Framtiden är människornas

26 juli 2010, av Pelle Billing

Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan, som på många vis är en sansad röst i debatten, skriver nu att framtiden är kvinnornas. Rubriken i sig är det väl inget fel på, även om jag inte tror att man ska hålla andan i väntan på att någon större tidning sätter rubriken ”Framtiden är männens”. Resten av Avellans artikel är däremot under all kritik, vilket förtjänar en grundlig genomgång:

”Kvinnor idag har mycket höga krav på sin tillvaro och partner. De kan gott finna män, men de kan inte finna mannen”, sammanfattar framtidsforskaren och sociologen Birthe Linddal Hansen.

Kvinnor har höga krav. Det är inte första gången vi ser det skrivas i en tidning, och det kanske t o m stämmer. Personligen tycker jag det är bra att kvinnor har höga krav. Enda problemet i sammanhanget är att män inte har det, vilket jag tar upp i mitt senaste engelska blogginlägg, där jag uppmanar män att börja tänka på samma sätt som kvinnor. När vi inte längre har förutbestämda könsroller som gäller i alla lägen, får helt enkelt alla individer, oberoende av kön, börja förhandla om sin vardag.

Nästan tre av fyra kvinnor anser sig ta huvudansvaret för hushållet under semestern, mot knappt var tredje man, visar en undersökning som TCO låtit göra.

Och trots detta så arbetar män och kvinnor lika många timmar per vecka i genomsnitt, vilket SCB:s tidsanvändningsundersökning visar. Man skulle lika gärna kunna göra en vinkling där man framställer män som offer som måste förvärvsarbeta mer och sedan göra de tunga arbetsuppgifterna i hemmet. Eller så kan man helt enkelt vägra att se någon som offer och uppmana bägge könen att förhandla med sin partner om vardagen.

Det postindustriella arbetslivet efterfrågar traditionellt kvinnliga egenskaper: mer ”social intelligens” än muskelkraft, kommunikationstalang, förmåga att fokusera, göra flera saker samtidigt, avvärja risker samt att ta hand om och läsa av andra människor.

Med all respekt Heidi Avellan, är förmågan att fokusera en traditionellt kvinnlig egenskap?  Det är snarare så att förmågan att fokusera, och driva ett projekt från början till slut är en traditionellt manlig egenskap, och är den egenskap som varit central i att bygga upp vår civilisation. Med detta inte sagt att kvinnor inte kan tillägna sig samma egenskap, eller att män inte kan tillägna sig de traditionellt kvinnliga egenskaperna som listas ovan. Men att som Avellan benämna alla önskvärda egenskaper som kvinnliga är att lägga ut dimridåer, och det är ett utmärkt exempel på misandri (systematiserat förakt mot män).

Bryan Sykes, professor i mänsklig genetik vid Oxford University, provocerade häromåret med boken Adam’s Curse – A Future Without Men: en dag måste mänskligheten klara sig utan män, för Y-kromosomen är dödsdömd. Den kan inte reparera sina skador och utrotas om 125 000 år.

Fast kvinnorna lever vidare genom konstgjord befruktning, i framtiden kan ägg befruktas med ägg, hävdar Sykes.

Visst, det kanske kommer en dag då ägg kan befrukas med ägg. Men det kanske även kommer en dag med konstgjorda livmödrar, som gör att män kan reproducera sig oberoende av kvinnor. Varför inte rapportera bägge sidorna av forskningen? Eller är det inte lika kul att inse att även kvinnornas reproduktionssystem kan bli överflödiga i framtiden? Förhoppningsvis är det inte bara reproduktionssystemen som gör att män och kvinnor tycker om och uppskattar varandra.

Vad gäller dödsdömda Y-kromosomer så kan man nog lugnt förvänta sig att det inom 125 000 år finns effektiv genterapi som kan reparera skadade kromosomer.

De flesta kvinnor hatar inte män. Vi lever, jobbar och älskar gärna med män, lever hellre tillsammans med en partner än utan. Men inte till vilket pris som helst.

Besserwissig grabbighet imponerar kanske på andra män. Kvinnor kräver mer [...]

Jämställdhet är sexigt – men grottmannen lever farligt.

Låt mig travestera dessa bevingade ord: ”De flesta män hatar inte kvinnor. Vi lever, jobbar och älskar gärna med kvinnor, lever hellre med en partner än utan. Men inte till vilket pris som helst. Mansfientliga artiklar om hur mannen håller på att utrotas kanske imponerar på andra feministkvinnor. Män kräven mer [...] Jämställdhet är sexigt – men radikalfeministen lever farligt.”

