Hur ser vi på våldtagna kvinnor?

06 september 2010, av Pelle Billing

I dagens Expressen skriver Sanna Rayman och Paulina Neuding om sexköpslagen och våldtäkt. De är där inne på samma tankegångar som jag själv ofta ger uttryck för, nämnligen att de med stockkonservativa värderingar och de med radikalfeministiska värderingar ofta har en liknande människosyn, och i synnerhet en liknande kvinnosyn.

Rayman och Neuding skriver följande:

Enligt den traditionella patriarkala uppfattningen innebär däremot en våldtäkt att en kvinna i någon mening är förstörd, berövad sitt värde. På samma sätt ser vi hur argumentet ”Hon hade ju blivit våldtagen” speglar uppfattningen att en våldtäkt påverkar kvinnors mest grundläggande mänskliga egenskaper. Man förutsätter helt enkelt att en våldtäkt skulle ta ifrån kvinnor förmågan att veta sitt eget bästa och handla rationellt, och därmed beröva dem något av deras mänsklighet.

Man skulle kunna gå så långt som att säga att det är en ganska unken kvinnosyn som radikalfeminismen kommer med, i sin iver att beskydda kvinnor. Det är en sund impuls att försvara människors gränser och trygghet, men detta behöver inte innebära att vi idiotförklarar en kvinna som blivit våldtagen, eller att vi antyder att hon aldrig kommer att kunna återhämta sig och bli en hel människa igen.

Paradoxalt nog kan man säga att i världens mest feministiska land, så saknar vi en progressiv kvinnorörelse.

 

30 kommentarer på “Hur ser vi på våldtagna kvinnor?”

  1. JD skriver:

    En våldtagen kvinna innebär inte att vi ska släppa på alla rättssäkerhetsmässiga principer och bura in män för ”säkerhets skull” i det att (han kan ju vara skyldig).
    Det är här feminismen utgör ett hot inte bara för rättssäkerheten utan också för alla de kvinnor som de facto ska ha upprätelse för att ha utsatts för detta vidriga brott.

    Det radikalfeminismen gör är att man vägrar kompromissa med rättsväsendets grundläggande norm om oskuldspresumtion.
    Man kräver att rättsväsendet ska bortse från att en människa som pekas ut för detta brott kan vara oskyldig med följden av att det tar bort fokus från det enda som egentligen kan ge våldtagna kvinnor upprättelse. Nämligen, bättre förundersökningar och en allmän kompetensutveckling för de som utreder såna här brott. Brott som liksom andra brott ska utredas ur ett absolut objektivt perspektiv.

    Radikalfeminismens krav har skapat en osäkerhet för vad en våldtäkt egentligen innebär då feministernas definition utgår från luddiga argument där mannen alltid är skyldig oavsett vad som har hänt.
    Det finns inga ”om” och ”men” i feministernas värld då det gäller detta jobb utan resonemanget utgår alltid från begreppet skyldig och att oskyldiga inte räknas eftersom vi kan anta att de oskyldiga är i minoritet.
    Man har även skapat en stor osäkerhet för betydelsen av bra utredningar då kraven istället inriktats på att skriva om lagarna för att kunna säkerställa att ännu fler kan bli fällda.
    Ungefär som att ett fotbollsmål ska ökas från 11 meter till 22 meter bara för att få in fler bollar i buren då det egentligen var kvaliten på spelarna som var den egentliga orsaken till missnöjet.

  2. Jakob skriver:

    Även om David Eberhard ibland är väl kategorisk, så har en en poäng i att vissa grottar ned sig i sina problem så mycket att de inte kan komma vidare. Det är självklart att det är jobbigt att ha blivit våldtagen, men helt ärligt hur ser vi egentligen på misshandlade män? Jag skulle påstå att inställningen är ungefär ”Ja, men för fan, skit i det där nu. Det var ju mer än ett år sedan.” Det jag frågar mig är vilken inställning som egentligen är mest nyttig för personen själv. Gissningsvis glöm bort och gå vidare.

