Helgläsning

08 oktober 2010, av Pelle Billing

Det blir en blandad kompott här inför helgen, med tråkiga nyheter, goda nyheter och roliga nyheter.

Först ett par tråkiga nyheter:

  • Annika Markund, som tidigare skrivit om unga mäns svårigheter, faller nu tillbaka i den radikalfeministiska fållan med uttalanden av typen: ”Det finns inte obegränsat med utrymme – för att kvinnor ska kunna ta plats måste männen ge upp delar av sin. Därför måste vi börja tidigt, innan utrymmet hunnit fördelas. Annars kommer skolan i all framtid att fostra pojkar till självskrivna ledare, medelpunkter med totalt tolkningsföreträde, flickor till deras lågmälda, behagfulla hjälpredor.” Frågan är vilken planet Marklund kommer ifrån? Det har alltid varit en liten andel män som är ledare i samhället, och det har knappast varit så att alla kvinnor varit lågmälda, behagfulla hjälpredor. Frågan är varför radikalfeminister ständigt bara ser männen på toppen? Är de blinda för de vanliga männen?
  • Igår blev jag positivt överraskad när jag fick reda på att det startats en kombinerad tjej- och killjour i Enskede-Årsta-Vantör. Vi behöver fler institutioner som hjälper alla individer, oberoende av kön. Men när jag sedan läste stadgarna så sjönk mitt hjärta igen: ”Föreningen är partipolitiskt och religiöst obunden, men kommer att anamma feministiska värderingar i sitt arbetssätt. Föreningen har till uppgift att: Steg ett: * Hålla tjejgrupper i skolor där man arbetar kring teman som rör deras vardag. * Föreläsa i skolor om våldtäkt. * Skapa förtroende för verksamheten. * Informera och bli informerade om barn och ungdomars rättigheter i Sverige. * Skapa opinion mot olika former av förtryck.” Denna verksamhet känns knappast positivt inställd till pojkar och det är förfärligt att stackars oskyldiga pojkar ska mötas av personer som ser så negativt på dem.

Men det finns som tur är också positiva nyheter i mediaflödet, och det finns fler och fler sådana där skribenterna vågar stå upp mot radikalfeminismen:

  • Även killar mår psykiskt dåligt.
    En moderat politiker i Uppsala uppmärksammar att betydligt fler pojkar än flickor tar sitt liv, och vägrar acceptera att samhället endast satsar på stödsystem till flickor som mår dåligt.
  • Ohlys skuldbeläggande av män hjälper inte kvinnorna.
    En kvinna som själv blivit misshandlad vägrar acceptera könsmaktsordningen som förklaring till partnervåld och kommer istället med en psykologisk förklaringsmodell som stämmer bättre med forskningen.
  • Too few women in tech? Stop blaming the men.
    Silicon Valley-skribenten och grundaren till bloggen Tech Crunch ryter till och vägrar gå med på att det är männens fel att förhållandevis få kvinnor satsar på en karriär inom den teknologiska sfären.

Till slut ett klipp från det brittiska komediprogrammet ”Smack the Pony”, där de på ett roligt sätt illustrerar de ständigt ökande krav som finns på den moderne mannen:

”And he’s got to be able to fly” ha ha. Trevlig helg!

 

Reflektioner efter Debatt

06 oktober 2010, av Pelle Billing

Igår kväll debatterades filmen Tusen gånger starkare i Debatt, och det går bra att se programmet i efterhand här. Filmen i fråga handlar om en skolklass där pojkarna är stökiga och tar mycket plats, medan flickorna är snälla och tysta, ända tills det en dag kommer en ny flicka som förändrar allt. Utan att gå in i detalj på filmens handling kan man konstatera att det handlar om en medvetet feministisk film där den s k könsmaktsordningen ska åskådliggöras. Detta är inte bara min privata tolkning utan filmens regissör sa just detta i gårdagens debatt.

Diskussionen handlade således om feminism och jämställdhet, ett tema som knappast är ovanligt i vårt svenska samhälle. Det som däremot var unikt var att det för första gången fanns två väldigt olika sidor i debatten. Normalt sett handlar jämställdhetsdebatter om att olika feminister diskuterar nyanser i hur man ska lösa ett problem, möjligen med någon enstaka person som tycker helt annorlunda (och som då dramaturgiskt framstår som en lätt udda figur – även om personen i fråga har de mest kloka åsikterna).