Övriga lästips:

  • DN bekräftar att vårdnadstvisterna blivit fler sedan den olyckliga lagändringen år 2006 där det blev lättare att kräva enskild vårdnad genom att hänvisa till ”samarbetssvårigheter”. Det krävs alltså inte att ena föräldern är olämplig för att kunna separera denna förälder från barnet, utan det räcker med att ena föräldern inte vill samarbeta med den andra för att det ska kunna bli enskild vårdnad.
  • Beckham följer sitt sexschema som hans fru satt upp. Vad skulle tidningarna rapporterat om herr Beckham själv satt upp ett sexschema för sin fru? Hörde jag någon säga patriarkal förtryckare?
  • Mamman i familjen sköter semesterplanerandet, medan ”pappa latar sig”. Det man glömmer här är sambandet mellan makt och ansvar. Tar man ansvar för något får man även makt att bestämma. Det gäller på hemmaplan och det gäller ute i näringslivet. Det bizarra är att man skuldbelägger männen när de tar ansvar för näringslivet, och man skulbelägger dem även när de inte tar ansvar för semesterplaneringen i hemmet. Vad som än händer är det männens fel, och kvinnan är ett offer för omständigheterna.
  • Scania kritiseras för kvinnobrist i ledningsgruppen, men förvånande nog ryter VD Leif Östling tillbaka och säger att skolan är ett matriarkat, och det är därför det är så ont om kvinnor i industrin. Fler borde göra som Östling och svara med samma mynt när det kommer slag under bältet.
  • Här är den galna artikeln i Bang som tycker att våld mot män är något som feminister bör använda sig mer av – eller åtminstone ett reellt hot om våld. Artikeln är en skrämmande sammanfattning av hur man kan missuppfatta män och vad män står för, samt hur man kan förvrida siffror för att visa något som alls inte är fallet.
  • Annette Kullenberg, syster till Claes Borgström och precis lika mansföraktande, skriver i sin senaste krönika att män är okunniga och tjockskalliga. Varför är jag inte förvånad? Fröken Kullenberg borde slå upp den psykologiska termen projektion i ett lexikon.

Nu tar bloggen semester ett tag, men det är öppet för diskussion nedan dygnet runt.

 

Jämställdhetsdebatten: Ett skugglandskap

23 juli 2010, av Pelle Billing

Att plöja de dagliga jämställdhetsnyheterna är ofta en övning i att navigera genom ett landskap där faktakoll och logiskt tänkande har ersatts av tyckande, raljerande, kännande och t o m mobbning. Dagens skörd av nyheter är inget undantag.

I Expressen mobbas Jan Björklund för att han hade mage att säga att han är feminist, men att han tar avstånd från tokfeminister som säger att ”män är djur” och ”män är talibaner”. Att han alls kritiserar feminismen, eller tar avstånd från element inom feminismen, är oacceptabelt och något som kräver en reprimand. Uppenbarligen är det OK för en feministisk journalist att läxa upp Björklund som om han vore en liten pojke, endast för att han vågar kritisera uppenbart kränkande uttalanden mot män.

DN rapporterar om hur personer i olika länder ser på jämställdhet, och chockeras över några av svaren. I flera länder tycker man tydligen att män ska ha företräde till jobben om det är brist på jobb, och från ett svenskt postmodernt perspektiv är detta något att förfäras över. Man hänvisar t o m till Orwells uttalande om att alla är jämlika men några är mer jämlika än andra. Det man totalt missar här är att män och kvinnor inte kan ha samma rättigheter om man inte har samma skyldigheter. I de länder som anser att män ska ha jobben när det är brist på jobb, så är det väldigt tydligt så att mannen är den som är skyldig att försörja familjen. Rättigheter och skyldigheter går ofta hand i hand i människors medvetande, och detta i sig är inget underlag för att angripa dem.

Vidare på vår vandring genom skuggornas rike träffar vi på dagens dos av tvärtomspråket, och denna gång är det GP:s ledareblogg som bjuder på ett klockrent exempel: Sexköp handlar inte om sex! Denna rubrik är ju revolutionerande. Betyder detta att vi alla missförstått sexköp i grunden? Köper man inte alls sex när man köper sex? Kanske köper man något helt annat, det är bara namnet som blivit lite politiskt inkorrekt? Alla skämt åsido är det fascinerande att sådana påstående fortfarande kan tryckas och tas på allvar. Det som också är väldigt intressant är att Malin Lernfelt tydligen har full koll på att sexköp egentligen handlar om makt. Hur vet hon detta? Har hon själv köpt sex? Eller har hon gjort en stor studie på tusentals sexköpare? För det kan väl inte vara så att hon spekulerar fritt och förväntar sig att någon ska ta henne på allvar?

Den friska fläkten bland jämställdhetsnyheterna är en debattartikel som tar ställning mot kvotering, och där man försvarar principen att ”[j]ämställdhet kan bara uppstå när lika spelregler föreligger, aldrig genom särbehandling.” Visst är det fascinerande att en insikt som uppstod redan under 1700-talets upplysningstid nu måste försvaras i den demokratiska debatten? Vi har alltså kommit så långt att vi i feminismens namn är redo att ge människor olika rättigheter och skyldigheter, vilket borde vara en djupt skrämmande tanke för oss alla.

