Börjar Sverige få nog av radikalfeminismen?

30 september 2010, av Pelle Billing

Här på bloggen skriver jag ofta om radikalfeminismen, för att vara tydlig med vilken typ av feminism jag talar om. Radikalfeminismen är som bekant den gren av feminismen som i sin mest renodlade och extrema form ser alla former av heterosexuella samlag som förtryckande. I sina något mer milda former nöjer man sig i stället med att prata om en könsmaktsordning som finns samhället igenom, och att benämna kvinnor som offer oberoende av vilket scenario man talar om. Det finns även kritik som kan riktas mot andra grenar av feminismen, men eftersom radikalfeminismen just är en av de mest radikala grenarna – och även den gren av feminismen som ligger till grund för  den svenska statsfeminismen – så representerar den det värderingssystem som är i störst behov av mothugg.

De senaste 20 åren har radikalfeminismen fått frodas bland politiker och journalister utan att stöta på något större motstånd. Journalisterna har inordnat sig i ledet, liksom våra riksdagspolitiker. Sverige är ett konsensusland och om vi har bestämt oss för att något är gott och rätt så hoppar alla som är intresserade av en karriär på det tåget.  Att ”sitta still i båten” är något som kommer med den svenska modersmjölken. Men frågan är nu om vi inte är på väg mot en brytpunkt i debatten, där fler och fler vågar säga att de inte håller med radikalfeminismen. Exakt vad detta beror på är svårt att säga, men kulturen i alla länder utvecklas kontinuerligt, och så även i Sverige.

Jag har idag fyra olika exempel att presentera för er, som tyder på att radikalfeminister inte längre i lugn och ro kan få sprida sin standardiserade retorik utan att stöta på mothugg.

Exempel nr 1: Katarina Wennstam, som skriver hela böcker utifrån den radikalfeministiska ideologin, gick igår ut till attack på Aftonbladet Debatt. Anledningen var att en 32-årig man som med fullt samtycke haft S/M-sex med en 16-årig flicka frikändes från grov misshandel i tingsrätten. Det var flickan som sökte uppe mannen, och som var pådrivande till att de skulle ha sex kombinerat med fysisk smärta, och innan de väl hade sexet så skrev flickan på ett skriftligt kontrakt där hon godkände S/M-sexet. Hur framställer då Wennstam detta?

Mannen lyckades på en internetsajt få tag på en ung, trasig tjej med självskadebeteende och övertala henne att ställa upp på att vara hans sexslav. Hon fick skriva under ett kontrakt där hon gick med på att låta sig förnedras och att hon var en äcklig smutsig hora.

Flickan framställs här som helt passiv, och för att få fram den bilden så ljuger Wennstam oss rakt upp i ansiktet. Wennstam vet mycket väl att det var flickan som sökte upp någon som kunde ge henne den typ av sex hon ville, men detta låtsas hon inte om eftersom det stör den radikalfeministiska retoriken där kvinnan aldrig får vara förövaren och mannen aldrig får vara offret (och det är även otänktbart att ingen är förövaren när något går snett).

Så långt är allt förutsägbart, och som det brukar vara. Men det oväntade i historien är att Wennstam får starkt mothugg för sin artikel, något hon troligen inte var förberedd på. Lisa Magnusson, krönikör i Aftonbladet skriver:

Katarina Wennstam skarvar, och ljuger, och jämställer detta frivilliga – i efterhand – ångrade sex med den utdragna, tortyrliknande gruppvåldtäkten i det så kallade Stureplansmålet. Hur understår hon sig?

Hoppsan. Ord och inga visor.

