Två viktiga artiklar

29 juni 2010, av Pelle Billing

Sluta kvotera till Polishögskolan: Trots att nästan dubbelt så många män som kvinnor söker till Polishögskolan är det lika många kvinnor och män som kommer in. Det pågår alltså en smygkvotering, som av allt att döma är olaglig.

Tjejer kan – även misshandla: Den snedvridna synen på våld i nära relationer och våld mot barn, gör att människor far illa. När ska de som jobba med dessa frågor lära sig att våld i nära relationer och våld mot barn inte är knutet till kön, utan till individ? Det är en ganska jämn fördelning mellan könen när det gäller bägge typerna av våld – men ändå envisas man att prata om könsrelaterat våld.

 

Sex och samlevnad

28 juni 2010, av Pelle Billing

En kvinna i USA har fått sparken från sitt jobb, och enligt Aftonbladet beror det på att hon var för sexig. Och det skulle ju verkligen vara hemskt om en kvinna fick sparken bara för att hon är född med ett visst utseende. Men om man läser lite noggrannare i artikeln visar det sig att hon regelbundet bar figursydda dräkter och tajta kjolar till jobbet, vilket hon blivit uppmanad att sluta med (men ignorerat), innan hon fick sparken. Det största misstaget från företagets håll verkar vara att man inte haft någon tydlig klädkod för alla kvinnor och män, för att säkerställa en god arbetsmiljö för alla inblandade. Påståendet om att hon ”straffades [...] av sina manliga chefer för att de inte kunde hantera sina sexuella drifter” är rena dumheter. Det finns en anledning till att det inte är socialt accepterat att gå runt med bar överkropp eller badkläder på sin arbetsplats, och det är att vi människor inte kan undvika att vi har en sexualitet och blir distraherade av överdrivet sexigt klädda personer.

Eller, kan det möjligen vara så att Svante Tidholm – som gjort filmen ”Som en pascha” – har rätt när han säger att mäns överdrivna sexualitet beror på att pojkar tvingas trycka ner sina behov av känslomässig och fysisk närhet under uppväxten? Enligt Tidholm skolas män till att endast kunna få sina behov av känslomässig och fysisk närhet tillfredsställda genom att ha sex, vilket leder till en neurotisk och överaktiv sexualitet (och i förlängningen den prostitution han tar upp i sin film). Till hälften kan jag ge honom rätt i sitt resonemang. Det är på många sätt tabu för pojkar och unga män att ge uttryck för behov av känslomässig och fysisk närhet, och här skulle vår kultur och vårt samhälle må bra av en större flexibilitet. Samtidigt är det naivt att tro att en större tolerans för mäns ”mjuka” behov skulle göra att mäns starka sexualitet skulle försvinna. Möjligen skulle det hjälpa för att ge män en mer integrerad sexualitet, där man inte behöver gå till en prostituerad för att leva ut vissa typer av ”skamliga” drifter, utan att man skulle kunna ta in det i sitt (långvariga eller tillfälliga) förhållande. Kvinnor gillar som bekant också sex och det finns alltför många myter om vad kvinnor gillar och inte gillar i sängkammaren.

som-en-pascha

Att det är tabu för män att ge uttryck för sina behov av känslomässig och fysisk närhet, och att det anses ”omanligt” för män att samtala om känslor eller att röra i varandra, leder även till en situation där harmonisk kärlek är viktigare för män. ”Forskarna tror att pojkarnas större känslighet för hur en relation fungerar kan bero på att kärleksrelationen ofta är pojkens närmaste relation. En flicka har oftare nära relationer också till familj och kompisar.” Även Aftonbladet kommenterar forskningen, och den vänder lite uppochner på våra föreställningar om att det är kvinnan som blir mest förstörd när ett förhållande tar slut.

Tillslut vill jag rekommendera Dilsa Demirbag-Stens briljanta replik till Malin Ullgrens könsrasistiska artikel. Demirbag-Sten vågar rakt ut säga att Ullgrens resonemang om män är identiska med Sverigedemokraternas resonemang kring invandrare. Hon påpekar även att radikalfeminismen handlar om en dualistisk syn på världen (”En dualistisk föreställning om svensk och icke-svensk byts ut mot manligt och kvinnligt, med ett enda syfte: att ro hem en från början bestämd slutsats.”), någon som även Paul Nathanson brukar påpeka. Ullgren har inget vettigt alls att säga till sitt försvar, förutom att upprepa att vi bör skuldbelägga män som kollektiv för det en liten minoritet av män gör. Jag undrar hur mycket hon kommer att skämmas för sina resonemang om 10-20 år?