  3. [null] skriver:

    Stigmatisering?

  4. Gonzo skriver:

    ”Enligt den traditionella patriarkala uppfattningen innebär däremot en våldtäkt att en kvinna i någon mening är förstörd, berövad sitt värde.”

    Patriakala?? Jaha så fick vi män oss en släng av sleven än en gång.
    Är det inte samma syn som feministerna och övriga kvinnor har matat oss med i årtionden? Att våldtagna kvinnor är förstörda, deras liv är förstörda?

    Våldtäkt på en kvinna är värre än en grov misshandel på en man. Kvinnan är ju förstörd medan mannen kan borsta av sig och gå vidare.
    Misshandlade män går vidare i livet medan kvinnor är förstörda är den bild vi matas med även från feministiskt håll

  5. JD skriver:

    Om man fick den hypotetiska frågan att man hade två val att välja mellan.
    1. Bli våldtagen.
    2. Sitta i fängelse 2-4 år oskyldigt utpekad som våldtäktsman.

    Då är utan tvekan (2) det mest politiskt korrekta svaret.
    Om vi instället bortser från allt som är politiskt korrekt och istället svarar helt ärligt så tror jag att de många skulle svara (1)

    Egenligen får inte dessa två alternativ ställas mot varandra ens i en hypotetisk fråga, eftersom ingen får ifrågasätta att våldtäkt är det mest fruktansvärda som en mäniska kan råka ut för.
    Har jag fel?

  6. godtyckligt skriver:

    @JD

    Håller helt med, om du frågar mig hade jag lätt valt nummer 1. likaså hade jag valt grov misshandel hellre även om det innebar 3 veckor på sjukhus (dock förutsatt att inge bestående men blev kvar)

    Sen finns det ju självklart skillnad på våldtäkt och våldtäkt och man kan ju inte riktigt alltid göra en sådan jämförelse, det beror ju också på hur man är som person. En nunna hade ju förmodligen valt nummer 2 t ex.

    Jag har en gång vaknat av att en tjej satt och red mig efter att jag hade somnat rejält full på en fest och där jag sagt nej innan jag somnade. när jag vaknade av att hon red så visste jag inte hur jag skulle reagera, lite chockad. När jag dagen efter reflekterade över vad som hänt så kände jag mig lite utnyttjad och dum, det höll väl i sig ett par dagar innan det var som vanligt igen. Enligt Svensk lag blev jag utsatt för en våldtäkt. Jag skulle väl snarare säga sexuellt utnyttjande el dyl. Frågan är ju om det var det ändå? Även fast jag sagt nej innan så måste ju uppsåt finnas, var hennes uppsåt att våldta mig? Det vet jag att det inte var, hon trodde att jag var med på det. Ska hon sitta inlåst i minimum 2 år för våldtäkt inkl den stigmatiserande stämpeln, böter mm, det står inte i paritet om ni frågar mig. Vad skulle hon lära sig av att sitta inlåst i 2 år som hon inte hade lärt sig efter 1 månad, 2 månader, 3 månader etc? när hon inte ens haft uppsåt att på något sätt skada mig.

    Det är svåra gränsdragningar. Det behövs en rejäl debatt och revision av lagar och straff i det här ämnet.

    Detta är ett exempel på en händelse i mitt liv, och mina synpunkter på just den här händelsen(ingen annan och inte generellt), och andra kanske hade uppfattat det på ett helt annat sätt, jag vet inte..

  7. Ola Jennebrink skriver:

    @godtyckligt

    Din bild säger mer än tusen ord.

