Varför kan vi inte se bägge könen?

22 november 2010, av Pelle Billing

Redan för tio år sedan skrev Christina Hoff Sommers boken The War Against Boys där hon på ett plågsamt noggrant sätt redogjorde för hur skolan i USA satsar på tjejer och trycker ner killar. Då är ändå USA ett land där feminismen inte har en lika framskjuten roll som i Sverige.

Jag har länge hävdat att det är ett problem för pojkarna i vårt samhälle att bilden av män är så negativ, och att det på sikt är ett problem för landet som helhet, inte bara för pojkarna själva. Vad händer om pojkarna blir apatiska, lata och ofokuserade – för att ingen uppmuntrar dem och ingen berättar för dem att de ska vara stolta över att en dag bli vuxna män? Tja, den frågan är inte längre retorisk, utan det håller redan på att hända.
Isabella Löwengrip, mer känd som blondin-Bella, säger följande i Aftonbladet:

– Min bild av 90-talisterna är att vi har det här extrema självförtroendet. Våra föräldrar har levt med jantelagen, men nu kommer en ny generation – speciellt tjejer – som tycker att vi kan göra och uppnå precis vad vi vill.

Att tjejerna lägger i en högre växel och vill lyckas tror Isabella Löwengrip beror på att samhället satsat på unga kvinnor.

– Det satsas mer på att främja kvinnligt företagande och att tjejer ska höras och synas i skolan.

Den lata ”Laziness-trenden” hos de unga männen då? Isabella vill inte dra alla killar över en kam – men lite stämmer det, menar hon.

Unga män som är ”lazy” och inte satsar på att lyckas. Låter det som ett gångbart recept för att bevara välfärden i ett land? Professor Martin Munk i Danmark hävdar att vi håller på att skapa ett proletariat av outbildade och arbetslösa män, och i nuläget talar mycket för att han har rätt.

Sydsvenskan skriver om hemlösheten i Malmö. Tyvärr är den på uppgång. Vem är det då som är värst drabbad av hemlösheten, enligt Sydsvenskan? Socialstyrelsens siffror visar ju att 75 procent av de hemlösa i landet är män. Citat från artikeln:

De hårdast drabbade är personer mellan 25 och 39 år och kvinnor.

De två mest drabbade grupperna är vuxna mellan 25 och 39 år och kvinnor. Den senare kategorin har nästan fördubblats på ett år, från 86 individer i fjor till 170 i år.

Wow, betyder detta att Malmö har fler hemlösa kvinnor än män? Citaten tyder ju på det, eftersom gruppen ”kvinnor” är en av de mest drabbade.

Med hjälp av Sydsvenskans egna siffror i artikeln kan man dock räkna ut att c:a 70 procent av Malmös hemlösa är män, trots att man har lyckats ordna bostad åt en del män. Hur kan detta tolkas som att kvinnor är värst drabbade?

Inte undra på att mansfrågorna är osynliga i samhället, när en så viktig mansfråga som hemlöshet framställs som en kvinnofråga.

Läs även: Fick tips om detta blogginlägg (tack Mattias!). Håller inte med om allt som står där, men det är väldigt intressant – och trevligt – med någon som vågar börja se bägge sidorna i könsdebatten. Måhända är det bara ett frö, men varje person som börjar sin resa mot en bredare syn på könsfrågor sår ett viktigt frö för framtiden.

 

24 kommentarer på “Varför kan vi inte se bägge könen?”

  1. PabloHoney_4 skriver:

    Jag vill påstå att ”mental kastration” är orsaken. Genom att ignorera killar och puffa flickor har vi gjort pojkar till det osynliga könet. Pojkar handikappas allt mer eftersom könsidentiteten är raderad för de svaga pojkarna inom grupp.

  2. JD skriver:

    Barn (kanske alla människor) lever upp till de förväntningar som ställs på dem.
    Är inte det ett allmänt faktum eller är det bara jag som fått för mig att det är så?
    Killar riktigt pumpas i hur lata och mindre benägna de är att plugga de är, varför skulle dom kämpa emot dessa förväntningar?

