt.

Hon börjar med att erkänna att det är väldigt nyttigt att lyfta på locket:

Att det ska krävas att några journalister på internet talar ut för att somliga ska våga prata om sex är sorgligt, men visst är det bra att det pratas.
Det borde finnas fler ”prata om det”. För dem som levt i missbrukar- eller misshandelsfamiljer, fattigdom eller varför inte för dem som lider av prestationsångest.
Att lyfta lock är nyttigt.

Vi behöver ett samhällsklimat som gör att vi vågar prata om svåra upplevelser, även om såklart varje individ noggrant får överväga om man vill prata i lugn och ro med en terapeut, eller om man är redo att tala ut i media och bli en förebild för unga killar och tjejer.

Sedan kommer Madon in på det som jag betonade i Debatt, nämligen att hur välmenande sådana här initiativ än är, så går det inte att bortse ifrån att de uppstår i en viss kontext – och den svenska kontexten är att vi har en statsfeminism i vår politik och en stark närvaro av radikalfeminism i media:

Men trots att många av de aktuella sexberättelserna har något intressant att säga, befinner de sig inom strikt konsensus. Ingen avviker eller säger något kontroversiellt. Alla ska tycka ”rätt”, ingen får problematisera för mycket. Och som alltid när sex kommer på tal dyker den kvinnliga offerrollen genast upp.

Att våga problematisera är viktigt. Och det är viktigt att våga vara ifrågasättande om någon pratar om sex på ett sätt så att gränsen mellan övergrepp och icke-övergrepp blir suddig. Det är en sak att man inne i sig själv ville avbryta ett samlag men inte gjorde det, och en helt annan sak om man säger nej till sex men att partnern ändå tvingar sig på en.

Gränser suddas ut och allvarliga trakasserier beblandas med anekdoter om slemmiga mediechefer som ”tror att de kan få sex när de vill”. Visst finns de, men det stämmer inte att det ger status eller är riskfritt att kladda på människor hur som helst. Speciellt inte för män.

Förutom Madons ledare i Expressen, skriver DN Insidan idag om #prataomdet, och Anders Kilander och Gustav Almestad berättar om sina upplevelser. Jag tycker att det är väldigt positivt att även män är med och pratar om sina sexuella erfarenheter, och bägge dessa män berättar om ett tema som är centralt i #prataomdet.

Anders Kilander:

”Anders, jag skulle faktiskt kunna säga att du utsatte mig för ett övergrepp.’ Hennes ord vräker en flodvåg av iskall ångest över mig. Vi ligger ju i samma säng som vi gjorde kvällen innan. Sängen vi sovit i, efteråt. Den säng där vi för bara tio timmar sedan hade haft vad jag trodde var frivilligt sex. Det hade inte förekommit något nej.

Men nu får jag veta att det var precis tvärtom. Hon ville inte alls, säger hon. Jag är nu i fullt utblommad panik. Jag undrar varför hon inte sa något, varför hon inte ens med kroppen visat att hon inte ville. Hon säger att det inte är så lätt. Hon säger att jag borde kunnat lista ut det ändå, hur lite hon än sa eller visade. Jag kan inte beskriva hur fullständigt hjälplös jag kände mig i det ögonblicket.

Gustav Almestad:

Nu är vi hos mig i min säng och vi har hånglat länge och kondomen har kommit fram och allt det där. Jag är inne i henne när hon ber mig vänta lite.

Och jag stannar upp, väntar och hon säger ingenting mer. Jag antar att det är något som kanske gör ont så jag håller mig bara där, stilla.

Vet inte hur länge, inte så länge tror jag – fastän det känns så. Jag kanske råkar röra mig lite, så blir hon upprörd och jag märker att det är något väldigt mer fel. Jag flyttar mig helt och lägger mig intill henne och hon berättar att det för en kort stund påmint henne om en av gångerna hon våldtagits, och att jag borde förstått att flytta mig helt på en gång.

