Rätt eller fel?

10 september 2010, av Pelle Billing

En bloggläsare skickade följande text till mig, som hon skrivit av ord för ord från en frågespalt i senaste numret av Allas:

Fel att han tar över nu:

Vad gör jag med min man som absolut vill vara föräldraledig halva tiden? Vi bestämde innan sonen föddes att min man skulle ta halva tiden och börja när sonen var cirka 6 månader. Resterande del av föräldraledigheten skulle vi spara.
För mig känns det så fel att behöva lämna över nu när vi precis har börjat få det så bra ihop, min son och jag. Jag hade en besvärlig förlossning och den första tiden fick vår son kolik. Det var många tårar och mycket nattvak innan det lugnade ner sig. Jag fick ta allt slit och blev nästan utbränd.
Jag vill vara hemma ytterligare några månader innan jag lämnar över till min man. Hur kan jag övertala honom?
Mamma med 6 månaders kille

Svar från Carina Svensson, kurator och familjerådgivare i Lund;
Du måste få njuta av ditt barn.
Jag kan bara hålla med dig om att det vore fel att lämna över föräldraledigheten nu när du har fått ta all den tuffa tiden. Din önskan att få ytterligare några månader då du kan njuta av din son är verkligen berättigad.
Om din man varit en närvarande pappa som engagerat sig, så är jag inte så orolig för sonens del. Jag skulle prata med en bvc-psykolog och se om du kan få stöd av henne, gärna tillsammans med din man.
Vidare finns ju möjligheten att ni tar delad föräldraledighet. Då kan du ändå fortsätta att vara hemma tillsammans med sonen, åtminstone på halvtid. Visa gärna mitt svar på ditt brev för din man och se om han kan förstå hur viktigt det är för dig med ytterligare tid.

Vad tycker du, ger kuratorn rätt eller fel råd? Skulle hon kunnat var mer nyanserad? Ämnet är ju högaktuellt med tanke på Ohlys bröstpumpsuttalande.

(Endast svar som håller sig till ämnet, tack. Inga hätska attacker mot vare sig kuratorn eller kvinnan som ställer frågan. Framdeles kommer den typen av kommentarer att konsekvent raderas här på bloggen.)

 

58 kommentarer på “Rätt eller fel?”

  1. barfota skriver:

    Jag tycker att kuratorn gör fel när hon säger ”att det vore fel att lämna över föräldraledigheten nu när du har fått ta all den tuffa tiden” men rätt när hon föreslår att föräldrarna bör söka hjälp tillsammans.

    Jag hoppas för övrigt att detta är ett fiktivt fall, om inte så är det min personliga uppfattning att denna man borde vara litet mera förstående för sin frus önskemål.

  2. Pontus skriver:

    Jag tycker inte om att kuratorn först lägger vikt på mammans rätt ”att njuta av ditt barn” och därigenom insinuera att pappan inte har någon rätt till det samma. Men jag tycker inte att hennes råd i sig är fel och hon lämnar ju också öppet för en kompromisslösning.

  3. Pontus skriver:

    barfota:

    Jag fick lite intrycket av att mamman inte vågat ta upp hur hon känner med pappan ännu.

  4. Mia skriver:

    Jag tycker nog att kuratorn är nyanserad. Hon menar ju inte att pappan inte skulle kunna vara hemma. Utan bara att det pga oförutsedda händelser (kolik) kanske skulle kunna gå att vara flexibla så att mamman även får ”njuta” lite av sitt barn. Men nu hade de ju tid kvar som de skulle spara. Så varför inte ta dessa nu, eller att mamman tar lite mer tid framöver? Sen finns det ju inget som säger att hon inte kommer kunna njuta av sin son på kvällar och helger även om det kanske känns lite tufft just vid ”omställningen” sas.

  5. Erik skriver:

    Detta är väl just den sorts situation där tvärtomregler gäller?

    Mansrörelsen tycker det är ok att mamman är mer tid med barnet än pappan (men det skall banne mig inte hållas mot honom i framtiden) då detta är nåt föräldrarna bestämmer tillsammans.

    Sossarna däremot har tydligt sagt att i en sådan här situation skall vi ha en LAG som säger mamman MÅSTE lämna sonen till pappan.

    Här har vi alltså en kvinna som om hon röstar på ”kvinnopartiet” med Sahlin röstar emot sina egna önskemål.

  6. Pether skriver:

    Hmm… En tidning ger kvinnor som vill ta större delen av kakan råd och pepp. Samma tidning klagar sedan över att män inte tar sin del?

  7. Jack skriver:

    Som Pontus tar upp är det här ”måste få njuta av ditt barn” märkligt, vare sig ”måste” eller ”njuta” kan anses korrekt i sak, men visar på hennes attityd att ge stöd till kvinnans sida och inte mannens. På samma sätt väcker kuratorn också en ensidig farhåga, har pappan gjort något fel? Hon säger inte motsvarande ”Om du varit en emotionellt närvarande mamma som engagerat dig, så är jag inte så orolig för sonens del” . När hon säger ”det vore fel att lämna över föräldraledigheten nu ” med så lite information hon har anser jag att hon gått för långt. Helt onyanserad är hon inte men kraftigt vinklad att ge stöd till endast mamman.

  8. Johan skriver:

    Tycker det är märkligt att hon inte får rådet att prata med barnets far om det. Om det nu är så att de har dagar kvar utöver den tid hon tagit och pappan ska ta så kan man väl komma överens om hur man vill göra.

    Det är väl hur enkelt som helst att t ex ta halva veckan var. Med vår första dotter var mamman hemma själv första fem månaderna, sedan var vi hemma tillsammans två månader (hon är lärare och kan gå i tjänst på sommarlovet) och sedan jobbade vi båda 50 % och var hemma med dottern 50 %. Kalendermässigt var jag hemma 14 månader och hon 19 månader.

    Ibland får man dock intrycket att inga par kan prata med varandra utan att det ska krävas lagar och förordningar för att de ska veta vad de vill.