  3. Obstinat skriver:

    Därför välutbildade väletablerade vuxna feminister medvetet offrar några generationer pojkar för att på ett pedagogiskt sätt visa för manligheten att vilka vi är och tror oss vara till stor del är socialt konstruerat, dvs vi människor är till stor stor del mjukvarukodare organismer. Och ju fortare vi fattar det ju mindre skada kan dessa hämndlystna personer göra. Stolthet och framtidstro är oerhört viktigt för de unga. Om inte kvinnorna kan ge pojkarna detta får vi män göra det. Sluta agera toffel och ge dina söner den tid de förtjänar.

  4. Monica skriver:

    På den här sidan förspråkas att man ska se båda könen. Jag tycker tyvärr att man biter sig själv i svansen – och genomgående i alla inlägg är språkrör för det manliga könet – och helst också nedvärderar all forskning som visar kvinnornas/flickornas ställning och status i samhället. Om man nu tycker att genusforskning är snedvriden, så borde man väkl inte här själv snedvrida den åt ett annat håll. Det känns fullkomligt obegripligt! Lika obegripligt som Pär Ströms resonemang, som också hänvisas till här.

  5. GeorgeStone skriver:

    Monica: Jag säger inte att du har helt fel, men hänvisa gärna till vad du menar när du skriver att kommentatorer här ”helst också nedvärderar all forskning som visar kvinnornas/flickornas ställning och status i samhället”. Jag tycker för det mesta det hålls en bra nivå på argumentationen här, till skillnad mot i media och samhället i stort där all kritik mot kvinnor/flickor anses vara kvinnohatande och uttryck för rädsla för kvinnor, liksom när mansfrågor lyfts fram så möts det med stor skepsis. Det finns dock en risk med för många av samma åsikt på ett ställe, att man eldar på varandra, så till viss del kan jag förstå vad du menar. Så kom gärna med motargument istället då du tycker saker uttrycks fel så går det lättare att diskutera och bemöta, än att komma med generella påståenden som är svåra att bemöta då man inte riktigt vet exakt vad du menar.

  6. Monica skriver:

    ”Med hjälp av Sydsvenskans egna siffror i artikeln kan man dock räkna ut att c:a 70 procent av Malmös hemlösa är män, trots att man har lyckats ordna bostad åt en del män. Hur kan detta tolkas som att kvinnor är värst drabbade?”

    Ett exempel – ett citat från den här sidan. En raljerande ton tycker jag att citatet har. Frågan är varför den raljerande tonen finns där? En nyanserad tolkning av Sydsvenskans resultatbild kunde på denna sida (som förspråkar att vi ska se båda könen) kommit till pass. Varför kallar Sydsvenskan kvinnor ”värst drabbade”? Är det för att siffran (antalet kvinnor) har ökat? Eller är det för att de inte bara drabbas av hemlöshet utan kanske också utsatthet i form av sexuella övergrepp? Varför diskuterar man inte här i denna blogg på ett nyanserat sätt vad ett sådan resultat betyder för både kvinnor och män, vad ordet ”värst” betyder för Sydsvenskan, vad det kan innebära att vara kvinna och hemlös, och att vara man och hemlös.

  7. Monica skriver:

    ”Inte undra på att mansfrågorna är osynliga i samhället, när en så viktig mansfråga som hemlöshet framställs som en kvinnofråga.”

    Det här citatet får mig att fundera över om man har tänkt överhuvudtaget? Vad är det man vill med den här bloggen?
    Problemet är väl inte att man uppmärksammar att kvinnor är hemlösa? Problemet är väl att man inte uppmärksammat att så många män gör det, att det är mer ok i gemene mans ögon att män är hemlösa (det är vi vana vid) o s v.
    Men har inte män själva (som grupp) ansvar för att belysa mäns livsvillkor? precis så som kvinnor gjort i grupp (feminister, grupp 8). Och om männen anser att fel väg är att gå i polemik och anklaga det andra könet (så som man verkar tycka här) – så bör man väl utgöra ett gott exempel i en blogg som ger uttryck för att verka för jämställdhet.

  8. Pelle Billing skriver:

    Monica,

    Så män har själv ansvaret för att lyfta mansfrågorna, men när vi gör det ska vi kritiseras för att vi inte lyfter kvinnofrågorna?