 
 

Helgläsning

24 juni 2010, av Pelle Billing

Så här inför midsommarhelgen kommer lite smått och gott att läsa om.

Lars Lindström är övertygad om att Göran Lindberg njöt av att våldta unga kvinnor samtidigt som han föreläste om jämställdhet och läxade upp män. Exakt varför han tror detta framgår inte, förutom att övergreppen pågick parallellt med att han föreläste inför sina radikalfeministiska anhängare. De mer troliga förklaringarna, som dessutom är grundade i vanliga psykologiska förklaringsmodeller. är att Lindberg antingen projicerade ut sina mörka sidor på andra män och därmed kände ett behov av att angripa män som grupp, alternativt att han trodde att han kunde bota sig själv genom att aktivt kämpa mot sin dåliga sidor. Kan det vara så att Lars Lindström helt enkelt vill tro det sämsta om Göran Lindberg? Det räcker inte att Lindberg har begått onda handlingar som alla fördömer djupt, utan vi måste även sprida ogrundade rykten om att han njöt av sitt dubbelliv? Om Göran Lindberg varit kvinna skulle artiklarna handlat om hans svåra uppväxt och ett sökande efter förståelse för hans handlingar. Nu handlar det istället om en smaklös demonisering som inte hör hemma i en rättsstat. Ett långt fängelsestraff räcker gott, tack.

Eva-Britt Svensson från Vänsterpartiet skriver i ett radikalfeministiskt brandtal hur hon vill använda EU:s resurser till kvinnorna – vilket i hennes ögon är samma sak som att jobba med jämställdhet. Hur vet hon då att det bara är kvinnor som har behov av stöd och resurser? Jo, eftersom ”jag ser varje dag rubriker om förnedrade, våldtagna, misshandlade och mördade kvinnor”. Jaså. Svensson har alltså läst tidningen och vill på basen av detta förändra politiken på en hel kontinent. Kan det bli mer oansvarigt?

Eva-Britt Svensson är den typ av politiker som passar in i den nidbild av kvinnliga politiker som det bloggas om här. Själv håller jag inte med om att en sådan nidbild skulle gälla för kvinnliga politiker i allmänhet, men däremot är det en klockren beskrivning av hur statsfeministiska och radikalfeministiska politiker tänker och fungerar, oberoende av kön: ”en ändlös räcka av begränsande lagar som reglerar sängkammaren och mäns sexualitet [...] Det är sexköpslagar hit och kvoteringslagar dit”.

World Childhood Foundation, som grundats av Drottning Silvia, visar sig vara ytterligare en organisation som tycker att det är lite viktigare att hjälpa flickor och kvinnor än att hjälpa pojkar och män. Sedan tidigare har ju Action Aid visat sig vara en djupt osympatisk organisation när det gäller att könskoda vem som ska hjälpas. World Childhood Foundation prioriterar flickor eftersom denna grupp anses vara mest utsatt. Inte ett ord däremot om att pojkar riskerar bli barnsoldater, kriminella, drogmissbrukare eller barnarbetare.

Jag lämnar er med denna video av Gudrun Schyman, där hon självsäkert hävdar att (radikal)feminismen är rätt verktyg för att uppnå jämställdhet mellan könen. Samtidigt kan man i bild se en man i blå arbetskläder närma sig Schyman, och sedan gå om henne. Hur var det nu med maktfördelningen mellan könen? Det måste vara så att Schyman är nedtystad och maktlös medan mannens naturliga makt finns hos den kroppsarbetande mannen.

Ha en skön midsommarhelg!

 

Rätten att jobba deltid

23 juni 2010, av Pelle Billing

Carin Jämtin (S) i sällskap med en samling S-politiker från Stockholmstrakten, kräver heltidsjobb åt alla kommunanställda eftersom deltidsjobb framför allt drabbar kvinnor. Måhända känner de inte till att de flesta deltidsanställda kvinnor i Sverige inte alls är intresserade av att jobba heltid, trots att LO påvisat detta med all önskvärd tydlighet i en av sina rapporter.

