Pelle Billing

Intresset för könsfrågor i svensk media är till synes omättligt. Varje dag produceras en strid ström av artiklar och jag hinner inte blogga om ens hälften av dem. När sådana volymer produceras inom ett visst ämne kan man nästan vara säker på att det beror på att den bild som kablas ut är ganska långt ifrån sanningen, för om man förstår ett ämne och tycker att ens verklighetsbeskrivning kan greppa vad som pågår, då finns det inte samma drivkraft att ständigt tugga igenom samma typ av idéer och påståenden.

Män kollektiva skuld är ett genomgående tema när könsfrågorna belyses. Centerns egen Maud tycker att män som dömts till misshandel ska ha fotboja, men tydligen inte kvinnor som döms för samma brott. Hon vet troligen inte att bägge könen utövar våld i nära relationer – vilket troligen är en av dessa kunskapsluckor som gör att jämställdhetsdebatten rasar på i oförminskad takt. En ännu grövre kollektivisering av män skedde nyligen på en Finlandsfärja, där alla män tvingades bli filmade innan de fick gå av båten. Detta förfarande kan vara olagligt, men stöds av de flesta som röstat på Aftonbladet. Priset för mäns kollektiva skuld tas ändå av denna artikel, där det föreslås att alla män borde DNA-testas, eftersom alla män är potentiella våldtäktsmän.

En mer sansad röst i debatten är Alice Teodorescu som vänder sig mot den kollektiva skuld som både statsfeminister och rasister använder sig av. Statsfeminister anser att alla män är skyldiga till att en minoritet av män begår våldtäkter, och rasister anser att alla invandrare är skyldiga till att en minoritet av dessa begår våldtäkt. Att sluta med skuldbeläggningen av hela grupper är viktigt även för kvinnor, eftersom det numera även finns ett visst fokus på kvinnors brottslighet (1, 2, 3).

I statsfeminismens förlovade land har vi också fått en intressant relation till nakenhet. Att unga bloggerskor festar med manliga strippor kan de stolt visa upp på i ett blogginlägg, medan en manlig bloggare knappast skulle kunna göra samma sak utan att mötas av hård kritik. S k Ladies Night-kvällar har blivit vanligare runt om i landet, och även detta ses som legitim underhållning för kvinnor. Fast i Uddevalla har man nu gått så långt att Ladies Night-kvällen blivit misstänkt för porrbrott. Man kanske trodde att lagarna bara gällde när det var män som interagerade med lättklädda kvinnor.

Inom området sexualitet finns det för övrigt hur mycket som helst att notera. Per Gudmundson exponerar den dubbelmoral som finns i dagens Sverige, där man dels hävdar att det sexualiserade samhället ska bekämpas, och dels hävdar att kvinnor ska få uttrycka sin sexualitet på precis vilket sätt de vill. Här finns en motsättning som behöver belysas. När det gäller prostitution är den officiella linjen att kvinnor är offer för en könsmaktsordning, och ändå får vi gång på gång indikationer på att massa män säljer sex, utan att någon könsmaktsordning är involverad.

Barn och föräldraskap är inte undantagna från könsdebatten. Tydligen är det synd om flickorna i skolan, trots att de får bättre betyg och läser vidare på högskolan i betydligt större utsträckning än pojkarna. Frågan är hur illa det måste gå för pojkarna innan vi ska våga kalla dem för en utsatt grupp? När det gäller föräldraskap så vill man officiellt uppgradera faderskapet, men i praktiken uttrycks det ständigt ett förakt för mäns grundläggande rättigheter. Tydligen ska ogifta män sluta tjata om gemensam vårdnad och istället se till att gifta sig – som om männen hade unilateral makt att besluta om giftemål. Smålandspostens skribent har nog inte förstått hur illa det är ställt med hans rättigheter som man och pappa.