Vidare visar det sig att det uppstått en mindre folkstorm bland Aftonbladets läsare, vilket leder till att Aftonbladet publicerar en artikel om alla de mothugg Wennstam fått på olika håll. Läs gärna igenom mothuggen som är både logiska och rimliga. Wennstam ger sig dock inte (hon tror kanske att radikalfeminismen ska regera i 20 år till?) och säger följande:

– Den här tjejen har uppenbarligen mått så dåligt att folk omkring henne reagerat och har en så erfaren åklagare valt att åtala fanns det uppenbarligen ganska mycket indikationer på att allt inte stod rätt till

Goddag yxskaft. Om mannen har blivit frikänd så finns det uppenbarligen betydligt mer som talar för att inget brott har begåtts! En erfaren åklagares åsikt smäller inte högre än den dom som faller, men sådana petitesser är tydligen oviktiga i den radikalfeministiska ideologin.

Exempel nr 2: Birgitta Wistrand, ordförande i Fredrika-Bremer-Förbundet, skriver på DN Debatt att nya riksdagen är ett bakslag för kvinnors inflytande. Detta eftersom det nu endast finns 45 procent kvinnor i riksdagen – en siffra som i sig är ytterst nära 50 procent och som definitivt faller inom intervallet 40-60 procent som t o m anhängare av kvantitativ jämställdhet brukar tala om. Varför är då Birgitta Wistrand upprörd? Genom hela artikeln framgår det att hon är nöjd om partierna har över 50 procent kvinnor i sin riksdagsgrupp, men missnöjd med de som ligger under 50 procent. Och i artikelns sista mening försvinner alla tvivel över varför hon är upprörd:

Jämställdheten måste fortfarande erövras varje dag och nu är dags att kräva åtminstone halva makten!

Nyckelordet här är ”åtminstone”. Radikalfeminismen handlar inte om jämställdhet, vare sig vi talar om lika spelregler (vilket jag förespråkar) eller kvantitativ jämställdhet (vilket jag inte förespråkar). Målsättningen är att det ska finnas minst 50 procent kvinnor i alla sammanhang där makt kan utövas, dvs ett matriarkat på ren svenska.

Men även Wistrand får mothugg för det hon skriver, av den liberala feministen Maria Ludvigsson (från Svenskt Näringsliv). Om kvinnor reduceras till representanter för sitt kön, och inte representanter för sin politik, då har kvinnokampen knappt åstadkommit något alls. Den ursprungliga tanken med kvinnokampen var ju att män och kvinnor skulle verka i samhället på lika villkor, och att man skulle se mer till kompetens och lämplighet än till kön. Kritiken är oerhört viktig, då den visar vilken skev kvinnosyn som radikalfeminister har.

Exempel nr 3: Ytterligare ett exempel på radikalfeministers skeva kvinnosyn och deras ensidiga fokus på makt, är de rapporter som börjar komma om hur det går till på NCK (Nationellt Centrum för Kvinnofrid). UNT, normalt en tidning som gillar att ha en feministisk grundhållning, rapporterar att kvinnorna som leder NCK använder sig av en hotfull och auktoritär kvinnostil, och att många anställda mår dåligt:

– Ledarstilen är en form av psykisk misshandel, säger den tidigare anställda Carin Olin.

Det femtontal personer som UNT har varit i kontakt med ger en dyster bild: ledarstilen beskrivs som hierarkisk, hotfull, kränkande och kontrollerande. Dialog, medinflytande, tydliga strukturer och medarbetaransvar sägs vara i det närmaste obefintligt.

Intressant att det centrum som har som uppgift att jobba mot våld mot kvinnor, och som t o m utbildar vårt rättsväsende i dessa frågor, har en ledarstil som åtminstone de anställda uppfattar som psykisk misshandel. Kan det vara så att dessa förvirrade radikalfeministiska kvinnor tror att mäns ledarstil alltid handlar om makt och förtryck, och därmed ska de själva anamma denna stil för att vara lika goda kålsupare? Kanske har de inte förstått att en auktoritär ledarstil inte är knutet till kön, utan är något som var normen i det traditionella samhället men knappast i vårt postmoderna samhälle.

Kvinnorna som styr NCK hade nog inte förväntat sig att även de skulle granskas, efter att ha varit journalisternas kelgrisar såpass länge, såsom goda representanter mot de onda männen.