    // Johan

  9. barfota skriver:

    @Pontus

    ”Jag fick lite intrycket av att mamman inte vågat ta upp hur hon känner med pappan ännu.”

    OK, nu är jag en sån där ovanlig människa som pratar med dem det berör innan jag blandar in andra, kanske värt för henne försöka med den metoden om hon nu inte redan gjort det förstås.

    Det framgår heller inte om hon försökt prata med pappan om den svåra tiden med kolik och ”nattvak” eller vad det beror på att han inte gjorde några nattvaks-pass, man måste nog veta betydligt mer än såhär för att kunna säga vad som är rätt eller fel.

  10. Mia skriver:

    Erik

    Tycker ”mansrörelsen” det? Jag har hört om ”papparörelse” som är för individualiserad FF. Fö föreslår sossarna en tredelad FF. Dvs att man kan vara hemma minimum drygt 8 mån vilket är vad mamman vill ungefär vad jag förstår.

  11. Anders B Westin skriver:

    Jag tycker att det åskådliggör ett mänskligt behov. Kvinnan känner en obeveklig känsla. Denna känsla skall respekteras.
    Om min fru önskat detta så hade jag tonat in och om jag känt att hon verkligen ville detta så hade jag anpassat mig och kompenserat mina egna behov med andra metoder.

    Det brukar benämnas ömsesidig ömsesidighet.

    En evolutionär hållbar strategi.

  12. barfota skriver:

    @Anders B Westin
    Det enda jag kan hålla med om är att ”det åskådliggör ett mänskligt behov”, resten är bara svammel eftersom det gäller i båda riktningar..

  13. katten skriver:

    Liksom Barfota hoppas jag att detta är ett dåligt skissat fiktivt fall. Här uppmålas en egoistisk mamma och en oprofessionell kurator: ”Du måste ju få njuta av ditt barn:”
    Mamman går ju bakom ryggen på sin man. Har hon inte talat med sin man om
    avtalet de gjorde innan barnet föddes? En mamma som på det sättet går bakom ryggen på pappan i en fråga där de har en överenskommelse beträffande deras gemensamma barn riskerar att sätta första spiken i en sprucket förhållande.

    ”Pacta servanda sunt” (Avtal ska hållas) Vill man ändra på avtal på grund av
    nya omständigheter, så ska man snacka med den avtalet gäller. Kan man inte komma till enighet bör man söka någon slags medling.

    I sådana här fall brukar det vara mormor och kanske faster Agda som varit framme
    och haft synpunkter. Traditionen styrker dem i övertygelsen att ”pappan klarar väl inte sånt där!”

    Jag tror inte på exemplet. Det är sannolikt författat av en hemmafruvurmare.
    Intresset ljuger inte.

  14. barfota skriver:

    @katten
    ”En mamma som på det sättet går bakom ryggen på pappan i en fråga där de har en överenskommelse beträffande deras gemensamma barn riskerar att sätta första spiken i en sprucket förhållande.”

    Så sant, så sant. Jag sätter en hundring på att denna relation spricker förr eller senare och vid närmare eftertanke så är det kanske lika bra det.

  15. Gunnar skriver:

    Jag tycker mamman med sin formulering ”För mig känns det så fel att behöva lämna över nu när vi precis har börjat få det så bra ihop, min son och jag.” uttrycker den här klassiska kvinnosynen om ägandet av barnet och pappan mer som en bifigur!
    Hur vet vi att kvinnan i det beskrivna fallet fått ta allt det tuffa med kolikbarn själv?
    Det är även så typiskt av den kvinnliga kuratorn att bara tala utifrån mammans och barnets behov – finns inte pappan alls där som människa och förälder?
    Varför inget alls om hur viktigt det är för pappan (och barnet) att också få chans med mycket tid till varandra och knyta an – anknytningen med barnet sker ju huvudsakligen under första levnadsåret!
    I kuratorns svar: ”Visa gärna mitt svar på ditt brev för din man och se om han kan förstå hur viktigt det är för dig med ytterligare tid.” resp. ”Om din man varit en närvarande pappa som engagerat sig, så är jag inte så orolig för sonens del.”.

    Jag har själv haft kolikbarn och som pappa tagit en väldigt stor del av ”nattjobbet” med detta samt övrigt tid hemma, för att mamman skulle orka bra på dagen hemma med barnet. Samtidigt jobbade jag heltid på dagarna på ett krävande jobb!
    Hur vet vi att inte denna pappan som beskrivs gjort lika dant?
    Och varför värnar inte mamman om deras familj som en enhet och pratar om det där inom sin familj? Är så typiskt många kvinnor att bara se egocentriskt på sin egen tid ihop med barnet och inte kunna ta pappans perspektiv (men även barnets perspektiv med anknytning till pappan), enligt min erfarenhet!

    Och att resonemanget förekommer i verkligheten behöver man bara fika på kaféer dagtid där många småbarnsmammor fikar, för att höra…

    Oavsett kolik så tar det nog ett antal månader att ställa om till att vara småbarnsförälder hemma på heltid, så pappan kan säkert känna något liknande när han varit hemma 6 månader med barnet.
    Att det är då ”när vi precis har börjat få det så bra ihop, min son och jag”.
    Men det är ju en del av situationen man måste kunna klara av att hantera, tycker jag – även som kvinna! Hur ska vi annars någonsin kunna nå fram till en mer jämlik familjesituation med barn i familjen?

  16. [...] 10 september 2010 Posted by trollan in Jämställdhet, politik. trackback Pelle Billing har fått tag i fråga och svar från en veckotidning. Det handlar om en kvinna vars man vill ha ut [...]

  17. Matte Matik skriver:

    De finns faktiskt, de här fallen, även om vissa här vill att det ska vara fiktivt. Ta en titt på Familjeliv, jag hittade lätt åt 6-7 sådana här ”jag vill inte tillbaka till jobbet”-trådar där trådstartaren får medhåll från andra mammor som känner igen sig. Jag kunde inte posta dom här, antagligen tror Pelles bloggfilter att jag skickar spam. Observera att jag inte tar ställning, för eller emot, jag tror inte det går att komma med ett generellt svar för såna här situationer. Däremot tvivlar jag starkt att kvinnor i Sverige faktiskt vill tillbaka till jobbet i den utsträckning Ohly & co verkar tro.

