Är bägge föräldrarna lika viktiga?

10 november 2010, av Pelle Billing

DN har i dagarna publicerat ett par artiklar om hur föräldrar (och barn) klarar sig efter en separation. I bägge exemplen som tas upp (1, 2) handlar det om föräldrar som valt att ha delat växelvis boende. En eloge till DN som vågar intervjua människor som ser delat boende som det bästa för barnen, och att man genomfört det trots en del svårigheter. Förhoppningsvis kan delat växelvis boende bli normen på sikt, så att hundratusentals barn slipper att glida ifrån sin pappa p g a för lite tid med honom.

Artiklarna i DN kan också läsas från ett maktperspektiv. om vi nu ska anamma de termer som används inom genusvetenskapen. Vem är det som har makten i förhållandet? Vem har makten över vännerna? Och vem anser sig stå närmast barnen? Här är några citat:

Andreas berättar att efter ett par års kämpande blev det svårt att upprätthålla relationen med Rubens mamma och hon lämnade Andreas.

De få vänner som hade barn ”hängde” på Rubens mamma efter separationen och Andreas kände att han blev ganska ensam i sin roll som småbarnspappa.

För Rubens mamma är högtider väldigt viktigt, hon måste träffa Ruben på hans födelsedag och hon måste ha honom på sin födelsedag och så.

Det tog Carina Dagbro ett och ett halvt år av funderingar innan hon bestämde sig. Så tog hon steget och lämnade pappan till sina barn.

Citaten här är inte bara isolerade händelser, utan representerar ganska väl hur det ser ut ute i samhället. Kvinnor har genom sin könsroll tillgång till makt som män saknar. Och om vi ska vara ärliga med de former av makt som kommer med den manliga könsrollen, så bör vi väl rimligen vara lika ärliga med kvinnors makt. Jämställdhet inkluderar bägge könen, och då ska vi också granska bägge sidor av myntet.

Männens makt har sitt pris, och kvinnors makt har sitt pris, och om vi ignorerar halva maktanalysen så får vi en skev verklighetsuppfattning där män framstår som enbart priviegierade, och kvinnor framstår som enbart offer. Verkligheten är betydligt mer komplex än så och det är hög tid att uppmärksamma det.

 

27 kommentarer på “Är bägge föräldrarna lika viktiga?”

  1. magnus skriver:

    Du har, så klart, helt rätt Pelle. Det värsta är att dom här sakerna är så uppenbara att när man väl säger det här till människor, som förstås aldrig någonsin har tänkt på det, så brukar man få fullständigt medhåll. Vad är det egentligen som har gått så fel med jämställdhetsdebatten?

  2. Ferat Korkmaz skriver:

    Till alla vuxna.

    Precis som vi styrs av vissa primära behov så som att äta, dricka och sova etc.

    Finnst det också andra viktiga behov för människan och det börjar redan vid födseln. Att uppfostra ett barn handlar egentligen inte om enbart ge denne föda, låta sova och få den att växa.

    Till stor del handlar det också om att barnen får en vägledning in till vuxenlivet, får identitet eller efter liknar sina föräldrar. Vad är vi vuxna till för egentligen förutom att lära våra barn, vad som är rätt/fel och gott/ont eller försöka se till att de blir bra människor. Vad mer är betydelsefullare än att ge sina barn kärlek, omsorg, uppmärksamhet…

    Tillåt barnen att träffa båda sina föräldrar lika mycket, det gynnar dem mer än allt annat och inte minst så har barn lika rätt att få träffa båda sina föräldrar!

    Ferat Korkmaz

  3. Obstinat skriver:

    Nix. Bägge föräldrarna är inte lika viktiga. Fadern kan ersättas med en gift man eller en anonym spermiedonator.

  4. Andreas Nurbo skriver:

    Jag är nyfiken på priset i de båda maktfallen?
    Vilket är priset för kvinnors makt och vilket är priset för männens makt?

    Personligen tycker jag det verkar lika svårt för både mansaktiviter och kvinnoaktivister att komma med konkreta välunderbyggda problem som enbart kvinnor drabbas av i dagens svenska samhälle. Mansaktivister säger att kvinnor också har problem men ger inga exempel så det är mest en brasklapp, kvinnoaktivister ger en massa exempel men som vid närmare granskning visar sig inte existera, bero på andra faktorer än kön eller så drabbar det båda könen.

    Själv är jag mest fokuserad på statens praxis och lagstiftning och har inte stött på något som bara drabbar kvinnor. Tar tacksamt emot konkreta exempel.

  5. Obstinat skriver:

    Om hela feta lagboken drabbade kvinnor skulle du reagera?