Det bägge två berättar om är att kvinnor sagt till dem som män att de borde insett att kvinnorna inte ville ha sex, trots de inte visade det, och därmed har männen gjort något fel (kanske t o m begått ett övergrepp). Men detta sätt att resonera är inte bara felaktigt, utan det är farligt, eftersom det tänjer på gränserna för vad som är ett övergrepp, och gör övergrepp till något helt subjektivt istället för något mer objektivt. Hur ska en man veta att en kvinna inte vill ha sex om hon frivilligt deltar i sexakten? Är det rimligt att en kvinna ska kunna säga att det förekommit ett övergrepp utan att hon nekat till sex eller bett mannen att sluta?

Anders Kihlander berättar i sin text att även han ställt upp på sex trots att han inte ville, eller trots att han ville avbryta. Skillnaden som framträder är att han som man inte anklagar sin parter för ett luddigt övergrepp, utan att han själv tar ansvar för det han gjort. Det finns en tydlig könsskillnad i #prataomdet-berättelserna, och vissa kvinnor som är uppvuxna med svensk stats- och radikalfeminism tror att det kan vara ett övergrepp även om man inte sagt nej till sex (trots att de var vid fullt medvetande).

Här efterlyser jag en långt tydligare distinktion från de ledande personerna i #prataomdet. Ett övergrepp är ett övergrepp, och ska anmälas till polisen. Sedan finns det en uppsjö av jobbiga sexuella erfarenheter som inte är övergrepp, även om man på insidan känner sig kränkt, ledsen och besviken. Lösningen här är inte att springa till polisen eller att anklaga sin partner för att ha gjort fel, utan att stärka sina sexuella gränser och att våga ge ett tydligt ja eller tydligt nej till det som pågår.

 

SVT Debatt

22 december 2010, av Pelle Billing

Igår kväll var jag med i Debatt, och om du inte sett programmet ännu finns klippet här.

Redan innan programmet kunde jag och de andra två som var utsedda att vara ”på min sida” konstatera att det inte fanns lika stor polarisering och åsiktsspridning mellan debattörerna som det brukar vara. De inbjudna huvuddebattörerna var:

  • Jag själv. Debattör av könsfrågor och mansfrågor. Läkare.
  • Camilla Lindberg. Fd folkpartistisk riksdagskvinna. Enda ledamoten i riksdagen som har gått ut och sagt att mansfrågorna är viktiga.
  • Ulrika Borg. Advokat som vågat prata om att män ibland blir falskt anklagade för våldtäkt/misshandel.
  • Ivar Arpi. Bloggare och del i #prataomdet-nätverket. Skrev nyligen en bra text om kravet på män att alltid vilja ha sex.
  • Klara Hvradilova-Selin. Sociolog och utredare på Brå. Har gjort en insats på Brå med att lyfta våld mot män i nära relationer.
  • Paulina Neuding. Chefredaktör för Magasinet Neo.

Vi trodde nästan att de skulle överraska oss med en eller ett par radikalfeminister men så blev det inte. Alltså satt det flera personer i ett svenskt debattprogram och pratade om könsfrågor, utan någon radikalfeminist närvarande. Det måste vara första gången?!

Debatten innehöll flera olika spår, delvis p g a att temat inte vara särskilt tydligt definierat. Alltifrån Assange, #prataomdet, lagstiftning och praxis kring sexualbrott, osv. Därmed pratade vi debattörer förbi varandra vid ett flertal tillfällen. Jag passade även på att lyfta frågan om vem det är som äger och sätter ramarna för jämställdhetsdebatten, då detta så starkt präglar alla debatter om kön, könsroller och sexualitet.

Några av oss ville helst prata om hur konstig debatten om våldtäkt blivit i Sverige – som ett tecken på hur inflytelserik radikalfeminismen varit i Sverige de senaste 20 åren. Andra ville helst prata om #prataomdet och hur detta hjälper människor att få ett språk kring övergrepp och dåliga sexuella erfarenheter. Själv valde jag att bara beröra #prataomdet väldigt kort, eftersom tiden var så knapp, även om det egentligen är ett våldigt intressant fenomen på många olika sätt – och som för med sig både bra och dåliga saker.

