Surrogatmödraskap – vad är debattens kärna?

25 oktober 2010, av Pelle Billing

Senaste tiden har surrogatmödraskap debatteras flitigt på olika håll, som en konsekvens av Kajsa Ekis Ekmans bok ”Varat och varan” som diskuterar just surrogatmödraskap och prostitution. Ekman är själv en stark motståndare till bägge fenomenen, vilket framgår tydligt i hennes uttalanden:

– Båda är uttryck för en extremt konservativ kvinnosyn där hon bara är ett redskap för andra, säger hon.

Ekman har full rätt till sina åsikter, men tyvärr blandar hon bort korten när hon säger att det är ett uttryck för en extremt konservativ kvinnosyn att vara för legalisering av prostitution och surrogatmödraskap – debatten är mer komplicerad än så. Men tyvärr är förenklingar vanliga inom det radikalfeministiska ramverket, och man vill där inte erkänna att man ofta har en bred samsyn med konservativa krafter (såsom den kristna högern i USA) när det gäller synen på kvinnokroppen – förutom när det gäller abort.

Aase Berg recenserar Ekmans bok i Expressen, och trots att hon tycker mycket om boken och dess idéer, så levererar hon detta träffande citat om författarinnan:

Ekis Ekman är en total bulldozer i sitt massivt strukturella, marxistiskt inspirerade tänkande.

En bättre beskrivning av en radikalfeminist har jag troligen aldrig sett tidigare, och det är intressant att denna insikt kan levereras utan att komma med någon egentlig kritik av idéerna som presenteras.

Vad är då debattens kärna när det gäller surrogatmödraskap? Jo, det finns två viktiga frågor som alla intresserade måste ta ställning till.

Fråga nr 1: Är det OK för en kvinna att låna ut sin livmoder till en annan person eller ett annat par? Ska det vara lagligt att göra detta?

Hur man svarar på denna fråga är starkt korrelerad till hur man ser på vuxna människors rätt att bestämma över sina egna kroppar. Har en kvinna rätt att sälja sexuella tjänster? Har en kvinna rätt att göra abort? Har en kvinna rätt att låna ut sin livmoder?

Frågorna om abort, prostitution och surrogatmödraskap har alla ett släktskap eftersom de just tvingar oss att ta ställning till hur vi ser på människans rätt att disponera sin egen kropp. Abortlagstiftningen i Sverige bygger på att vi tycker att kvinnan själv ska få bestämma över fostrets framtid så länge fostret inte kan överleva utanför livmodern (och därmed betraktas som en del av kvinnans kropp). Sexköpslagen i Sverige bygger på att kvinnor och män inte ska få disponera sina egna kroppar när det gäller sexuella tjänster, även om det bara är köparen som straffas. När det gäller surrogatmödraskap har vi ännu inte någon tydlig lagstiftning som reglerar fenomenet, bara gamla lagar som indirekt har en påverkan.

Det finns alltså en viss förvirring i hur vi ser på principen att själv få disponera sin kropp. Istället för någon form av intellektuell, filosofisk eller moralisk stringens – så är den röda tråden att kvinnor ska skyddas från de patriarkala maktstrukturer som radikalfeminismen anser dominera vårt samhälle. Därmed ses kvinnor som fullt kompetenta att ta ställning till abort, men totalt inkompetenta att ta ställning till sexarbete.

Min egen inställning är att kvinnor och män ska ha en långtgående frihet i att bestämma över sina egna kroppar, och därmed är jag för legal abort, legal prostitution och legalt surrogatmödraskap. Viktigt här är att komma ihåg att det finns en skillnad mellan vad man tycker om lagstiftning och vad man rent allmänt vill verka för i samhället och i sin omgivning. Om jag en dag skulle få en dotter skulle jag verkligen inte vilja att hon som vuxen sålde sexuella tjänster, och jag skulle uppfostra henne så väl jag kunde för att undvika detta. På samma vis skulle jag inte vilja att hon hamnar i en situation där hon känner sig tvungen att göra abort, och även här skulle jag vilja ge henne en uppfostran som både gav trygghet och kunskap som minimerar riskerna för oplanerat oskyddat sex. Surrogatmödraskap är däremot något som jag ser på med relativt neutrala ögon, och därmed skulle jag inte försöka påverka min fiktiva dotter i någon riktning när det gäller detta fenomen.

Vad man vill inspirera andra vuxna människor till att göra, och vad man med lagens hjälp vill tvinga andra vuxna människor att göra, är två helt skilda saker.

