Det finns tydliga regler i media för när det manliga könet ska nämnas vid sitt rätta namn. När det t ex gäller brottslighet i allmänhet, eller våldsbrott såsom misshandel och våldtäkt i synnerhet, då talare man aldrig om ”personer” utan då är det ”män” som gäller.

När män däremot offrar sitt liv för samhället, vilket alltid varit männens roll, då är det plötsligt ”personer” som omkommit i en olycka. Senaste exemplet är en gruvolycka i Ryssland:

Minst tolv personer omkom i två gasexplosioner i en sibirisk kolgruva på lördagen.

Ett 60-tal gruvarbetare och 20 räddningsarbetare befann sig fortfarande under jord, nio timmar efter den första explosionen, uppger ryska medier.

Ytterligare ett 40-tal personer skadades.

Det går givetvis inte att vara 100 procent säker på att alla omkomna är män, men så är det nästan utan undantag vid olyckor i gruvor, oljeplattformar och byggarbetsplatser. Det inträffade kunde således mer korrekt beskrivas på följande vis:

Minst tolv män omkom i två gasexplosioner i en sibirisk kolgruva på lördagen. Väl medvetna om farorna med detta jobb, hade dessa män låtit sig anställas vid gruvan, för att kunna försörja sina hustrur och barn – samt för att hålla samhällets hjul snurrandes. Ytterligare c:a 40 män skadades i olyckan, och 60 män är fortfarande fast under jord, tillsammans med 20 st räddningsarbetare – i princip bara män de också.

Ja, jag överdriver könsnoggrannheten här, men det behövs en uppryckning av medierna och ett synliggörande av manliga uppoffringar. Det är inte det att män måste sluta ta på sig farliga jobb, men jag är hjärtligt trött på att denna uppoffring helt enkelt inte räknas när man diskuterar jämställdhet och vilken könsroll som det officiellt är synd om.

Tack för bra länk, Urban!

Uppdatering: Se även Aftonbladet.

Expressens ledarredaktion vågar uppmärksamma hur dåligt det går för pojkar i skolan, och hur få av dem som läser vidare på universitet och högskolor. Tonläget som används är t o m betydligt starkare än jag själv brukar använda:

Redan nu är 67 procent av dem som tar ut högskoleexamen kvinnor. Och när en tipping point väl har nåtts – går vi mot ett energiskt surrande matriarkat där många män har reducerats till birollsinnehavare?

Det man däremot inte tar upp är de potentiella orsaker som finns till pojkars misslyckande, såsom brist på auktoritet och för lite lärarledd undervisning. Om vi inte vågar diskutera vilken typ av skola och vilken typ av inlärning som passar pojkar så kommer vi aldrig att lösa problemen i vårt utbildningssystem.

Nu när flickorna är de som utbildar sig, betyder det att vi kommer att se ett samhälle som sköts och styrs av högpresterande kvinnor? Det är helt klart en möjlighet. Samtidigt finns det trender som talar emot detta. Som ett slags uppror (?) mot den allomfattande svenska statsfeminismen, vill fler och fler unga utbildade kvinnor helst av allt vara hemmafruar och syssla med heminredning, matlagning och bakning. Tydligen ser en del 80-talister jämställdheten och valfriheten som en självklarhet, vilket inte faller i god gjord hos de mer radikalfeministiska 70-talisterna. Men äkta valfrihet betyder att ett kvinna kan välja att satsa allt på en karriär inom näringslivet, eller att vara hemmafru, och allt däremellan.

Det finns för övrigt många intressanta artiklar i DN:s serie om velourpappan (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7), där man utforskars männens väg mot att ses som fullvärdiga föräldrar, även när det gäller att vårda och uppfostra sina barn.

Pappornas kamp för sina barn får sig även en skjuts av sajten Min Pappas undersökning om vårdnadsdomar i Skåne. Denna rapport tas upp av Anna Laestadius Larsson i SvD, och hon kommer även med ett unikt erkännande: ”Samtidigt råder det ingen tvekan om att pappor faktiskt är diskriminerade i vårdnadsprocesser.” Att höra en person med hennes åsikter i jämställdhetsfrågor säga detta betyder att pappafrågorna håller på att få ett rejält genomslag i debatten. Samtidigt håller jag inte med om hennes analys att kvoterad föräldraförsäkring är enda eller bästa sättet att få stopp på pappadiskrimineringen. Snarare måste vi inse att en förälder som jobbat heltid för att försörja sina barn, och haft en daglig och nära kontakt med barnen, är lika viktig för barnen som den förälder som varit hemma på heltid eller deltid.