Ilja Batljan – landstingsråd i Stockholm – blir i Aftonbladet intervjuad om detta förslag, och till att börja med har han riktigt kloka tankar:

Hur ska det fungera i praktiken?

– Det ska fungera precis som det gör på arbetsplatser där män är i majoritet. Det är egentligen bara en fråga om organisation och samtidigt som man sparar in pengar på timvikarier och övertidsarbete får man också mer nöjda medarbetare som kan bidra på arbetsplatsen på ett mer kreativt sätt, säger han.

Det verkar förvisso klokare att slippa massa vikarier som ska läras upp, om det redan finns fast anställda som står och stampar efter fler arbetstimmar. Samtidigt känns det lätt osannolikt att man skulle hålla på att strula en massa med vikarier om det redan finns anställda som vill arbeta mer. Aftonbladets reporter zoomar också in på det ologiska i Batljans resonemang, och ställer en provocerande fråga:

Men det råder ju någon slags hemmafrutrend just nu. Går inte det här vallöftet stick i stäv med vad en del kvinnor vill?

– Poängen är att man ska kunna välja. Problemet i dag är att många kvinnor vill jobba heltid men inte får det vilket begränsar deras liv och ekonomi. Heltid ska vara en rättighet och deltid en möjlighet, säger han.

Här tvingas han erkänna att det inte är alla deltidsarbetande kommunanställda kvinnor som vill jobba heltid. So far so good. Men vad är det han säger i övrigt? Jo, att kvinnor ska kunna välja. ”Heltid ska vara en rättighet och deltid en möjlighet”. Hur många av de manliga arbetsplatser han just refererade till ger goda möjligheter till deltidsarbete? Tydligen passar det att jämföra med manliga arbetsplatser när männen har goda möjligheter till heltid, men det är inte lika intressant att belysa att många manliga arbetsplatser kräver heltid för att ens kunna jobba där. Och där har vi svensk jämställdhetspolitik i ett nötskal.

 

Könsdebatten handlar om fel saker

21 juni 2010, av Pelle Billing

Män har makten, män har de bra jobben, män tjänar mest pengar. Kvinnor är underordnade, kvinnor diskrimineras, vi ska tycka synd om kvinnorna.

Detta är den variation som funnits i jämställdhetsdebatten sedan debatten en gång uppstod. Med en dåres envishet kablas samma budskap ut till oss gång på gång. Frågan är vad som egentligen krävs för att få in nya nyanser, och för att få debattörerna att erkänna att tiderna förändras – långt mycket snabbare än de flesta av oss är medvetna om?

Metro informerar oss om att nu tar kvinnorna över männens jobb, då kvinnor i rask takt håller på att ta över yrken såsom ekonom, läkare, jurist och tandläkare. Konstigt vore väl annars eftersom nästan dubbelt så många kvinnor tar ut en examen från universitet och högskola, vilket på tjugo år sikt kommer att få rejäla konsekvenser:

I dag har 39 procent av kvinnorna i åldern 20–64 år en eftergymnasial utbildning. Den andelen väntas öka till drygt 50 procent. Bland männen väntas ökningen bli betydligt mindre, från 31 procent i dag till 36 procent år 2030.

Frågan är hur prognosen ser ut för 2050? 38 procent män och 61 procent kvinnor med eftergymnasial utbildning?

”Tycka-synd-om-kvinnorna-paradigmet” är alltså högst otidsenligt i ett samhälle där flickorna springer nästan dubbelt så fort som pojkarna, och skaffar sig de utbildningar som krävs för att få bra jobb och för att styra samhället.

Elise Claesson är en av få debattörer som vågar erkänna detta rakt ut, och i dessa bröllopstider formulerar hon det som att prinsessorna har framtiden för sig. Den nyblivne prins Daniel måste som bekant kalla sin hustru för ”kronprinsessan” och gå några steg bakom henne, vilket aldrig skedde förr i världen, när äldste sonen var den som blev kung. Intressant i sammanhanget är för övrigt att i sann feministisk anda har man möjliggjort det för kvinnor att bli kronprinsessor, men inte för män att gifta sig till titeln ”kung” – medan kvinnor fortsatt kan gifta sig till titeln ”drottning”.