    Hur var det, kvinnor bestämmer över 80% av föräldraledigheten och är de som är hemma mest. Här är en tråd om Ohly’s pump. Intressant läsning om vad svenska mammor tycker om förslaget.

    http://www.familjeliv.se/Forum-5-65/m54355634-124.html

    Det är bara att inse att det faktiskt inte är ovanligt med kvinnor som anser att det är deras ”rätt” att vara hemma med barnen. Kuratorn uppmuntrar kvinnan i den riktningen hon med – hon frågar överhuvudtaget inte hur hennes man tyckt att det har varit att jobba under den här tiden utan kvinnan har automatiskt haft det jobbigast. Själv tyckte jag det var jättejobbigt att gå tillbaka till jobbet två veckor efter att vi fått vårt första barn.

  18. Anders B Westin skriver:

    Barfota
    Det andra är svammel säger du.
    Du underkänner således hela min personliga livstrategi.

    Jag har levt med samma kvinna sedan jag var 17. Nu är jag 54. (Hmm: 37 år) Tre barn har det blivit. Och två samtidiga yrkeskarriärer.

    Vi har lyssnat och kompromissat och förstått – varandra.

    Om det är det som är svammel så OK.

    Nyss så gav jag henne en puss.

  19. Markus skriver:

    Helt klart skall han stötta sin älskade kvinna och ge henne mer tid. Pappa är man inte några månader, utan resten av sitt liv. Respekt och ödmjukhet och en stor dos kärlek bygger en bra och stabil familjerelation och barnet mäter inte tid, utan det kommer senare i livet ;-)

    //Markus
    Pappamanualen.se

  20. Erik skriver:

    Mia:

    ”Tycker “mansrörelsen” det? Jag har hört om “papparörelse” som är för individualiserad FF.”

    Man måste vara kongruent med åsikter. Varför skulle personer som inte är för kvoterad arbetsmarknad vara för kvoterat föräldraskap? Och för övrigt de flesta statstjänstemän är inga superintelligenta övermänniskor utan ganska medelmåttiga individer med hög grad av konformism och låg grad av självständighet.Att lämna över alla beslut till dem kommer inte att sluta väl.

    Faktum är att vi redan nu har ett himla stort problem med en bildad befolkning som dels blir sjukare och sjukare, dels äldre och äldre. Pensionärerna undrar redan nu varför det saknas pengar till långvården av gamla. Svaret är enkelt. Deras barn har skaffat alldeles för få barn och invandrares barn är för besatta vid sina ursprungsidentiteter. Skulden för det sistnämnda bär sossarnas ”tolerans och white guilt skola”

    ”Fö föreslår sossarna en tredelad FF.”

    Nej, sossarna föreslår en tvådelad FF där män och kvinnor tvingas dela på dagarna men sossarna vet att de inte får igenom någon sådan så likt fabianisterna så tänker de tvinga på folk detta stegvis istället. Psykologin är att när väl folk sagt ja till A så kommer förslaget B vila på åsikten att hade man inte velat haft det så skulle man ju inte ha accepterat A heller då de ju är ”i samma riktning”

    ”Dvs att man kan vara hemma minimum drygt 8 mån vilket är vad mamman vill ungefär vad jag förstår.”

    Ja och vad är problemet med det? Jo att ett gäng statsanställda psykopatiska aktivister besatta vid att ändra världen kommer att betrakta detta som ”han tog inte ansvar för barnet” OM exempelvis de skulle separera skall pappan straffas för att han (som Westin föreslår) lyssnade på sin fru.. Lösningen är dock inte IFF, lösningen är att sluta låta psykfallen bestämma.

    Så länge dessa medelmåttiga psykfall får sitta och styra statliga affärer kommer de alltid att förespråka mer och mer makt till sig själva. Mer regleringar, mer statlig bestämmanderätt. Du bestämmer inte om du är brottsoffer – det gör psykopaterna, du bestämmer inte vad som är bra föräldraskap – det gör psykopaterna – du bestämmer inte vad som är vettig mat – det gör psykopaterna

    Och det enda de kommer att göra är att hitta på nya saker för deras behov av makt är oändligt. Organisationer som Centrum Mot Rasism existerar inte för att bekämpa riktig rasism, de existerar för rätten att hitta på nya saker de kallar rasistiska så att rasismen ständigt tycks öka så deras behov att känna sig viktiga matas med mer och mer egoföda.

    Det finns inga pengar till att ta hand om pensionärer men det finns hur mycket pengar som helst för myndighetspersoner som ljuger ihop nya faror och låtsas ”skydda” oss? Trumpetforskning och Beteendepedagogik? LOL

    De få riktiga faror som finns i världen (som är vanligt att folk råkar ut för) skall vi dock inte skyddas från. Nej istället skall de utnyttja logiklösheten i våra känslor och spela inte på de saker som verkligen är statistiskt farliga – utan på de saker som bara VERKAR farliga för att vi sett dem på tv oftare.

    Ungar får skydd mot ”ojämställdhet” men att de begår självmord pga mobbning eller brustet hjärta är helt ok?

    Vi skall ju inte prioritera det som faktiskt riskerar att hända eller hur?

    IFF kommer inte att lösa någonting! Tvärtom är det en ursäkt att lämpa över problemen på staten och en ursäkt för staten att få lägga sig i mer. Synd bara att statens egna anställda inte är några supermänniskor som kan lösa de riktiga problemen.

    Och för övrigt, tar de själva ut 50% eller förespråkar de en lag som skall tvinga dem själva att slippa tänka?

  21. barfota skriver:

    @Anders B Westin
    OK, det var inte meningen att såga din livsstil, det var klumpigt formulerat av mig, förlåt. Det är jättetrevligt att det fungerar för dig och visst åskådliggör kvinnan i det här exemplet ett mänskligt behov.