Exempel nr 4: Brottsoffermyndigheten kommer att hålla en förmiddag om Män som brottsoffer i Malmö den 29 oktober. Ja, du läste rätt. Män som offer, inte som förövare. Förmiddagen är inte något exklusivt för Malmö, och du kan söka på hemsidan för att se om de kommer till någon annan stad i din närhet. Själv kommer jag att finnas på plats i Malmö om några bloggläsare hittar dit.

Sammanfattning: Detta är endast fyra exempel, men de har uppstått på kort tid, vilket är en indikation på att vi börjar få två sidor i jämställdhetsdebatten. På ena sidan de som håller fast vid övervintrade idéer om radikalfeminism och onda män, och på andra sidan de som söker efter något nytt och som har en positiv syn på bägge könen. Vilken sida ställer du dig på?

Uppdatering: NCK tillbakavisar kritiken som riktas mot dem, men intervjun med de två ledarna ger en kalla kårar.

 

Bra artikel om prostitution

28 september 2010, av Pelle Billing

Carina Glenning, journalist på Corren som tidigare skrivit bra artiklar om pappafrågor och mitt arbete om mansfrågor, har nu skrivit ännu en intressant artikel som är av intresse för jämställdhetsdebatten.

Prostitution är ett ofta diskuterat ämne från radikalfeministiskt håll, och grundinställningen är där att prostitution är något negativt och kvinnoförtryckande; en inställning som lett till svenska sexköpslagen. Bland sexsäljare själva är bilden som ges emellertid mer brokig, och det finns många som hävdar sin rätt att frivilligt få ingå avtal där sexuella tjänster byts mot pengar.

Glennings senaste artikel handlar om just en sådan kvinna – en kvinna som säljer sex och inte kan förstå varför hennes kunder kriminaliseras och varför hon själv inte kan bedriva sin verksamhet inom ramen för en enskild firma där hon kan skatta för sina inkomster.

Ladda ner artikeln här.

 

Viktiga kvinnofrågor

27 september 2010, av Pelle Billing

På gårdagens DN Debatt får Eva Nordmark, ordförande för Fackförbundet SKTF, komma till tals under rubriken ”Statlig kommission krävs att få upp kvinnolöner”. Oväntat nog så erkänner Nordmark att vi inte längre har någon direkt lönediskriminering i Sverige:

Det innebär att kvinnors lägre lön i regel inte är ett utslag av diskriminering från enskilda personer eller arbetsplatser, utan av de könsnormer och makförhållanden som genomsyrar samhället och arbetsmarknaden.

I sektorer där de flesta är kvinnor tjänar alla, inklusive männen, lägre.

Detta erkännande är en mindre bomb, med tanke på att alla svenska feminister som jag hört uttala sig i lönefrågan hävdar att det fortfarande finns en direkt lönediskriminering.

Resten av Nordmarks artikel är däremot ett lysande exempel på allt som är fel med dagens feministiska rörelse. Hon föreslår nämligen att staten på ett marxistiskt, kollektivistiskt manér ska frisera lönerna i olika sektorer så att att kvinnodominerade sådana får en högre lön. Förutom det osmakliga i att presentera ett närmast kommunistiskt förslag, är det i grunden djupt kränkande mot kvinnor. Om hon sagt att det behövs en statlig kommission för att få upp lönerna för Samhall hade det varit en sak, men det hon lobbar för är att statens ska hjälpa en befolkningsgrupp som inte är i minoritet och som inte på något vis är handikappade eller i behov av särskilt stöd.

Just eftersom dagens feminism är en salig blandning av marxism, radikalfeminism och en ovilja att se kvinnors potential och styrka, upplever jag att det finns behov av en seriös debatt om vilka de egentliga kvinnofrågorna är i dagens samhälle. Om vi stryker den förvirrade ideologin i jämställdhetsdebatten, vilka är de viktiga frågorna som påverkar kvinnor i dagens Sverige?

