Pelle Billing

Om du bor i Stockholmstrakten kan jag rekommendera följande föredrag om manlig omskärelse:

Måndagen den 24 maj kl 18:
Omskärelse av pojkar – en kränkning av barns kroppsliga integritet?

Föredrag 18.00-19.00 av Peter Nordlund och därefter paneldebatt, med inbjudna gäster 19.30 – 20.00, moderator Christer Sturmark. Föredraget belyser nackdelar med omskärelse, något som det sällan eller aldrig talas högt om. Sveriges Kommuner och Landsting har rekommenderat alla Landsting att tillhandahålla omskärelse av små pojkar, motiverad av religiösa helt ickemedicinska skäl, om detta är vårdnadshavarnas önskan. Svensk Barnkirurgisk Förening och Svenska Läkaresällskapet är negativa till rekommendationen av etiska skäl. Några landsting vägrar att följa rekommendationen. Vi diskuterar frågan om ett förbud mot omskärelse av pojkar och vilka fördelar/nackdelar ett sådant skulle kunna föra med sig. Vi diskuterar också varför nästan inga organisationer driver frågan om pojkars rätt till kroppslig integritet. ”Ska vi värna om en jämställd och frigjord syn på kropp och sexualitet som kännetecknat det svenska samhället från 60-talet och framåt?

Plats: ABF-huset på Sveavägen 41, Stockholm.
Pris: Inträde 50 kr, öppet för alla att deltaga.
Tid: 24 maj kl 18.00.

Jag vill också tipsa om följande boksläpp, som även Genusnytt bloggar om:

Gärningsmammor är berättelsen om Gunnars kamp för att få vara kvar i sina barns liv. En mycket personlig och gripande berättelse om de orättvisor som han som pappa upplevde under en svår vårdnads- och umgängeskonflikt, hur vi överför våra vuxenkonflikter på våra barn och hur svårt det är att särskilja sina egna ego-behov från barnens bästa. Boken innehåller även en rad intervjuer med andra föräldrar som har upplevt PAS, eller Parental Alienation Syndrome som är den term som psykologer använder, och innehåller även en hel del faktainslag och referenser till litteratur och webbsidor i ämnet.

Se även: Mansnätverket på Facebook börjar nu närma sig 600 medlemmar. Gå med du också! Du kan samtidigt passa på att lägga till mig som vän på Facebook, så ser du i mina statusuppdateringar när jag lagt ut nytt blogginlägg eller hittat något annat intressant att länka till.

4 Kommentarer »

Minpappa.nu – som tidigare publicerat en kartläggning av alla vårdnadstvister (domar) i Skåne från 2007 till 2009 – har nu även gjort klart samma arbete i Blekinge.

Detta uppmärksammas glädjande nog av Blekinge Läns Tidning (BLT), och jag har laddat upp en PDF av det de skriver. Även Skåne-rapporten fick uppmärksamhet av media regionalt sett, och man kan bara hoppas att riksmedia hoppar på tåget.

Målsättningen med dessa kartläggningar är att belysa att det krävs högre nivå på vårdnadsutredningarna, och att betona att barnet har rätt till bägge föräldrarna. Diskriminering av män i vårdnadstvister drabbar i slutändan barnen hårdast.

Här är hela pressmeddelandet:

Pressmeddelande 2010-05-17

Stor undersökning visar att barnens rätt till pappa åsidosätts i Karlskrona

93 procent av vårdnadsutredningarna i Karlskrona slutar med att barnen berövas sin pappa

Föreningen MinPappa.nu har fortsatt sin undersökning av hur vårdnadsutredningar genomförs i Sverige. Nu står siffrorna för Blekinge färdiga. Häromveckan presenterades siffrorna för Skåne. Undersökningen baseras på 58 domstolsbeslut innehållandes vårdnadsutredningar som genomförts i Blekinge under åren 2007-2009.