    Låter som dubbelbestraffning i mina öron.

    Vad gäller nyanseringen så har bloggformatet sina begränsningar. Helt nyanserad kan man bara vara i en bok eller i en längre artikel.

    När jag ”raljerar” så är det för att sätta strålkastaren på hur bizarrt ensidig mediarapporteringen är. Jag har flera gånger sett artiklar om hemlöshet där man skriver att kvinnor drabbas värst, men aldrig ett ord om att tre ggr så många män är hemlösa till att börja med.

  9. Lavazza skriver:

    Männens lathet (särskilt unga mäns) kan vara resultatet av en ovilja att konkurrera på olika villkor i skola, på partnermarknaden, i familjelivet och på arbetsmarknaden och/eller en insikt att man måste höra till toppskiktet av män för att ha en chans att dra nytta av sina ansträngningar, samtidigt som det finns ett alternativ att dra nytta av välfärdsstaten för att inte gå under även om man inte anstränger sig. En annan förklaring kan vara att dagens samhälle innebär en betydande överföring av ekonomiska medel från män till kvinnor, och att man inte vill bidra till detta genom beskattat arbete. Att unga män har insett det framgår av att unga män röstar mer höger och unga kvinnor röstar mer vänster än populationen som helhet.

    Män är ju inte lata av naturen. Samtliga moderna bekvämligheter och vår civilisation är främst resultatet av mäns arbete. Det som har förändrats är incitatementen.

  10. Roger skriver:

    Lavazza:
    I den SOU (tror jag det var) som gjorde en forskningsöversikt över detta problem så var det åtminstone en som pratade om ”antiplugg”-attityden som ett sätt att rationalisera ett akademiskt misslyckande.

    Dvs; Först kommer det akademiska misslyckandet, sedan kommer rationaliseringen ”skolan är tråkig”. Lite som surt sa räven. De baserade det resultatet på att flickor som misslyckas i skolan också har samma ”antiplugg”-attityd.

    Med detta som utgångspunkt kan man ju dra slutsatsen att du är inne på något där; det är barriärerna för män att få en rättvis skolgång som skapar motvilja mot skolan och retorik som kan tolkas som ”antiplugg” men i själva verket snarare är psykologiskt självförsvar.

  11. Roger skriver:

    Monica;

    Den attityden som du representerar är helt oförenlig med en jämställdhetssyn. Det leder till att kvinnor arbetar för kvinnor, män arbetar för män.

    Men jämställdhet har inget kön.

    Samhället, dvs både kvinnor och män, måste arbeta tillsammans för att ALLA som är utsatta för ojämställda strukturer får hjälp; oavsett kön.

    Dessutom blundar du för den oerhörda maktobalans det finns mellan könen i jämställdhetsfrågan; kvinnor (och då menar jag främst feminister) har monopol på frågan, och har tolkningsföreträde och problemformuleringsprivilegie. Det är nästan omöjligt för män att göra sin röst hörd, att få gehör för det manliga perspektivet och manliga behov. Ett exempel är hur staten satsar miljarder på kvinnofrågor, men nära nog inget på mansfrågor.

    Kvinnor (dvs främst feminister) måste släppa makten och släppa fram män på det här området. Visst gör det kanske ont. Men om de menar allvar med att de faktiskt vill ha jämställdhet är de enda vägen att gå.

    Tillägg:
    Och eftersom de inte visar några tendenser att vilja släppa ifrån sig makten så drar många män slutsatsen att de (dvs dessa feminister) faktiskt INTE VILL HA jämställdhet på riktigt, utan bara kvinnlig empowerment. Vilket är något helt annat.

  12. Lavazza skriver:

    Roger: Jag skulle snarare se det som ett (uppsåtligt) pedagogiskt misslyckande från skolans sida (med tanke på allt som män har lyckats med och att pojkar oftast lyckas bättre i pojkklasser och/eller med manliga lärare).