Här är början på en lista, och sedan uppmanar jag alla att komma med förslag på ytterligare viktiga kvinnofrågor i kommentarerna:

  1. Våld i nära relationer. Mest okunskap finns om våld mot män, men kvinnor blir oftare utsatta för upprepat våld. Det är också kvinnor som oftast blir skadade och rädda i samband med våld i en nära relation.
  2. Våldtäkt.
  3. Invandrade kvinnor från vissa kulturer saknar den frihet som övriga kvinnor i samhället har.
  4. Det finns fortfarande ett sjukligt fokus på kvinnors utseende i vår kultur. Detta bidrar till förekomsten av anorexi och gör även att man lägger orimligt mycket tid på kläder, skor, smink, osv.
  5. Radikalfeminismens myter skadar kvinnor. Om man tror att alla män är livsfarliga och att det finns ett orubbligt glastak i arbetslivet så ser man inte längre alla möjligheter som finns till att göra karriär och hitta en bra partner.
  6. Ökad alkohol- och tobakskonsumption hos kvinnor. Män leder fortfarande denna kategori men det är oroande att kvinnor är såpass bra på att komma ikapp. Det är även så att kvinnors kroppar tål förhållandevis mindre alkohol, men det finns ingen god medvetenhet om detta.
  7. Mobbing är vanligast på kvinnliga arbetsplatser.
  8. Flickor har ofta prestationsångest i skolan och mår dåligt av detta.
  9. Kvinnors ekonomi efter en skilsmässa kan ofta försämras (men inte alltid: om hon får barnen så får hon barnbidrag och ev även bostadsbidrag).

Vilka frågor kan du lägga till? Låt oss separera kvinnofrågorna från radikalfeministisk ideologi!

 

Feministiskt Initiativ gjorde ett katastrofval

23 september 2010, av Pelle Billing

Rösträkningen efter valet är nu klar, och den visar att F! har minskat sitt väljarstöd från 0,68 procent till 0,40 procent. Detta måste ses som ett stort bakslag med tanke på all mediauppmärksamhet Schyman får, och med tanke på att målet var att få 2,5 procent av rösterna (vilket ger rätt till partistöd). Man nådde inte ens upp till 1 procent av rösterna, vilket skulle medfört att man fick trycka röstsedlar gratis i kommande val.

Väljarna har sagt sitt och uppenbarligen känner man inte att det finns behov av F! i riksdagen.

 

Vårdcentral för kvinnor

23 september 2010, av Pelle Billing

På fredag öppnar Sveriges första vårdcentral med inriktning på kvinnohälsa. Å ena sidan har jag full förståelse för detta, eftersom män och kvinnor är biologiskt olika och inte sällan drabbas av sjukdomar på olika sätt. Å andra sidan har jag svårt att förstå varför det endast planeras att öppna specifika vårdcentraler för kvinnor, och inte för män.

Den officiella motiveringen till detta är att medicinsk forskning tidigare var inriktad på män; ett påstående som stämmer men som numera är åtgärdat. Alla mediciner testas på både kvinnor och män innan de får säljas. Dessutom är det så att anledningen till att mediciner förr endast testades på män är att kvinnor kunde vara gravida och därmed skulle skyddas, samt att män inte har samma hormonella cykler som kvinnor och därmed är mer förutsägbara som försöksobjekt.

Hursomhelst finns i dagens Sverige ingen rationell anledning till att vi ska bygga ut kvinnors sjukvård mer än mäns sjukvård. Bägge könen har lika stort behov av en sjukvård som är införstådd med de sjukdomar och problem som just män och just kvinnor har. Eftersom män av tradition är dåliga på att söka den vård de behöver skulle det vara extra angeläget med vårdcentraler för män, som jobbar aktivt mot samhället för att uppmuntra män att söka vård när något inte står rätt till.

 

Vad kostar det att inte ha män?

