Idag är det den 19 november: Internationella Mansdagen!

Passa på att gratulera de män du känner!

Om du själv är man så är det här dagen då du kan sträcka på ryggen lite extra, och vara stolt över att just du föddes till man.

Om du är man och jobbar med något som är fysiskt farligt eller tungt vill jag rikta ett extra stort tack till dig idag. Utan din insats hade samhällets infrastruktur kollapsat. Utan dig hade vi inte haft hus att bo i, vägar att köra på eller en toalett som gick att spola.

Hjälp till att sprida medvetenheten om internationella mansdagen! Skriv om det på Facebook, berätta för dina kollegor, skriv ett blogginlägg, osv. Precis som att 8 mars är en självklar dag att hylla kvinnan, är dagens datum den självklara dagen för att hylla mannen!

Uppdatering: Se även detta initiativ som pågår under november.

Uppdatering 2: Se även denna fina hemsida.

I Läkartidningen propagerar två män och två kvinnor för manlig omskärelse.

Till männen vill jag bara säga: Börja med er själva!

Föregå med gott exempel och lägg er på operationsbordet. När ni sedan är omskurna ska vi lyssna på er.

Eller är det roligare att ge råd till andra om vad de ska göra?

Lyssnade nyss på Tendens i P1 där man talade om yrkens olika status, och hur man blir osynliggjord i lågstatusyrken. Bägge de intervjuade med lågstatusyrken var kvinnor, vilket även sociologen från Göteborgs universitet var. Det kan ju såklart vara en slump, men slumpen faller sig nästan alltid åt det hållet numera i svensk media.

En snabb titt på Tendens hemsida visar att man hittills intervjuat tre kvinnor och en man med lågstatusyrken. Av någon anledning tog man inte upp perspektivet att de flesta lågstatusyrkena är manliga yrken. Däremot berättade man att män ofta gör arbetsuppgifter som har högre status inom ett visst yrke, såsom att manliga poliser åker på patrull medan kvinnliga står kvar i receptionen. Samtidigt glömmer man den lilla detaljen att de manliga poliserna då tar på sig de fysiska riskerna.

Ylva Ulfsdotter Eriksson, som gjort forskningen i fråga, har doktorerat under titeln “Yrke, status och genus”. Eftersom genus ofta är ett kodord för att “män har det bra, kvinnor har det dåligt”, är det knappast förvånande att reportaget blev vinklat.

Svidande kritik mot genusforskningen kommer för övrigt från Bitte Assarmo i en debattartikel i Världen Idag. Assarmo skriver:

Däremot kan genusforskningen, när den blir så överdriven som den blivit i Sverige, vara riktigt riskabel när den tar plats ute i samhället. Läs bara vad som står i de kommunala riktlinjerna för hur brandkåren ska omformas så att den tar större hänsyn till genus:
”Kvinnor har i viss mån andra fysiska förutsättningar än män. Generellt sett är kvinnor exempelvis kortare, har mindre händer och vanligtvis inte samma styrka i fingrar, armar och överkropp. Det är därför av yttersta vikt i fråga om trovärdighet att MSB [Myndigheten för samhällsskydd och beredskap] är en förebild när det gäller att anpassa den fysiska utbildningsmiljön och undervisningen vid verksamhetsställena utifrån denna vetskap.”

Så långt har alltså genusvansinnet gått att man nu avser att anpassa bränder efter kön. Det skulle vara skrattretande om det inte vore direkt livsfarligt.

Ja, vad ska man säga? Vem vill du själv se komma till undsättning när du är i ett brinnande hus: någon som är stor och stark eller någon som är liten och svag? Man kan förstå varför Tanja Bergkvist skrivit om “genusvansinnet” i flera år.