Nytt för igår kväll var att hela tre personer fick utgöra en motvikt mot de feministiska debattörerna, och dessutom var det tre välkvalificerade sådana:

  • Pär Ström, en erfaren kritiker av statsfeminismen.
  • Camilla Lindberg (FP), den enda riksdagsledamot som vågat lyfta mansfrågorna.
  • Helena Mechlaoui, lärarinna som ser skolungdomarna på nära håll.

Poängen här är inte att dessa tre debattörer nödvändigtvis tycker samma i alla frågor, men däremot så är det nytt att Debatt-redaktionen formerade ett helt ”team” av personer som skulle utgöra motvikt till den konsensus-åsikt som man förväntas ha enligt statsfeminismen och media (”kvinnor och flickor är alltid offer”). Detta är helt i linje med min nyliga spaning om att Sverige så sakteliga börjar få nog av radikalfeminismen, och det representerar ett smärre genombrott för de av oss som jobbar med nya idéer i jämställdhetsdebatten.

Om jag istället ska kommentera sakfrågan som berördes i debatten så var det några punkter jag saknade:

  1. Om en klass domineras av pojkar så är det inte alla pojkarna som ta plats, utan en liten högljudd klick på c:a 1-3 pojkar. Att tala om pojkar som kollektiv är alltså lika fel i skolan som när man skuldbelägger män som kollektiv ute i samhället för det enstaka män gör.
  2. Det är ingen naturlag att det alltid är killar som tar plats, utan det kan även vara tjejer, och således bör man se det som ett gruppdynamiskt problem mer än ett könsrelaterat problem (Lindberg och Mechlaoui var inne på detta). Allt kan inte förklaras utifrån kön, hur gärna proffsfeministerna än skulle vilja det.
  3. Om eleverna ska får arbetsro – både de stökiga och de lugna – så krävs det att läraren har mandat att skapa ordning i klassrummet. Ju mer vi släpper eleverna vind för våg desto mer kan vissa enstaka elever dominera. Enda sättet att behandla alla eleverna rättvist i helklass är alltså en tydlig disciplin där eleverna är tysta till läraren fördelar ordet.

Förhoppningsvis kan vi se fram emot fler debatter där det på allvar finns två sidor som får komma till tals. Vi har bara skrapat på ytan av allt som behöver komma upp till diskussion.

Tips: Kolla även in Pär Ströms länklista över artiklar som motsäger att pojkar surfar på en räckmacka i skolan. Dessutom tipsar Matte Matik om en artikel som blir lätt skrämmande i transgenusmotorn.

 

Följ mig på Twitter

05 oktober 2010, av Pelle Billing

Jag har sakta men säkert börja använda Twitter mer och mer, så om du själv använder Twitter kan du lägga till mig här.

På Twitter uppdaterar jag bland annat med mina blogginlägg och det kan även komma annat såsom tips på bra artiklar eller andras blogginlägg om könsfrågor.

twitter-pelle-billing

 

Renodlad jämställdhetsminister

05 oktober 2010, av Pelle Billing

Den nya regeringen har presenterats (SvD, AB) och det visar sig att Nyamko Sabuni tappar integrationsfrågorna och därmed blir renodlad jämställdhetsminister. Grovt sett är mitt omdöme om Sabuni på denna post att det hade kunnat vara bättre men även sämre. Ett plus i kanten är att hon inte kallar sig feminist, men en nackdel är att hon rullar på i samma gamla hjulspår när det gäller att osynliggöra mansfrågorna och att tala om ”mäns våld mot kvinnor”.

I Aftonbladet riktar däremot Lena Mellin en orättvis anklagelse mot Sabuni:

- [...] Som jämställdhetsminister vet jag inte hur hon blir, hon är ju inte så jämställd själv. Hennes man tar ju hand om allt hemma, säger Mellin.

Suck. Hur mycket ska ordet jämställdhet egentligen perverteras? Sabuni och hennes man är fullt jämställda om de själva valt dessa roller under denna period av sitt liv. Jämställdhet betyder inte att män och kvinnor delar lika på allt, utan det betyder att män och kvinnor är lika fria att forma sina egna liv.