22 september 2010, av Pelle Billing

Hanne Kjöller frågar sig idag vad en man kostar, och hon menar då inte om det finns någon slav till salu, eller om någon manlig prostituerad finns i närheten. Hennes fråga om vad en man kostar är istället en parallell till Sverigedemokraternas fråga om vad en invandrare kostar för Sverige. Och som retoriskt grepp har jag full förståelse för att hon gör en sådan parallell, för att sätta fingret på att man ska vara försiktig innan man ställer olika grupper i samhället mot varandra:

Det är män som i hög grad kör rattfulla, som dödar i trafiken och som dödar hemma. Det är män som slår ihjäl sina fruar och barn, och väldigt sällan tvärtom. Det är män som hukar i busken och väntar på någon joggare att våldta och det är män som också våldtar hemma. Det är män som i rånarluvor och med laddade gevär rånar banker och värdetransportdepåer. Det är i hög grad män som fifflar med kvitton i stort och smått – från den pågående mutskandalen i Göteborg till de förslagna männen bakom Trustorhärvan. Och det är män som nästan uteslutande skakar galler i våra fängelser som kvinnorna förstås får vara med att betala.

Så om nu brottslighet är viktigt, varför inte en utredning på temat: Vad kostar en man? Och kom nu inte med invändningen att män behövs för reproduktionen, för sett till det skulle vi klara oss fint med riktigt kalla frysar och en reglerad manstillströmning. Vi behöver kanske inte skicka i väg dem som redan finns, men med modern IVF-teknik kan vi ju se till att vi inte får fler än vi kan ta hand om.

Eller hur det nu än är Sverigedemokraterna med sin kollektivistiska syn på människor brukar formulera sina lösningar.

Dock kan det ändå vara på sin plats att komma till männens försvar, eftersom det inom den feministiska rörelsen ibland ges uttryck för samma tankegångar på fullt allvar. Gudrun Schyman har t ex föreslagit en mansskatt, bl a för att män är överrepresenterade när det gäller brottslighet.

Visst är det så att män åsamkar samhället kostnader p g a sin starka överrepresentation vad gäller brottslighet, det ska ingen sticka under stol med. Samtidigt är det så att varje genomsnittsman bidrar med två miljoner kronor mer till statskassan under sin livstid, än genomsnittskvinnan, eftersom män startar företag och förvärvsarbetar i högre utsträckning.

Vän av ordning kanske då hävdar att kvinnor utför mer obetalt arbete i samhället, och därför är jämförelsen orättvis. Och visst är det så; kvinnor jobbar lika mycket per vecka men har en större andel obetald arbetstid. Samtidigt är det i så fall orimligt att jämföra män och kvinnors brottslighet, eftersom den manliga könsrollen per definition medför ett större ansvar att generera pengar, och det är jakten efter pengar som skapar brottsligheten.

Om någon fortfarande tvivlar på att män är helt avgörande för vårt samhälle så fundera på vilket kön som underhåller och utvecklar följande domäner i samhället:

  • Vår fysiska infrastruktur (vägar, broar, järnvägar, byggnader, bostäder).
  • Utvinningen av råmaterial till den fysiska infrastrukturen (gruvor, oljeplattformar, naturgas).
  • Kommunikationens infrastruktur (internet, telefonnät, elnät, mobiltelefoner, datorer).

Någon som fortfarande tror att vi kan ersätta män med konstgjorda spermier?