 

Vilket kön är bäst?

21 juli 2010, av Pelle Billing

ond-man

Det är inte alltid lätt att förstå logiken i hur vi ser på män och kvinnor, men idag ska jag göra ett försök att förenkla det hela så långt det är möjligt.

Allt negativt som uppstått i vår civilisation – såsom krig, miljöförstöring, kärnkraftsavfall och nu t o m vindkraftverk – är männens fel. Männen är ju de som haft makten i samhället sedan urminnes tider och därmed bör män hållas ansvariga när något går fel. Det finns en viss logik i detta resonemang som är svår att värja sig mot, så låt oss acceptera detta som sant.

Allt positivt som uppstått i vår civilisation – såsom teknologisk utveckling, välstånd, medicinska landvinningar och demokrati – är med samma resonemang männens förtjänst, eftersom männen är de som haft makten i samhället. Frågan är hur ofta vi hör männens belackare erkänna allt det positiva som män har byggt upp?

Istället för att erkänna det positiva män har skapat, så framförs ofta resonemanget att kvinnor inte fick chansen att delta i byggandet av civilisationen och de teknologiska framstegen eftersom kvinnan arbetade i hemmet, och därför är det orättvist att hylla männen. Kvinnorna kunde ju gjort ett lika bra jobb om de fick chansen. Även detta har en viss logik i sig som är svår att värja sig mot, så låt oss även acceptera detta som sant.

Tiotusenkronorsfrågan som då uppstår är: Ifall kvinnor skulle kunnat bygga upp en precis lika bra civilisation som män, skulle de då inte ha kunnat skapa lika mycket krig och miljöförstöring? Dvs om vi tror kvinnor kapabla om alla positiva egenskaper som män har, tror vi då även kvinnor kapabla om alla negativa egenskaper som män har?

De som hävdar att kvinnor skulle kunnat göra allt som männen gjort, men som samtidigt tror att kvinnor skulle kunnat undvika de negativa sidorna av framstegen och samhällsutvecklingen, de tror att kvinnor är en högre stående art än män.

Läs även:

  • Camilla Lindberg (Fp), den enda riksdagspolitiker som vågat lyfta mansfrågorna i debatten, skriver tillsammans med vänsterpartisten Marianne Berg en debattartikel om sexköpslagen.
  • SvD skriver om Lina Thomsgård som startat Rättviseförmedlingen. Denna förmedling går helt enkelt ut på att förmedla kvinnor till olika uppdrag. Jag måste vara naiv som fortfarande tror att uppdrag ska förmedlas till den som är mest lämplig, oberoende av kön.
  • I Lund åtalas en mamma för misshandel efter att hon försökt omskära sin pojke på egen hand. Jag kan bara hoppas att vi en dag får leva i en värld där ingen känner sig tvingad att stympa sitt barn endast för att traditionen och/eller religionen bjuder det.
 

Statsfeminism och rättssäkerhet

19 juli 2010, av Pelle Billing

Aftonbladets agerande i Littorin-affären ifrågasätts nu från fler och fler håll, precis som jag gjorde i fredags. Peter Wolodarski talar om en kris för Aftonbladet, och konstaterar även han att Littorins dementi är väldokumenterad. Aftonbladet har ju haft mer än en artikel om Littorins agerande steg för steg, och Wolodarski ger i sin ledare en översikt av hur Aftonbladets stegvisa agerande symboliserar en pressetik i fritt fall. Det är svårt att tolka Aftonbladets galna agerande som något annat än att möjligheten att Littorin köpt sex fått dem att tappa all publicistisk stolthet. Och varför är då just ett sexköp så lockande att skriva om? Jo, i statsfeminismens Sverige så är en man misstänkt för sexköp redan dömd (vilket Beatrice Ask lärt oss), och en kvinna som pekar ut en man är automatiskt trovärdig och behöver inga bevis för att ses som en tillräcklig källa. Det finns alltså en direkt koppling mellan statsfeminismen och rättssäkerheten, som inte bara åskådliggörs i vissa typer av domstolsmål utan även när medierna dömer en man utan bevisning.