    ”Kvinnan känner en obeveklig känsla.Denna känsla skall respekteras.”

    Innan barnet föddes så hade de en överenskommelse (ett avtal) om att mannen skulle ta halva tiden då barnet fyllt 6 månader. Mannen har kanske ställt in sig på detta och gått och längtat efter att få stanna hemma med barnet, detta måste också respekteras lika mycket, om inte mer, ett avtal är ett avtal.

    ”Om min fru önskat detta så hade jag tonat in och om jag känt att hon verkligen ville detta så hade jag anpassat mig och kompenserat mina egna behov med andra metoder.”

    Här handlar det endast om henne, vad hon vill, hur hon blivit utbränd, hur hon skall kunna övertala mannen o.s.v. Vi vet öht. inte någonting om mannens situation. Vi vet inte ens om mannen kan kompensera sina behov med andra metoder, därför menar jag att ett öppet samtal om hur de båda vill att det borde fungera är bättre än att gå var och en på sitt håll och känna in och tro att man vat vad den andre verkligen vill.

    ”Du underkänner således hela min personliga livstrategi.
    Jag har levt med samma kvinna sedan jag var 17. Nu är jag 54. (Hmm: 37 år) Tre barn har det blivit. Och två samtidiga yrkeskarriärer.
    Vi har lyssnat och kompromissat och förstått – varandra.”

    Det är bara att gratulera dig och din fru men det är inte säkert att det skulle fungera för andra bara för att det har fungerat för er.
    Hur en relation fungerar hänger ganska mycket på möjligheter, jobb, ekonomi rent världsliga saker så därför kan man inte generalisera alltför mycket tror jag.

  22. Gunnar skriver:

    En annan aspekt som inte kommit fram här ännu är att det finns två parter till i frågeställningen, de två arbetsgivarna bakom föräldraparet!
    Eftersom sonen är 6 månader och den ursprungliga överenskommelsen var att växla föräldraledighet vid ca 6 månaders ålder, så är det ju väldigt kort varsel att omförhandla uttaget av föräldraledigheten med sin arbetsgivare.
    Kanske mannen känner att det inte heller är möjligt eller skulle skapa problem både för honom och arbetsgivaren att omförhandla uttaget av föräldraledighet nu!
    Det är ju också något man måste kunna ”tona in på”…

    Jag kan dock inte förstå tanken att det automatiskt ska tas mer hänsyn till kvinnans / mammans känslor och att de på något sätt ska respekteras mer än mannens / pappans känslor! Det kan knappast kallas ömsesidighet, tycker jag.
    Varför ska kvinnan stöttas mer i sådana här familjesituationer?
    Är det mer synd om kvinnor? (Kvinnan i frågespalten ger uttryck för det, upplever jag.)

    Kvinnan upplever sig ”nästan utbränd” av tiden med kolikbarn (vilket är förståeligt), men vi vet inget om hur mannen upplever sig!
    Han kanske är ännu mer utsliten av situationen, att både ha engagerat sig i situationen med kolikbarn, hustrun som tydligen haft svårt för situationen med kolikbarn samt skött sitt jobb?
    (För mig var det garanterat så, när vi hade vårt kolikbarn för länge sedan!)

    Jag tycker därför det är väldig oprofessionellt och omänskligt av kuratorn att gå in med en så stark rekommendation / åsikt baserat på enbart så knapphändiga uppgifter från kvinnan här, som dessutom inte beskriver sin mans tankar, upplevelser eller känslor inför situationen det minsta lilla…
    Jag avhåller mig därför också ifrån att här ha någon åsikt om vad paret ska göra med sin föräldraledighet…

    Respekt och ödmjukhet och en stor dos kärlek bygger en bra och stabil familjerelation, om det är ömsesidigt riktad och gäller lika mycket för mannen som för kvinnan, då bygger man verkligt starka jämlika relationer, anser jag.
    Riktas det med mest fokus mot kvinnan kan nog vissa långvariga relationer skapas, men jag kan inte tro att sådana relationer är i grunden starka och framförallt inte jämlikt respektfulla!

    Jag har själv levt i en mycket långvarig relation där vi även haft barn ihop, där jag i efterhand (många år efter skilsmässan) kunde se att jag ”tonat in” för mycket på hennes behov och önskemål när vi levde ihop.
    Jag upplever att det har varit och är fortfarande sådant fokus i samhället på att män ska ”tona in” på kvinnors behov, speciellt i relationer… att det är lätt som man att falla in i den rollen mer eller mindre…
    Men med all den utbildning och kunskap jag aktivt skaffat mig nu under många år inom relationer mellan människor, (beteende)psykologi, konflikthantering, kommunikation, etc. så har min övertygelse blivit att man bygger inte starka, sanna och bra hållbara relationer genom att ”tona in” med fokus på kvinnans behov! Det behövs en mer riktig ömsesidig kärleksfull inställning, för att bygga en stark bra hållbar relation, anser jag, och det ger ju inte kvinnans frågeställning i tidningsspalten här ovan riktigt uttryck för, tycker jag…

  23. anonymännu skriver:

    Denna insändare går att läsa på väldigt många sätt. Jag tycker inte att det intressanta är hur denna man och kvinna kommer lösa det här problemet, än mindre hur andra har löst liknande problem. Problemet lär förmodligen inte leda till skilsmässa, och med största sannolikhet kommer kvinnan att få en del av mannens föräldraledighet – hon kan ju inte få allt enligt lag.

    Det intressanta tycker jag är hur vi ser på vem som har rätten på sin sida, egentligen vem det är som har makten.