 

Tankar om valet

20 september 2010, av Pelle Billing
  • F! är och förblir ett litet, marginellt parti i svensk politik med en röstandel på under en procent. Antingen beror detta på att svenska folket är betydligt mindre feministiska än media och politiker vill tro, eller så är alla partier såpass feministiska att det inte finns något behov av ett separat parti som driver dessa frågor. Troligen är det en kombination av dessa två faktorer som är F!:s baneman banekvinna.
  • Inget parti har ännu lyckats presentera en jämställdhetspolitik som inkluderar de viktiga mansfrågorna. Vem blir först? Hur många val kommer det att ta? Jämställdhet är ju faktiskt viktigt, det är bara det att det inte är samma sak som feminism.
  • Manliga politiker som tjatar om kvinnlig underordning (såsom Lars Ohly) borde föregå med gott exempel och ge sin maktposition som kvinna. För vilka män är det som ska avgå och lämna plats till kvinnor, om inte Ohly själv tänker göra det? Anders Borg är ett annat bra exempel.
  • En av DN:s huvudnyheter om Sverigedemokraterna är att de minskar antalet kvinnliga riksdagsledamöter. Är detta verkligen en av de viktigaste nyheterna efter valnatten? Finns det inget vettigare att skriva om? Om man nu tvunget vill göra en könsanalys kring SD så borde man våga tala om hurpass välkomna unga män känner sig i samhället. De som växer upp med feminism i skolan, på TV och kanske t o m i hemmet känner knappast att de tas emot med öppna armar. Tror man att unga män är robotar som inte känner av och inte kommer att reagera på ett samhälle som ser män som ett av de viktigaste problemen? Vi borde ha lärt oss av historien att det är livsviktigt att ge unga män mål och mening med sitt liv – och statsfeminismen sysslar tyvärr med motsatsen.
  • Brasilien har inför en lag om s k PAS (Parental Alienation Syndrome), vilket Sydsvenska rapporterar om på ett lätt udda sätt. PAS kan drabba föräldrar av bägge könen men i praktiken är det något som drabbar pappor hårdast efter en separation, eftersom de redan har svårt att vinna en vårdnadstvist. Hur länge dröjer det tills någon av våra politiker vågar föreslå en PAS-lag i Sverige?
 

Helgläsning

17 september 2010, av Pelle Billing

Det ska bli två nya pianister i ”Så ska det låta”. Marika Willstedt och Angelica Alm är de som blivit utvalda att axla rollen som musiker. Personligen vet jag inget om dessa två pianister, men det är fullt möjligt att de är ypperligt kompetenta och lämpliga för jobbet. Det jag däremot inte förstår är varför man avskedar två uppskattade pianister endast för att de är män, och sedan anställer två kvinnor just för att de är kvinnor. Var det detta som menades när Mary Wollstonecraft en gång i tiden började tala om lika rättigheter mellan kvinnor och män?

I England har man också gett sig på en alldeles egen tolkning av vad jämställdhet betyder. Enligt denna nytolkning ska kvinnor behandlar mildare av domstolar än män, just eftersom de är kvinnor. Exakt varför denna särbehandling ska finnas förtäljer inte historien, men tydligen är det så att lika spelregler mellan könen inte är jämställt: ”It is now well recognised that a misplaced conception of equality has resulted in some very unequal treatment for women and girls.” Jämställdhet är alltså ojämställt… Är det någon som kan förklara detta för mig för jag förstår verkligen inte.

I Uppsala har det kommit in en välbehövlig insändare i UNT efter det underliga kraftpaket som lanserades häromdagen. I detta fall handlar det om att kvantitativ jämställdhet ska bevakas från kvinnors perspektiv, men bara från kvinnors perspektiv. Återigen är det svårt att greppa hur jämställdhet bara kan innefatta ena könet när själva begreppet i sig beskriver förhållandet mellan två olika kön.

Några mer positiva nyheter är att man här och var i media vågar att tala om män som människor, med mänskliga behov. Bland annat betonas att våldsamma män kan behandlas på ett framgånsrikt sätt, och att staten bör satsa pengar på detta. Jag kan inte annat än instämma, med tillägget att även våldsamma kvinnor bör få en professionell behandling. Svenska Dagbladet har för närvarande ett flertal artiklar om manlig sexualitet, och man vågar där belysa svåra ämnen såsom impotens efter prostataoperation, och manlig prostitution (1, 2). Artiklarna är inte perfekta på något vis, men bara det faktum att man belyser dessa ämnen får ses som positivt för alla som vill vidareutveckla vår nuvarande syn på kön och könsroller.