Kristina Hultman, feministisk journalist och författare, symboliserar problematiken på ett plågsamt bra vis när hon på Newsmill och i Expressen stolt konstaterar följande: ”I dag, när ett statsråd misstänks för att ha köpt sex, är det annorlunda. Ingen politisk karriär överlever det.” Hur kan man vara stolt över något sådant?! Det hon skriver, vare sig hon är medveten om det eller inte, är att hon är nöjd och stolt över sexköpslagen eftersom blotta misstanken om sexköp numera innebär att ett statsråds liv kan förstöras i svenska medier. Uppenbarligen kommer inte radikalfeminismen särskilt väl överens med basala principer om rättssäkerhet. Beatrice Ask, som alltså var den som först kom med bizarra förslag om hur män skulle straffas utifrån blotta misstanken om sexköp, kom häromdagen med följande bevingade ord: ”Kvinnor uttrycker sig enklare än män”. Jag tror fröken Ask menar att ”feminister uttrycker sig enklare än icke-feminister” – men tyvärr är inte avsaknaden av komplexitet alltid något önskvärt.

Statsfeminismen håller även på att slå klorna i Sveriges juridiska system genom nätverket Hilda, vars uppgift är att hjälpa kvinnor fram till chefsposter i deras juridiska karriärer. För några månader sedan kritiserade Riksrevisionsverket att fyra av Domarnämndens åtta ledamöter även är medlemmar i Hilda, och därmed kunde anses vara jäviga när de lämnar sitt förslag till regeringen om vem som ska få bli domare. Nu visar det sig även att vår Justitiekansler Anna Skarhed är medlem i Hilda! Läs om hela debaklet i Elisabeth Svantessons utmärkta debattartikel i SvD.

Uppdatering: Aftonbladets har nu polisanmälts för sitt agerande i Littorin-affären.

 

Hur får man behandla en man?

16 juli 2010, av Pelle Billing

Om du suttit inspärrat i en grotta senaste veckan och inte hört ett ord om Littorin-affären så kan du komma ikapp genom att läsa onsdagens och måndagens inlägg. I dessa inlägg täcker jag det mesta jag vill ha sagt om denna affär från ett könsperspektiv. Dock finns det en ytterst viktig faktor till som jag vill belysa, en faktor som är en grundbult till den förvirrade debatt om jämställdhet vi haft i Sverige de senaste 20 åren. Denna faktor är att det i Sverige är OK att skriva tidningsartiklar utan att ha gjort någon faktakoll, eller trots att du vet att du inte har tillräckligt med fakta för att stödja din tes. När det gäller Littorin så är det enda ”beviset” för hans skuld att det finns en kvinna som säger sig ha sålt sex till honom, och som även har hans telefonnummer i datorn. Kvinnan har inga sparade sms, mejl, chattar, bilder eller något annat som kan styrka hennes berättelse, och hon är heller inte redo att träda fram i media så att vi ens vet att hon existerar. Men eftersom Aftonbladet ”upplever henne som trovärdig” så har de sänkt en mans karriär och dragit hans namn i smutsen för resten av livet.

Jag talade själv nyligen med två olika insatta personer som berättade att Littorinaffären inte täcks i anglosaxiska medier, trots att vissa av dem skrev om hans ursprungliga avgång p g a familjeskäl. Och varför inte det? Tja, i deras ögon finns det ingen affär eftersom det inte finns några bevis. Om man tog varje galning på allvar som hade något ”viktigt avslöjande” att komma med men som saknar bevis, då skulle tidningarna var fulla med alla möjliga konstigheter – som de ser det. Men i Sverige är det helt OK att offentligt avrätta en man i landets största tidning, och det finns inget bra system för att reglera tidningarnas felsteg. Nu har det dessutom framkommit bevis för att Littorin dementerade sexköp redan från början, något som Aftonbladets t f ansvariga utgivare Lena Mellin uppenbarligen ljög om när hon sa: ”Hade Sven Otto Littorin sagt att han absolut inte köpt sex av den här kvinnan så hade vi inte publicerat uppgifterna.”

Vad är då kopplingen mellan bristande faktakoll och en förvirrad jämställdhetsdebatt? Jo, att siffror som inte stämmer tillåts valsa runt i media, såsom siffror om våld i nära relationer, löneskillnader mellan könen, sjukvård och dubbelarbete. Med rätt siffror på plats hade debatten blivit en annan, och Sverige hade inte suttit lika djupt i radikalfeminismens klor.

Läs även:

  • Blekfeta män förstör våra badstränder. Peter Siepen må ha goda intentioner kring mäns hälsa, men rubriken är förfärlig. Skulle det varit OK att skriva att blekfeta kvinnor förstör våra stränder? Det är svårt att veta vem som satt rubriken (Aftonbladet eller Siepen), men vem det än är så är det ett tecken på samhällets mansförakt.
  • Visst är det hemskt att människor stenas i Iran. Men att använda detta till intäkt för att kön ska bli ett giltigt asylskäl i Sverige är oerhört långsökt. Är det någon som på allvar tror att det är färre män än kvinnor som far illa under diktatoriska regimer? Återigen, det ligger i tiden att heja på kvinnor och strunta i männen – det är därför människor som annars är humanister helt tappar konceptet och börjar behandla män som andra klassens medborgare.
  • Priset i mansförakt tar ändå denna debattartikel, där författarinnan inte drar sig gör att göra svepande omdömen om hur osäkra män är i sin mansroll och att det egentligen är kvinnorna som gör det viktiga jobbet i politiken. Artikeln förefaller vara skriven av en person som själv är djupt osäker i sin roll och som vill skylla sina egna besvikelser på gruppen män. Hoppsan Ann-Britt Grünewald, där generaliserade jag visst på ett svepande sätt utan att veta någonting om dig. Visst är det obehagligt när människor beter sig på det viset?
 