I Expressen sammanfattar Johannes Forssberg hur förhållandet mellan män och kvinnor håller på att förändras, genom att göra prins Daniels roll som metafor för den roll framtidens män får vänja sig vid: Ett liv i skuggan av sin mer framgångsrika kvinna. Tyvärr sammanfattar han det på ett sedvanligt mansföraktande sätt, vilket markerar att Forssberg själv ännu inte riktigt orkar med att utmana den rådande könsdebatten:

Med tanke på hur lata och dåliga killarna är i skolan måste de vara beredda på ett liv i skuggan av sina framgångsrika tjejer. Statusförhållandet i relationer mellan killar och tjejer är på väg att ändras och det är roligt att det är kungahuset som visar vägen.

Vad tror du själv? Är det ofrånkomligt att kvinnor kommer att ta över högstatusjobben, och att den s k jämställdheten utmynnar i ett matriarkat?

 

Könsrasismen fortsätter

18 juni 2010, av Pelle Billing

Senaste året tycker jag mig ha sett flera små tecken på att föraktet mot män i jämställdhetsdebatten håller på att minska, och att människor börjar få nog av att radikalfeminismens får styra svensk jämställdhetspolitik. Men tyvärr är det fortfarande så att det är allt för lätt att hitta exempel på den misandri som präglar samhället.

På DN kulturdebatt skriver Malin Ullgren att hon väntar på att debatten ”Män är djur 3.0″ ska ta fart. Inte som ett sätt att kritisera radikalfeminister, utan för att på fullt allvar driva tesen om att män är djur som bara vill slåss och våldta. För Malin Ullgren är det en självklar sanning att män som kollektiv och manlighet i allmänhet är orsaken till att det finns våld och våldtäkter i samhället. Det jag undrar är vad hon har för belägg för ett sådant antagande, och varför hon anser sig ha rätten att agera både domare och bödel över halva befolkningen? Det hon håller på med är både befängt och djupt anti-humanistiskt, men fullt accepterat att skriva om i landets största dagstidning.

Aftonbladet sätter idag rubriken Små män – stora bolag. Det tog mig några sekunder att inse misandrin i denna rubrik, då jag blivit så van vid att män hånas och angrips på olika sätt i media. Precis som att fisken inte tänker på att den är omgiven av vatten, så är de flesta av oss blinda för hur långt mansföraktet har drivits. Skulle någon ens kommit på tanken att förminska en kvinnlig ledare på samma vis?

Mats Olsson har skrivit en mycket viktig artikel på Newsmill, där han noterar att Norge har en väl fungerande strategi för att värva män till förskolan, medan något motsvarande inte finns i Sverige. Mats Olsson har själv jobbat som förskollärare i 25 år och undervisar numera på Malmö Högskola, där han även har ett manlig nätverk på lärarutbildningen. Från svenskt håll finns däremot inget intresse av att stödja manliga nätverk: ”Högskolorna i Borås och Malmö presenterade en gemensam ansökan [till Delegationen för jämställdhet i högskolan] som syftade till att samla de manliga nätverken vid landets lärarutbildningar till en nationell konferens där vi (delvis med inspiration från Norge) kunde diskutera rekrytering och åtgärder som får män att både fullfölja sin utbildning och stanna kvar i yrket. Nu inser jag att vi var naiva och att en sådan ansökan aldrig skulle kunna passera det genusteoretiska nålsägat.” Vad är det då för verksamheter som får pengar i Sverige? Jo, verksamheter där blivande manliga lärare ständigt ska få sin privilegier granskade och ifrågasatta. Tydligen är detta det mest manspositiva som går att uppbringa i Sverige.

Som bekant finns det sedan flera år tillbaka en kvotering inom flertalet politiska partier, t ex när de upprättar sina vallistor. Kvotering innebär att man frångår principen om att använda sig av de mest kompetenta människorna, och istället tvångsmässigt ser till att det finns lika många manliga och kvinnliga könsorgan representerade i sammanhanget. Vad får då kvotering för effekter? I Jönköpings kommunfullmäktige har det inneburit mer passiva politiker som kommer med färre inlägg. Kvinnor, som är det inkvoterade könet i detta sammanhang, gör bara drygt hälften så många inlägg som männen – vilket är en häpnadsväckande stor skillnad. Även i Norge, där man implementerat kvotering till bolagsstyrelser, har kvaliteten minskat som en konsekvens av detta.