Fråga nr 2: Är det OK för en kvinna att vara surrogatmamma och sedan lämna bort ett barn som biologiskt sett är hennes?

Detta är en helt annan frågeställning än ovan. Denna fråga handlar om huruvida det är OK för en kvinna att vara äggdonator, vare sig hon är surrogatmamma eller inte. Frågeställningen är således en direkt parallell till huruvida det ska vara tillåtet för män att donera sperma, och kvinnor att bli inseminerade av donerad sperma.

Spontant sett tror jag många i Sverige skulle svara ja på frågan om detta ska vara tillåtet. Det verkar ju så oförargligt att donera några celler till andra människor som verkligen behöver dem. Men vad man än tycker i frågan vill jag hävda att det på många vis är ett svårare moraliskt ställningstagande än fråga 1 ovan. Att låna ut sin livmoder må ha sina risker, men det är trots allt en vuxen kvinna som själv fattar beslutet, och det är inte tillnärmelsevis lika farligt som att bestiga Mount Everest eller köra motorcykel – och dessa två aktiviteter är lagliga. När det däremot gäller ägg- eller spermiedonation handlar det istället om det ofödda barnets rättigheter. Har ett barn rätt till sina biologiska föräldrar under uppväxten? Eller snarare: Har vi rätt att planera och iscensätta en graviditet med det uttalade syftet att separera det kommande barnet från en eller bägge av dess biologiska föräldrar?

På denna fråga har jag inget bra svar, utan det enda jag kan säga i nuläget är att frågan är betydligt svårare än jag själv hade tänkt på ens för några månader sedan. Rent lagligt är jag inte för något förbud av vare sig ägg- eller spermiedonation, eftersom jag tror en sådan lagstiftning bara skulle leda till en stor svart marknad. Men vad jag ska tycka på ett djupare moraliskt plan är fortfarande en process som pågår inom mig.

Tyvärr mörkläggs dessa svåra moraliska övervägande när debatten i samhället får drivas av en bulldozer med massivt strukturellt och marxistiskt tänkande:

– Om ett gaypar träffar en kvinna som vill ha barn med dem, så är väl det bra. Men varför skulle inte kvinnan som burit barnet få vara med och uppfostra barnet?

Ekman klarar inte ens av att separera fråga 1 från fråga 2, vilket gör att all form av debatt blir totalt meningslös. Viktiga frågor kan inte diskuteras på ett ytligt och känslodrivet sätt, men tyvärr når debatten inte längre än så i nuläget.

Vad tycker du själv om dessa frågor? Säg ditt i kommentarerna, och berätta gärna varför du resonerar som du gör.

Tips: Läs även Petra Östergrens åsikter i ämnet. Tillsammans med Christina Hoff Sommers är Östergren min favoritfeminist – även om ingen av dem egentligen är feminister såsom begreppet har använts sedan mitten av 80-talet.

Uppdatering: Läs gärna AV:s insiktsfulla kommentar nedan.

 

20 kommentarer på “Surrogatmödraskap – vad är debattens kärna?”

  1. Maria skriver:

    Jag håller med Marie Söderqvist i denna fråga: Varför ge bort ett barn?
    http://www.expressen.se/1.71885
    Mycket riktigt är fråga 2 etiskt knepigare än fråga 1.

    Danskarna är ju världsledande på att skänka (nåja, få betalt för) sperma. De exporterar t.o.m. i kylbehållare till alla världens länder. Över 300 kvinnor i Frankrike har beställt denna råvara från Danmark.

  2. Mia skriver:

    Marie Söderqvist talar väl enbart om äggdonation? Och det torde ju inte vara någon skillnad vad gäller spermadonation? Är man emot äggdonation är man som jag ser det även emot spermadonation. Och det ska man naturligtvis kunna vara om man är det sas.

    Jag uppfattade fråga 2 som att man är äggdonator OCH surrogatmamma. Och då tycker jag också att det blir knepigare. För det är onekligen en svårare etisk fråga att ”ge bort ett barn” än att donera en cell.

    Jag är för spermadonation och således även för äggonation som jag inte ser som att ”ge bort ett barn”. Däremot tycker jag att surrogatmödraskap ska ske med donation från antingen paret självt och från andra donatorer. Dvs att surrogatmamma inte är biologisk förälder till barnet. För jag skulle nog också undra varför min mamma valde att ”adoptera” bort mig om hon inte var tvungen. Medan jag nog inte skulle tänka riktigt likadant om jag var resultatet av donation (såväl ägg som spermie eller både och). Men det är bara vad jag tror då det inte alltid går att sia om sådant man ännu inte ”levt”.