    Angående denna familjs och andras utgångsläge: Vi har en lagstiftning i Sverige som utgår från att mannen är familjens egentliga överhuvud. Det är han som bestämmer vem som ska vara hemma och hur mycket. Och staten vill begränsa den rätten, kanske inte helt, men delvis, av rättviseskäl. Lagen utgår från att det är mannens normala beslut är att han jobbar och ska kunna satsa på sin karriär, medan kvinnan ”tvingas” att ta hand om barnen, och offra sin karriär. Genom att ge dagar till båda föräldrar blir uppoffringen för barnens skull ”rättvis”. Moralen och lagen säger att mannen ska ge upp den makten han påstås ha. Visserligen finns det liberaler och konservativa som påstår att familjen _som_enhet_ bör fatta det beslut, men för en vänster-människa är detta bara en rökridå för att motivera mannens fortsatta maktställning i familjen.

    Sedan till kvinnans problemställning: Den skyldighet som mannen har blivit given av staten, omvandlas i en sådan här situation till en rättighet. Den har givit honom makt istället för tvärtom. Och den omedelbara tanken som går igenom de allra flesta är att det är fel. Han borde egentligen inte ha den makten – det var aldrig avsikten med lagen. Kuratorn, mamman och många andra anser att det är fel. Ojämlikt. Orättvist. Det är ju mamman som kämpat med barnet, fött det, tagit hand om den jobbiga tiden. Varför ska då han få rätten att skörda frukterna av det jobb, medan kvinnan ska tvingas ta sig till arbetet.

    Minns vad jag skrev ovan: Lagen och moralen säger att mannen är familjens överhuvud – det är han som bestämmer, en makt som han måste vara beredd att avstå, som varje god makthavare. Rättvisan kräver i detta fall att han tar steget ner och ger kvinnan av sina dagar.

    Verkligheten ser ju allt annat än enkel ut. Arketypen för lagen och moralen finns säkert i många familjer. I andra ser det helt annorlunda ut. ”Normen” ger i bästa fall en ledtråd, men sannolikt är det bara en felaktig sinnesbild i alltför många akademikers huvuden. Men det är en bild som vi, hur felaktig den än visar sig vara, lätt identifierar oss med.

    Det ultimata priset för en pappa att ge bort dagar vet var och en som varit i vårdnadskonflikt. Det kan vara skillnaden mellan att vara fullvärdig förälder och att vara lördagspappa – om ens det. Så det är faktiskt ganska mycket som kan stå på spel. Men de flesta kommer ändå tycka att han villkorslöst ska ge upp den makten, och barnen, bara utifrån vad som står i brevet.

    Ska vi se det krasst, så vet vi att han egentligen inte har något val. Är han en ”riktig” man kommer han att göra det, därför att så gör ”riktiga” mäktiga, men goda män. Är han en toffel så kommer han att göra det för att frun säger det. I alla lägen däremellan, brukar han vilja framstå som den mäktiga mannen, och alla vet vad den mäktiga, men goda mannen förväntas göra i en sådan situation.

    Min slutsats är alltså följande. Alla resonemang utgår från att mannen ska tas ifrån makt, en makt han påstås ha, men en makt som redan är beskuren både av lagar, moral och normtänkande, så att hans valmöjligheter är begränsade. I detta specifika fall handlar det till och med om en makt som han de facto inte har.

    Hur jämställt eller rättvist är det?

  24. Anders B Westin skriver:

    Barfota
    Du har fel.
    Långvariga funktionella relationer bygger på ständiga ”ge och ta/få” situationer.

    Ok då!
    Vi äter väl kebab idag då!
    Men då kan vi väl äta pizza i morgon!

    Javisst älskling! Så gör vi.

    Klarar man inte detta så blir det skyndsamt skilsmässa.

    Jag har den typen av förhandlingar säkert 10 gånger varje dag, månad efter månad år efter år.

    Detta är en generell sanning.

    Det finns dock gränser. Frugan äter ensam surströmming ute på verandan medan vi andra sitter inne och äter vanlig inlagd sill. Där går liksom toleransens yttre gräns.

    Men om det varit något så primalt som att frugan kände för att vara hemma och amma två månader extra så hade jag inte ens kommit på tanken att protestera.

  25. klas skriver:

    kuratorn skriver:

    ”Jag kan bara hålla med dig om att det vore fel att lämna över föräldraledigheten nu när du har fått ta all den tuffa tiden.”

    Men det var ju så de hade bestämt…och är man inte barnledig för barnets skull?

    Jag tycker att kuratorn glömmer bort att det finns ett barn och att detta barn alltid måste komma i första rummet. Barn är inga ägodelar.

  26. Maria skriver:

    Jämställdheten debatteras med bl.a. Borgström och Sabuni i studion:

    http://svtplay.se/v/2138969/aktuellt/8_9_21_00?cb,a1366518,1,f,-1/pb,a1366516,1,f,-1/pl,v,,2142340/sb,p102536,1,f,-1

    Ligger bara kvar till den 15 sept.

    Inget nytänkande, suck.

  27. Roger skriver:

    Ingen i pappa-rörelsen som är realist bör förespråka att ”ge upp” sin rätt till pappa-ledighet, eftersom det ofrånkomligen leder till att de förlorar vårdnaden om barnet om en sådan situation skulle uppstå.

    Visst kan vi tycka att det är ett helt arbiträrt urvalskritierie; vem som jobbar och vem som stannar hemma har ingen betydelse för vem som ”älskar sitt barn mest”, vem som är den ”bästa” föräldren, eller vad som är bäst för barnet i en tvist om enskild-vårdnad. Allt detta är tämligen oviktigt och borde inte ha någon juridisk relevans.

    Men eftersom lagen och normen och praxis anser det, så är det att sätta pipan mot tinningen och hoppas att ingen trycker på avtryckaren att gå med på annat än minst halva föräldrar-ledigheten för pappan. Det är som att köra bil utan bälte eller motorcykel utan hjälm; en dålig idé. Om man verkligen älskar sitt barn är allting annat än minst halva föräldraledigheten en alltför stor risk även om man tror att inget skall hända. I praktiken.

    Det som behövs är opinionsbildning, lagändring och att praxis ändras i vårdnadsfrågor så att människor i nära relation tillåts vara människor med varandra istället för politiska varelser. När det väl har skett kan var och en anpassa sig efter sin familjs behov, istället för den rådande politiska trendens behov.