    Men visst handlar det även om att avskilja sig genom maskulina drag och maskulint beteende. Skolan är väldigt feminiserad. Även studiebegåvade pojkar vill särskilja sig genom att inte plugga på samma sätt som tjejer. Jag brukade till exempel vägra att lära mig allt vad som stod i en lärobok utantill, utan läste istället flera läroböcker om samma ämne (mina föräldrar hade kvar sina gamla ”tuffare” läroböcker), så att jag inte var tvungen att kunna varenda detalj i en enda lärobok för att få högsta betyg. Detta just för att jag tyckte att det var förnedrande och omanligt att lära mig saker på ett feminiserat sätt. Dessutom gav det en chans att briljera genom att exempelvis säga ”Walt Whitmans sätt att skriva är nästan som ett telegram”, vilket är en uppgift som förekom i andra läroböcker men inte min skolas.

  13. Lövet skriver:

    @Monica:

    ”Det här citatet får mig att fundera över om man har tänkt överhuvudtaget? Vad är det man vill med den här bloggen?”

    Pelle Billing skriver bla ”Jag kompletterar de viktiga insikter vi har om kvinnofrågor, genom att visa på att det även finns konkreta och viktiga mansfrågor som behöver vår uppmärksamhet.” och det får väl ses som tema också på bloggen och h ö g s t relevant som utgångspunkt för just denna tråd.

    ”Problemet är väl inte att man uppmärksammar att kvinnor är hemlösa? Problemet är väl att man inte uppmärksammat att så många män gör det, att det är mer ok i gemene mans ögon att män är hemlösa (det är vi vana vid) o s v.”

    Ja just det, vilket är den specifika anledningen till att Pelle skriver: ”Inte undra på att mansfrågorna är osynliga i samhället, när en så viktig mansfråga som hemlöshet framställs som en kvinnofråga.” vilket du nyss kritiserade.

    ”Men har inte män själva (som grupp) ansvar för att belysa mäns livsvillkor? precis så som kvinnor gjort i grupp (feminister, grupp 8).”

    Nej! Vi anser att r i k t i g jämställdhet handlar om både mäns och kvinnors villkor. Det är inte en fråga om vart kön för sig själv mot varandra (såsom det feministiska komplexet gjort till sin födkrok).

    ”Och om männen anser att fel väg är att gå i polemik och anklaga det andra könet (så som man verkar tycka här) – så bör man väl utgöra ett gott exempel i en blogg som ger uttryck för att verka för jämställdhet.”

    Öh… allvarligt – hur läste du Pelles inlägg? Läste du överhuvudtaget? Prova att byta genusglasögonen mot ett par läsglasögon istället, det finns billiga på Apoteket.

  14. Monica skriver:

    Jag har läst en hel del på den här sidan, och jag hänvisar mitt inlägg till mitt helhetsintryck av det jag läst (alltså inte bara till ETT inlägg av Pelle B).

    Jag anser, som några av er skrivit också, att man INTE ska skylla det ena eller andra på respektive kön. Jag anser att man ska samarbeta i alla lägen. I mtt jobb bjuds samtliga män och samtliga kvinnor in till utbildning om jämställdhet. Till 95% är det kvinnor som tackar ja, och deltar. Vi har provat med manlig föreläsare, kvinnlig föreläsare, både manlig kvinnlig samtidigt – men männen är inte intresserade. Om det nu är så att kvinnor inte ska ha kunskapsövertag, så borde männen börja utbilda sig. Det har kvinnor fått göra inom mansdominerade områden. Och det kan faktiskt vara så att utbildning och verksamhet behöver anpassas till kön (t e x när det gäller utbildning till brandman, eller utbildning till barnskötare) Kvinnor vill bli brandmän och kämpar för att få sådan utbildning. Frågan är om män vill bli barnskötare och frågar efter sådan utbildning anpassad till dem (barnskötare är bara ett exempel). Om en man söker jobb inom förskolan idag har han nästan alltid kravet på sig (från de kvinnliga medarbetarna) att vara duktig på att snickra, att vilja spela fotboll med grabbarna och vara lekfarbror i största allmänhet. Det är en sak man kan förändra om man kämpar för det, om man verkligen vill att det ska förändras. För varför skulle alla män gilla att snickra…t e x .Och en kvinna som söker som brandman måste vara lika stark som en man. Men det handlar ju inte i alla lägen om styrka.
    Jag gillar inte tonen på den här sidan helt enkelt. Jag tycker inte alls att den verkar sträva efter samsyn mellan könen, för en jämställd tillvaro. Det var synd.