  3. knud ström skriver:

    det finns ytterligere en aspekt som är tungtvägande – barnets rätt till, att veta om sit ursprung.

  4. Andreas Nurbo skriver:

    Fråga 1: Jepp, in for a penny in for a pound

    Vad är egentligen skillnaden mellan Fråga 2 och adoption?
    Fråga 2 är ju dessutom isf ”bättre” för en av de tilltänkta är trots allt biologisk förälder. Själv ställer jag mig något avvaktande till surrogatmammor som även bidrar med ägget.

  5. Kenneth skriver:

    Jag antar att Pelle B.s ambition att uppfostra en eventuell dotter till att inte sälja sin kropp för sexuella tjänster, även skulle gälla en eventuell son.

    Ekman och många andra radikalfeminister väljer att helt blunda för manlig prostitution, trots att den är ganska vanligt förekommande. Men den sortens prostitution passar inte alls in i feminismens strukturella tänkande där mannen alltid är det skyldiga könet.

    Svensk polis erkänner också helt öppet att de inte tänker lyfta ett finger för att försöka lagföra kvinnor som köper sexuella tjänster.

    För övrigt så anser jag att Pelle B har helt rätt i sina slutsatser om att vuxna män och kvinnor ska ha rätt att besluta vad de vill göra med sina kroppar.

  6. AV skriver:

    Nu har jag inte läst Kajsa Ekis Ekmans bok, men av hennes uttalanden är hon emot surrogatmammor eftersom kvinnor skulle kunna tvingas till mamma-slaveri antingen av ”livmoderhallickar” eller av ekonomisk nöd. Därmed påstår hon att hon står för kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. Vad hon egentligen står för är kvinnans rätt att inte vara surrogatmamma, vilken är självklar, men i sitt korståg hugger hon också ner på kvinnor som faktiskt vill vara surrogatmammor. De får då inte bestämma över sin kropp, det gör hon åt dem. Hon vill alltså frånta kvinnor av en viss åsikt att bestämma över sin kropp.

    Samma med hennes och vår lagstiftnings syn på prostitution. Man slås för att kvinnor (manliga prostituerade struntar de i) skall ha rätten att inte sälja sex för att det förekommer både trafficking och prostitution pga drogberoende/fattigdom. Det är ju vällovligt. Men i sin kamp förvägrar man de kvinnor utan problem som faktiskt vill sälja sextjänster rätten att bestämma över sin kropp. De kanske inte är så många, men de finns. När skall man isf låta ändamålen helga medlen? Hur mångas rättigheter är det ok att kränka i sin kamp för andras rättigheter? Hur mycket collateral damage är accepterat? För det duger inte längre blunda för problemet och att säga: Inga vill egentligen sälja sex och det är ett självskadebeteende från tidigare övergrepp. Så är det ju inte.

    Vi kan dra parallellen ett steg vidare. Det förekommer tyvärr att några kvinnor varje år gruppvåldtas och utsätts för sadistiskt våld. Riktigt vidriga brott som samhället verkligen bör slå ner hårt på. Men skall vi i vår kamp för att kvinnor skall ha rätt att bestämma över sin egen kropp att inte delta i gruppsex eller sadistiskt sex, förvägra de som faktiskt tänder på sådant att bestämma över sina kroppar? Har vi rätt att offra människors rättigheter på godhetens altare? Ett sådant fall är BDSM-målet i Malmö, där en kvinnas rättigheter att frivilligt delta i udda sexlekar ifrågasätts så att hon t o m begår falsk tillvitelse, som sätter en helt oskyldig man i flera veckors häkte, för att skydda sin partner. Ändå drivs målet vidare av principiella skäl och hennes sexualitet dissekeras offentligt mot hennes vilja. På godhetens altare.

    I min värld bör lagstiftningen och samhällets restriktioner siktas in mot de verkliga problemen och användas på ett sådant sätt att andras rättigheter inte kränks på köpet. Oavsett om de gör livsval de flesta andra av oss inte skulle gjort. Om Kajsa Ekis Ekman verkligen är orolig för att surrogatmödraskap kan innebära slaveri och utnyttjande av kvinnor i fattiga länder, bör hon jobba för att förhindra det istället för att kritisera fenomenet i sig.

    Vill man frita gisslan är ett prickskyttegevär oftast bättre än ett granatgevär.