Här följer utfallet av vårdnadsutredningar i de två största Blekingska kommunerna. I tabellen nedan finns samlat de fall då socialtjänsten förordat en part som ensam vårdnadshavare. Här har vi tagit med dem där socialtjänsten förordat en förälder som vårdnadshavare.

Kommun	Vårdnad till mamman	Vårdnad till pappan
Karlshamn	69%	31%
Karlskrona	93%	7%
Övriga Blekinge	79%	21%

I Karlskrona har det varit särskilt tydligt att vårdnadsutredningarna är tendensiösa. Den dömande instansen, Karlskrona tingsrätt, där dessa fall sedan hamnat för att avgöras i ett vårdnadsmål har inte i något fall använt sig av sin utredningsskyldighet utan helt sonika dömt till ensam vårdnad för mamman helt baserat på socialtjänstens utredning.

De som arbetat med undersökningen på MinPappa.nu är Alf Bengtsson, Anders Bengtsson, Mariann Sternklev och Per Frennbro.

– De som inte råkat ut för socialtjänst tror inte att detta kan hända i Sverige 2010. Därför har vi gjort denna omfattande undersökning som visar att all respekt för lagen, barnen och deras pappor systematiskt åsidosätts på många håll. I Karlskrona har det dessutom funnits problematiken med den jäviga nämndemannen som avgick i förra veckan och som under ett antal år tillätts sätta sin prägel på tingsrätten. Under arbetet med undersökningen har vi stött på många skräckhistorier där socialtjänstens rekommendationer skickat barn i armarna på knarkande, våldsamma mödrar, mödrar med diagnostiserade allvarliga psykiska störningar. Men det som skakat utredarna mest är den nonchalans mot barnen som visats, säger Per Frennbro, som lett undersökningen.

För mer information

Per Frennbro, Min Pappa, 0702-906299, Mariann Sternklev, 070-4670256

Underlag finns att hämta på www.minpappa.nu liksom mer information om MinPappa.nu.

6 Kommentarer »

Ibland får jag frågan hur det kommer sig att jag sysslar med mansfrågor. Vad är egentligen min drivkraft? Det lite mer formella svaret som jag ibland ger är att jag vill förändra jämställdhetsdebatten i grunden, då jag inte ser nuvarande debatt som konstruktiv och människovänlig. Och det svaret är helt sant. Men på en mer instinktiv nivå drivs mitt arbete helt enkelt av att jag inte kan med den mobbing som pojkar och män utsätts för i dagens Sverige. Ingen individ ska behöva skämmas för att de är födda med ett visst kön, och min drivkraft är att vi en dag ska börja uppmuntra pojkar och män att vara stolta över att de är just pojkar och män, istället för att de lite halvt ska gå och skämmas och be om ursäkt för sig själva.

Den kända författarinnan och Nobelpristagerskan Doris Lessing, sammanfattade kärnan i problemet redan 2001. Jag översätter här från engelska:

“Jag blir alltmer chockad över det ogenomtänkta och automatiska baktalandet av män som numera sitter så djupt i vår kultur att det knappt ens märks,” sa den 81-åriga persisk-födda författarinnan igår.

“Stora förändringar har skapats via feminismen. Vi har nu mer eller mindre lika lön och lika möjligheter på arbetsmarknaden, medan nästan inget har gjort vad gäller barnpassningen, den stora frigörelsen.

“Vi har många underbara, smarta, kraftfulla kvinnor överallt, men vad händer med männen? Varför var detta tvunget att hända på männens bekostnad?

“Jag var i ett klassrum med nio- och tioåringar, flickor och pojkar, medan en ung kvinna höll på att berätta för barnen att anledningen till att vi har krig är mäns våldsamma natur.

“Man kunde se de små flickorna, uppblåsta av självgodhet och självbelåtenhet, medan de små pojkarna satt där ihopsjunkna och närmast bad om ursäkt för sin existens, i tron att detta skulle bli ett återkommande mönster i deras liv.”

Lessing sa att lärarinna försökte “fånga min blick, i tron att jag skulle gilla det här tramset”.