En galen dansk modell som nu riskerar att dömas för koppleri anser det däremot som hennes självklara rättighet att ta med sig dottern in i fängelset om hon blir dömd. Troligen är detta inte något som de flesta kvinnor sympatiserar med, men det säger något om strömningarna i samhället när en person gör ett sådant uttalande. Som tur är börjar vi nu se en debatt i media om vad som är bäst för barnet, och hur svårt papporna har det i vårdnadstvister. I USA har Obama t o m skapat en sida om faderskap, även om det snarare handlar om att uppmuntra pappor som inte tar ansvar för sitt barn, än att stärka pappors rättigheter.

För varje bra artikel om könsfrågor, finns det dock en nedslående nyhet som behöver bemötas.

Hur kan man då sammanfatta svensk jämställdhetsdebatt anno 2010? Denna artikel gör det på ett klockrent sätt:

“Jättekomet hotar slå ut allt liv på jorden – kvinnor värst drabbade”.

17 Kommentarer »

Ordet jämställdhet är problematiskt. Ursprungligen betydde ordet att män och kvinnor skulle ha “lika rättigheter, lika skyldigheter och lika möjligheter”, vilket i princip alla i Sverige kan skriva under på. Ett finare ord för denna definition kan vara kvalitativ jämställdhet.

Men de senaste åren har en ny definition av ordet jämställdhet slagit rot. En definition där ordet istället betyder att man eftersträvar en lika fördelning av män och kvinnor i riksdagen, i bolagsstyrelser och i uttaget av föräldraledighet. Ett finare ord för denna definition kan vara kvantitativ jämställdhet.

Denna begreppsförskjutning har lett till att de som är för jämställdhet, men som inte nödvändigtvis sympatiserar med den svenska statsfeminismen, ofta kommer med uttalande av typen: “Jag är för jämställdhet, dvs lika rättigheter, skyldighet och möjligheter mellan könen” – för att förtydliga vad man egentligen menar. Jag skriver det själv ofta, och säger det även ibland när jag föreläser.

Detta förtydligande är utmärkt i sig, och fungerar bra på sitt sätt. Men det är inte speciellt slagkraftigt eller snärtigt i en debattsituation eller i ett samtal. Man låter närmast som ett uppslagsverk när man säger det, medan den (statsfeminist) man debatterar mot inte har något behov av att definiera sina termer.

Det har funnits en del försök att kringgå detta dilemma. Termen “äkta jämställdhet” har använts en del, som ett försök att ta tillbaka ordet, men det faller på sin egen uppblåsthet. Att tro sig sitta inne med det äkta eller slutgiltiga svaret är sällan ett recept på framgång genom historien – även om intentionen är väl så god.

Min slutsats av detta är att ordet jämställdhet till viss del är förlorat. Man kan absolut använda ordet på sina egna villkor, men man får då vara beredd på att definiera vad man menar med ordet. Ibland passar detta bra, någon gång kanske det t o m ger en extra skjuts i debatten – men lika ofta kommer det mest att vara otympligt och göra att man hamnar i ett underläge.

Därmed ser jag ett stort behov av att hitta en bättre terminologi, och detta är något jag funderat på ett tag nu. Jag tror inte att jag hittat något magiskt piller eller någon slutgiltig lösning, men det känns som att jag hittat ett uttryck som är kort, kärnfullt och användbart. Uttrycket är helt enkelt “lika spelregler”.

Jag är för lika spelregler mellan könen. Det uttrycket kan inte misstolkas och behöver inte förklaras. Man kan även använda det i en debatt genom att fråga debattmotståndaren om han eller hon är för lika spelregler mellan könen. Om de svarar ja så har de därmed bekräftat att de vill ta bort de lagar som diskriminerar män. De har även bekräftat att de är emot kvotering, då detta inte ger lika spelregler för män och kvinnor om det inte är exakt lika många personer av varje kön som söker positionerna.