Ytterligare en intressant artikel är denna om kvinnlig avund. I vanliga fall handlar jämställdhetsdiskussionen om hur män ska kunna utvecklas och förändra sig, samt hur kvinnor ska kunna bli varse om hur de faller offer för sin könsroll. Därmed är artiklar som sätter ljuset på hur kvinnor kan behöva förändra sig och utvecklas av oerhört stort värde, dels för kvinnor själva och dels för jämställdhetsdebatten som helhet. Sanningen är ju att både män och kvinnor är begränsade av sin historiska könsroll, och bägge könen kan må bra av att utvecklas så att man kan välja sin roll på ett friare sätt.

 

Ingen jämställdhet i valet

15 september 2010, av Pelle Billing

Det är nu fyra dagar kvar till vi går till valurnorna och lägger vår röst på det parti vi tror kan föra Sverige in i framtiden. Tidningar, TV och nätet är fyllt med valanalyser, debatter och intervjuer med politiker. Men mitt i detta inferno av politisk information och debatt är det något som lyser förvånansvärt mycket med sin frånvaro. Nästan ingen talar om jämställdhetspolitik i valet – inte ens de partier som har profilerat sig som feministiska. Hur kan detta komma sig?

Som jag ser det finns det några olika anledningar till att jämställdhetsdebatten uteblir:

  • Jämställdhet är i praktiken synonymt med feminism, och i Sverige är denna feminism ofta mansfientlig i sitt tonläge. Män missbrukar sin makt, män har för mycket makt, män slår, män våldtar, män smutsar ner naturen, män är hemma för lite med sina barn, män andas för mycket syre… osv osv. Och politikerna är kloka nog att inse att när det är val så är ungefär hälften av alla väljare män, och ingen vill stöta bort dem genom att använda en sådan typ av retorik.
  • Feministiskt Initiativ har funnits i fem år och deltagit i två stora val, utan att lyckas få något väljarstöd att tala om. Av detta måste politikerna ha insett att inte ens kvinnor är redo att stödja eller prioritera pro-feministiska idéer i ett val. Slutsatsen blir att det finns relativt lite att vinna för de etablerade partierna genom att driva en feministisk kampanj under valrörelsen.
  • Troligen finns det en rädsla hos det etablerade partierna – särskilt hos partierna åt vänster – att man skulle kunna tappa en eller par procentenheter väljare till F! om man talade för mycket feminism i valrörelsen, och därför väljer man istället att tala om skatter, jobb och välfärd, vilket inte släpper in F! i debatten.
  • När det blir val så tittar folk framåt i tiden, och frågar sig vilket parti som sitter inne med lösningar på framtidens utmaningar. Vem kan skapa ett dynamiskt och flexibelt samhälle där det finns entreprenörskap, jobb och trygghet? Det är nog uppenbart för de flesta att fortsatt kritik av män för att de jobbar ”för mycket” knappast är någon viktig del av lösningen här.

Sammanfattningsvis är det således inte förvånande att jämställdhetsfrågorna till stor det uteblir i valet, men det är möjligen något oärligt, då det närmast tjatas jämställdhet mellan valen och då det finns många viktiga politiska förslag att diskutera.

Själv tycker jag det skulle vara viktigt att diskutera vad vi menar med begreppet jämställdhet. Handlar det om lika spelregler mellan könen eller lika utfall för könen (50-50-fördelning)? Dessa två principer går inte alltid att kombinera och då måste man välja mellan individens rättigheter och kollektivets rättigheter. Jag skulle även önska att det fanns minst två tydliga alternativ i jämställdhetsdebatten, istället som det är nu, där alla partier mer eller mindre vill införa kvotering och vill fortsätta se män som problemet i samhället.