    F ö är det knappast ett kvalitetstecken när man hänvisar till sin egna forskning att endast presentera den i en ogranskad bok. Det kan vem som helst göra. Har hennes mångåriga forskning genererat något i en vetenskapligt granskad tidskrift?

  7. Urban skriver:

    KEE tycker jag har utvisat sig själv från debatten; efter att ha sett henne in action i tv förstår jag att bögar jag känner – och som blivit fäder genom surrogat – inte vill debattera med henne. De gör helt rätt; jag har svårt att tänka mig att en kvinna som gjort abort, frivilligt skulle sätta sig i tv-studion med antiabort-pastor som är lika bindgalen som KEE. Fast det kanske är bra att hon får hållas ett tag till, radikalfeminismens redan nersolkade rykte kommer att smutsas ner ännu mer.

    Vad gäller Marie Söderqvist resonemang så är det förvisso inte helt aktuellt (får hoppas hon tänkt om), men det skulle vara intressant att höra hur hon ser på spermadonationer. Är det också att skänka bort sina barn?

    Och vad gäller aborter, som ju är den mest problematiska varianten av ”rätten till den egna kroppen” då den omfattar ett annat spirande liv, så kan man inte hävda denna rätt och princip i ena stunden bara för att ogiltigförklara den nästa stund. Feminister som resonerar i dessa inkonsekventa banor öppnar samtidigt upp för högerkonservativa mörkerkrafter att trumma ihop en majoritet för att förbjuda aborter; då inga principer gäller så är det bara en fråga om känslor och tyckande. Tycker en majoritet si eller så, så klubbar vi igenom en lag. KEE:s m fl:s resonemang kan i värsta fall leda till detta och jag tror inte de har tänkt på det själva.

    Personligen är jag för surrogat, både att man är biologisk mor till barnet eller ej samt även kommersiellt surrogatmödraskap. Jag anser att surrogatmamman ska ha betalt och kommer själv, om jag väljer att bli (ensamstående) farsa, att göra det i företrädesvis Indien då jag vill betala. Sedan ser jag det som en viktig jämställdhetsfråga: Om kvinnor (heterokvinnor i par, lesbiska par samt singelkvinnor) ska ha rätt att bli mammor med hjälp av insemination vid våra sjukhus så måste män erbjudas samma hjälp med surrogatmödraskap. Allt annat är oacceptabelt. Jag är naturligtvis för att kvinnor ges all hjälp och ser fram emot att även singelkvinnor erbjuds inseminering vid våra sjukhus, vilket inte är möjligt i dagsläget.

  8. Ola Normann skriver:

    Jeg synes PB’s oppdeling i to spørsmål er fornuftig. Og jeg mener også at kvinner selv må få bestemme om de vil være surrogatmor eller ikke. Det samme gjelder for prostitusjon. Vi tillater jo at folk kan kjøpe så mye alkohol de vil og kanskje risikere å bli alkoholikere. Eller dø av sykdommer som skyldes årelang røyking. Eller dø som følge av et forsøk på å klatre opp Mount Everest. Hvorfor skal man da ikke kunne få avgjøre selv om man vil ta risikoene med å bære fram en annens barn?

    Og når det gjelder betaling og evt. utnyttelse av fattige kvinner i India;- hva da med de tusener av fattige menn i India som hogger opp gamle skip fra Vesten fulle av asbest og andre farlige stoffer? Er det noe mindre utnyttelse? Eller er det greit siden det er menn? Og hva med de 12000 (stort sett menn) som hvert år dør i gruveulykker? De fleste av disse ulykkene skjer jo i fattige land, men vi benytter oss jo av ting som kommer derfra.

    Når det gjelder det siste spørsmålet, mener jeg at det er ingen menneskerett å få barn. Men det er derimot en menneskerett for et barn å få kjenne til sitt biologiske opphav. Så her mener jeg hensynet til barnet bør veie mer enn hensynet til evt. foreldre. Men om staten skal hjelpe kvinner med sæddonasjon, må den jo i likestillingens navn også tillate og hjelpe menn med eggdonasjon og surrogatmødre. Alt annet er jo diskriminering av menn.

  9. Pelle Billing skriver:

    @AV
    Har länkat till din kommentar sist i inlägget.

  10. marcus skriver:

    Hej !
    Har inte kommenterat här tidigare men är en mycket flitig läsare och vill tacks för en mycket bra blogg.

    Vill bara säga att jag tycker att de 3 pungterna inte ska blandas ihop.
    Det som skiljer dem åt är att det finns en 3:e (framtida) person inblandat när man talar om abort och surugat mammor som blir lidande(mycket eller lite kan diskuteras).
    Är annars imot att staten skall lägga sig i vad vuxna mentalt friska personer gör med sin egen kropp.