    Fan Mannen, får jag kyssa dig

  6. Obstinat skriver:

    Lagstiftningen kring reproduktionen DRABBAR inte kvinnor, den GYNNAR kvinnor

  7. Andreas Nurbo skriver:

    Obstinat: Inte hela, det räcker med en paragraf.
    Amning är ju något biologiskt så det är svårt att kalla det orättvisa och förtryck. Sen finns det ju bröstpump och modersmjölkersättning nuförtiden så män kan vara hemma och ”amma” med.

  8. Karin skriver:

    Det är lite märkligt det här med att siffran två verkar så väldigt viktig i debatten. Självklart är det inte tillgången till de två (biologiska) föräldrarna som är avgörande för barns välmående. Det är istället tillgång till (infoga valfritt antal) ansvarsfulla och kärleksfulla vuxna. Om en person eller flera tar huvudansvaret är i sammanhanget ointressant, så länge inte barnet känner en väldig saknad över att någon som denne knutit an till inte finns där. Många barn har vuxit upp med ensamstående pappor och mammor, och kommit bra ut ändå. Det stora problemet med vårdnadskonflikter är själva konflikten. Att bo växelvis hos en mamma och pappa som inte klarar att samarbeta är troligtvis inte ett gynnsamt sätt att växa upp. Jag tror att barnen skulle må bra av att vi slutade använda deras bästa som svepskäl i debatten. Istället bör vi erkänna att det här egentligen handlar om mammors och pappors upplevda rätt till sina barn.

  9. Pelle Billing skriver:

    Karin,

    Jag rekommenderar att du tittar lite på forskningen kring vad som är bäst för barnet.

    Att ha åsikter är en sak, men man kan få många aha-upplevelser av att testa sina åsikter mot forskningen. Sedan är det upp till en själv om man vill vara en struts och stoppa huvudet i marken, eller om man orkar ompröva sina åsikter.

  10. Adam Weisshaupt skriver:

    Karin,

    Det hela handlar om att se det ur ett allmänmänskligt perspektiv, skulle du som förälder gå med på att staten eller en annan förälder avpolleterar dig och dina barns rättigheter utan goda grunder?

    Vilken syn på människan är detta? Tillbaks till slaveriet där barn och föräldrar inte hade en naturlig rätt till varandra verkar det som. Idag så plockar man slentrianmässigt bort föräldrar och barn från varandras liv under epitetet ”barnens bästa”. Om du bara visste hur de flesta av dessa barn mår…

    ALLA vet idag att barn mår sämre när de lever utan sin ene förälder, Stockholm Läns Landsting har gjort en stor undersökning som påvisar märkbara skillnader psykiskt som fysiskt på barn i ÅK 1-9, men du kanske vill behålla skygglapparna på?

    Ursäkta frustrationen men nån måtta får det vara på dumheten!

  11. Ingrid skriver:

    Vad anser du/ni då om barn som redan från början är destinerade till att leva med bara en förälder, till exempel ensamstående föräldrar med barn från anonyma ägg/spermiedonatorer?

    Dessa föräldrar gör ju ett aktivt val att utesluta den andre föräldern ur barnets liv, eftersom barnet aldrig ges möjligheten att söka sitt biologiska ursprung, p.g.a en (enligt mig) stor egoism från den förste föräldern…

  12. Ingrid skriver:

    Till ovanstående kommentar från mig vill jag naturligtvis göra tillägget även angående barn till sammanboende föräldrar, som valt anonyma donatorer…

  13. Pelle Billing skriver:

    Ingrid,

    Jag skrev om den debatten här:
    http://www.pellebilling.se/2010/10/surrogatmodraskap-vad-ar-debattens-karna/

    Och det är en intressant frågeställning.

  14. Ingrid skriver:

    I det inlägget (2010/10) var du väldigt oklar med vad du tyckte, du sa du var i någon sorts ”tankeprocess” i frågan.

    Har dina åsikter klarnat nu?

    Adam skriver här ovan att ”ALLA vet idag att barn mår sämre när de lever utan sin ene förälder.”

    Är detta även din åsikt?

    Och hur rimmar det i så fall med frågan om anonyma donatorer?

  15. Ola Normann skriver:

    Egentlig er vel dette ganske enkelt hvis vi skal være helt ærlige med oss selv:
    det beste for et barn er å vokse opp med sine to biologiske foreldre så sant det ikke er sterke grunner som gjør at det ikke er mulig. Jeg er selv far til to, og vet hvor utrolig sterk tilknytningen til og følelsen for mine barn er. Og det er helt sikkert naturens måte å sikre at barn skal kunne overleve på.