Framför allt är det väldigt svårt för en person att svara nej på frågan: “Är du för lika spelregler mellan kvinnor och män?”. Svarar man nej framstår man väldigt lätt som en bakåtsträvare. Och om man svarar ja så har man svarat ja på något väldigt konkret. Det går inte att slingra sig ur vad lika spelregler betyder, på samma sätt som man kan ändra definitionen av jämställdhet efter behov.

Dagens tips är därmed:

• Gå ut till valstugorna och fråga dina politiker om de är för lika spelregler mellan könen. När du väl gillrat fällan kan du t ex fråga dem om varför kvinnor är de som får barnbidraget eller varför män inte får vårdnaden om sitt eget barn utanför ett äktenskap.
• Om du hamnar i en diskussion om jämställdhet, börja med att säga att du tycker att grunden för allt jämställdhetsarbete är lika spelregler mellan könen. Fråga sedan de andra om de håller med. Du har därmed satt tonen för hela diskussionen.
• Om du bloggar eller på annat sätt skriver om jämställdhet, så låt världen veta att du är en stolt företrädare för principen om lika spelregler, och fråga dina läsare och dina kritiker om någon vågar ta ställning emot denna princip.

Låt därmed kritikerna få vara dem som försvarar sin position. Att vara den som är för lika spelregler är inget som behöver förklaras, utan den som är skyldig en långrandig förklaring är den som vill gå emot påståendet.

57 Kommentarer »

I USA bildas det ibland en ohelig allians mellan radikalfeminister och stockkonservativa republikaner, som bägge vill skydda “de små oskyldiga kvinnorna” mot “de hemska männen”. Således är bägge grupperna redo att döma män till långa fängelsestraff för sexualbrott trots tveksam bevisning, eftersom man har ungefär samma föråldrade synsätt på män, kvinnor och sexualitet.

I Sverige har vi ingen motsvarighet till USA:s stockkonservativa republikaner, men vi har å andra sidan en radikalfeministisk rörelse som är dubbelt så stark, så detta jämnar ut sig. Som vi sett först i Littorin-affären och nu i Assange-affären så är vi snabba att gå till attack mot män som kan ha “gett sig på kvinnor” genom att ha sex utanför en romantisk tvåsamhet. Att en kvinna helt frivilligt och medvetet kan sälja sex, eller att en kvinna helt frivilligt och medvetet kan vilja ha en kortare sexuell förbindelse, verkar inte finnas på kartan i detta nymoralistiska Sverige. Eller kanske är kriteriet detta att om kvinnan i efterhand ångrar sig, eller vill tala ut om det som hände, så ska mannen avrättas i media och/eller av vår rättsapparat.

Jag är fullt medveten om att jag raljerar en del här, men samtidigt är det jag skriver inte så långt ifrån verkligheten som man kan tro. För att få en bra sammanfattning om hur dessa mekanismer har fungerat i Assange-fallet, så rekommenderar jag starkt Oscar Swartz senaste artikel på Newsmill. Läs den med en gång.

9 Kommentarer »

I Kanada och Australien har man gjort forskning om hur samhället och media numera ser på män, och det är ingen uppmuntrande läsning. Resultatet av forskningen har blivit att man inför begreppet misandri, vilket betyder systematiserat förakt mot män (och som är en motsvarighet till det välkända begreppet misogyni). Skillnaden mellan misandri och misogyni är att människor är relativt omedvetna om begreppet misandri, och det finns ingen stor debatt kring det. Vad gäller misogyni har vi däremot i flera decennier tydliggjort att alla former av förakt eller nedvärdering av kvinnor är oacceptabelt – vilket så klart är bra.