Det var lite underligt att Ivar Arpi och Klara Hvradilova-Selin var inbjudna som mina motståndare, då jag tycker bägge två gör ett viktigt arbete med mansfrågor. Förvisso håller de inte med mig i allt jag säger, eller jag med dem, men jag är ändå väldigt öppen för att vi behöver en bredd i att lyfta mansfrågorna, så att de kan komma upp på högsta politiska nivå brevid kvinnofrågorna. Även om Ivar jobbar med män inom feministiska (men icke radikalfeministiska) ramar utan några speciella etiketter, och Klara gör det inom ramarna för en myndighet (som präglas av statsfeminismen uppifrån), så är det ändå mycket värt. För att förändra ett system så behöver det både reformeras inifrån, och kritiseras utifrån.

Efter programmet satt vi alla i hotellbaren och pratade i några timmar, och det var riktigt kul och intressant. Camilla och Ulrika var riktigt trevliga bekantskaper. Vad gäller ”motståndarsidan” så fick jag förutom Ivar och Klara också möjlighet att prata med Anders Johansson och Agnes Arpi, och de var samtliga personer som kunde lyssna och ha ett bra åsiktsutbyte. Ingen av dem var radikalfeminist, och det är egentligen bara den åsiktskategorin människor som är svåra att ha ett samtal med, eftersom de tenderar att ha en verklighetsuppfattning som är osammanhängande och känslodriven.

En fråga jag dock skulle vilja ställa Ivar är varför #prataomdet-hemsidan listar resurser på ett så ojämställt sätt. Stora rubriker ges till resurser för kvinnor och könsneutrala alternativ, medan specifika resurser för män nämns i mindre text under ”fler länkar”. Det är nog illa att resurserna för män är så små och nekas statsbidrag, så varför måste en rörelse för bägge könen förstärka denna bild av att män inte behöver hjälp? Om det nu verkligen är en rörelse där bägge könen är välkomna på lika villkor fullt ut…

 

Är med på Debatt ikväll

21 december 2010, av Pelle Billing

Tar alldeles strax tåget till Göteborg för att debattera fenomenet #prataomdet i Debatt. Om du har några tankar om vad jag borde ta upp så låt mig veta i kommentarerna!

Programmet börjar 20.30 i SVT.

 

Julläsning

21 december 2010, av Pelle Billing

Här kommer en samling länkar till intressant läsning:

  • Apropå Svenska Hjältar i Aftonbladet: ”– Ungdomar är generellt bättre på att ingripa än vuxna, särskilt unga killar faktiskt, säger Carin Götblad.” Jag höll på att ramla baklänges när jag läste detta. Normalt sett är det tabu att erkänna att män är bättre på något, medan det motsatta är helt OK.
  • Läs denna skakande beskrivning om hur det är att vara man och bli utsatt för misshandel, samt sedan falskt anklagad för att själv vara förövaren. Så här går det till i vårt samhälle, men ändå finns mansfrågor inte på den politiska agendan. Att kalla det skandal är en underdrift.
  • Gymnasietjejer ska få stöd och hjälp av näringslivet på ett sätt som pojkarna inte har tillgång till. Business as usual, i statsfeministiska Sverige. När tänker mammorna och papporna till alla dessa pojkar ryta ifrån, och säga att nu får det vara nog?
  • I Danmark vågar man tala om att pojkar kan ha andra behov än flickor när de går i förskolan samt börjar skolan. Pojkar behöver mer lärarledd undervisning redan året innan de börjar skolan, och i skolan kan de även behöva integrera mer fysiska aktiviteter i undervisningen. I Sverige släpps ett telegram om den danska artikeln, där man helt missar denna poäng, eller undviker man den möjligen?
  • Den schweiziska banken UBS har infört en strikt klädkod för sina anställda. Måhända är den överdrivet strikt, och jag skulle inte rekommendera svenska företag att gå samma väg. Däremot tycker jag att alla arbetsplatser ska ha någon typ av klädkod, för att skapa ett tryggt arbetsklimat där man slipper se extrema urringningar och liknande. Annars kan man hamna i den absurda situation som Warren Farrell beskriver där det i ett företag ansågs vara sexuella trakasserier när en man hade en bild av en lättklädd kvinna på sitt skrivbord, trots att bilden var av en kvinna från samma företag när hon var på jobbet…
  • Här är en ung man som helt låter sin flickvän diktera villkoren i deras förhållande. Tydligen vägrar hon erkänna inför omgivningen att han är hennes pojkvän, trots att hon för övrigt vill ha allt som ett förhållande innebär. Tur att inte jag är den som ska ge honom psykolog-feedback. För jag skulle bara skrivit: ”Skaffa dig en ryggrad, frigör dina pungkulor från hennes dödsgrepp och ge henne ett ultimatum: öppenhet om förhållandet eller inget förhållande”. Decennier av radikalfeminism har inte varit bra för unga svenska mäns självkänsla, milt uttryckt.
 