 

Snart dags att emigrera

16 juni 2010, av Pelle Billing

Egentligen hade jag inte tänkt blogga idag. Men ett par anledningar gör att jag inte kan låta bli.

Den första är SVT håller på att sparka de två pianisterna i ”Så ska det låta” – bara för att de är män. Tydligen hjälper det inte att pianisterna är duktiga, meriterade och populära, utan det faktum att de har en penis och två pungkulor är oacceptabelt. Vad håller egentligen på att hända i ett land när personer sparkas bara för att de är födda med ett visst kön? Är vi redo att offra precis vad som helst, inklusive moral och etik, på den jämna könsfördelningens altare?

Nästa sak som upprör mig är att Action Aid – biståndsorganisationen som helst bara vill hjälpa flickor och kvinnor – är värre än jag trodde. När man tittar på deras arbetsområden så ser man att de konsekvent endast hjälper flickor och kvinnor, utan undantag! Snacka om en absurd och sjuk inställning för en organisation som sysslar med bistånd. Vad hände med alla människors lika värde? Dessutom visar det sig att Action Aid använder sina biståndspengar till att hjälpa välmående svenska tjejer att programmera (titta i högerkolumnen bland sponsorerna)! Så om du donerar pengar till Action Aid, i tron om att du ska hjälpa fattiga barn i Afrika att få mat och utbildning, så kan dina pengar alltså användas till att svenska tjejer får bättre datorer att hacka på. Något är riktigt, riktigt fel när en organisation alltid tror att det överordnade värdet är att hjälpa personer med slidor och äggstockar.

Om du känner för att skriva lite upprörda mejl, så har du adresserna här:

 

Därför saknas männen

15 juni 2010, av Pelle Billing

Aftonbladet skriver om de nya feministförebilderna, och det visar sig att nio av tio stycken är kvinnor. Daniel Pernikliski, skribent i Aftonbladet, frågar i sin tur var grabbarna håller hus i jämställdhetsarbetet? Och det är en väldigt intressant fråga, tycker jag själv.

Till att börja med kan vi konstatera att både artikeln om de nya feministerna och Pernikliskis inlägg är publicerade i Wendela, Aftonbladets succésajt för kvinnor mellan 28 och 45 år. Däremot finns det ingen speciell sektion av Aftonbladet som handlar om män och frågor som är viktiga för män. Detta i sig kan vara en ledtråd om hur vi ser på kvinnor respektive män i dagens Sverige, vilket kön som har störst utrymme att tala om sig själv och  varför det inte finns fler män i jämställdhetsdebatten.

Pernikliski har själv också en viktig del av svaret till mäns frånvaro i debatten, när har tar upp hur flera generationer av unga män har skuldbelagts av den feministiska rörelsen:

Dessa hemmakvällar i slutet av 80-talet, med mamma och hennes väninnor – och så jag. Jag minns hur stämningen, i takt med att rödvinet började verka, kunde hetta till. Hur det kunde gå från skämt om att män inte kunde gå och tugga tuggummi samtidigt, till en annan, för mig obehagligare och aggressivare stämning. En stämning som krävde syndabockar. Och där satt jag, 15 år gammal, som representant för hela det manliga släktet.

Detta är inget annat än psykiskt misshandel, men av någon anledning har denna typ av beteende blivit legitimt under täckmantel av kampen för jämställdhet. Skambeläggandet av män har trängt djupt in i det svenska samhället, och syns nu i familjer (som i exemplet ovan), i skolan, i politiken och i media. I detta läge är det högst förståeligt att män inte vill engagera sig i en jämställdhetsdebatt där mannen ständigt ses som fienden och som den skyldige.