Tyvärr är det alltför enkelt att snabbt hitta ett axplock länkar som symboliserar den misandri som numerar genomsyrar Sverige och andra moderna länder:

• I Storbritannien noterar man att nära hälften av alla män inte skulle hjälpa ett barn i nöd, av rädsla för att bli stämplad som pedofil. Detta om något är ett tecken på hur djupt nidbilderna av män har sjunkit in i männens eget medvetande.
• I Polisens informationsbroschyr till de som är intresserade av att söka till Polisutbildningen, finns 15 unga personer med. Alla ser glada och trevliga ut, och om man inte tittar en gång extra skulle man nog inte notera att det är nio unga kvinnor och endast sex unga män. Av de sex unga männen är det endast en eller två som ser ut att inte ha en invandrarbakgrund. Hur välkomnande är detta för en genomsnittlig ung man som vill bli polis? Att man uppmuntrar mångfald är bra, och personligen tycker jag det är viktigt att även kvinnor och invandrare känner sig välkomna hos polisen, men varför måste mångfald innebära att män ska uteslutas om de inte har en invandrarbakgrund som “alibi”?
• Sveriges största parti, Socialdemokraterna, har liksom de andra partierna ett starkt kvinnoförbund. Det som inte är lika känt är att de även har en sektion som heter Mansligan. Kan det verkligen vara sant att de har ett förbund som bryr sig om mäns behov i samhället? Föga förvånande visar det sig att Mansligan inte är såpass progressiv, utan det är en sektion som lyder under S-kvinnorna och vars främsta målsättning är att “verka mot mäns våld och övergrepp”. Män får alltså bara organisera sig om det handlar om att tala om mäns brister, inte om mäns egna behov.
• Att DN skriver om vestibulit, en besvärlig sjukdom för kvinnor, är positivt som jag ser det. Tabubelagda sjukdomar mår bra av att vädras i media. Men varför måste man samtidigt gå till attack mot män? I artikeln får detta uttalande gå relativt oemotsagt: Jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket pengar man lägger på forskning kring Viagra och impotens. Det är ju samma effekt av olika problem. Du kan inte ha sex. Man tar inte unga kvinnor på allvar. ”Äsch, du har problem att ha samlag, så kan det vara för alla ibland.” Ett svepande uttalande om att män har det bra går mer eller mindre alltid hem. Tyvärr är kvinnan i fråga okunnig om att den manliga motsvarigheten till vestibulit är kronisk prostatit, och denna åkomma (som drabbar 10-15 procent av alla män), är minst lika eftersatt som vestibulit.

En glimma hopp i mörkret är att det trots allt fortfarande kan framkomma positiva saker om män, som inte censureras på vägen. T ex anser kvinnor (och män) i Storbritannien att män är bättre chefer, just för att de uppskattar de traditionellt manliga egenskaperna hos män. Knappast politisk korrekt, men en välbehövlig motvikt till alla de negativa budskap som annars möter män och pojkar när de öppnar sin morgontidning eller slår på TV:n.

Uppdatering: Gårdagens Expressen innehåller en klassisk misandrisk rubrik.

15 Kommentarer »

Detta kommer numera att bli min hälsningsfras när jag åker utomlands, och jag gissar att du förstår varför.

Vid det här laget har du helt säkert hört talas om hur Sverige beslutade sig för att anhålla Wikileaks-grundaren Julian Assange, utan några bevis, och hur Sverige  nu får skämmas världen runt för att vi anhåller en man endast för att en kvinna (eller två kvinnor) ber om det. Om du av någon anledning bott i en grotta de senaste dagarna, så rekommenderar jag Ingrid Carlqvists sammanfattning här och Pär Ströms olika inlägg i debatten (1, 2, 3, 4, 5, 6).

Märk väl att förfarandet att män anhålls för att kvinnor pekar ut dem – för våldtäkt eller misshandel – inte är något slumpmässigt i Assange-fallet, utan det är något som är satt i system i vårt vackra land. Om du är man har din rättssäkerhet således för länge sedan urholkats, och om du är kvinna som har en man, en son eller en pappa som du älskar, så bör du veta att deras liv när som helst kan raseras av en falsk anklagelse som polis och åklagare omedelbar agerar på.