    Anders B. Westin
    Självklart är ett förhållande en rad kompromisser, men precis som du är inne på så vissa grundvärden kan man inte kompromissa bort. Vilka kärnvärden vi har som människor är olika, men personligen skulle jag aldrig kompromissa bort rätten till mitt eget barn med den ökade risken att förlora det för alltid.

    Ang: Blogginlägget

    Jag tycker inte att kuratorn omfattar hela situationen i sitt råd. Hon talar om kvinnans behov av barnet, men inte mannens eller barnets behov. Framförallt har hon alldeles för lite information att gå på (förutsatt att det relevanta från kvinnans brev även kom med i artikeln) och borde ge ett mer ödmjukt och tillbakahållet råd om kommunikation etc; men istället verkar hon göra ett antal stereotypa för-sant-taganden och sedan dra slutsatser utifrån det. Slutomdömet är; oproffsigt av kuratorn, mänskligt men något omoget av modern.

  28. Maria skriver:

    Ja det är synd att uttaget av föräldraledighet ska vara en faktor som domstolar tar i beaktande vid vårdnadstvister, vilket gör att den som har varit hemma med barnet längst kommer i överläge. Vad man inte tar hänsyn till då är att den andra föräldern kanske också velat vara hemma med barnet men inte kunnat av försörjningsskäl.

    Är så många pappor i dag osäkra på sina förhållanden att de måste kräva halva föräldraledigheten för att inte riskera mista sina barn, ja då är det tråkigt. Jag skulle önska att fler förhållanden var som Anders B Westins, där det finns utrymme för generositet även på det här området.

  29. barfota skriver:

    @Anders B Westin

    ”Du har fel.
    Långvariga funktionella relationer bygger på ständiga “ge och ta/få” situationer.”

    Jag tror inte jag har påstått något annat heller men i detta fallet verkar det att det endast är mannen som skall ge och kvinnan som skall ta, trots en tidigare överenskommelse.

    ”Men om det varit något så primalt som att frugan kände för att vara hemma och amma två månader extra så hade jag inte ens kommit på tanken att protestera.”

    Vilken tur för din fru då. Men om det nu var så att du kände för att du absolut ville vara hemma så skulle du sitta pyrt till med det rådet som kuratorn kommer med här.

  30. Obstinat skriver:

    ”Är så många pappor i dag osäkra på sina förhållanden att de måste kräva halva föräldraledigheten för att inte riskera mista sina barn..”

    Är så många kvinnor i dag osäkra på sina förhållanden att de måste kräva ekonomiskt oberoende och ha en egen karriär…

    sk fuck off money…

    http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/annaekelund/article3440140.ab

  31. Obstinat skriver:

    essensen av ”jämställdhetsdebatten” = ekonomisk makt = viktigt

    reproduktiv makt = oviktig

    min son tackar mig dagligen för att jag trotsade ovanstående

  32. Roger skriver:

    ”Är så många pappor i dag osäkra på sina förhållanden att de måste kräva halva föräldraledigheten för att inte riskera mista sina barn, ja då är det tråkigt. Jag skulle önska att fler förhållanden var som Anders B Westins, där det finns utrymme för generositet även på det här området.”

    Varför beskriver du det som ”osäkerhet”? Tvärtom är det en strategi för att hantera villkor man inte kan rå över. Skulle du säga att det är ”tråkigt att så många är så osäkra på sin bilförmåga att de måste använda säkerhetsbälte” med?

    Givetvis är det hårdraget ovan, men poängen är att svensk politik i allt högre grad ägnar sig åt vad Pelle kallar för social ingenjörskonst, vi har bara frihet och självbestämmande så länge vi lever i enlighet med den ny-svenska normen; den som ersatt den gamla normen.

  33. Obstinat skriver:

    ”Tvärtom är det en strategi för att hantera villkor man inte kan rå över”

    vi rår över villkoren. och det har inte med kön att göra.

  34. Obstinat skriver:

    utan det har med intelligens att göra

    viljan att få samhället att utvecklas till det bästa för alla

    viljan att få alla individer att blomma och uppnå sin potential.

    Och svaret är inte kommunism/socialism/totalitarism/konservatism

    utan anarki. (utan -ism.)

    Smaka på den Rikspolisstyrelsen. På måndag tänker jag köra utan bälte.

    Moget? Näe. Men klåparna som har makten är lika omogna som 4-åringar, bara våldsammare.

  35. Obstinat skriver:

    och med detta vill jag ge Feminismen rätt. VÅLD är maktens ursprung och bas.

    RÄDSLA är dess effekt.

    välj själv vilket samhälle du vill leva i.

  36. Obstinat skriver:

    Självklart väljer ni trygghet och likformighet före frihet och utveckling,

    Det är människans historia i en liten ask.

    Mycket lidande och mycket lååångsam utveckling…..

  37. Sofia skriver:

    Skulle aldrig, aldrig, ALDRIG lämna ifrån mig mitt barn när det är 6 månader. Det är bara så grymt och onaturligt. Ska man behöva vara borta från sitt barn hela dagarna precis när amningen börjar flyta och innan gravidmagen ens har gått tillbaka. Sjukt!

  38. barfota skriver:

    @Sofia
    Det är båda föräldrarnas barn och så det handlar bara att vara överens om hur man vill ha det.

  39. Mattias skriver:

    Wow, tonen i kommentatorsfältet har verkligen förändrats sedan starten av Pelles blogg. Försöker bestämma mig för om det är utveckling eller urvattning. Svårt. Kanske både ock?

    I övrigt, tycker ni verkligen att situationen ovan – fiktiv eller inte – är ett debatt-intressant gränsfall där båda sida har sina poänger?

  40. barfota skriver:

    På vilket sätt menar du att det kan bli ett ”gränsfall” när det finns en i förväg överenskommelse parterna emellan?