På Orust ska gymnasieungdomarna få lära sig om genus, av självaste Gudrun Schyman. I ett pressmeddelande noteras att:

Gudrun Schymans föreläsning kommer att fokuseras till frågor som rör patriarkala samhällsstrukturer och jämställdhet

När Schyman bjuds in på en genusdag blir det närmast övertydligt att “genus” inte handlar om att se bägge könsrollerna på ett korrekt sätt, utan det handlar om att måla upp en bild av män med fördelar och kvinnor med nackdelar. Det gör verkligen ont i mig när jag tänker på att alla unga män på detta gymnasium ska tvingas lyssna på detta ensidiga och mansföraktande budskap.

Jag vet inte om radikalfeminister såsom Schyman någonsin satt sig ner och funderat på hur pojkar och unga män påverkas av den kanonkad av mansnegativa budskap som trummas ut i samhället. Hur påverkas det manliga psyket? Hur mycket hämmar det utvecklingen hos pojkar och unga män? Hur pass mycket bitterhet byggs upp i den manliga delen av befolkningen – de män som kvinnorna sedan ska leva med?

Som man bäddar får man ligga, heter det som bekant. Tyvärr tror jag det uttrycket är mer sant än någon radikalfeminist kunnat föreställa sig.

Tips: Läs även Pär Ströms senast inlägg som handlar om genusforskning.

Jag har ett problem. Problemet är att det är omöjligt att hinna blogga om den strida ström av tidningsartiklar där män attackeras och pojkar osynliggörs (s k misandri, som är motsvarigheten till misogyni). Min största önskan är att det inte skulle finnas något alls att blogga om, men tyvärr verkar trenden vara den motsatta just nu – möjligen som en reaktion på den förbättring som kunde skådas i media för ett tag sedan.

Först ut är den kommentar man kan läsa i Aftonbladet från Anders Lago, socialdemokratiskt kommunalråd i Södertälje. På frågan om han är en kandidat till partiledarposten säger Lago:

- Jag har inte tänkt mig den rollen. Jag är en vit medelålders man. Det finns mer spännande kandidater än så.

Lago diskvalificerar sig själv på basis av kön och hudfärg. Var det inte sådana tendenser som vi skulle avskaffa i samhället? Mest fascinerande av allt är att ett sådant uttalande ses som helt normalt.

DN rapporterar att jämställdheten haltar i svenska skolor. Toppnyheten är att 8 av 10 flickor blir störda på lektionen – den enda variabel där flickor är missgynnade. Trots detta osynliggörande av pojkar, sammanfattar man åtminstone helhetsbilden i denna översikt:

• Pojkars resultat över lag är sämre i alla ämnen utom idrott.
• Flickor upplever i många skolor sämre arbetsro.
• Fler flickor än pojkar klarar alla delprov i nationella proven i svenska.
• Pojkarna på de flesta skolorna har en sämre läsutveckling än flickor i årskurs 6.

Som synes är det stora problemet att pojkar presterar sämre och är sämre på att läsa. Om man dessutom lägger till att pojkar betygsdiskrimineras, är bilden lätt alarmerande.

Vad väljer då Hanne Kjöller att fokusera på i sin ledare? Jo, att man borde införa feministiska flickskolor där flickorna ska slippa att bli störda av pojkarna. Inte ett ord av spekulation kring varför det går så dåligt för pojkar i skolan, och möjliga åtgärder. Paradoxalt nog är hennes förslag om flickskolor troligen väldigt positivt för pojkarna, då det finns tecken på att de som gynnas mest av separata pojk- och flickskolor är pojkarna.

I SvD skriver Anna Laestadius Larsson om en mansfråga. Kors i taket! Men tyvärr visar det sig att ordet mansfråga bara är en omskrivning för kvinnofråga:

Återstår att se om våra politiker nu har ryggrad nog att driva frågan vidare. Och att de sedan vågar ta tag i det verkliga problemet. Männen. För sexualbrott är egentligen inte en kvinnofråga, det är en mansfråga.