Vi är ju några som länge påtalat detta fenomen, men för relativt döva öron i media. Så sent som för två veckor sedan skrev jag följande citat här på bloggen:

I Sverige år 2010 har vi också en grupp män som sitter i fängelse, eller är på väg in i fängelse, endast för att en kvinna pekat ut dem som brottsling. Inga bevis krävs, och devisen “oskyldig till motsatsen är bevisad” har för länge sedan ändrats till “skyldigt tills du har lyckats bevisa motsatsen”.

Nu får alltså omvärlden se hur det fungerar i Sverige, och de vet inte om de ska skratta eller gråta:

Det som en gång var en rättsstat har blivit ett ställe där mäns rättigheter urholkats betydligt, vilket först visades i Littorin-affären och nu alltså Assange-affären. Allt detta får mig att tänka på ytterligare ett citat härifrån bloggen, som jag skrev för en månad sedan:

Visst är det fascinerande att en insikt som uppstod redan under 1700-talets upplysningstid nu måste försvaras i den demokratiska debatten? Vi har alltså kommit så långt att vi i feminismens namn är redo att ge människor olika rättigheter och skyldigheter, vilket borde vara en djupt skrämmande tanke för oss alla.

Resten av västvärlden tror fortfarande på stolta principer om rättssäkerhet, och det är därför som Sverige nu gör sig till åtlöje när en (feministisk?) åklagare svärtar ner en mans namn och inte ens ångrar sig efteråt. Som tur är finns det fortfarande krafter i Sverige som kämpar för individens rättigheter, och ett sådant exempel är Johan Binninge från Rättssäkerhetsorganisationen (RO) som JO-anmält åklagaren Maria Häljebo Kjellstrand.

Statsfeministens nestor Claes Borgström ser dock inga större fel i att Assange anhölls utan några bevis, och som målsägarbiträde till de två kvinnorna som hävdar att de blivit våldtagna/ofredade, så kräver han nu att Assange ska förhöras (DN, SvD1, SvD2, AB). Han ser tydligen heller inga fel i att han som socialdemokratisk toppolitiker ska försvara Anna Ardin, som är politisk sekreterare i socialdemokratiska Broderskapsrörelsen (Gawker, NewzGlobe). Detta får mig att tänka på ordet “ankdamm”  - fråga mig inte varför. Anna Ardin, en av de kvinnor som anklagar Assange, har för övrigt bloggat om 7 olika sätt för laglig hämnd (Google cache, då hon stängt sin blogg), vilket säger en del om hennes trovärdighet när hon anklagar någon för våldtäkt.

Om ni i allt detta kaos önskar höra en vettig röst som har en intressant åsikt att komma med, så rekommenderar jag denna debattartikel av en skolkurator i Borlänge. Den har inget att göra med Assange, men här är en kvinna som vågar tänka på egen hand, och som inte låter sig svepas med av den dumfeminism som dominerar svensk media och svensk politik.

34 Kommentarer »

Det föreslås nu att samboförhållanden ska likställas med äktenskap när det gäller vårdnaden om barn som föds:

Ett litet steg i rätt riktning, helt klart!

Men det enda rimliga slutmålet är att nyfödda barn DNA-testas, och när man på detta sätt fastställt vem fadern är får han exakt samma rättigheter och skyldigheter som modern – oberoende av huruvida man är sambo eller inte.

28 Kommentarer »

Sydsvenskan skriver idag om minpappa.nu:s rapport över hur tingsrätterna i Skåne och Blekinge dömt i vårdnadsmål mellan 2007-2009. Hela artikeln kan läsas här.

Ett stycke i artikeln kommer från en intervju som Eskil Fagerström gjorde med mig för inte så länge sedan:

”Lund – staden där barn förlorar sina pappor” är ett av de mer systematiska inläggen i debatten om pappadiskriminering i vårdnadsprocessen. Men gruppen är inte ensam.

De senaste åren har pappa-barn-föreningar och -grupper skjutit upp över hela Sverige. I Skåne finns grupper i Malmö, Lund och Kristianstad.

På nätet växer papparörelsen i form av ett ofta vildvuxet bloggande mot allt vad genusforskning, statsfeminism och socialtanter heter.