Debattartikel om pappors brist på rättigheter

20 december 2010, av Pelle Billing

Pelle Filipsson, författare till Den vackraste gåvan, har skrivit en bra debattartikel i SvD om de absurda faderskapsreglerna:

En ogift man måste bli erkänd som pappa av modern. Annars är han formellt sett inte förälder.

2009 föddes 54 procent av alla barn in i samborelationer, där pappan inte fick vara pappa från början. När en majoritet hamnar under absurd lagstiftning, är det då inte dags att ändra på den?

Obligatoriskt faderskapstest och automatisk gemensam vårdnad vore rimliga reformer för att jämna ut de mest grundläggande rättighetsskillnaderna.

Hur skulle debatten låta om mamman var tvungen att godkännas av pappan, för att få vara förälder?

Läs artikeln här.

 

Det finns mer att #prataom

20 december 2010, av Pelle Billing

Om du inte hört talas om den diskussion som pågår på Twitter och i de etablerade medierna under rubriken #prataomdet, så läs gårdagens inlägg för att komma ikapp.

Idag har jag ännu mer att säga på temat, och precis som igår vill jag komplettera allt det andra som sägs om ämnet. Någon måste ju vara kärringen mot strömmen ;)

Som jag skrev igår så har jag stor respekt för de som vågar öppna sig och tala om dåliga och/eller olagliga sexuella erfarenheter. Om samtalet hjälper till med att stärka unga människor (av bägge könen) i deras sexuella gränsdragningar så har man helt klart gjort en insats.

Samtidigt vill jag flagga för något som lätt glöms bort i den ”feel good”-stämning som omger hela #prataomdet-rörelsen. Tankarna väcktes via en kommentar jag läste igår på Moderatmännens Facebook-sida. Min fråga är denna: hur många har tänkt igenom – verkligen tänkt igenom – om de för tid och evighet vill att deras personliga erfarenheter av sexuella misslyckanden och övergrepp ska vara kända för allmänheten? Som bekant så försvinner inget från internet, utan när det väl är publicerat får man räkna med att det finns där, och att hela ens tjocka släkt kan komma att läsa det.

Frågan är även om alla mår bäst av att skicka ut en sårbar och personlig historia i cyberspace, eller om man egentligen borde ta det snacket med en legitimerad psykoterapeut? I nuläget får man positiv feedback av att skicka ut sin historia till #prataomdet, men vad händer när den nuvarande energin kring rörelsen mattas av? Hur känns det då att ha öppnat sig för hela världen, med endast några bloggkommentarer som tack?

twitter-blunda

#tänkpådet, innan du börjar #prataomdet. De som är kända och har makt nog att piska igång en hel mediacirkus klarar sig alltid, men för den som inte är en del av den inre kultur- och mediaeliten så kan det bli ett obehagligt uppvaknande om några veckor.

Vad gäller makten att piska igång en mediacirkus så är det intressant att ett initiativ som drivs av kvinnor och feminister inte ens behöver fundera på om det kan få mediautrymme, utan det är en självklarhet. Undrar om samma spelregler gäller för ett gäng icke-feministiska män som vill belysa något?