Men’s News Daily, där jag är ledarskribent, har tillfrågat mig om jag kan fixa översättningar på någon eller några av mina senaste framträdanden i media. Antingen genom att översätta en artikel eller genom att fixa textning till ett TV-framträdande. Så om du är kompetent att översätta från svenska till engelska, så hör av dig!

Efter många år där mansfrågorna lyst med sin frånvaro börjar det nu finnas en sakta växande tendens i media att man bryr sig om mäns hälsa och välgång. Senaste exemplet är en debattartikel av psykoterapeut Jan Löwdin, som jobbar med unga män på Stadsmissionen i Stockholm. Här är ett axplock av de frågor han väcker:

• Män bedömer sin psykiska hälsa som bättre än den egentligen är.
• Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga män.
• 25 procent av unga män är överviktiga.
• Var femte ung man saknar emotionellt stöd.
• Män söker hjälp för fysiska sjukdomar alltför sent.
• En växande grupp unga män isolerar sig, och försöker inte ens ta sig in på den arbetsmarknad som är oerhört svår för ungdomar.
• Depression hos män missas p g a att den inte ser ut som den klassiska (kvinnliga) depressionen.
• Unga män får inte den hjälp och det stöd de behöver från samhället.

De flesta frågor här är sådant jag tidigare bloggat om, men det är glädjande att se samtliga frågor lyftas på en och samma gång i en debattartikel i Aftonbladet.

I dagens samhälle är det oerhört svårt för unga män att hitta en vettig roll. Det finns inga jobb att söka, och alla uttryck för maskulinitet är klassade som negativa och destruktiva. Det finns alltså en förvirring både på det privata och det arbetsmarknadsmässiga planet vilket leder till ökad psykisk ohälsa och depression.

Den kanske viktigaste mansfrågan i vår tid är att stå upp för de unga männen, och visa att de är önskvärda och att de ska vara stolta över att vara män. Kombinationen av uppskattning och ställa krav är ett välbeprövat recept för att få pojkar att bli män, och på något vis måste vi hitta tillbaka till ett samhälle som är mer pojk- och mansvänligt.

Löwdin får även komma till tals i en artikel om unga mäns datorberoende.

Tack för bra tips, Olof!

Minpappa.nu har genomfört en seriös och omfattande kartläggning av vårdnadstvister (domar) i Skåne. Rapporten innehåller både positiva och negativa överraskningar. Totalt sett är det 76 procent av all enskild vårdnad som tillfaller mammorna – vilket är en något bättre siffra än de 82 procent som kom fram i Socialstyrelsens kartläggning 2002.

Samtidigt finns det ett skräckexempel i Lunds kommun, där 100 procent av enskild vårdnad tillfaller mamman. Detta kommenterar Per Frennbro från Minpappa.nu i TV4-nyheterna från Malmö:

Igår under mitt Norrköpings-besök blev jag även inbjuden av TV-programmet 30 minuter att debattera könsfrågor och dagens jämställdhetsdebatt. Se klippet här:

Alldeles nyss blev jag och Ingrid Carlqvist intervjuade i Go’morron Östergötland i radio P4. Intervjun har redan blivit utlagd på nätet, så det går bra att lyssna på den omgående. P g a något okänt tekniskt problem i Ingrids mobil uppstod det ett pipande ljud av och till, så det får ni har överseende med.

Igår skrevs det en intressant kommentar från Jonas P, som arbetar inom psykiatrin, apropå att mäns uppoffringar tas för givet i samhället. Kommentaren var såpass illustrativ att jag lyfter upp den i ett eget blogginlägg:

Eftersom jag arbetar i psykiatrin så har jag ofta exempel därifrån. Vid våld- och hotsituationer är det överlägset mest män som tar ansvar för det och förväntas göra det. Samtidigt sitter det väldigt hårt inne för både kvinnor och män att erkänna det. Antingen erkänns det inte utan man hänvisar till att personal bara har olika roller och det är absolut inte könsbundet, eller så menar vissa på att det bara är naturligt eftersom män är starkare generellt.