  8. Roger skriver:

    Godtyckligt;

    Det du beskriver är oerhört vanligt. Jag satt och diskuterade med ett gäng killkompisar när detta ämnet kom upp; och alla hade utan undantag blivit våldtagna enligt lagens mening utan att reflektera något särskilt över det eller må särskilt dåligt över det. Det kunde variera mellan att bli avsugen när man däckat, till att vakna upp på natten av att ens flickvän hade sex med en.
    Och precis som du säger så hade det inte gjort saken bättre om man skickat tjejerna i fängelse i 2 år; intentionen var ju inte att skada, sannolikt trodde de att de gjorde killen ”en tjänst”, skurken i det här dramat är nog snarare synen på den manliga sexualiteten och att killar uppskattar det, när som helst, hur som helst.
    Givetvis är detta sant åt andra hållet med; när det sker under en rimlig tro att det är ömsesidigt så måste man fråga sig vart den juridiska gränsdragningen skall gå.

  9. JD skriver:

    @godtyckligt

    Skillnaden är att killar som druckit för mycket anses vara ansvarslösa och därför får skylla sig själv medan tjejer istället ställs fria från ansvar så fort de har smuttat på en alkoholhaltig dryck…

    Nja.. för att vara uppriktig så finns det exempel åt båda hållen.
    Kvinnor som inte får upprättelse pga sitt uppträdande samt kvinnor som anses ha befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd trots att hon både varit aktiv och har klara minnesbilder av alla detaljer.

    Its a lottery!

  10. JoF skriver:

    Jag vet att jag hade blivit jävligt förbannad om jag hade vaknat på en fest utav att en kille kört in kuken i mig och knullade mig utan mitt samtycke. Det är definitivt våldtäkt, sen om han gjorde det för att skada mig eller inte det skiter väl för fan jag i?
    Ingen har rätt att sätta på någon när den sover, tjej som kille.
    Att ni inte ser det som våldtäkt eller ens en jobbig händelse får stå för er.
    Jag hade anmält killen illa kvickt och hoppats på ett långt straff.

  11. godtyckligt skriver:

    @Roger

    ”Jag satt och diskuterade med ett gäng killkompisar när detta ämnet kom upp; och alla hade utan undantag blivit våldtagna enligt lagens mening utan att reflektera något särskilt över det eller må särskilt dåligt över det. Det kunde variera mellan att bli avsugen när man däckat, till att vakna upp på natten av att ens flickvän hade sex med en”

    Kan bara bekräfta det där, Alla mina killkompisar inklusive mig har ett par liknande berättelser. Det får en att undra vilka det är som stiftar lagar som inte stämmer med den stora allmänhetens uppfattning om vad våldtäkt är.

  12. godtyckligt skriver:

    @JD

    ”Its a lottery!”

    Vinst på var fjärde lott? =)

  13. godtyckligt skriver:

    @JoF

    ”Det är definitivt våldtäkt, sen om han gjorde det för att skada mig eller inte det skiter väl för fan jag i?”

    Ja fast enligt lag ska det finnas uppsåt för våldtäkt.

    ”Jag hade anmält killen illa kvickt och hoppats på ett långt straff.”

    du hade hoppats på ett bra skadestånd också kanske?=) Jag kan hålla med dig om att det är fel, men inte ska hon ha 2 års fängelse för det. Skulle du verkligen känna att det var rätt att skicka någon så länge i fängelse?

  14. JD skriver:

    @ JoF

    Det du beskriver ser i alla fall jag som en äkta våldtäkt då kvinnan i det scenario du beskriver inte har haft en chans att ge sitt godtycke.
    Definitivt en våldtäkt och så tror jag att de allra flesta domstolar ser på saken också.

    Däremot är det svårt att bevisa vad som har hänt i en domstol om det inte finns några andra tecken som visar att en våldtäkt har skett.
    En domstol ska inte chansa på att kvinnan talar sanning bara för att det känns bra att ge henne upprättelse om hon talar sanning.