När man pratar jämställdhet brukar man utgå från den som drabbas. Dvs om kvinnor drabbas mest är den en kvinnofråga, och om män drabbas mest är det en mansfråga. Att vända på begreppen som Laestadius Larsson gör är bara ett verktyg för att kollektivt skuldbelägga gruppen män. Par for the course, som man säger på engelska.

Lästips: Elise Claeson tar upp skriften Amazonia i en debattartikel.

Helena Trus och Jessica Isaksson skriver om missbruk i kändisvärlden, och att kvinnor döms hårdare än män. Det är de klassiskt feministiska tankegångarna som förs fram:

Vi säger det rätt ut: män kan supa, knarka, knulla runt, röja och sluddra i tv. Men vad händer med kvinnan som beter sig på samma sätt?

Den offentliga kvinnan som tappar kontrollen är pinsam, patetisk och inte längre kompetent. Mannen, däremot, får en spännande aura av mörker runt sig. Hans stjärnstatus växer och antalet jobberbjudanden likaså.

Jo, visst är det så, det ska ingen förneka. Men det är samtidigt inte hela bilden.

Ifall vi ska titta på hela bilden måste vi först erkänna att kvinnor skapar detta system lika mycket som män. Kvinnor dras till bad boys, har inte sällan sex med dem och en “spännande aura av mörker” ger bara fler kvinnliga fans. Män å andra sidan, belönar inte kvinnor för samma beteende (snarare tvärtom), och därmed är systemet komplett.

Ännu viktigare att erkänna är att de kvinnliga nackdelarna när det gäller frihet att supa, droga och ha sex – ofta motsvaras av precis lika stora privilegier i andra ändan. Om ett brott väl går till domstol, klarar sig kvinnor långt mycket bättre och får en s k “kvinnorabatt” när straffet ska utfärdas. Och vi vet alla vet som får vårdnaden i en vårdnadstvist.

Sanningen är att vår syn på kvinnor innebär både fördelar och nackdelar för gruppen kvinnor. Även om kvinnor döms hårdare moraliskt för sina snedsteg, tenderar vi att vara mycket bättre på att hjälpa dem – med slutresultatet att 75 procent av Sveriges hemlösa är män. Exemplen är många, och landar alltid i att könsroller orsakar för- och nackdelar för bägge könen, inte bara nackdelar för kvinnor och fördelar för män.

Frågan är hur många som kommer att vilja fortsätta debattera jämställdhet när hela bilden ska upp till ytan och belysas? Sanningen är att jämställdhetsdebatten är ett område där både kvinnor och män sitter i glashus, och vi vet ju alla hur bra det då fungerar att kasta sten…

Här är några intressanta länkar som jag inte har tid att kommentera i någon större omfattning, men som jag ändå vill dela med mig av:

• En kvinna som hällt skållande hett vatten på sin make, och sedan attackerat honom med multipla knivhugg, har dömts till ett års fängelse för grov misshandel. Undrar om en man som gjort samma sak mot sin kvinna fått samma straff, eller om han möjligen dömts till mord? Det är långt kvar till kvinnor och män är lika inför lagen i Sverige.
• En 16-årig flicka som haft samlag med två 13-åriga pojkar har friats av tingsrätten. Själv kan jag tycka att det är en korrekt dom, men samtidigt är det svårt att tänka sig att en 16-årig pojke hade friats om han hade haft sex med två 13-åriga flickor. Det som fascinerar med domen är att trots ord står mot ord tror man automatisk på flickans berättelse: “Rätten gör snarare bedömningen att det är pojkarna som har utnyttjat flickan och tagit tillfället i akt att begå sin sexuella debut.” Läs även vad Ann-Mari Maukonen skriver om fallet.
• DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing fäller följande torra kommentar: “Misstaget var att inte förstå hela vidden av den förväntan flertalet av dagens brudar har på sina bröllop och allt runtomkring, nämligen med sig själva som enda glittrande fokus.” När man kombinerar de traditionella könsrollerna med dagens ständiga fokus på flickor och kvinnor, leder det ibland till narcissism.
• I Dalarna har man konstaterat att (kravet på kvantitativ) jämställdhet leder till stress. Någon som är förvånad? Normen att småbarnsföräldrar bägge ska jobba heltid är absurd, och stress samt utbrändhet är priset som betalas för det utopiska förhållningssättet.