Hon la till: “Den här typen av händelse pågår i skolor överallt och ingen säger något.

“Det har blivit en typ av religion som du inte kan kritisera för då är du en förrädare av den stora saken, vilket jag inte är.

“Det är dags att vi börjar fråga oss vilka dessa kvinnor är, kvinnorna som hela tiden baktalar män. Den mest ointelligenta, outbildade och otrevliga kvinna kan attackera den mest trevliga, vänliga och intelligenta man och ingen protesterar.

“Män verkar vara så kuvade att de inte kan försvara sig, men det är dags att de började göra det.”

Jag önskar att jag kunde säga att Doris Lessing har fel, men det kan jag inte. Jag skulle själv inte vilja vara en pojke som växer upp i dagens Sverige, och bli undervisad i genusfrågor i skolan (dvs män förtrycker kvinnor) och att läsa det som ständigt står i tidningarna om män.

Att skambelägga pojkar och män är en oerhört destruktiv kraft, som gör att pojkar och män inte når sin fulla potential, och samhället behöver verkligen många goda män som når sin fulla potential, både på arbetsmarknaden och i hemmet.

Ronnie Sandahl tar i en krönika upp problemet med att det i första hand är män som brukar dödligt våld i samhället. Och det är ett viktigt problem. Men är det någon som egentligen tror att ett skambeläggande av unga pojkar och män skapar färre män som blir grova brottslingar? Är det någon som tror att det hjälper att utmåla manlig auktoritet som destruktiv, när det är just frånvaron av goda pappor och sund gränssättning som ofta präglat dem som mördar?

En mansrörelse värd namnet kan inte blunda för att det finns problem att ta tag i när det gäller pojkar och unga män. Men det första steget av lösningen är att den misandri (förakt för män) som genomsyrar samhället upphör. Först då kommer det att finnas utrymme att jobba konstruktivt med pojkar och unga män, och hjälpa dem att bygga upp en positiv identitet där de får lära sig att allt är möjligt att uppnå via hårt jobb, och gärna med rätt stöd från vuxenvärlden.

17 Kommentarer »

I mitt manifest om hur vi kan röra oss från feminism till jämställdhet, finns följande punkt med som en av mansfrågorna:

Att klä sig alltför utmanande på en arbetsplats bör betraktas som en form av sexuella trakasserier. Bägge könen får tillsammans ta ansvar för att skapa ett tryggt arbetsklimat.

Detta är troligen den fras jag fått mest frågor och mothugg kring sedan manifestet släpptes, och delvis är detta mitt eget fel då jag i manifestet inte förklarar ordentligt vad som menas. Den poäng jag vill göra är att det finns fler variabler med i det sexuella spelet, än som vanligtvis erkänns när sexuella trakasserier diskuteras.

Vissa beteenden är helt uppenbart sexuella trakasserier i de flestas ögon, såsom att klämma på någons rumpa eller att kräva sex för att ge en befordran. Sedan finns det områden som ligger mer i gråzonen, såsom att dra skämt som vissa uppfattar som stötande. Gemensamt för dessa beteenden är att de är “aktiva”, och vi tänker oftast på aktiva beteenden när sexuella trakasserier kommer på tal.

Det jag vill lyfta i mitt manifest är att det även finns “passiva” beteenden som skulle kunna utgöra sexuella trakasserier, och att klä sig alltför utmanande skulle kunna vara ett sådant beteende. Troligen hamnar det i gråzonen men det är ändå en viktig fråga att lyfta. Om vi inte lyfter frågan kan vi hamna i konstiga lägen där det anses vara trakasserande att titta på en djup urringning men inte att vandra runt med mer eller mindre bara bröst på sin arbetsplats.

Frågan om hur man ska förhålla sig till djupa urringningar lyftes för ett tag sedan i en fråga till DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing. En kvinna har skrivit in med följande funderingar:

Jag borde så klart inte fundera så mycket över det men retar mej ändå på att kvinnor och tjejer till vardags har hur lite kläder på sej som helst.