    Det jag talar om är då kvinnan har visat/vittnat om händelser som visat att hon inte alls har varit i ett hjälplöst tillstånd men att domstolen ändå väljer att se det så eftersom hon har druckit. Fall där domstolen bortser från omständigheter som talar till killens fördel. Det finns många exempel på det.

    Jag förstår inte alls vad du menar med att vi (jag) anser att det du beskriver inte är en våldtäkt???

  15. JD skriver:

    Lag om samtycke handlar om att legitimera domstolars chansningar för att kvinnan talar sanning.
    Man överför bara skulden för att chansningen riskerar vara fel på killen som står utpekad för brottet!

  16. Mia skriver:

    Det samhället kan satsa på är ypperlig vård till brottsoffer oavsett om gärningsmannen (eller kvinnan för den delen) blivit dömd. Vad gäller bilden av ”för evigt förstörd” så har det väl så mycket med synen på brottet att göra. Förut var det så skamfyllt att bli våldtagen men det har ändrats (vilket nog också bidrar till att anmälningsbenägenheten ökat). En tjej som verkligen bidragit till att ändra synen/upplevelsen av offer tror jag är Caroline Malmberg som skrivit boken ”Våldtagen – men jag är fanimej inget offer”.

    http://www.aftonbladet.se/wendela/article488211.ab

    För oavsett vilken typ av brott man råkat ut för så tror jag också att det viktiga är att man väljer att ”komma tillbaka”, men att man då också får bra stöd och hjälp att göra det. Och då är man ju inte hjälpt av att höra att man aldrig kan hämta sig utan att det faktiskt går, även om det tar tid.

  17. Mia skriver:

    En annan och som jag märkt kanske ännu känsligare fråga är hur man ser på de som utsatts för partnervåld. Om man blir misshandlad i flera år. Är det då bara förövaren som förstört alla dessa år? Förr kanske eller i andra kulturer. Men här i Sverige, idag?

  18. JD skriver:

    @Mia
    Du återvänder till vad Pelles inlägg egentligen handlar om och det är ju bra.
    Det är viktigt att vi inte bara behandlar våldtäktsoffer som hjälplösa offer utan även ser ”människan” som kan klara sig ur krisen.
    Om inte ALL ömkan läggs på den som förutsätts vara våldtagen så kanske rättsväsendet och samhället även klarar av att se ur den utpekades ögon så att oskyldiga har större chans att bli korrekt friade.
    Jag delar helt din syn på att en allför stor offerbild inte är bra för någon…

  19. sparhawk451 skriver:

    Kan någon ge exempel på en kvinna som blivit våldtagen i vuxen ålder och tyckt att hon har fått hela sitt liv förstört? Eller som ens blivit psykologiskt skadad under någon längre period av det? De kvinnor jag känner som blivit våldtagna har kanske tagit ovanligt lätt på det, men jag tror att de kvinnor som inte blivit våldtagna och som för dessa resonemang (våldtäkt är mycket värre än mord!) helt enkelt talar impulsivt genom sin biologiska tendens att försvara sin livmoder till varje pris.

    Det är kanske olämpligt att leka med ord som ”östrogen-förgiftning” här, men ett överbeskyddande tankesätt som förmodligen är användbart för de flesta typer av kvinnor i sina privatliv och i hur de relaterar till sig själva bör inte tvingas in i våran organisatoriska process, då den fruktansvärda hemskhet som en våldtagen kvinna behöver genomlida under en jättelång tid efteråt helt enkelt inte existerar.