Vad behövs då för att få män att engagera sig i viktiga könsfrågor? Till att börja med behöver man bryta myten om att det är män som alltid har haft makten, och detta på kvinnornas bekostnad. Visst är det männen som haft den ekonomiska och materiella makten, men det är kvinnorna som haft överlevnadsmakten (män har gjort alla farliga jobb) och relationsmakten (kvinnorna äger barnen). Vilken av dessa typer av makt som är viktigast kan man diskutera, men att låtsas att det bara är män som haft och som har makt är befängt.

Dessutom krävs det att vi börjar våga tala om mansfrågor, för att visa att jämställdhet inte bara handlar om kvinnofrågor. Om dessa fakta kan spridas genom folkmedvetandet, skulle förmodligen fler män vakna till liv och inse värdet i att engagera sig:

  • 9 av 10 som dör på sin arbetsplats är män.
  • 3 av 4 av de hemlösa är män.
  • 7 av 10 som tar sitt liv är män.
  • Vi lägger 50 miljarder kr mer på kvinnors sjuklighet per år än på mäns sjuklighet.
  • Det är snart dubbelt så många kvinnor som män tar ut en examen från universitet och högskola.
  • Flickor presterar bättre än pojkar i skolan, och även när pojkar presterar lika bra som flickorna på nationella prov får de sämre betyg.
  • En nybliven pappa som är sambo med sin partner får inte gemensam vårdnad av sitt barn, även när faderskapet fastställts. Det är bara om mamman godkänner det, som han får bli vårdnadshavare till sitt eget barn. Detta är svensk lag år 2010.
  • Hela barnbidraget tillfaller alltid mamman, även för separerade föräldrar som är växelvis boende.
  • Män har det oerhört svårt i vårdnadstvister, och mer än 90 procent av all enskild vårdnad tillfaller modern.
  • Män dör 4,2 år före kvinnor – och detta anses inte vara en jämställdhetsfråga. Skulle det varit en viktig fråga om det var kvinnor som dog tidigare?
  • Våld i nära relationer anses vara synonymt med mäns våld mot kvinnor, trots att all forskning visar att män och kvinnor tar till våld lika ofta.
  • Manlig omskärelse är tillåten i Sverige, på gossebarn som inte har någon möjlighet att försvara sin kroppsliga integritet.
  • Den finns en allmän uppfattning om att vi inte har lika lön för lika arbete i Sverige, trots att Jämos stora rapport Miljongranskningen visade att bara c:a en procent av kvinnorna hade en oförklarligt låg lön.
  • Det finns en speciell lagstiftning om att kvinnors organisering ska stödjas med statsbidrag, men inte mäns organisering. Varför har denna ojämställda lag införts på 2000-talet? Var inte syftet med jämställdhet att vi alla skulle vara lika inför lagen?
  • Det heter att kvinnor dubbelarbetar medan männen slipper. Men man glömmer då att män utför många viktiga uppgifter i ett hem, och SCB:s tidsanvändningsundersöktning visar att bägge könen jobbar lika många timmar per vecka.

Mitt svar på varför män saknas i jämställdhetsdebatten är att vi har blandat ihop ordet jämställdhet med ordet feminism. Dessa begrepp är två olika saker, och det är fullt möjligt att vara jämställdhetsivrare utan att vara feminist. Män håller i nuläget på att vakna upp och börjar intressera sig för könsfrågor och jämställdhet, men man gör det inte som feminister, utan man gör det utifrån att man är intresserad av äkta jämställdhet.

Äkta jämställdhet innebär att man inser att både män och kvinnor har makt, men det är olika typer av makt. Det innebär även att man erkänner att det finns både mansfrågor och kvinnofrågor, inte bara det senare, vilket man kan tro när man lyssnar på dagens retorik om jämställdhet.

Den dagen Aftonbladet väljer att uppmärksamma män och kvinnor som jobbar med jämställdhet utan att begränsa sig till feminismen (för vi börjar bli en liten skara!), är den dag som vi är ett steg närmare äkta jämställdhet mellan könen. Och den dagen är det inte längre någon som behöver fråga sig: Var är grabbarna?

 

Träff i Malmö ikväll

14 juni 2010, av Pelle Billing

För alla som är intresserade av mansfrågor och nya tankar om könsfrågor har vi träff ikväll i Malmö. Vi ses kl 18.00 på puben The Bishop’s Arms (Norra Vallgatan 62, dvs mittemot centralstationen), och jag kommer själv att vara där!

 
Google