  11. Pelle Billing skriver:

    Hej Marcus!
    Kul att du gillar bloggen.
    Håller med om att man inte får glömma bort barnperspektivet när det står i konflikt med den vuxna människans rätt att bestämma över sin egen kropp. Slutsatserna man sedan drar kan variera från person till person, men vi måste våga lyfta alla viktiga perspektiv.

  12. Lavazza skriver:

    Som jag skrivit många gånger finns det många som blir föräldrar på moraliskt tveksamma sätt men som ändå är lagliga. Frågan är om staten ska uppmuntra mer av sådant beteende på barnens bekostnad (exempelvis genom bidrag till ensamstående mammor med fader okänd).

    Från ett barnperspektiv är det statistiskt sett bästa att barnet 1) har två sociala/ekonomiska/juridiska föräldrar och 2) får reda på sina biologiska föräldrars identitet.

    Barnperspektivet kommer dock i konflikt med den vuxnes önskningar att slippa kompromissa, exempelvis genom att bara bli förälder om denne har någon som vill vara ekonomisk/social/juridisk förälder tillsammans med den förstnämnde och kan hitta någon som är villig att öppet donera ägg eller spermier, på det vanliga eller artificiella sättet.

    Jag har en ensamstående bekant som skaffade barn med en bögkompis (som är gift, tror jag). De tar hand om barnet som två skilda föräldrar med 50/50-vårdnad. Jag har inget att invända mot den lösningen men jag har stora invändningar mot personer som inte vill kompromissa på det sättet, utan istället låter sin kompromissovillighet gå ut över barnet och/eller statskassan.

  13. Lavazza skriver:

    Jag är också emot att män och kvinnor donerar ägg eller spermier anonymt, förstås.

  14. Sven skriver:

    Jag hörde ”Shell-aktuella” Sofia Arkelstens moraltest i Christer i P3. Kanske skall man fundera på att inte fastna i att fostret är en del av kvinnans kropp, hävdar filosof Bengt Brülde, för att lättare ta ställning.

    Jag kan inte sätta ihop detta i och för sig kloka jag hörde, med det som Pelle skriver, men han klarar det säkert själv!

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3130&artikel=4131613

  15. Pelle Billing skriver:

    Har lyssnat på moraltestet och betyget. Intressant resonemang. Jag kan tycka att rätten till självbestämmande, rätten till kroppslig integritet och rätten att bestämma över sin egen kropp är väldigt närbesläktade – så delvis är det hårklyverier som jag ser det. Någon som är insatt i moralfilosofi och vill upplysa mig om motsatsen?

  16. Obstinat skriver:

    Spermiedonation är fullt jämförbart med surrogatmödraskap på det mentala planet.

    Om det ena skall förbjudas skall även det andra förbjudas. Av jämställdhetsskäl inte minst.

    ha ha

    som om det skulle kunna hända i hyckleriets hemland # uno

    Modern måste ju få bilda sin regnbågsfamilj och enväldigt utse vilka biföräldrarna skall vara, annars har hon inte bestämmanderätt över sin kropp…

  17. Obstinat skriver:

    Få se nu, humm…, hur ligger det till i världens mest ”jämställda” land…

    Män får bara vårdnad om Modern godkänner dem. Antingen genom giftermål eller underskrift.

    Surrogatmödraskap är ajabaja, spermiedonation är helt ok.

    Någon mer än jag som ser en viss tendens här?

  18. Obstinat skriver:

    De som strävar efter Matriarkat har tänkt ut det fint här. Tex jämför de äggdonation med spermiedonation som om det vore samma sak. Inseminera ett ägg i en man och se vad som händer…

    Gnugga ögonen och inse att detta är verkligt. Lagstiftningen på reproduktionens område är ett fett jävla Matriarkat!

  19. Marie-Louise skriver:

    Tisdag 1 mars kl 19 besöker Kajsa Ekis Ekman Kulturhuset i Borås (Som ligger i tillfälliga lokaler på Västerbrogatan 8). Föredraget baseras på hennes bok, Varat och varan. Det är fri entré, och man behöver biljett! Välkommen
    Se webben boras.se/kultur

  20. [...] i frågan om surrogatmödraskap 19 juni 2012, av Pelle Billing Argumentationen mot surrogatmödraskap bygger ofta på motsägelsefulla resonemang. I en debattartikel i Aftonbladet granskar Andreas [...]

Google