Littorin, män och kvinnor

14 juli 2010, av Pelle Billing

littorin2

Föga förvånande så harvar Littorin-affären vidare i media, utan att någon egentligen vet om anklagelserna mot honom är sanna eller falska. Nu har Littorin dock äntligen gett sin version av det hela, något jag efterlyste i förra inlägget, och han hävdar där att han aldrig köpt sex samt att kombinationen av en tung vårdnadstvist och osanna anklagelser gjorde att han inte orkade fortsätta som politiker. Aftonbladet, som är de som drivit Littorin-affären från början till slut, är idag mer försiktiga i sin hållning och man rapporterar helt kort vad Littorin sagt till DN samt hävdar att man aldrig skulle publicerat sina uppgifter om Littorin dementerat (vilket Littorin hävdar att han gjort). Det förefaller således som att ord står mot ord, både när det gäller Littorin och Aftonbladet, samt när det gäller Littorin och ”Anna”.

Det som är glädjande med Littorin-affären är att det i kölvattnet dykt upp ett par intressanta debattartiklar som lyfter viktiga ämnen. Alice Teodorescu, grundare av nätverket Det finns en plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra, sågar sexköpslagen med fotknölarna och frågar sig varför kvinnors fria vilja inte gäller när det kommer till sexköp? Själv undrar jag varför den viktiga principen om alla individers rätt till sin egen kropp betonas när det gäller abort, men glöms bort när det gäller försäljning av sexuella tjänster och avtal om surrogatmödraskap? Tydligen är det vissa kvinnor som vet bäst vad den stora massan kvinnor bör få göra med sina kroppar. I Expressen skriver Michael Alonzo istället om hur svårt det är för pappor i vårdnadstvister och de falska anklagelser som ofta haglar över papporna om man inte kan lösa vårdnadsfrågan på ett fredligt sätt. Alonzos artikel är välbehövlig dels för att uppmärksamma hur det ser ut i svenska vårdnadstvister och dels för att få en större förståelse för den press som Sven Otto Littorin levt under den senaste tiden.

Något som däremot är mer svårförståeligt vad gäller Littorins agerande dagarna innan av avgick var att han gjorde ett ustpel om att man omedelbart bör införa kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser. Detta förslag är ju något som i princip alla kända liberala feminister motsätter sig (Louise Persson, Heidi Avellan, osv), och om nu Littorin tvunget vill vara feminist så bör han väl som Moderat vara en liberal sådan, och inte vänsterinriktad? Av någon anledning verkar Littorin ha gått i Schlingmanns och Borgs fotspår och anammat radikalfeministiska principer, något som ter sig närmast absurt när man nu summerar Littorins egna svårigheter. Han har råkat ut för en infekterad vårdnadstvist, något som blivit långt mycket vanligare efter den radikalfeministiska lagändringen 2006 där det blev betydligt lättare att separera barn från sin pappa. Och han har nu även blivit hängd i media för att han anklagats för att ha brutit den sexköpslag som radikalfeministiska krafter införde i Sverige för ett tiotal år sedan. Som tur är har Littorins efterträdare Tobias Billström sagt att förslaget om kvotering skrotas, även om han tyvärr håller dörren öppen för kvotering efter å 2014.

Frågan är om Littorin idag håller fast vid sina radikalfeministiska principer, eller om hans egna erfarenheter kan få honom att ompröva sitt ställningstagande?

Läs även:

  • En 17-årig dansk flicka åtalas för falsk tillvitelse och mened efter att hon anklagad tre invandrarkillar för våldtäkt. Först dömdes pojkarna till fängelse men efter nya bevis har de nu frikänts och istället åtalas flickan. Anledningen till den falska anklagelsen var att en av pojkarna ”irriterade” henne. Detta fall är ett av många som belyser vikten av teknisk bevisning vid våldtäktsanklagelser, och att inte döma individer till fängelse när ord står mot ord. Män har rätt till samma rättssäkerhet som kvinnor, och invandrare har rätt till samma rättssäkerhet som de infödda.
  • Tydligen finns det forskning som visar att mobbning på arbetsplatser är vanligast i kvinnodominerade sektorer, och det är även överrepresenterat där det finns en kvinnlig chef. Själv tycker jag inte man ska dra för stora växlar av detta, utan att i lugn och ro forska vidare på området. Däremot kan jag se krigsrubrikerna framför mig om det var manliga chefer och manliga arbetsplatser som ledde till ökad mobbning.
  • FN har skapat en kvinnoorganisation som kallas UN Women. Varför detta drag är diskriminerande mot män, och reducerar könsfrågor till kvinnofrågor, kan du läsa om i min krönika hos Men’s News Daily (och på min engelska blogg).
 