En ärlig och nyanserad debatt om jämställdhet skulle våga lyfta viktiga kvinnofrågor, men även lägga till de viktiga mansfrågorna, så vi fick en bredare och mer intelligent diskussion om hur vi kan ta ett helhetsgrepp på dessa frågor – utan att svartmåla vare sig män eller kvinnor i processen.

 

Uppsalas genusregler

13 september 2010, av Pelle Billing

När jag föreläste om jämställdhet i Uppsala för ett par veckor sedan, stötte jag på mer motstånd mot mina idéer än normalt. Flera i rummet föreföll bli upprörda över att jag listade viktiga mansfrågor (som komplement till de kvinnofrågor jag redan listat), och ett par stycken kom även med upprörda frågor, eller snarare påståenden.

Redan innan jag åkte upp hade jag fått höra att Uppsala Universitet och kvinnojour har gjort att staden blivit något av ett centrum för radikalfeminismen i Sverige (även NCK har väl bidragit till detta, och deras arbetsmetoder får nu hård kritik) -men jag blev ändå förvånad över det kompakta motstånd som fanns i rummet.

Med tanke på allt detta blev jag inte förvånad när jag fick tips om Uppsala Universitets Kraftpaket för jämställdhet i min mejlbox. Här följer en sammanfattning av kraftpaketet:

Uppsala universitets satsning ”Kraftpaket för jämställdhet” har ambitionen att
rubba den asymmetriska könsfördelningen inom akademins toppskikt genom ned-
anstående åtgärder:
- Kompenserande forskningsstöd till kvinnor som åtar sig viss typ av ledningsuppdrag.
- Skräddarsydd ledarutbildning för kvinnor som förbereder för förväntningar som kan möta kvinnor i ledande positioner.
- Medfinansiering till enheter där man rekryterar kvinnor till seniora forskningsbefattningar, där kvinnor är underrepresenterade.
- Ekonomiskt stöd till kvinnor på mellannivå, dvs. i aktiv meriteringsfas, för att möjliggöra befordran till professor inom en snar framtid.
- Krav på att tillfälliga rekryteringar av adjungerade professorer och lärare bidrar till ökad andel kvinnor på professorsnivå.

Syftet med dessa åtgärder är att man ska uppnå 50-50-fördelning av män och kvinnor i ledande positioner, men man är blind för att man därmed även skapar en gräddfil för kvinnor, vilket gör att den individuella kvinnan får en massa stöd i sin karriär som den individuelle mannen inte har tillgång till. Dessutom är 50-50-fördelning av könen en marxistisk idé som radikalfeministerna anammat, och idén har inget att göra med lika spelregler mellan könen.

För övrigt finns det anledning att ifrågasätta om målsättningen är 50-50-fördelning mellan könen, eller om det handlar om minst 50 procent kvinnor på alla positioner:

2. Medfinansiering vid rekrytering
Satsningen avser rekrytering av professor, universitetslektor, gästprofessor eller gästlärare till de enheter (institution eller motsvarande) där kvinnor är underrepresenterade på sådana befattningar.

Man skriver: ”[...] där kvinnor är underrepresenterade på sådana befattningar”. Inte ett ord om att pengar också ska kunna gå till rekrytering av män där de är underrepresenterade, såsom på Centrum för genusvetenskap.

Om du är student eller anställd på högskolenivå – i synnerhet om du är det i Uppsala – rekommenderar jag att du skriver en insändare till UNT eller någon av rikstidningarna, och/eller väcker frågan med dina medarbetare/medstudenter. Anledningen till att radikalfeminismen fått sådant fäste i Sverige, på bekostnad av en jämställdhet som bygger på lika spelregler, är att nästan alla som motsätter sig den är rädda och tysta. Men att fortsätta vara rädd och tyst i sitt eget liv kommer inte att leda till någon förändring, därmed behöver vi fler och fler och fler som vågar säga vad de tycker om denna typ av förslag.

Vad kan du göra för att utmana den rådande synen på jämställdhet i Sverige?

 
Google