En skribent som ofta skriver om köns- och pappafrågor är Malmöbon Pelle Billing. Han är i 35-årsålden och jobbade tidigare som läkare inom psykiatrin.

– Genom feminismen har vi män fått lära oss att vi har makt och att vi har förtryckt kvinnor i alla tider. Men den bilden stämmer inte med hur män själva upplever sina liv.

Man kan skriva och påstå saker om män som aldrig hade godtagits om man bytte ut ordet man mot ”svart”, ”invandrare” eller ”jude”, menar Pelle Billing.

– Män må vara starka i samhället. Men i debatten om jämställdhet är vi helt i underläge. För mig handlar det om att män och kvinnor ska ha samma spelregler i samhället och att mansfrågor ska komma med på kartan i jämställdhetsdebatten.

Tonfallet i pappadebatten på nätet är ofta hätskt, på gränsen till hatiskt.

– Ja, det finns mycket vrede i pappa rörelsen. Det finns många besvikna individer som mår dåligt. Men många är också konstruktiva. Det är därför vi börjar märka av papparörelsen, säger Pelle Billing.

De sista raderna i citatet ovan är jag inte nöjd med. Där framställs det som att jag håller med journalistens påstående om att tonfallet i pappadebatten är hatiskt, och det är felaktigt. Och när det gäller besvikna individer i papparörelsen så sa jag att det finns en del sådana, av förklarliga skäl, när man förgäves kämpat i flera år mot ett trögt system. Men “många besvikna individer” är journalistens ord och inte mina.

Överhuvudtaget har artikeln en skeptisk hållning till mitt arbete och minpappa.nu:s arbete, vilket troligen beror på att journalistens egna åsikter om jämställdhetsdebatten har en slagsida mot feminismen, vilket påvisats i tidigare artiklar av honom. Det känns lite underligt att en feminist ska vara den som rapporterar om mitt arbete och om papparörelsens arbete. Det är ungefär som att en medlem i Republikanska Föreningen skulle vara den som täckte kronprinsessans Viktorias bröllop.

Men i statsfeminismens förlovade land så får man trots allt vara tacksam för att pappafrågorna och mansfrågorna får något mediautrymme alls, och med tiden kanske det även blir möjligt med en mer objektiv bedömning av det arbete som jag själv och andra bedriver.

22 Kommentarer »

Igår måndag var jag i Kristianstad och modererade en debatt som anordnades av Pappa-Barn Kristianstad. Debattens syfte var att debattera familjepolitik och hur det kommer sig av pappor/män har så svårt att hävda sig gentemot svenska myndigheter. Deltagande politiker var:

• Göran Montan (M) – riksdagledamot
• Michael Anefur (KD) – riksdagsledamot
• Mikael Persson (V) – ledamot i regionfullmäktige
• Per-Ingvar Johnsson (C) – ledamot i regionfullmäktige
• Stefan Edenborg (MP) – ordförande för Miljöpartiet i Kristianstad
• Radovan Javurek (FP) – ledamot kommunfullmäktige Kristianstad

Socialdemokraterna skickade ingen representant, och anledningen till detta är oklar.

Det är svårt att sammanfatta en tre timmar lång debatt i ett blogginlägg, men jag ska göra ett försök. Ett viktigt tema som debatterades länge var min första fråga till panelen, nämligen om de tycker att det är OK att en ogift man endast kan få vårdnaden om sitt eget barn om mamman godkänner det. Uppenbarligen fanns det en stor okunskap på detta område bland politikerna, och man blandade även ihop juridiskt faderskap och juridisk vårdnad, vilket är två olika saker. Det framkom också att det fanns en (omedveten) värdering om att män måste bevisa sig dugliga för att få bli vårdnadshavare, medan någon sådan tankegång inte fanns kring mammor. När begreppen hade retts ut och när det påpekats att man såg så olika på mammor och pappor, var ändå kontentan att man kunde se att det fanns en obalans och ett problem på detta område som man var redo att titta närmare på och lyfta i sina partier.