    Når det gjelder forskning på betydningen av fedre, ta en titt på denne siden:
    http://townhall.com/columnists/JaniceShawCrouse/2008/02/27/the_incontrovertible_facts_about_fathers

    Her er et lite utsnitt:
    ”This should be the final word –– 24 scholarly studies covering 22,300 separate sets of data published in the 20 years between 1987 and 2007 report essentially the same finding: active fathers are absolutely essential in preventing behavioral problems with boys and psychological problems in girls. With such a massive body of evidence the debate ought to be over and the findings established beyond question. Policymakers ought to make it a priority to strengthen marriage and reestablish marriage and family as the central building blocks of society. They should set about establishing a father-friendly culture and all aspects of society ought to do everything possible to promote father involvement with children and work assiduously to prevent father absence in America’s households.

    In fact, the authors of the review of all that research said as much. According to LifeSiteNews.com, the lead researcher, Dr. Anna Sardaki of Uppsala University’s Department of Women’s and Children’s Health in Sweden, said, “We hope that this review will add to the body of evidence that shows that enlightened father-friendly policies can make a major contribution to society in the long run by producing well-adjusted children and reducing major problems like crime and antisocial behavior.””

  16. Ola Normann skriver:

    Her er en interessant studie til: ”Animal Studies Show Fatherlessness Alters Brain Structure and Functioning”

    http://glennsacks.com/blog/?p=4335

  17. Obstinat skriver:

    Karin #9: Siffran 2….

    Ja det borde ju räcka med siffran 1. Endast graviditet är ju kvalificerande.

    Manliga könsceller är allmängods.

    Och Modern Som Varit Gravid bör ju ha ensamrätt att utse godtyckligt antal biföräldrar som supportar henne i Hennes egoboostande förökningsprojekt.

  18. Obstinat skriver:

    sann kvinnofrigörelse innebär att göra sig oberoende av män

    anonyma spermiedonatorer är sann kvinnofrigörelse

    lagstiftning som ignorerar mäns bidrag till avkommans tillblivelse är ett led i sann kvinnofrigörelse

  19. Adam Weisshaupt skriver:

    Ingrid,

    Jag förstår inte denna fråga då den explicit ställer frågan om barnen saknar en fiktiv figur, den är alltså inte giltig när jag säger att ALLA vet att barn mår sämre av att vara utan någon av sina föräldrar som detta barn är medveten om. Det kanske var aningen otydligt i min uppställning men jag anser att man som ensamförälder kan vara alldeles förträffligt tillräcklig för barnen.

    Så egentligen så handlar väl det om:
    1. Rätten att skapa band mellan föräldrar.
    2. Rätten att inte få dessa band förstörda.

    Idag har vi inte den rätten, det står klart.

  20. morrhugg skriver:

    Skulle vilja tillägga här att bandet till den biologiska föräldern är bra men på inget vis någon garanti för en bra förälder. Det vet alla barn där den ena föräldern stuckit eller gått bort (eller liknande), och en annan människa axlat den rollen på ett bra sätt och på så vis fyllt ut tomrummet så gott det går. Ett annat ypperligt exempel är ju adoptivbarn som också de kan få en mycket bra uppväxt med två helt andra människor än just de biologiska.

    Om den människa som axlar rollen älskar barnet och är en god förebild osv, så fungerar ju det med – men jag tror att det är oerhört viktigt att barnet får starka influenser av både kvinnliga och manliga riktlinjer/värderingar i sitt liv.

  21. AV skriver:

    Eftersom default ändå är att de flesta barn har bra kontakt med båda biologiska föräldrar, kommer barnet förr eller senare att börja fundera på var det kommer ifrån. Jämför sig med kompisar. Den som är ensamförälder eller adoptivförälder kommer att få frågor i detta ämne. Då gäller det att ha bra svar på hand. Det blir ett trauma när man inser att man inte är som alla andra, men med bra inställning behöver det inte bli ett större problem.

  22. Adam Weisshaupt skriver:

    Morrhugg,

    ”Skulle vilja tillägga här att bandet till den biologiska föräldern är bra men på inget vis någon garanti för en bra förälder.”