För övrigt rekommenderar jag Debatt ikväll där Pär Ström och Camilla Lindberg (f d folkpartisk riksdagskvinna, och den enda riksdagsledamot som någonsin erkänt mansfrågorna) kommenterar den pojkfientliga filmen Tusen gånger starkare.

 

Diskussioner, sex och könsroller

04 oktober 2010, av Pelle Billing

Det händer en hel del i blogosfären för närvarande:

  • Pär Ström har startat sajten Genusklubben, som komplement till bloggen Genusnytt som han redan driver. Genusklubben är ett diskussionsforum ”om den obelysta halvan av jämställdheten”.
  • Nu börjar sanningen om BDSM-målet komma upp till ytan. Medborgare X gör en god sammanfattning här, och Erik på Aktivarum ger oss hela bilden i fyra olika inlägg.
  • När vi ändå är inne på män som dras till domstol utan anledning, så kan jag rekommendera Thérèse Juels nya bok Fällda för sexövergrepp – om rättsfall i Sverige som getts ut på ICA Bokförlag. Hon tar där upp det faktum att män döms till långa fängelsestraff även när ord står mot ord, vilket är en katastrof från rättssäkerhetssynpunkt.
  • Tanja Bergkvist kommenterar senast numret av Axess som ifrågasätter socialkonstruktivismen som allenarådande förklaringsmodell när det gäller kön, konst och människan i allmänhet. Ett välbehövligt perspektiv i svensk debatt, och alltså högst applicerbart när det gäller könsfrågor.

Aftonbladet rapporterar att 7 av 10 kvinnor gärna skulle vara hemmafruar och bli försörjda, och ännu fler än så bland 80-talisterna som är uppvuxna med svensk statsfeminism. Den här typen av nätundersökningar ska man ta med en nypa salt men siffrorna är ändå närmast chockerande. Tydligen finns det en högst politisk inkorrekt längtan under ytan hos många kvinnor, som inte precis kommer upp till diskussion när jämställdheten ska debatteras. Om många kvinnor på någon nivå vill ha gott om tid för barn och hem, är det då sannolikt att vi kommer att få en 50-50-fördelning av män och kvinnor i bolagstyrelser? (Enligt vissa är lösningen att Unga kvinnor måste fan ta sig samman.)

För övrigt kan jag inte hålla mig från att citera en ”expert” som får kommentera Aftonbladets undersökning:

- [...] Många par tror att deras situation är unik, att ”det här fungerar för oss”, men när majoriteten gör likadant förstår vi sociologer att förklaringen är en annan, säger Halleröd.

Inget fel på självförtroendet här inte. Jag rekommenterar Halleröd att ta en titt på senast numret av Axess för att få en lektion i att en människa skapas i samklang mellan ett komplext, nedärvt biologiskt system och en komplex, föränderlig, omgivande kultur. Den som tror sig sitta inne med enkla svar har med all sannolikhet blundat för stora delar av verkligheten.

Att många kvinnor vill bli hemmafruar (eller åtminstone ha mer tid hemma) kan för övrigt ha en delförklaring i det som tas upp i denna avhandling. Dagens svenska familjer är genomstressade och beskriver sin situation som ”ett vardagsliv ur balans”. Inte så konstigt att man då drömmer om en rollfördelning där ena parten fokuserar mer på hemmet och den andra mer på förvärvsarbetandet. Normen för en barnfamilj idag är som bekant:

  • Pappan ska jobba heltid.
  • Mamman ska jobba heltid.
  • Man ska ha tid för sina barn.
  • Man ska ha en aktiv fritid.
  • Barnen ska ha en aktiv fritid.
  • Man ska ha tid för släkt, vänner och bekanta.
  • Man ska åka på semester.
  • Man ska gärna göra om eller bygga till i sin bostad.

Är det konstigt att resultatet blir ”ett vardagsliv ur balans”? Värsta boven i dramat här är jämställdhetsidealet som säger att bägge föräldrarna ska jobba heltid. Rollfördelning är förbjudet och även att bägge två jobbar deltid faller utanför normen. Hur länge dröjer det till upproret kommer?

 
Google