Vidare diskuterades vårdnadstvister och 2006 års förändring i föräldrabalken som gjorde att det blev lättare att kräva enskild vårdnad med hänvisning till “samarbetssvårigheter” vilket lett till att antalet vårdnadstvister som avgörs i domstol gått från 2915 st år 2005 till 4027 st år 2009. Alla erkände villigt att lagen inte fungerat som det var avsett, med de flesta var inne på att detta berodde på en felaktig applicering av lagen i familjerätter och tingsrätter, och att det som krävdes var bättre direktiv och bättre utbildning av dessa instanser. Kritiken var tidvis hård emot hur vårdnadsutredningar görs vilket tyder på att det fanns en relativt god medvetenhet åtminstone bland dessa politiker att det är något som inte fungerar i systemet och att detta drabbar pappor som hamnar i en vårdnadstvist.

Ytterligare ett område som togs upp var våld i nära relationer, och hur samhällets bild av familjevåld drabbar män i allmänhet och pappor som är mitt i en vårdnadstvist i synnerhet. En publikfråga nämnde att den internationella forskningen kring våld i nära relationer ger en helt annan bild av situationen än medias och politikens bild, men detta möttes först av skepsis av panelen då man inte själv sett forskningen. Denna skepsis mildrades något då jag specifikt kunde rada upp flera exempel på högkvalitativa forskningsrapporter som beställts av norska, engelska och amerikanska regeringen. Förhoppningsvis rörde detta om i grytan lite grann, och till politikernas försvar så var det ingen utom Vänsterpartiet som ville tala om könsmaktsordningen och “mäns våld mot kvinnor”. Det märktes också att några av dem tagit del av Brå:s senaste rapport om våld i nära relationer som åtminstone till viss del lyfter det faktum att våld är något som bägge könen utöver.

Mot slutet ställde jag frågan om barnbidrag, och huruvida politikerna var redo att individualisera barnbidraget, så att hälften går till respektive förälder. Här var det flera av dem som genast svarade “ja” utan några tveksamheter, vilket var glädjande. KD tvekade något och ville först se en utredning innan man skyndade på med en reform.

Den stora behållningen för mig var att det är uppenbart att när det bildas intressegrupper för ett visst område, såsom pappafrågor eller mansfrågor, då börjar politikerna anpassa sig och inser att de måste börja formulera en politik på området. Det var tydligt att Centerpartisten hade en relativt djup förståelse för mäns situation i vårdnadstvister, Miljöpartisten ville ge pengar till mansjourer och Kristdemokraten ville att det skulle göras en ordentlig svensk forskningsrapport om våld i nära relationer där man tittade på bägge könens våld. Så det är upp till mansrörelsen att fortsätta driva mansfrågorna och att fortsätta kräva en dialog med politikerna – för i längden så kan politikerna inte värja sig och istället börjar de formulera en politik för att kunna svara på frågorna.

Gårdagens debatt var ett fantastiskt bra initiativ från Pappa-Barn Kristianstad, som är en av de mest aktiva pappagrupperna i Sverige. Förhoppningsvis kan Mansnätverket på sikt bli en viktig kraft när det gäller manfrågor från ett mer allmänt perspektiv, när nätverket får en egen hemsida senare i år.

Se även: Kristianstadbladet har skrivit en artikel om debatten. Även Sydsvenskan var på plats men troligen som ett led i deras kommande reportage om pappa- och mansrörelsen.

101 Kommentarer »

Jag fick tips om följande citat igår:

Alla våra hotell på Kreta drivs av män! Låt dig därför inte luras om du ser en kvinnlig chef, för bakom henne finns en stark man! Det betyder att det är ordning och reda på alla våra hotell.

Och givetvis blev jag upprörd. Får man egentligen skriva sådana saker om kvinnor? Jag trodde vi kommit längre än så i Sverige år 2010.