Häromdagen satt jag på ett möte och en kvinna med urringad top står och pratar och skriver på tavlan. Så böjer hon sig över bordet och antecknar något. Länge. Alla som satt vid bordet, både kvinnor och män, fick ju nu se mer än halva brösten. Det stör ju lite. Diskussionen som var så viktig, tystnade lite.

Svaret av Ribbing är väldigt tydligt:

För ett par decennier sedan skulle en urringning som visade den så kallade klyftan mellan brösten ha varit helt otänkbar för den kvinna som ville betraktas som seriös i arbetssammanhang. Man är inte på sin arbetsplats för att vara sexig, utan främst för att utföra ett arbete. Den som klär sig vettigt för sin arbetsuppgift visar respekt för uppgiften, arbetskamraterna och omgivningen.

Själv tycker jag detta låter som ett rimligt ställningstagande. Både män och kvinnor får bidra till ett bra klimat på arbetsplatsen, och om vi inte vill att män ska bete sig som om de var på krogen när de arbetar, så bör kvinnor inte klä sig som om de var på krogen. Och självfallet ska samma regler vad gäller beteende och klädsel gälla för bägge könen.

Vad tycker du om utmanande klädsel på arbetsplatser? Ska chefen prata med den som klär sig för utmanande, eller ska alla få klä sig som de vill?

Lästips 1: På DN Debatt skrivs det om hur våldsutsatta kvinnor får sämre skydd än någonsin. Givetvis ska vi skydda våldsutsatta kvinnor på ett bra sätt, men känner dessa experter ens till att det finns våldsutsatta män, och att dessa inte ens har någon mansjour att vända sig till i många fall?

Lästips 2: SvD tar upp att könsrollerna kan förstärkas i skolan. Visst är det bra att könsroller kan diskuteras, men varför alltid göra det från ett såpass smalt perspektiv? Utgångspunkten är alltid att lärare bemöter elever utifrån stereotypa förväntningar, och aldrig att pojkar och flickor kanske interagerar med lärarna på olika sätt, vilket genererar olika respons från läraren. Att utforska bägge perspektiven parallellt med varandra känns som det mest seriösa alternativet.

59 Kommentarer »

Höstens val närmar sig nu med stormsteg, och partiernas kampanjer skruvas upp mer och mer. Föga förvånande betyder även detta att jämställdhetsdebatten får nytt syre, och att partierna tävlar om att visa hur duktiga de kan vara på att marknadsföra kvinnofrågorna sitt jämställdhetsperspektiv.

En positiv överraskning i sammanhanget är därför att det på Miljöpartiets kongress har motionerats om ett förbud mot manlig omskärelse på minderåriga – ett förslag som jag själv tar upp med jämna mellanrum. Det som är mindre roligt i sammanhanget är att Expressen tycker att motionen bör kategoriseras under “annorlunda förslag”. Kanske vill Expressens medarbetare att jag kommer hem med skalpellen och omskär deras söner, om nu motionen är så kul att skämta om?

Miljöpartiet får däremot underkänt när det gäller de nya utspelen om kvoterad föräldraförsäkring och kvotering till bolagsstyrelser. Kvotering är kollektivistiskt verktyg som feminismen har ärvt från sin pappa marxismen, och tyvärr är det inte ett verktyg som blivit bättre med åren. Jämställdhet betyder lika spelregler för män och kvinnor, inte lika utfall och lika beteende – som kvoteringsprincipen eftersträvar. För närvarande pågår det en mycket intressant debatt om dessa frågor här på bloggen.

Alliansen vill inte vara sämre än Miljöpartiet, och deras arbetsgrupp om jämställdhetsfrågor kommer att leverera sitt dokument nu på torsdag. En av huvudfrågorna verkar vara löneskillnader mellan män och kvinnor:

–Lagen är väldigt tydlig, men tillsynen måste utökas. De löneskillnader som finns idag är inte okey och vi måste gå in i olika branscher och hos olika arbetsgivare och göra kontroller, säger Nyamko Sabuni.