Littorin-affären från ett könsperspektiv

11 juli 2010, av Pelle Billing

littorin

Under den gångna helgen har Littorin-affären rasat i media, och ingen händelse har väl diskuterats mer i Almedalen. Innan jag kommenterar vad som hänt och hur jag se på det, så vill jag först fastställa några grundpremisser så det inte föreligger några missförstånd:

  1. Vi kan inte säkert veta om Littorin är skyldig eller oskyldig till sexköp. Ingen ska dömas av ett mediadrev utan endast en domstol eller ett erkännande kan fastställa att han är skyldig. Han är alltså oskyldig till motsatsen bevisats, vilket är en enormt viktig princip för ett rättssamhälle att försvara.
  2. Littorin bör stå för vad han gjort, eller stå för vad han inte gjort. Att gömma sig leder inte till något gott.
  3. Vi bör alla följa lagen i det land där vi bor, oberoende av vad vi tycker om lagen. Man kan alltså inte ursäkta ett sexköp bara för att man tycker lagen är galen, utan man får då bli aktivist för att förändra lagen. Även denna demokratiska spelreglel är fundamental för en rättsstat.

Med dessa principer fastställda vill jag diskutera kopplingen mellan kön och sexköp, och de outtalade grundantaganden som många i samhället gör om sexköp.

Grundantagandet när sexköp diskuteras är att köparen är den med makt, och den som därmed gör något moraliskt förkastligt när han (för det är oftast en han) köper sex. Littorin hängs till exempel ut i media, hans karriär är slagen i spillror och enligt samhällets normer har han även begått ett brott. Däremot ser vi inte massa artiklar och analyser om säljarens moral eller säljarens ansvar för sina egna handlingar. Varför är dessa synsätt på säljare och köpare såpass ingrodda? Och är det verkligen köparen som har makten så fort dessa möten utspelar sig?

– Jag minns tydligt stämningen och hur han kommer in i lägenheten. Han bar en grön slipover och en vit skjorta och några mörka eller bruna byxor. Han hade ingen väska eller ytterkläder. Han var ganska försynt och lite mesig, säger Anna.
– Han betalade redan i hallen. Han hade 2 000 kronor kontant som han tog fram ur byxfickan. Sen gick vi in mot sängen.

Vem har kontrollen i detta scenario? En sak är iallafall säker; det är långtifrån såpass svart och vitt som politiker och radikalfeministiska organisationer vill få det till. I detta scenario verkar mötet ha skett på kvinnans villkor. I ett annat scenario – t ex en heroinberoende prostituerad – så är det fullt möjligt att mötet hade skett på kundens villkor, då hon är såpass desperat efter pengar och nästa fix. När jag talar med folk som jobbar professionellt med prostituerade och deras kunder, så är en av huvudpoängerna alltid att maktförhållandet är långt mer komplext än vi vill erkänna i radikalfeministiska Sverige.

Hur behandlar då samhället säljaren (ofta en kvinna) respektive köparen (ofta en man), när det uppdagats att sexuella transaktioner ägt rum? Tja, i detta fallet vet vi hur det ser ut att gå för Littorin, och principen är allmänt sett att kunden (mannen) ska dömas till böter eller fängelse eftersom han begått ett brott. Kvinnan ses däremot som ett offer för… ja, ett offer för vadå? Samhällsstrukturer? Könsmaktsordningen? Det är intressant att kvinnor alltid är offer för samhället medan män alltid är ansvariga för sina egna handlingar. I Littorin-affären har kvinnan (”Anna”) först fått hjälp av socialen att sluta sälja sex och sedan flera års psykologhjälp för att bearbeta sina upplevelser. Såvitt man kan förstå har hon även fått behålla alla pengar hon tjänat (har hon skattat för dem?), och hon riskerar inte fängelse eller böter. Så här säger ”Anna” själv:

– Jag var ganska kräsen med vilka jag valde att träffa, och jag krävde att han skulle visa en bild på sig själv vilket han gjorde.

Låter detta som något ett manipulerat offer skulle säga? I mina öron låter det som att ”Anna” vare sig var manipulerad av männen hon träffade, eller av några samhällsstrukturer. Möjligen hade hon det ekonomiskt svårt, men hon verkar ha varit vid sina sinnens fulla bruk när hon valde att sälja sexuella tjänster. Givetvis finns det andra exempel (t ex den som är heroinberoende) på hur en prostituerads vardag kan se ut, men vår schablonbild av horan och torsken är djupt förenklad och stämmer inte alltid med verkligheten.