  41. AV skriver:

    @Sofia: ”Lämna ifrån dig”? Om du nu inte kör ett soloprojekt efter ett one-night-stand, så har barnet en pappa också. Ni är två föräldrar hela tiden oavsett vems namn som för tillfället står på gröna kuvertet. Bara för att du är hemma i början så har ni ändå 16 timmar till på dygnet han kan vara med ert barn. Där måste du släppa in honom i föräldraskapet. Då blir det inte en total förändring varken för dig eller ert barn. Han ökar sin tid med barnet och du minskar din tid lite, men båda är med på tåget.

    Missförstå mig rätt. Jag är definitivt inte för en 50/50-delad FF, det bör föräldrarna komma överens om. Men jag tycker det är beklämmande när du skriver ”mitt barn” och ”lämna ifrån mig”, som om det vore till främlingar. Det är ERT barn och det är faktiskt barnets andra förälder du talar om. Det verkar som du fallit för myten om den magiska, unika, upphöja och rosenskimrande mamma-barn-relationen, som t o m odlas i färgglada magasin, och glömt den lika viktiga pappa-barn-relationen med betydligt mindre mediautrymme. Sedan bör du se över dina prioriteringar. Om du har mage kvar eller inte när du går tillbaka till jobbet är en total ickefråga jämfört med ditt barns utveckling.

  42. Pär Ström skriver:

    Vi är alla jämställda. En del är bara lite mer jämställda än andra.

  43. Siiri skriver:

    Jag kan helt bra förstå att man vill få njuta av det trevliga tiderna med barnet efter att man tagit sig igenom de mindre trevliga tiderna, graviditet och förlossning o s v, det tycker jag inte är varken fräckt eller konstigt. Enligt mig är det här ett område där man inte med bästa vilja kan få millimeterrättvisa (om det nu ska vara ett mål ens) Å andra sidan är det märkligt att man ska dra in kuratorer och psykologer i allting och att använda dem som ”titta jag har rätt för kuratorn stöder mig”.

    Jag har inte själv barn så vad vet jag egentligen, men jag har märkt att många väninnor ändrats mycket av att få barn och omvärderat många saker så jag kan lätt föreställa mig den här situationen där man har svårt att stå för något man lovat före man hade barnet.

  44. Mattias skriver:

    Barfota,

    nej det var just det som var min poäng. Situationen i sig är ett öppet mål utan målvakt. Slutsatsen är självklar. Varför diskuterar vi ens vem som har rätt och ännu värre, varför hittar vi ursäkter till mamman i situationen? Det är det som jag inte tror hade skett här på bloggen för ett halvår, ett år sedan.

  45. Andreas Nurbo skriver:

    Mattias: Jag tror det var Pelles avslutningstext som satte an tonen. Egocentrisk mamma och könskramande och ryggdunkande kurator fick inte kritiseras. Bara rådet i sig fick diskuteras. Att både mamman och kuratorn har fel är ju uppenbart för alla (förhoppningsvis).

  46. Lavazza skriver:

    Jag får en känsla att kuratorn är en person utan principer och att svaret beror på vem som frågar. Hade pappan frågat hur han ska hantera modern som inte längre vill låta honom börja sin pappaledighet enligt överenskommelse, så hade svaret förmodligen varit ett annat, om kuratorn inte är en female supremacy-feminist.

    Det mest nyanserade svaret hade förstås varit att säga att det inte bara är moderns önskningar och behov som står på spel utan att även mannens, barnets och eventuellt ytterligare berörda personer, och att hon behöver prata med dessa personer för att kunna ge ett svar.

  47. barfota skriver:

    @Mattias

    Jo man kan ju fråga sig varför öht. diskutera den här frågan och varför ändringar skett på bloggen.
    Jag tror det finns fler än en anledning till detta bl.a. att feministerna börjar bli rejält skrämda när de plötsligt upptäcker att det faktiskt finns de som inte delar deras åsikter och sväljer alla lögner rakt av. Sedan är diskussioner av denna typen mera ‘folkliga’ och lättare att ta till sig och delta i även för sådana som jag som helt saknar akademisk eller högre utbildning, innan har jag inte brytt mig så mycket om denna bloggen då alla diskussioner varit på tok för akademiska och långt över mitt förstånd och mitt huvud. För även om jag saknar den akademiska utbildningen så har jag ändå åsikter, känslor och känner mig diskriminerad som man.

    Om man lyckas hitta en bra balans mellan akademiska fakta och vetenskap och framför det på ett vis som jag och många andra faktiskt kan förstå och ta till oss så skapar man inte en ny ‘kunskaps elit’ och bloggen når ut till så många fler och har allt att vinna på detta.

    Jag respekterar Pelle Billing för hans (tror jag) stora kunnande, jag vet ju inte eftersom jag inte förstår ens hälften av vad han normalt skriver.

  48. JD skriver:

    Ojojoj… Vart har bilden av ”Barnets bästa” tagit vägen egentligen?
    Jag tycker att både kuratorn och mamman helt har tappat bort barnets bästa i det här som man istället har vänt till att handla om föräldrarnas rättigheter mot varandra.
    Personligen är jag övertygad om att barnet mår bäst av att lära känna både mamman och pappan det första året då det utvecklas som mest.
    Att mamman vill kunna njuta av att lära känna pojken nu då problemen har blivit mindre är ingen ursäkt för att neka barnet en närmare kontakt med pappan.
    Barnsligt…. Hon har flera år på sig att njuta av att lära känna barnet och behöver inte alls kräva ensamrätt ”första året”.

  49. Omar skriver:

    Jag förstår mamman och pappan.

    Förstår att mamman har haft en tuff förlossning och vill gärna vara ledig ett par månader till. Om jag vore pappan skulle jag ge mamman två månader. Man får inte vara ego. Det är inte dans på rosor med kolitbarn,tro mig

    Man är uppe med barnet många ggr varje natt och nu vill mamman ha kvalite tid med barnet. Ska pappan ta över när det roliga börjar? Är mammans uppgift att ta första jobbiga tiden BARA?