    Lisa Magnusson (en svensk feminist som faktiskt har en ovanlig tendens att föra rimliga resonemang) har påpekat detta många gånger, både efter en våldtäkt som skedde mot henne själv, och nu senast på http://www.aftonbladet.se/debatt/kronikorer/lisamagnusson/article7679832.ab

  20. Roger skriver:

    Mia; ”Det samhället kan satsa på är ypperlig vård till brottsoffer oavsett om gärningsmannen (eller kvinnan för den delen) blivit dömd”

    - Det här tycker jag är ypperlig problemlösningsfokus, och jag håller med dig. Brottsoffervård och -stöd (självklart genusneutralt) borde utvecklas så att ingen skall lämnas hängande vind för våg efter att de har, eller idet här sammanhanget lika illa, upplever att de har, blivit utsatta för ett brott.Gärna med ett ”uppsöknings”-ansvar för myndigheten, att de faktiskt tar kontakt och får bekräftat med ett tydligt ja eller nej om brottsoffret, eller det förmenta brottsoffret, känner behov av någon form av stöd. Det skulle göra samhället till ett mänskligare samhälle.

    Sparhawk;
    Nej, vad jag vet så har jag aldrig träffat någon som lagt sig ner för att självdö, och tror att det är ovanligt. Som brottsoffer för kränkande brott tror iaf jag att man är oerhört angelägen om att gå vidare, att inte bli kvar i känslan; men det betyder ju givetvis inte att man mår bra på ”insidan” nödvändigtvis; fake it til you feel it. Om man inte får kompetent stöd och hjälp (och är villig att ta emot det) tror iaf jag att det är lätt hänt att man får långsiktiga psykologiska konsekvenser även efter att det fysiska har läkt; tillitsproblem, identitetsproblem, skam, förvriden syn på sin och andras sexualitet mm.

    Radikalfeministiaks slogans om ”en våldtäktsman är en vanlig man” och ”var man är en potentiell våldtäktsman” stjälper ju givetvis mer än det hjälper i våldtäktsoffrets helningsprocess, och det hjälper inte kvinnor generellt heller. (känslan av otrygghet har ökat sedan 90-talet medan våldtäktsbrotten har legat förhållandevis konstant förutom precis det sista året; som är en konsekvens av ändrade rutiner).

    Det talas om den ”andra våldtäkten”, behandlingen i domstolen, men det talas inget om den ”ständigt pågående våldtäkten”, dvs radikalfeministisk fearmongering, ideologisk krigföring på kvinnors (och givetvis mäns) bekostnad.

  21. Jonas P skriver:

    Nu har jag glömt var jag läste det nånstans men jag har sett Christina Hoff Sommers citera studier som visar på att människor som ibland till och med till viss del försöker trycka bort sitt trauma fungerar bättre än de som ständigt återkommer till det (vilket ju är en finare omskrivning för att älta).

    Minns att Dalai Lama blev intervjuad av en psykolog. Han frågade Dalai Lama om han gjort något han verkligen ångrar. Då berättade Lama att en gång så kom en gubbe till honom och frågade om utförandet av några yogaövningar. Gubben var väldigt gammal och Dalai Lama sade till honom att dessa övningar var för svåra att utföra för honom som var så gammal.

    Vad som händer är då att gubben går hem och tar sitt liv (buddhister tror ju på reinkarnation och han ville få ett nytt liv som ung så han kunde göra yogaövningarna). Psykologen sade då ”Oj, jag förstår. Det måste ha varit mycket tufft för dig. Hur kom du nånsin över det, hur kunde du lämda det bakom dig?”, varpå Dalai Lama svarade ”Det gjorde jag aldrig. Jag bär det fortfarande med mig, men jag låter det inte dra ner mig.”

    Tycker att det också är ett bra sätt att se på det.

  22. Roger skriver:

    Ja, det finns en annan analogi i den linjen, ursprungligen från bordieu och den goda smaken tror jag.

    Han menar att allt vi är, upplever och gör är saker som vi stoppar ner i vår ryggsäck. Ryggsäcken har vi alltid med oss. Vi kan aldrig ta ur något, men vi kan stoppa ner nya saker. Precis som Dalai Lama uttryckte på sitt vis.

    Det är vad vi har i ryggsäcken som definierar vem vi här, ger oss karaktär och personlighet.