  15. GeorgeStone skriver:

    Monica: Om man ska generalisera så verkar du inte själv ha en så neutral och jämställd ton som du själv hävdar. Men i världen så brukar alla andra ha fel och vi själva ha rätt… Men nog ”raljerande”.

    När det gäller att många män ”tackar nej” till ”jämställdhetsutbildningar” på arbetsplatser tror jag det ofta beror på att dessa utbildningar är gjorda av kvinnor för kvinnor. Vem som sen presenterar det hela (män el kvinnor) gör inte det hela mer attraktivt, många ser helt enkelt inte nyttan av det. Hårddrar man det så kan man kanske säga att de som håller i kursen kanske missat sin målgrupp. Men som sagt, det är bara min egen erfarenhet. En annan sak, mer subjektivt taget från egen erfarenhet, är att män hellre gör saker än att prata om dem. Jag är övertygad om att om nya ”jämställdhetsregler” infördes och ledningen sa att nu är det detta som gäller, skulle det få mer gehör hos män än att sitta och prata om det i ett par dagar. Vad det säger om vem kan väl tolkas olika.

    Sen dina exempel brandman och barnskötare är ju ganska absurda. Du skriver att en kvinna som söker till brandman ”måste vara lika stark som en man”. Det är inte sant, hon måste vara lika stark som en BRANDMAN (klara minimikraven). Detsamma gäller för män, de måste också klara av styrkekraven för att bli BRANDMAN. Och i det yrket är det arbetsuppgiften som tagit fram detta kravet, det går inte att förhandla om när det är skarpt läge. OCH, en man som inte klarar styrkekraven kommer inte heller in. Detta har inget med jämställdhet att göra, det gäller att rädda liv.

    Och om kvinnor har fördomar om män som är barnskötare så är det väl inte männens sak att korrigera detta? Konstig åsikt.

    Om du inte gillar tonen på sidan och vad som skrivs undrar man ju varför du läser? Men jag tycker det är bra och det ÄR intressant att se andra perspektiv än de vanliga. Och när det gäller att sträva efter samsyn mellan könen är jag tveksam till din inställning om det. Det verkar bara gälla när det görs på dina (kvinnors?) villkor.

  16. Pelle Billing skriver:

    Monica,

    Bjud in mig, tillsammans med en ”vanlig genuskonsult”, att föreläsa – för att ge två olika perspektiv på jämställdhet. Då skulle du få betydligt fler män som kommer – eftersom någon då ger männen en röst.

    Sedan måste du förstå en sak: denna blogg opinionsbildande. Dvs min uppgift är att peka ut felaktigheter och okunskap i den nuvarande debatten. Min uppgift är inte att vara heltäckande. I andra sammanhang kan jag dock vara betydligt mer heltäckande och nyanserad.

  17. Lövet skriver:

    @Monica: Som skriver att ”Jag gillar inte tonen på den här bloggen…”
    Nej visst det må vara hänt. För min egen del så nöjer jag mig med att recensera det du skriver med konstaterandet att jag inte håller med.

    …kanske, kanske kan du se skillnaden mellan de två synsätten på debatter. Dvs skillnaden mellan åsiktsutbyte och (ryggmärgsmässiga) svepande värdeomdömen…

  18. Monica skriver:

    Georgstone: Jag läste för att bilda mig en egen uppfattning. Inte konstigare än så. Vidare, om kvinnor har fördomar om män som barnskötare är det allas ansvar att förändra den bilden, både mäns och kvinnors. Vi är inte vårt kön, vi är människor, och det är det jämställdhet handlar om. Men för att förändra saker måste man belysa kön, fördomar, föreställningar om kön etc.
    Pelle: ”En vanlig genuskonsult” är ett begrepp jag inte känner till. Detsamma gäller ”en vanlig människa” t e x. Vidare är de felaktigheter och okunskaper du säger dig belysa här på din oppinionsbildande blogg subjektivt bedömda, alltså kan det lika gärna röra sig om ren okunskap från din sida också…eller? Eftersom jag inte håller med, och anser mig vara kunnig – på ett brett vitt plan. Jag anser nämligen inte att du är talesman för jämställdhet, du är talesman för dig själv.