    Sen förstår jag att pappan vill ta sitt ansvar och vara med sitt barn. Följande råd vill jag ge de.

    1- Ibland får man mötas halva vägen var
    2- Familjerådgivning.

  50. Maria skriver:

    Kan inte alla föräldrar hålla ihop tills barnen är åtminstone 18 år gamla så slapp man dessa evighetsdiskussioner om föräldraledigheten. Ja ännu hellre håll ihop för alltid, det blir enklast för alla parter. Under 18 års tid bör man kunna fördela tiden ihop med barnen på ett någorlunda jämlikt sätt. Och ligger det inte något i vad denna unga mamma säger: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/malin-28-ar-ar-hemmafru_5241159.svd
    ”Jag och Pablo är olika som personer, men vi älskar våra barn lika mycket. När han är på jobbet gör jag allting men när han är hemma är han lika delaktig. Han tycker att det är roligare nu när barnen är äldre och de kan prata och hitta på saker. Jag märker också att han betyder mer ju äldre barnen blir. Jag tyckte det var roligare med bebisar än vad han gjorde, jag tror män generellt inte är lika bebissjuka som kvinnor.”
    Jag skulle kunna vara mer diplomatisk men har inte lust just nu.

  51. barfota skriver:

    @JD

    Det tycks vara så att för barnets bästa så bryr man sig inte ett skvatt om barnet, inget ovanligt alls.

  52. AV skriver:

    @Maria: Det är inte alltid det är det bästa för barnen att föräldrarna bor ihop. Mitt äktenskap hade kommit till en punkt där ingen glöd fanns, men vi var bra på att lösa vardagliga problem runt barnen. Själv fick jag ingen luft alls. Då var det ändå bättre att bryta medan man kan fungera som föräldrar tillsammans, medan man fortfarande är vänner eller åtminstone kan vara i möblerade rum tillsammans. Att hålla ihop ”för barnens skull” skapar bara bitterhet både mot sig själv, sin partner och barnen (Om det inte vore för dessa ungar hade jag dragit för länge sedan, deras fel alltihop…).

  53. Maria skriver:

    AV: Naturligtvis finns det lägen då man måste ge upp. Mitt inlägg var ytterst onyanserat, men jag ville få fram att omhändertagandet av ett barn sträcker sig längre än det första levnadsåret. Om ett förhållande ska bli långvarigt, vilket ändå måste vara det bästa för barnen, så måste man kompromissa och vara flexibel. Det finns så många faktorer att ta hänsyn till när det gäller föräldraledighet, såsom personliga förhållanden, arbetsgivare m.m., att varje par måste få kunna avgöra själva hur de ska lösa situationen. Risken är förstås att det blir som kvinnan vill, för kvinnans makt i hemmet är stor.

  54. Ola Jennebrink skriver:

    Jag vill ge min applåd till ”Barfota” för hans kommentarer som jag alltid har uppskattat.Enkla,raka,ärliga och intelligenta utan akademiskt prål.

  55. barfota skriver:

    @Ola Jennebrink
    Tack, det värmer.

  56. Leif Nilsson skriver:

    Undersökningar visar att det är ett vanligare problem att kvinnor inte vill lämna ifrån sig föräldraledighet än att män inte vill vara hemma. Ändå så går folkpartiet på med annonser som att ”killar kan”. Den allmäna debatten handlar också om att män inte tar sitt ansvar. Kanske borde det mer handla om att kvinnor roffar åt sig och inte vill släppa denna förmån än att ständigt demonisera män.

    Att kvinnor får mer stöd av sociala institutioner och kuratorer etc är välkänt. Dessa positioner domineras av kvinnor te x inom socialtjänsten och därför gynnas kvinnor ständigt. Det finns bara ett ord, förjävligt.

    Jag såg på aktuellt häromdagen, det var 15 minuters inslag om jämställdhet. Det var 15 minuter kvinnofrågor, inte en enda mansfråga, jag stängde av skiten till slut.

  57. pappis skriver:

    Hm… är det inte det så kallade ”barnets bästa” som ska vara avgörande i alla beslut som rör barn? Mycket märkligt att familjerådgivaren inte ens nämner det. Den här mamman (och kanske även pappan) verkar ju mer intresserade av sin egna egoistiska vilja…

    Praxis är ju att man stöter bort pappan när det ska talas om ”barnets bästa”, så den här mamman har nog ingenting att oroa sig över.

  58. Maria skriver:

    För att förtydliga mig: Jag klandrar naturligtvis inte nyblivna fäder som gör det mest rationella utifrån tanken att det kanske kan uppstå en vårdnadstvist, dvs. ser till att han får så stor del av föräldraledigheten som möjligt, när nu domstolar fäster en sådan vikt vid uttaget av den. Jag tycker bara att det är synd att så många par går och tänker i dessa banor, därför att jag som jag skrivit ovan är övertygad om att barn mår bäst av att ha en nära och god kontakt med båda sina föräldrar, vilket är lättast att få om man bor tillsammans. Nu lär det vara så att det är kvinnor som till övervägande del tar initativ till separationer och skilsmässor. Varför gör de det? Ja, orsakerna skiljer sig förstås åt, men det är här någonstans som jag kan hålla med Pelle om att kvinnor och män är lika goda kålsupare, just i att det inte är bara är ens fel att ett förhållande inte håller. När det gäller tvister om barnen håller jag inte med om att män skulle vara lika stor orsak till dem.

    Det är som klarlagt är väl att barn inte mår bra av att föräldrarna bråkar, i sådana fall är det bättre med separationer för att få lugn och ro i hemmet åtminstone. Men hur många barn skulle inte svara ja på frågan om de hellre hade föredragit att få bo med båda sina föräldrar om de inte hade bråkat? Och visst blir det mycket mer komplicerat med de nya konstellationer som dagens moderna styvfamiljer innebär?

    Man kan naturligtvis inte kräva att föräldrar ska hålla ihop för barnens skull, för vissa situationer är outhärdliga, men visst vore det enklare om det gick?

Google