    Det är väl ett annat sätt att säga att vi kan inte göra något ogjort, men också att vi kan om vi arbetar med våra negativa upplevelser avdramatisera dem och negerar deras negativa effekt på våra liv, och ibland tillochmed hämta styrka och visdom därur.

  23. sparhawk451 skriver:

    Roger:
    Jag håller med om att ”var man är en potentiell våldtäktsman” i den aspekten att i samma psykologiska tillstånd och i samma situation så hade du eller jag gjort samma sak.

    Däremot får man gå betydligt djupare om man ska identifiera de bakomliggande orsakerna, och jag tror att många (låt säga hälften) av dem är ett direkt resultat av problem som en del av mansnätverken (och inte minst jag personligen) försöker adressera.

    Många medelålders män har tvingats leva hela sina liv ensamma och har aldrig eller sällan haft sex, och jag tror – kanske i opposion till många här – att detta till slut kommer att utlösa ett näst intill psykotiskt tillstånd och i värsta fall denna ”motreaktionen” mot en slumpmässig kvinna.

  24. Mia skriver:

    sparhawk451

    Googlade på brå och i en undersökning framkommer det att de allra flesta våldtäkter äger rum inom relationen eller i nära anslutning till en relation sas. Dvs det är del av den övriga misshandel som ofta förekommer i dessa relationer. Därefter kommer bekant med offret, eller ytligt bekant. De flesta är även relativt unga vad jag förstår.

    Och i dessa fall vågar jag tro att det inte behöver bidra till trauma för livet (utan om möjligt som ett resultat av den samlade misshandeln). Men samma sak här. En som blivit våldtagen inom en relation 300 gånger. Har den ett ansvar? Inte för själva våldet naturligtvis men väl för att det får fortgå?

    Det som lämnar djupare sår tror jag är när offret är obekant med förövaren, överfallsvåldtäkterna, och kanske särskilt om det rör sig om flera gärningsmän. Och jag kan även förstå frustrationen över att bara ca 15 % leder till åtal. Men naturligtvis kan man INTE minska på bevisbördan. Utan det är som sagt vården till offren man ist kan/får satsa på.

    Och då JD handlar det inte om ömkan eller offerroll, utan att man som brottsoffer faktiskt tas på allvar även om brott inte kan styrkas.

  25. sparhawk451 skriver:

    Mia:
    Jag håller med om mycket av vad du skrev. Jag menade de ”regelrätta” och förmodligen mest psykologiskt skadliga våldtäkterna (en kvinna är ute och går i natten på en skogsväg utan uppsyn, och en man hoppar ut ur buskarna…).

    Jag tror inte att så många av anmälningarna bara är helt påhittade scenarion, men att sanningen i många av dem är betydligt mer av en gråzon. Även om kvinnan inte har utövat något *fysiskt* våld så är hon troligen inte helt utan skuld själv, och om någon skulle göra en egen bedömning av brottet utefter en sanningsenlig beskrivning av vad som skedde så skulle nog inte de flesta dra slutsatsen att hon skall gå fri och att han skall spärras in i två år.

    Men juridiskt sett så har alltsomoftast en person antingen begått en våldtäkt och allt vad det innebär, eller inte begått ett brott alls. Det är problemet.

  26. Roger skriver:

    Sparhawk;
    ”Många medelålders män har tvingats leva hela sina liv ensamma och har aldrig eller sällan haft sex, och jag tror – kanske i opposion till många här – att detta till slut kommer att utlösa ett näst intill psykotiskt tillstånd och i värsta fall denna “motreaktionen” mot en slumpmässig kvinna.”

    För mig representerar detta en mycket obehaglig människosyn som jag inte delar. Att någon våldtar någon annan gör han eller hon inte bara för att han eller hon är kåt och frustrerad; då skulle det konstant pågå våldtäkter i varje munk- och nunnekloster sedan tidernas början. En våldtäkt begås av en individ som av olika anledningar (droger/psykologiska störningar/radikal socialisering) förlorat respekten för den de våldtar´s rätt till sin egen kropp. Det är inte vem som helst som våldtar, vilket statistiken övertygande visar, och din syn håller därmed inte om den faktagranskas.