Det som dock är positivt är att enstaka män fått utrymme att berätta sina egna berättelser, och enstaka kvinnor har berättat om hur de själva kränkt sina partners gränser. Även om dessa berättelser är i minoritet så naggar de lite i kanten på den gängse bilden av mannen som förövare och kvinnan som offer.

Jag rekommenderar följande texter:

  • Ivar Arpi skriver om killen som alltid vill.
  • Elin skriver om hur hon gått över olika killars gränser.
  • Mikael Sol skriver och ritar om sin sexualitet och upplevelsen av att vara man. Själv tror jag det är enormt viktigt att införa mannen som subjekt i jämställdhetsdiskursen, och Mikael Sol tar ett steg i den riktningen.

Lina Thomsgård, feminist och grundare av Rättviseförmedlingen (som jobbar utifrån en kvantitativ jämställdhet som jag inte tror på), lyfter också ett väldigt viktigt perspektiv i ett av sina ”tweets”:

lina-thomsgard-twitter

Jag har själv ofta stört mig på det feministiska uttrycket ”ett nej är alltid ett nej”, eftersom kvinnor själva inte lever efter denna regel (och måhända inte män heller). Ett nej kan betyda alltifrån ”ja” till ”kanske” eller ”inte nu men om en stund”. Kroppsspråket ljuger däremot aldrig, och inte tonläget heller.

Att säga ”ett nej är alltid ett nej” är således en fin intention, men i verkligheten så fungerar det inte alltid så. Sexuella interaktioner kan vara komplexa, och just detta kan ju vara ett viktigt skäl till att #prataomdet. Jag hoppas att det som nu pågår kan vara ett sätt att gå bortom radikalfeminismen, och inkludera dessa politiskt inkorrekta observationer, men ännu är jag inte övertygad om att så kommer att ske.

 

Nu när vi ändå håller på att #prataomdet…

19 december 2010, av Pelle Billing

…kan det vara på sin plats med en diskussion om var gränserna egentligen går när det gäller sex kontra övergrepp.

De senaste dagarna har det pågått en livlig diskussion på Twitter under hashtaggen #prataomdet, sedan Johanna Koljonen gick ut med en egen obehaglig sexuell erfarenhet i kölvattnet av Assange-affären.

koljonen-twitter

Koljonens berättelse blev startskottet för att tala om dåliga sexuella erfarenheter, sex i gråzonen samt rena sexuella övergrepp. Ungefär som en kollektiv terapeutisk process där många inser att många andra också gått och burit på något obehagligt och skambelagt. Förutom Twitter-vågen av berättelser och samtal har även de stora tidningarna skrivit om det hela (DN, AB 1 2, GP 1 2 3, Sydsvenskan, Expressen).

Mina reaktioner på denna Twitter-våg är blandade. Å ena sidan tycker jag det är bra att man vågar diskuterar var de sexuella gränserna går, samt att man vågar berätta om övergrepp och dåliga sexuella erfarenheter. Å andra sidan är det tråkigt att se att det verkar finnas en stark könspolarisering, där kvinnorna automatiskt ses som offer (och inte förövare) och där männen rakt ut uppmanas tala om sig själv i termer av förövare (men inte att tala ut som offer).

Men det är väl knappast förvånande att en från början djupt meningsfull diskussion kidnappas av radikalfeministiska tankegångar, i ett land där man kan skriva följande rubrik:

ab-manstrog

Hur stort skulle ramaskriet blivit om något käckt skrivit i Aftonbladets mansbilaga att ens partner var kvinnotrög (om nu Aftonbladet hade en mansbilaga…)? Frågan är även om #prataomdet fått lika stor uppmärksamhet om det inte vinklats till en kvinnofråga.

Hursomhelst. Tillbaka till diskussionen om sexuella gränsdragningar, som faktiskt är väldigt viktig. Jag har stor respekt för alla de som nu går ut med sina personliga berättelser. Det är viktigt och det ska respekteras. Samtidigt kan diskussionen inte få fastna i det personliga och terapeutiska, utan vi måste även våga tala om var gränserna egentligen går, rent konkret.