    Slår du inte in öppna dörrar nu? Jag menar att vi levt under en kultur där vi har ”management by fear” ett bra tag nu och att upprepa att dåligt är dåligt bara inte behövs utan kan vara direkt skadligt i många avseenden, i synnerhet då för barn och fäder som dras med i den här GBA-maskinen där män är =förövare. Skulle t.o.m våga påstå att det skapar ännu mer våld.
    Varför då?
    Jo, de barn som på felaktiga grunder blir av med en bra föräldragestalt är ju synnerligen mer utsatt för att hamna i sämre dager på många sätt, b la så är ju våra fängelser överhopade med klienter som saknat en god förebild, en bra fadersgestalt (det behöver inte vara en biologisk far som är denna men att plocka bort en god far höjer sannerligen inte chanserna till att man får en bra fadersgestalt). Idag så ser vi vad detta män är förövare lett till: vårdnadstvister har ökat med 75% och färre GV delas ut, man delar ut vårdnaden till den person som egenmäktigt flyr med barn och som lyckas beröva barnen rätten till den andre föräldern. Direkt kontraproduktiv alltså, om 10 år har vi kvinnojourer som äskar 2 miljarder för att kunna skydda kvinnor mot våld, män är ju skadliga och våldsamma, de hade rätt. Att de är direkt inblandade i denna våldsspiral struntar man blankt i enligt principen: om nio personer (+barn) blir felaktigt dömda så har vi i alla fall räddat en.

  23. Adam Weisshaupt skriver:

    Tack för länken Ola Norman, den är mycket matnyttig.

    Vill passa på att påpeka att i min ovanstående text i 20. så saknas det ett ord i :
    1. Rätten att skapa band mellan föräldrar. Det ska vara för den som inte redan förstod (antar att de flesta kan läsa mellan raderna eller själva fylla i the missing word).
    1.Rätten att skapa band mellan föräldrar och sina barn.

  24. Mars skriver:

    Jag förundras över den totala saknaden av empati som uppvisas av de som argumenterar mot Pelle här inne.

    De framhåller att det är barnets bästa de tänker på, och framhåller en teori om att vilken vuxen som helst kan bli den goda föräldra-förebild som barnet behöver. Sedan påstår de, helt utan några som helst bevis, att beröva en förälder sitt barn med att ersätta det med en annan vuxen, är ett fullgott substitut.

    Jag kan inte i min vildaste fantasi se dessa kvinnor, frivilligt ge upp sitt barn, om helt okänd kvinna tog deras barn och förbjöd alla framtida kontakter med barnet. Att någon annan talar om för dem att det bara är deras egoism som hindrar dem att se vad som är det bästa för deras barn, och att det bästa är att kontakten bryts. Och ändå är det vad de anser att fäderna ska slå sig till ro med.

    Pelle eller de andra männen pratar inte om varannan vecka och millimeter-rättvisa, de pratar om rätten att skapa en relation till sitt barn, rätten att vara en av många vuxna förebilder, och rätten att få kalla sig pappa.

    Egoism tar sig väldigt många uttryck, men jag kan inte se något mer egoistiskt än att hämnas på sitt barns far genom att se till att bryta relationen mellan barn och far. Och jag kan inte se något mer cyniskt än att sedan framhärda att detta är för ”barnens bästa”.

    Det vi vet är att väldigt många barn som växer upp utan en eller båda sina biologiska föräldrar känner stor saknad inför sitt biologiska ursprung (både adopterade och de som förlorat sin ena förälder). Att inte alla dessa barn säger sig göra det kan inte tas som intäkt för att egenmäktigt, men med lagens stöd, välja att skilja sitt barn från den andre föräldern. . .

    Varför kan vi inte enas om att utgångspunkten borde vara barnens rätt till båda sina biologiska föräldrar, för barnens bästa? Varför kan vi inte enas om att talan för barnet inte kan föras av den ena föräldern, utan måste göras av båda, och sluta framhärda en förälders egoism före den andres som om det vore ett väsentligt argument?

  25. Ola Normann skriver:

    @Mars
    Godt sagt!
    En god kilde til kunnskap om dette området er undersøkelsene Warren Farrell gjorde når han skrev boken ”Father and Child Reunion”. Jeg tipper det er en god del som vil måtte endre på sine oppfatninger når de får disse fakta på bordet.
    Se feks. http://www.warrenfarrell.com/articles.php?id=6 og http://www.bestinterestofchildren.org/

  26. Ewa Forsman skriver:

    http://www.sfsr.se/index.php?special=articles&id=32

    Blev glad när jag läste detta :-)

  27. Obstinat skriver:

    i artiklen i FSR som Ewa Forsman länkar till sägs:

    ”Det finns könsskillnader. Pojkar blir något mer känslomässigt skadade än flickor. Mödrar kan sabotera barnets relation till pappan mer effektivt än fäder kan sabotera barnets relation till mamman.”

    http://www.sfsr.se/index.php?special=articles&id=32

    I dagens Aftonbladet skriver de:

    Men i söndags, när Carla lämnade barnen hos pappan, blev det bråk. Han ifrågasatte varför hon träffat en ny man och varför hon ville ha ensam vårdnad.

    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8218424.ab

    Pappan mördade Carla.

    Köndsmakt eller könsvanmakt?

Google