    Lövet: Efter att ha läst och bildat mig en uppfattning har jag heller inte förväntat mig att någon här ska hålla med om vad jag säger.

  19. Monica skriver:

    För övrigt kan jag tillägga att jag är kvinna, heterosexuell, och mina allra närmaste vänner är av manligt kön. Jag har alltid känt mig mer som bärare av de epitet som tillhör det manliga släktet: äventyrlig, rättfram, händig etc. Det är konstlade föreställningar som rör kön. Om man utforskar dem, då inser man att vi alla gör en resa från vi föds, där vi ska passa in i de former som gör vårt genus.

    Dessutom kan man ändra kriterierna för vad en BRANDMAN ska orka, förmå, vara bra på etc. Som sagt…allt handlar inte om muskler och styrka. Det handlar om vad vi sätter för värde och tilltro till olika egenskaper. Och hur vi anser att olika egenskaper hos olika människor, oberoende av kön, kan samspela i olika arbetssituationer. Att utmana kriterier, föreställningar, värderingar, det är vad ett jämställdhetsarbete, och ett utvecklande samhällsarbete handlar om.

  20. Pelle Billing skriver:

    Monica,

    Läs mitt manifest! Där finns massa källhänvisningar.

    Så när du säger att jag är subjektiv, då är det din subjektiva – och inkorrekta – åsikt.

    Dina åsikter var fräscha för mig för 15 år sedan, så tro inte att jag inte känner till dem….

  21. Monica skriver:

    Pelle: din sista kommentar där var snudd på rolig. Det är ingen tävling.

  22. GeorgeStone skriver:

    @Monica: ”Dessutom kan man ändra kriterierna för vad en BRANDMAN ska orka, förmå, vara bra på etc.”. Vad yrar du om? Ska man ändra kriterierna för ett livsräddande yrke bara för att alla som söker ska vara glada, istället för att alla som blir brandmän ska KLARA AV JOBBET? Du är inte lite rolig du. Svara gärna på frågan: Vem vill du ska komma till din räddning om du ligger fastklämd i ett brinnande hus, en stark människa som klarar av att ta ut dig eller en betydligt svagare (men glad för att den är brandman) som måste springa och hämta sina kompisar först (kanske tar 10 minuter)? Jag vet att frågan är retorisk för inte ens du kan vilja brinna inne. Observara att jag inte nämnt kön i exemplet, ett yrke som brandman kan vara könsneutralt (trots namnet), men alla måste klara av vissa saker. Så jag hävdar fortfarande att exemplet brandman som ofta dras fram bara förlöjligar den som lyfter upp det. Förklara gärna hur sänkta styrke-, uthållighet- och snabbhetskriterier skulle förbättra brandkårens arbete, jag är faktiskt nyfiken. Och som jag sagt tidigare, män som inte klarar dessa krav blir inte heller antagna, jag tycker det är helt ok men du kanske tycker det är orättvist (mot svaga och långsamma män) också.

  23. GeorgeStone skriver:

    @Monica: Ett tillägg om att du tycker att det är allas ansvar att ändra folks fördomar. Jag håller definitivt inte med om att det är min uppgift att ändra på dina eller andras fördomar. Jag är för eget ansvar, jag står för vad jag tycker och skyller inte på nån annan om jag har fel. Typiskt ”offer”-tänkande att det alltid är ”nån annan” som ska stå till svars för det man gör och tänker. Men man kan ju alltid flumma till det med ”om vi alla hjälps åt så blir det jättebra…” istället för att börja med det man kan påverka (inte bara säga att man försökt), dvs sig själv.

  24. Bo Sundbäck skriver:

    Har följt diskussionen som pågår här. Det som förundrar mig när det blir till dylika resonemang ”jag vet bäst”…är att man inte kan, eller inte vill se att det finns ett problem. Hur ser problemet ut – och hur löser vi det..?
    Har man en grundinställning om reell jämlikhet, lika värde – lika rätt. Ja, då borde det inte vara så svårt.
    Tror det är viktigt med s k helikopterseende med ofärgade glasögon. Att se det man då faktiskt ser – och inte bara det man vill se…

Google