Är man alltid ansvarsbefriad som prostituerad? Bör man alltid ses som kriminell när man köper sex? Frågorna är många och den moraliska endimensionalitet som råder i denna debatt behöver utmanas och diskuteras vidare. Lägg till din egen åsikt i kommentarerna.

Mer om Littorin-affären:

 

Dagens tankar

10 juli 2010, av Pelle Billing

Tes: Män har alltid varit fria att verka ute i samhället.
Antites: Män har också alltid varit tvungna att få samhällets hjul att snurra, ofta inom farliga yrken.
Syntes: Rättigheter och skyldigheter har gått hand i hand genom historien.

Tes: Män misshandlar och våldtar kvinnor.
Antites: Män använder våld och riskerar sitt liv för att skydda kvinnor.
Syntes: En liten minoritet män förgriper sig på kvinnor, medan den stora massan män har det inprogrammerat i ryggmärgen att kvinnor ska skyddas och respekteras.

Tes: Män har alltid varit fria att tjäna pengar
Antites: Män har alltid varit tvungna att försörja sin familj.
Syntes: Rättigheter och skyldigheter har gått hand i hand genom historien.

Tes: Män har alltid varit fria att njuta av sex.
Antites: Män har alltid haft press på sig att prestera sexuellt.
Syntes: Män har alltid varit fria att prestera sexuellt.

Tes: Kvinnor har alltid omgivits av fler sexuella tabun.
Antites: Kvinnor har aldrig haft stora krav på sig att prestera sexuellt.
Syntes: Kvinnor har alltid varit fria att låta sig begränsas av sexuella tabun.

Lästips

  1. Pappor och mammor förväntas inte sörja på samma vis. Pappor ska jobba och mammor får tid på sig att sörja, processa och komma igen (1, 2).
  2. Schyman visar mer tydligt än någonsin att hennes version av feminismen bara är en förlängning av marxismen. Pengar ska tas från grupper som har mer, och ges till de har mindre, tills alla människor har lika mycket pengar – oberoende av om man jobbar heltid, deltid eller inte alls.
  3. Johan Wennström från SvD visar ånyo att han bryr sig om pojkar och män.
 

Våld och kön – ett missförstått område

08 juli 2010, av Pelle Billing

Idag publiceras glädjande nog en artikel i Aftonbladets Wendela om en man som misshandlats av sin kvinna. Artikeln handlar om Glenn Forrestgate som skrivit boken När mardrömmen blev sann, vilken jag tidigare recenserat här på bloggen och som Glenn och jag diskuterade i TV4 för några månader sedan. Varje artikel i en stor tidning som vågar belysa att våld i nära relationer inte i första hand är kopplat till kön får ses som ett stort genombrott, och något som gör det svårare att svårare att upprätthålla myten om att partnervåld är lika med mäns våld. I Aftonbladets artikel finns även en utmärkt faktaruta som hänvisar till att det finns rejält med forskning som stödjer att bägge könen drabbas av våld i nära relationer.

På annat håll så vågar SvD:s ledarskribent Johan Wennström sätta diagnos på Malin Ullgrens (och Gudrun Schymans) nylansering av begreppet ”män är djur”:

Vulgärbiologi och hemmasnickrad sociologi får umgås i samma tankegetto.

Det är befriande att riksmedia vågar benämna radikalfeminismen för vad den är, och det är bara att hoppas att detta snart ska bli en trend. Samtidigt är det uppenbart från Wennströms ledare att de radikalfeministiska krafterna inte gett upp, utan tvärtom kanske samlar sig för en sista attack.

Den feministiska tidskriften Bangs nya nummer har temat våld och feminism. Kvinnor bör fundera på att ta till vapen, eller åtminstone hota med våldsamheter, för att krossa manssamhället.

Snacka om att man tappat kontakten med demokrati, lag och ordning samt mänskliga rättigheter när man förespråkar en sådan demonisering av alla manliga individer, och dessutom antyder att ett hot om våld föreligger.

En av de feminister som mer än de flesta bidragit till just denna demonisering av män är som bekant Eva Lundgren, som år 2001 producerade den fantasifulla rapporten ”Slagen Dam” där hon hävdade att nära hälften av alla kvinnor hade blivit misshandlade av en man. Det finns hur mycket som helst att säga om Lundgrens tveksamma forskningsmetodik och hennes fantasier om utbredda ritualmord i Sverige, men i nuläget kan vi tillsammans med Maria Abrahamsson glädja oss åt att Lundgren äntligen ska granskas. (Uppdatering: denna artikel är från 2005, vilket jag missade när jag fick länken skickad till mig som ett tips. Tyvärr är det alltså ingen ny granskning på gång av Lundgren.)