    Mia;
    Man är aldrig skyldig till att man har blivit utsatt till brott. Däremot har man möjlighet att påverka risken för att bli utsatt (t.ex. att inte gå ensam, naken och full genom sexbrottsavdelningen på Kumla för att hårdra det), och med ett risktagande beteende så tycker jag att det är ok att prata om ansvar (till skillnad från skuld) att ta hand om sig själv.

    Ang. att 15% leder till åtal, hur brukar det se ut inom andra brott? Är det en anmärkningsvärd siffra? I 11% av fallen vid våldtäktsanmälningar drar ju förresten anmälaren tillbaka sin anmälan, det påverkar ju statistiken rätt grovt kan man ju tycka.

  27. Roger skriver:

    Godtyckligt;

    Jag beklagar :/ Det är verkligen en hemsk situation; men det är ändå fantastiskt att du har träffat en underbar tjej, det får du hålla fast vid. Jag har det väldigt fattigt för tillfället, men om jag får några pengar över kommer jag definitivt sätta in dom hos dig.

    kram och medmänsklig kärlek
    Roger

  28. sparhawk451 skriver:

    Roger:
    Jag är ledsen, men vi är av olika åsikt här. Det representerar tyvärr en mycket obehaglig människosyn, men en som jag står fast vid.

    ”då skulle det konstant pågå våldtäkter i varje munk- och nunnekloster sedan tidernas början”
    De religiösa sekter som avsäger sig sex för att det är syndigt är väldigt ofta förknippade med våldtäkter, och inte sällan mot barn.
    Vad som sker i munk-/nunne-kloster stannar där, skulle jag tro.

    En av mina grannar som jag umgås med ganska ofta på fritiden och som bl.a. arbetat länge som prostituerad har kunder som brukar beskriva sig själva för de flesta som ”lyckliga singlar” och säger sig leva i ett ”frivilligt celibat” osv. för att folk inte skall gräva i deras liv (det är trotts allt Sverige).

    Drog-/alkohol-missbruk (och, för att klargöra – jag pratar om en okontrollerad överkonsumption som alla skulle beskriva som ett missbruk) är nästan garanterat hos en manlig långvarig singel i 25-till-50-års-åldern utan kvinnligt umgänge. Detta är – allt enligt mig – till ganska stor grad för att hantera de ”psykologiska störningar” som bristen av sex i sig själv medför.

    Och vid detta laget så har någon knappast ett intryck av sin egna ”rätt till sin egen kropp”, så att säga, så varför skulle de tänka annorlunda om andra?

    Jag sa inte att vem som helst våldtar. Det är nog oftast en brist på kunskap, en påtvingad fattigdom och/eller en extremt svår uppväxt som ligger i grunden. Jag säger däremot att alla människor faktiskt är lika dåliga och att vi hade gjort samma sak i samma situation – oavsett om det är vad vi vill tro eller inte.

  29. sparhawk451 skriver:

    En sak som jag känner mig tvungen att tillägga väldigt klart och tydligt här är att några sakfrågor som jag och många andra aktiverar oss i antagligen *inte* kommer att gå under en eventuell ”mansrörelse” i Sverige, lika lite som en sådan rörelse skulle vara partipolitiskt knuten, då detta skulle kunna komplicera saker.

    Det kommer att finnas ett visst stöd till och från mansrörelsen, men jag kan nästan lova att detta av nödvändighet blir väldigt separerat från övriga frågor.

    En 25-till-30-årig manlig oskuld ser antagligen inte universum på samma sätt som en pappa med en lösaktig dotter på runt 20 år, exempelvis, så denna grenen skulle sitta väldigt löst på trädet.

Google