Pelle Billing

På dn.se kan man ibland se länkar till krönikor och kåserier längst upp på sidan. Idag fanns det en länk till Hanna Hellquist, som jag klickade på. Hellquist är inte bara skribent utan även radiopratare och författarinna – dvs en väletablerad kugge i det svenska mediaetablissemanget. Och som sådan vet hon att hon har rätt att gå till attack mot män:

De karlar jag träffar gör oftast allt de kan för att inte tappa ansiktet och då ryker det så klart vid minsta motstånd och då står jag där bredvid mannen och skäms å hans vägnar och ser hur pytteliten han egentligen är när allt kommer omkring. Det är så jävla avtändande. Män som ska hålla på sin manlighet.

Hellquist är så förblindad av sin ilska att hon inte klarar av att tänka en enda logisk tanke. Ifall männen hon träffar kämpar för att inte tappa ansiktet, så kanske det beror på att de har en utsatt situation i samhället? Skulle Hellquist varit lika föraktfull om hon såg svaghet och misslyckande hos kvinnor omkring sig? Mansrollen är inte så lätt nuförtiden, då man samtidigt ska vara tuff, orädd, mjuk och känslig. Och det blir definitivt inte lättare när man står brevid en kvinna som har en manssyn som Hellquist.

I mitt stilla sinne undrar jag också varför Hellquist ständig väljer en sådan typ av man? För det säger mer om henne än om män i allmänhet att hon alltid dras till en viss typ av man.

Det som kallas manlighet i hennes text är egentligen en nidbild av manlighet. Är manlighet när man försöker hålla masken? Är manlighet när man försöker vara någon annan än sig själv? Knappast. Bara en förvirrad person som Hellquist kan tro något sådant. Manlighet är det som uppstår när en man helt enkelt landar i sig själv och är sig själv. Om en man stapplar runt och försöker förställa sig, är det snarare ett tecken på att han tappat kontakten med sin egen manlighet – något som är lätt hänt i statsfeministiska Sverige där journalister som Hellquist går till attack mot män morgon och kväll.

Krönikan fortsätter sedan:

Därför har jag inte haft någon riktigt bra manlig förebild.

Förrän nu. Det finns en kille som under den tid jag har känt honom aldrig har snavat och trillat på ett sådant där pinsamt sätt som gör det omöjligt att bara borsta av sig och gå vidare. Han har inget manligt pokeransikte. Han har ingen konstig inlärd prestige. Han har tillräckligt med självförtroende att gå på känsla och då trillar man aldrig.

Fan vad roligt det är! Hur ofta hittar man någon som man både vill hålla i handen och ligga med?

Kul för dig Hanna att du hittat någon. Du har lyckats hitta en man som bevarat sin naturliga manlighet och sitt naturliga självförtroende, trots att han bor i ett land som har en negativ inställning till män.

Hoppas denna erfarenhet kan få din mansbild att börja förändras.

Tips: Läs även denna konstruktiva motion om vårdnad av barn efter separation.

Tips 2: Se denna artikel i Norra Skåne (PDF) om Michael Högberg, en samarbetspartner till mig. Som synes i artikeln har han anammat många av mina idéer och även min slogan “Lika spelregler”. Budskapet sprider sig!

13 Kommentarer »

För tio år sedan antog FN:s säkerhetsråd resolution 1325. Denna resolution definierar kvinnor och barn som de mest utsatta grupperna i väpnade konflikter, och kräver att kvinnor ska ha en bättre representation i fredsförhandlingar och krigsförebyggande processer.

Åsikterna i resolutionen tyder på ett kvinnocentrerat synsätt, då man “glömmer” att män är den grupp som oftast dör i krig, och att pojkar och män tvingas ut i krig av sitt samhälle. Visst är det bra att kvinnors lidande och utsatthet i krig uppmärksammas, men att kalla kvinnor den mest utsatta gruppen tyder på ett väldigt smalt synsätt. Finns det egentligen någon anledning att ställa kvinnor och mäns utsatthet emot varandra? Och den ännu större frågan är varför kvinnor buntas ihop med barn i ena sekunden, för att nästa sekund anses vara viktiga vuxna som ska delta i fredsförhandlingarna?

Radioprogrammet OBS tog upp resolution 1325 i fredags, och glädjande nog fanns det en ovanligt klok röst i programmet. Ane Örbö Kirkegaard är freds- och konfliktforskare, och definierar sig själv som genusfeminist. Hennes åsikter om resolutionen finns samlade i en text på Sveriges Radio, och hon börjar med följande diskreta om än (för kvinnorörelsen) olycksbådande uttalande:

Det är framförallt kvinnorörelsens resolution, och skall man provocera lite så är det väl främst särartsfeminsmen som påverkat utformningen av den.

Efter denna lilla uppvärmning fullständigt sågar hon den kvinnocentrerade och mansfientliga feminism som är normen i såväl Sverige som i FN:

Som genusfeministisk forskare är det svårt att inte uppröras av den totala avsaknaden av insikter om vad kvinnor faktiskt gör i krig, och om vilka övergrepp män utsätts för—för att de är män. Vi vet att kvinnor utför sexualiserade övergrepp mot både kvinnor och män i krig. Vi vet att män våldtas av andra män i fred liksom i krig, vi har berättelser till exempel från Rwanda om män som innan de dödades användes som madrasser medan deras hustrur våldtogs ovanpå dem. Just Rwanda utgör ett gott exempel på det som av Adam Jones definieras som ett gendercide—ett medvetet utrotande av män inom en specifikt utpekad grupp människor. Man dödar alltså de som anses föra en etnicitet vidare—i detta fallet männen—medan man med våld tar kvinnorna, därför att de på så sätt skall föda den andra sidans barn. Övergrepp mot kvinnor och män med liknande undertoner har rapporterats från krigets Bosnien.

Oj oj oj. Ord och inga visor från en etablerad forskare, som dessutom är kvinna och kallar sig feminist. Snacka om att svära i den svenska konsensus-kyrkan. Kirkegaard är dock inte klar ännu, utan hon avslutar med följande straffspark rakt upp i nättaket:

Att så explicit definiera kvinnor som särskilt utsatta och som offer i krig och konflikt som det görs i resolution 1325 innebär en stereotypisering som är olycklig, dels därför att den inte erkänner kvinnor som olika, och dels för att man låtsas om att kvinnliga förövare och manliga offer inte finns. 1325 erkänner inte heller att samma person kan vara både offer och förövare, och att samma person framhäver eller använder olika krigsidentiter i olika sammanhang.

Tänk att en etablerad forskare vågar säga det som borde vara en självklarhet.

Om dessa uttalanden är representativa för Kirkegaards sätt att analysera kön och könsroller, så går hon upp på min lista över favoritfeminister, tillsammans med Christina Hoff Sommers och Petra Östergren. Ingen av dessa tre kvinnor är emellertid feminist i den betydelse ordet haft de senaste decennierna i västvärlden. De är helt enkelt kloka analytiker som har viktiga insikter om kön och könsroller.

28 Kommentarer »