DN har i dagarna publicerat ett par artiklar om hur föräldrar (och barn) klarar sig efter en separation. I bägge exemplen som tas upp (1, 2) handlar det om föräldrar som valt att ha delat växelvis boende. En eloge till DN som vågar intervjua människor som ser delat boende som det bästa för barnen, och att man genomfört det trots en del svårigheter. Förhoppningsvis kan delat växelvis boende bli normen på sikt, så att hundratusentals barn slipper att glida ifrån sin pappa p g a för lite tid med honom.

Artiklarna i DN kan också läsas från ett maktperspektiv. om vi nu ska anamma de termer som används inom genusvetenskapen. Vem är det som har makten i förhållandet? Vem har makten över vännerna? Och vem anser sig stå närmast barnen? Här är några citat:

Andreas berättar att efter ett par års kämpande blev det svårt att upprätthålla relationen med Rubens mamma och hon lämnade Andreas.

De få vänner som hade barn ”hängde” på Rubens mamma efter separationen och Andreas kände att han blev ganska ensam i sin roll som småbarnspappa.

För Rubens mamma är högtider väldigt viktigt, hon måste träffa Ruben på hans födelsedag och hon måste ha honom på sin födelsedag och så.

Det tog Carina Dagbro ett och ett halvt år av funderingar innan hon bestämde sig. Så tog hon steget och lämnade pappan till sina barn.

Citaten här är inte bara isolerade händelser, utan representerar ganska väl hur det ser ut ute i samhället. Kvinnor har genom sin könsroll tillgång till makt som män saknar. Och om vi ska vara ärliga med de former av makt som kommer med den manliga könsrollen, så bör vi väl rimligen vara lika ärliga med kvinnors makt. Jämställdhet inkluderar bägge könen, och då ska vi också granska bägge sidor av myntet.

Männens makt har sitt pris, och kvinnors makt har sitt pris, och om vi ignorerar halva maktanalysen så får vi en skev verklighetsuppfattning där män framstår som enbart priviegierade, och kvinnor framstår som enbart offer. Verkligheten är betydligt mer komplex än så och det är hög tid att uppmärksamma det.

Maud Olofsson anser att kvinnor behöver specialutbildning för att kunna sitta i styrelser. Är det detta som kallas för kvinnoförakt? Själv anser jag att kvinnor klarar av att konkurrera med män utan att ha någon gräddfil – men så är jag också en anhängare av lika spelregler för alla individer i samhället.

Barnminister Maria Larsson anser att det inte är försvarbart att fem olika landsting inte kan erbjuda rituell omskärelse av pojkar. Det skär i hjärtat när man inser att vi i Sverige har en lag som gör det tillåtet att skära i små pojkars penisar, och oåterkalleligt förändra deras framtida sexliv. När ska kunskapen sprida sig om vad manlig omskärelse har för konsekvenser? När ska mäns rätt till sin kropp värderas lika högt som kvinnors rätt till sin kropp?

Aftonbladets kvinnosektion (det finns ingen manssektion) skriver om män som inte har sexuell lust i sitt förhållande. Sexologerna verkar vara överens om att den viktigaste anledningen till att detta problem nu kommer upp till ytan är att män inte längre låtsas ha lust, när de egentligen inte har det. Dvs män börjar bryta sig ur sin stela mansroll, där man alltid ska vara redo att ha sex – som en robot utan känslor. Man kan alltså se det som något väldigt positivt att fler män vågar avstå från sex i sitt förhållande, eftersom det är ett tecken på att de inte längre beter sig som robotar. Processen med att män bryter sig ur sin könsroll och börjar leva livet på sina egna villkor kommer bara att accelerera – och det kommer att få riktigt stora konsekvenser för vårt samhälle. Mycket av dagens jämställdhetsdebatt bygger ju på att män ska fortsätta fullfölja sina traditionella åtaganden medan kvinnorollen utvecklas, och jag tror många kommer att bli chockade när även männen börjar kräva sin frihet.