Sanningen är att vi har kommit längre än så, och jag måste erkänna att citatet ovan är konstruerat. Det är nog inget företag med verksamhet i Sverige som skulle våga uttala sig så negativt om kvinnor.

Om man däremot kastar om könen i citatet, så får man ordagrant det som står på researrangören Nazar Nordics hemsida:

Alla våra hotell på Kreta drivs av kvinnor! Låt dig därför inte luras om du ser en manlig chef, för bakom honom finns en stark kvinna! Det betyder att det är ordning och reda på alla våra hotell.

Någon kanske då hävdar att detta inte är samma sak, eftersom män traditionellt sett är de som varit chefer och därför är det mer tillåtet att heja på kvinnor och trycka ner män, och det är ju onekligen en poäng. Kanske behöver vi lite tuffa tag för att luckra upp gamla könsroller? Frågan är då om det skulle gå hem med lite tuffa tag för att luckra upp en traditionellt kvinnlig domän? Låt oss titta på ett exempel:

All vår barnpassning på hotellen i Kreta drivs av män! Låt dig därför inte luras om du ser en kvinnlig chef för barnpassningen, för bakom henne finns en stark man! Det betyder att det är ordning och reda på alla våra hotells barnpassning.

Barnpassning är traditionellt sett kvinnans uppgift, och därmed borde det framstå som käckt och trevligt när man skämtar om att det behövs en ansvarig man för att det ska bli ordentligt gjort. Ändå är känslan att det mest framstår som plumpt och otrevligt när man skämtar om det, vilket säger en hel del om de djupare könsstrukturer vi har i vårt samhälle. Sanningen är att det i mer eller mindre alla lägen är mer OK att angripa och/eller skämta om män, vare sig det handlar om en traditionellt manlig domän eller inte.

Låt oss nu inte göra misstaget att vilt och urskiljningslöst börja attackera “feminister” såsom ansvariga för detta. I första hand handlar detta om gamla könsroller, där kvinnor ses som väna och svaga (och därmed inte får attackeras) medan män ses som starka och orubbliga (och därmed kan attackeras). Dessa könsroller var grunden för att kunna få män att offra sig i krig och gruvor, samt för att kunna hålla kvar kvinnorna i hemmen för att föda barn åt samhället. Det är alltså i första hand ett arv från förr som gör att reglerna för män och kvinnor fortfarande ser olika ut i kulturen.

Samtidigt så är det hög tid för en mer neutral rörelse som luckrar upp de stela könsrollerna. Varför ska vi ha en stark rörelse (feminismen) som endast är talesperson för ena könsrollen, och ser till att den vidareutvecklas? Varför inte en rörelse som talar för bägge könen, eller åtminstone en rörelse för varje kön? Om vi män lever kvar i en vision om att vi ska vara starka och ridderliga, medan kvinnor lämnar sin gamla könsroll på soptippen, då blir det snabbt en stark obalans. Det är hög tid även för männen att börja förhandla om vilka roller som ska gälla, och kräva att samhället bryr sig om bägge könen.

94 Kommentarer »

Nu på måndag, den 16 augusti, är jag moderator för en politisk debatt i Kristianstad. Det är Pappa-barn-föreningen som bjudit in företrädare från samtliga politiska partier för att debattera barns rättigheter, pappors rättigheter, vårdnadstvister och lagstiftning på familjeområdet. Kristianstads pappagrupp är en av de mest aktiva i landet och de var nyligen i Riksdagen för att diskutera sina hjärtefrågor.

Veckan efter det ska jag till Uppsala den 25 augusti, tillsammans med bl a Ingrid Carlqvist, för att föreläsa på ett seminarium om föräldraskap och vårdnadstvister. Jag kommer att prata om min syn på könsfrågor, och ge en allmän översikt av viktiga mansfrågor, innan seminariet sedan zoomar in på just pappafrågorna.

Så om du har möjlighet att komma till Kristianstad eller Uppsala så syns vi där!

1 Kommentar »