Båda analyserna är problematiska. Det är i teorin sant att rollerna på avdelningen kan fyllas av vilka som helst, men i praktiken är situationen någon helt annan eftersom det nästan enbart är män som får lösa svåra våldssituationer. Att istället säga att det är naturligt att män tar hand om dessa situationer är såklart sant om man syftar på att män generellt är starkare och historiskt sett har tagit ansvar för detta område, men igen så i praktiken behöver det inte alltid vara manlig majoritet vid våldssituationer eftersom exempelvis personalgruppen alltid är många fler än en enskild patient.

Ett annat problem med att säga att det är naturligt, och detta knyter an till artiklarna in inlägget, är att män inte får något som helst erkännande för det. De får varken ett erkännande att det här är något farligt de i princip tvingas göra därför att de är män, eller uppmuntran för att de gång på gång tar ansvar för dessa våldssituationer. Männen förväntas helt enkelt göra det, och oftast erkänns det inte ens att det handlar om män som offrar sig. Men även när det erkänns så anses det bara vara naturligt, och feltänket som brukar gå ihop med det är som sagt att att eftersom det är naturligt så tenderar det att inte erkännas som en uppoffring. (Som vanligt så om vi vänder på det och istället utsätter kvinnor för ”naturlighetsargumentet” så skulle ingen acceptera det. Om vi exempelvis sade att bara den kvinnliga personalen på förskolan skulle byta blöjorna på barnen eftersom kvinnor historiskt har gjort detta, är mer flinka med fingrarna generellt och således är mer naturligt lämpade för det.)

Vidare så är våldssituationer de mest extrema och går något fel får de män som är inblandade också ta ansvar för det. Skador och psykiskt lidande hos personalen är mycket vanligt vid våldssituationer och du riskerar också att bli anmäld för övervåld av patienter eller kollegor (samt eventuella hämndaktioner eller dylikt, patienten är ju generellt kvar på avdelningen efter händelsen).

Det är otroligt hur vi fått en kultur som så effektivt döljer mäns uppoffringar och lidande i samhället, och när någon för dem på tal så ignoreras de eller möts av ett aktivt motstånd i allt från bortrationaliseringar till direkt hån och förlöjligande.

Visst ja, kom på en sak till. I militären har man ju s.k. risktillägg som man ger till dem som utför de farliga uppdragen och tar stora risker. På vissa rättspsykiatriska avdelningar har de tydligen också ett risktillägg, och jag skulle gissa att fördelningen mellan män och kvinnor vid hot- och våldssituationer är ungefär densamma där som i allmänpsykiatrin där jag arbetar.

Precis som Warren Farrell skrivit om när det kommer till den amerikanska militären så kan kvinnliga soldater ta samma tjänst som sin manliga kollegor, få samma lön och risktillägg (och eventuell betald utbildning), men till skillnad från sina manliga kollegor så är risken för att kvinnorna ska behöva riskera sitt liv många gånger mindre (om man ser till den kvinnliga dödsstatistiken i militären). Vi har antagligen ett liknande fenomen i rättspsykiatrin.

Imorgon kommer jag att ta upp mansfrågorna på flera olika håll, i samband med mitt besök i Norrköping:

• Tidigt på morgonen, strax efter halv åtta, är jag med i Sveriges Radio. Kanalen är P4 Östergötland och Lars Anrell intervjuar mig och Ingrid Carlqvist.
• Senare på dagen är jag inbjuden att debattera jämställdhet i programmet 30 minuter (lokal-TV som sänds från Norrköping/Linköping). Programmet spelas in under eftermiddagen och sänds sedan kl 19.00 och 21.30. Inspelningen sänds live från 15.30 och framåt över nätet, och sedan läggs programmet även ut på nätet.
• På kvällen är det sedan dags för föreläsning i Norrköping, där jag lyfter pappafrågor men också mansfrågor och nya perspektiv på könsroller. Mer info om föreläsningen, som jag håller tillsammans med Ingrid Carlqvist, hittar du här.

Häromdagen skrev jag om prostatacancer och Mustaschkampen, och det faktum att alla stödjer Rosa Bandet medan Mustaschkampen knappt uppmärksammas alls.

Glädjande nog visar det sig idag att Aftonbladet går ut och officiellt stöder kampanjen! Detta är ett genombrott vad gäller att uppmärksamma mäns liv och hälsa, och ett första steg mot att åtgärda den tysnad som tidigare rådit kring insamlingar av denna typen.

Bra jobbat Aftonbladet!

(Tack för tipset, Magnus.)