De senaste dagarna har anklagelserna mot kungen exploderat i media, p g a en nyligen utgiven bok. Bland annat anklagas kungen för att ha varit otrogen, och även att det kan ha varit prostituerade inblandade. Huruvida anklagelserna stämmer eller inte har jag ingen aning om, och det är inte det jag vill diskutera. Otrohet är heller inget jag stödjer, om det skulle visa sig vara sant.

Det som däremot visas av denna mediabomb är att det numera finns en norm, där anonyma kvinnor kan fälla kända män i media genom att komma med anklagelser. Det krävs inte att man själv träder fram med namn och bild, utan helt anonymt kan man rasera en mans liv. Det hände först Sven Otto Littorin, och nu är det kungens tur. Dessemellan var det Julian Assange som anklagades anonymt, men där läckte namnuppgift på en av kvinnorna ut via en “oseriös” mediakanal.

Varför är då detta ett problem? Tja, att bli uthängd i media är som en folklig rättegång, med ett straff som på många sätt är lika kännbart som fängelse (vem skulle vilja vara i Littorins skor idag?). Och även i en folklig rättegång kan man förvänta sig en minimum av rättssäkerhet. En sådan rättssäkerhet garanteras av att den som själv kommer med anklagelse måste stå för sin anklagelse med sitt eget namn, och inte gömma sig bakom anonymitet. Ofta har den som står för anklagelsen själv varit involverad i händelsen på ett sätt som är “pinsamt” och om man då vill hänga ut den andra så får man vackert stå för sin egen del av det som hänt. I USA är det en helt annan praxis och Tiger Woods kunde “fällas” först när olika kvinnor trädde fram med namn och bild samt lät sig intervjuas.

Något annat som är förvirrande är hur begreppen tenderar att blandas ihop så fort det gäller inflytelserika män och sexuella handlingar. Av någon anledning blir alla kvinnor offer så fort en sådan affär rullas upp. Karin Magnusson, debattchef på Aftonbladet, frågar sig Vem lyssnar på kvinnorna och skriver:

Kvinnor som i vissa fall jobbade som strippor. Som prostituerade sig eller som bara var vanliga Stockholmsbrudar som gillade att partaja.

Att bunta ihop vanliga brudar som gillar att partaja med prostituerade är en förvirrad analys. Att köpa sex är inte samma som att två vuxna människor väljer att hoppa i säng med varandra! Genom att göra alla inblandade kvinnor till offer så fortsätter vi att se på kvinnor som barn, istället för att se kvinnor som självständiga individer. Sedan kan man ha olika åsikter om prostitution men det är en annan fråga.

Vad var då anledningen till att kvinnor lockades till kungen, enligt Aftonbladets egna artiklar?

Enligt Mille Markovic hade kvinnorna lockats dit med erbjudanden om att få fart på sina karriärer. Många av dem drömde om jobb som fotomodeller eller sångerskor.

– Jag blev inhyrd till den resan. Inhyrd betydde att man bjöds på allt, inte att man fick pengar.

Enligt Desiré var de tio unga kvinnor.

– Vi flög upp och blev hämtade med en minibuss och kördes till ett hotell nere vid sjön i Åre.