Var går gränsen för våldtäkt? Jag brukar uttrycka mig så att våldtäkt handlar inte om oönskat sex, utan det handlar om oundvikligt sex. Att ”ställa upp för husfriden” är inte våldtäkt, trots att det handlar om oönskat sex. Om du inte har möjlighet att undvika sex ska det däremot klassas som våldtäkt:

  • Om du säger nej men den andra personen tvingar sig på dig är det våldtäkt.
  • Om du sover eller är medvetslös (och därmed inte har möjlighet att säga nej) är det också en form av våldtäkt.

Observera att dessa definitioner gäller precis lika mycket för bägge könen. För män kan det således vara värt att tänka igenom sina sexuella gränser en extra gång, då vi inte blivit uppfostrade att värna om vår sexuella integritet.

Hur är det då med ”kondomlurendrejeri” som är ett stort samtalsämne både i Assange-affären och i #prataomdet? Situationen som diskuteras är att man är överens om att använda kondom och sedan blir man ändå penetrerad utan kondom. Är detta våldtäkt? Svar nej. Om sexet är frivilligt är det inte våldtäkt. Kan det däremot vara någon annan typ av brott? Enligt svensk lagstiftning förefaller det vara en typ av övergrepp, men jag är själv skeptisk till poängen med en sådan brottsrubricering.

Visst är det svinigt, otrevligt och på gränsen till kriminellt att lura en annan människa när man kommit överens om att ha kondom, men är det ett brott som någonsin går att bevisa? Hur kan man ens bevisa uppsåt? I sexaktens hetta är det fullt möjligt att man (eller båda) helt enkelt glömmer kondomen, och hur ska man någonsin kunna bevisa i domstol att det handlade om något annat än glömska? Även om det inte är ditt fel om någon lurar dig med kondomen, så får du nog räkna med att du inte kan få någon juridisk upprättelse.

För mig väcker hela debatten om ”kondomlurendrejeri” även en fråga som förefaller vara elefanten i rummet. Och den elefanten är frågan ”vem är det egentligen du har sex med?”. Frågan ställer jag lika mycket till bägge könen. Om du normalt sett inte skulle bjudit in en viss främling i ditt hem, varför göra det bara för att du är kåt? Om du i vanliga fall är rädd om ditt hem och dina värdesaker, varför plötsligt så oförsiktig bara för att det handlar om sex? Personen du bjuder hem är inte mindre sannolik att vara tjuv eller psykopat bara för att du vill ha sex med henne/honom.

Ett övergrepp är alltid förövarens fel, men ta hand om dig för guds skull! Ha inte sex med någon du inte litar på! Detta kanske låter tufft men jag tror att det är en besk medicin som många i vårt samhälle måste svälja. Den sexuella revolutionen betyder att vi alla äger vårt eget sexliv. Men den innebär inte att vi kan överge det försiktighetstänkande som vi har på livets alla andra områden. Precis som att vi låser vår bil, vår ytterdörr och vår cykel, så måste vi vara lite om oss och kring oss när det gäller vem vi bjuder in i vårt hem eller vem vi följer med hem en sen kväll.

Om vi verkligen ska #prataomdet, så måste vi våga prata om det också.

 

Ett land utan empati

17 december 2010, av Pelle Billing

Jag vet inte hur många gånger som jag blivit tillsagd att feminismen minsann bryr sig om bägge könen, och att feminism är något som gynnar alla. Därmed borde även män bli feminister, och engagera sig i kampen för ett jämställt samhälle.

Visst finns det en del feminister som på allvar bryr sig om mansfrågor. Men det är inte dessa feminister som har makt och inflytande. De är marginaliserade, precis som alla mansrättsaktivister.

De feminister som har makt, inflytande och mediautrymme, är sådana som Anna Laestadius Larsson, som inte ens skäms över att säga att hon helt saknar empati för pojkar.

När det går så långt så att man tappar empati t o m för små oskyldiga barn, då har det gått riktigt långt. Det är dags för en förändring, och detta snabbt.

 
Google