Ytterligare en glädjande nyhet är att FP nu föreslår att det ska inrättas en specialiserad mottagning för våldtagna män. Officiellt är detta en HBT-åtgärd, men när mottagningen väl är byggd får man hoppas att alla män är lika välkomna, oberoende av sexuell läggning, och oberoende av könet på förövaren. Jag upprepar ofta att HBT-män är en viktig del av mansrörelsen, och här ser vi ytterligare ett tecken på detta. Oberoende av sexuell läggning är män i första hand män, och har därmed liknande behov i samhället. Genom att fingret sätts på att män kan vara offer för våld och våldtäkter så utmanas föreställningen om att män alltid är förövare i dessa sammanhang. För övrigt så kan man i denna debattartikel få en betydligt mer realistisk bild av de män som köper sex, något avlivar en hel del myter och demonisering av sexköpande män.

Som avslutning en mer dyster nyhet om hur det ser ut för pojkar i det land där VM-festen för närvarande utspelar sig:

Mer än 150 har lagts in på sjukhus i Östra kapprovinsen och 22 av dessa har fått sina penisar amputerade. Under 2008 och 2009 dog totalt 144 pojkar av sviter efter omskärelsen.

Omskärelse i Afrika må i första hand vara ett problem bland flickor och kvinnor, men dessa siffror visar att det även finns betydande grupper av pojkar som far illa och t o m dör av sin omskärelse. Men det är väl inget som Action Aid är redo att lägga en krona på.

 

Schyman eldar upp företagares pengar

06 juli 2010, av Pelle Billing

pengar

F! har eldat upp 100 000 kr i Almedalen, för att symbolisera det lönegap som finns mellan män och kvinnor varje minut. Handlingen är djupt symboliskt, men inte på det vis de tänkt sig. Två manliga företagare från Malmö, har skänkt hela summan pengar som Gudrun med flera sedan eldar upp framför journalisterna. I F!:s värld är det nämligen helt naturligt att kvinnor ska få identisk lön som män, även om kvinnor väljer flexibla och trygga jobb i offentliga sektorn – istället för krävande och kanske farliga jobb i den privata sektorn. Därmed förstår jag att F! och Schyman inte drar sig för att elda upp pengar som tillhör två individer som både är män och företagare.

För övrigt vet vi sedan tidigare att 1 000 000 kr överförs från genomsnittsmannen till genomsnittskvinnan under en livstid via den offentliga sektorns försorg, så Schyman kunde lika gärna eldat upp tio gånger så mycket pengar om hon ville symbolisera förhållandet mellan kön och pengar (men även i detta fall skulle det blivit en felaktig symbolik då det kan finnas bra anledningar till detta fenomen – t ex föräldraledighet). Vad tyckte då männen som donerat sina egenhändigt intjänade och färdigskattade pengar?

– Det är klart att det känns jobbigt att se pengarna brinna upp, det är ju otroligt mycket pengar. Men vi gör det här för att vi vill uppmärksamma frågan, säger Per Eriksson till SvD.se.

Undrar om det är någon som har hjärta att säga till dessa män att vi redan har lika lön för lika arbete, och att det står alla kvinnor fritt att söka jobb i den privata sektorn på samma villkor som män? Vilken arbetsgivare skulle egentligen vilja anställa en man om det gick att få en lika kompetent och produktiv kvinna för 80-90 procent av priset?

De galna utspelen under Almedalsveckan stannar tyvärr inte med F!, utan Moderaternas Sven Otto Littorin går nu ut och kräver omedelbar kvotering till bolagsstyrelser. Det parti i Sverige som av tradition värnar om företagarklimatet och företagarnas frihet vill nu att staten ska bestämma hur företag tillsätter sina styrelser. Utan att ta ställning till höger-vänsterskalan i politiken så kan man konstatera att detta är ett tecken på att den radikalfeministiska versionen av jämställdhet håller Sverige i ett järngrepp, och inte ett enda riksdagsparti orkar stå emot åsiktsmonopolet.

På Newsmill skriver Moderatmännen om att mansfällan Värnplikten nu äntligen har upphört. Kan månne Moderatmännen få Littorin att inse att även kvotering till bolagsstyrelser är ett mansfientlig förslag, då mer meriterade män kommer att få stå tillbaka för mindre meriterade kvinnor? Det är först när det finns lika många kvinnor som män i näringslivet och i den privata sektorn som satsar mot toppen, som det är rimligt med en jämn könsfördelning i bolagsstyrelser. Det är djupt orättvist och djupt kollektivistiskt att med lagens hjälp bestämma att mängder av individer ska sorteras bort från styrelserna, bara för de råkar vara födda till män.

 
Google