Är dessa kvinnor offer? Kvinnor som väljer att åka på gratis lyxresor, eller kvinnor som vill ha en genväg i karriären? Ett mer rimligt synsätt är väl att dessa kvinnor vet precis vad de gav sig in på, och att de själv valde sina handlingar. På Newsmill framförs just detta viktiga resonemang av Carina Nordén Åkerlund:

Men hur står det till med kvinnors egen syn på kvinnor? På sig själva?  Varför väljer kvinnor att vara en av rätterna på ett buffébord? Kvinnorna som “vittnar” i boken beskrivs idag som unga, oskyldiga offer, trots att varken tvång eller våld sägs ha förekommit.

Ska berätta om ett tillfälle då jag befann mig med en känd svensk journalist på en krog. Och trots att det bara  var vi två som satt inbegripna i ett samtal, kom det en lättklädd kvinna i 25-årsåldern, lade sig i princip tvärs över bordet och försökte tungsläta journalisten.

Så skippa jungfru-snacket när det gäller dessa kallhamrade och snärjande karriärister. Denna typ av femme fatale drivs av att kunna lysa klarast på innekrogarnas damtoaletter, där de genom intima detaljer om sina “kap” befäster sig som stans obestridliga drottningar.

Jag tycker inte att man nödvändigtvis måste kalla dessa kvinnor för kallhamrade, eller ens karriärister. Däremot blir det helt snedvridet att sätta en offerstämpel på dem. Vuxna människor tar själva ansvar för sina handlingar, hur mycket man än ångrar sig eller skäms i efterhand.

Genom att offerkortet alltid spelas när kvinnor är inblandade, så urvattnas begreppet offer, vilket är tragiskt för de kvinnor och män som de facto har blivit utsatt för våld, övergrepp eller andra hemskheter.

Anna Ekström är ordförande för SACO, dvs akademikernas fackförbund. Hon är även ordförande för den statliga utredningen om jämställdhet i skolan. Dessa båda poster borde tyda på en djup respekt för kunskap och forskning, i synnerhet när det gäller pojkar och flickor i skolan.

Hur förklarar då Anna Ekström att pojkar och flickor i ökad utsträckning väljer olika skolor?

– Jag har inga vetenskapliga belägg för detta, men jag tror att flickor ganska tidigt vet att de måste plugga ordentligt för att få ett bra jobb. Killar kan ju få hyggligt betalda jobb med ganska lite utbildning, medan tjejers chans till bra jobb är att skaffa sig en bra utbildning på en bra skola.

Vi har alltså en högt utbildad individ som borde sitta inne med relevant kunskap och vad är det hon erbjuder oss? Ett tyckande. En spekulation. En åsikt.

Genom att ständigt tycka samma saker kan man måla upp en hel världsbild, men det betyder inte att världsbilden stämmer.

Ekström försöker sedan revanchera sig genom att visa att hon faktiskt sitter inne med kunskap:

Enligt Anna Ekström är det sannolikt pojkarna som har mest att förlora på en utveckling mot mer könssegregerade skolor.
–  Internationell forskning visar att pojkar får sämre betyg i pojkskolor än i blandade skolor, medan flickor inte får sämre betyg i flickskolor. Och eftersom pojkar redan har sämre betyg kan man tänka sig att en uppdelning skulle kunna försämra deras resultat ytterligare.

Internationell forskning visar att pojkar får sämre betyg i pojkskolor… Eller gör den det? En snabb sökning genererar följande artiklar högst upp på Google:

• Boys get better grades at all-boys schools.
• Single-Sex vs. Coed: The Evidence.
• All-boys schools foster ‘achievement culture’.

Utan att själv vara någon expert på denna forskning så verkar det finns både spännande projekt och seriös vetenskap som visar att separata pojkskolor ger rejält förbättrade resultat för pojkar. Från att prestera betydligt sämre än flickor får pojkarna samma eller t o m bättre resultat.

Men den svenska kvinna som ska kunna dessa saker ger oss först irrelevant åsikter, och sedan direkta lögner om vad som är möjligt att uppnå med separata pojkskolor. Detta är djupt bekymmersamt.

Tips: Läs DN:s artikel om bortrövade barn, där Michael Alonzo uttalar sig.