Det verkar som att vår jämställdhetsminister inte känner till att det redan gjorts en stor kontroll av lönerna i Sverige, och att utfallet blev att drygt en procentenhet av kvinnorna hade en oförklarligt låg lön – alltså långt ifrån den epidemi av lönediskriminering som vi fått lära oss existerar. Till Sabunis försvar bör det påpekas att hon är emot kvotering till bolagsstyrelser, vilket hon vågar stå för även när t o m Moderaterna börjat svaja i frågan.

Ebba Witt-Brattström, som inte längre är politiskt aktiv i F!, men väl aktivist och författarinna, driver sin feministiska linje vidare med följande uttalande:

– Unga kvinnor drabbas ofta av en kollektiv depression när de går ut i samhället och upptäcker att de inte alls är värda det någon har tutat i dem; som att de bor i världens mest jämställda land, att de har alla lagar på sin sida och kan ta för sig. Jag tror jag hade det på känn och tog en aktivistisk hållning. Jag kan bli väldigt deprimerad om jag möter motstånd

Jaså, drabbas unga kvinnor ofta av en kollektiv depression när de går ut i samhället? Hur ser en kollektiv depression ut, och vem är det som behandlar alla dessa unga kvinnor? Som läkare känner jag endast till depressioner hos individer, men det finns kanske något jag missat.

Om kvinnor blir besvikna när de går ut i samhället beror det troligen i första hand på att de förväntat sig att jämställdhet innebär att allt ska gå lätt för dem och att de kommer lyckas med allt de vill i unga år. Sanningen är som bekant i stället att livet innehåller ständiga utmaningar för oss alla, och om flickor (och pojkar) inte förbereds på detta och har orimligt högt ställda krav så slutar det ofta med besvikelse. En anledning till att kvinnors subjektiva lycka minskat sedan 1970-talet kan vara att flickor och kvinnor getts orimligt höga förväntningar på vad livet ska innebära.

Slutligen, under kategorin överraskande utspel, så har den unge centerpartisten Elias Giertz skrivit en debattartikel på Politikerbloggen under rubriken Feminismen är ett stort skämt. Han angriper där de två principer som jag angriper ovan:

1. Feminismens kollektivistiska tänkande.
2. Fokuset på lika utfall istället för lika spelregler.

Det ska bli spännande att se hur det går för denne unga man. Man kan bara hoppas att han vågar vidareutveckla sitt tänkande i jämställdhetsfrågor, och inte blir överkörd av partiet.

8 Kommentarer »

Ofta när jämställdhetsfrågor debatteras i media kommer man inte något vart, eftersom man inte vågar betrakta bägge könen som kapabla individer med egen vilja. Detta gäller t ex debatten om föräldraledighet där man i 30 år tjatat om att män “ska ta mer ansvar för hemmet”, som om det bara var männen som hade något att säga till om på hemmaplan.

För att komma framåt i debatten måste vi våga se att både män och kvinnor deltar i beslutsprocessen kring vem som ska vara hemma med barnen, och inte bara männen. För en gångs skull har det nu kommit en debattartikel, som vågar uppmärksamma detta. Martin Melin, som skrivit artikeln, tar den försiktiga vägen och börjar med att skriva att pappor ska ta större ansvar för sina barn. Detta sätt att formulera sig är som bekant den politiskt korrekta vägen.

Men när han väl belyst ena halvan av ekvationen, så vågar han också titta på den andra halvan:

Så under de här åren har ni mammor ihop med barnens pappor bestämt att pappan går till jobbet och ni mammor stannar hemma.
Är ni nöjda med det?
Förvånansvärt många är tydligen det. Det är ganska behagligt att vara hemma med barn. Ha en man som jobbar och drar in pengar. Kanske jobbar 50- 60 timmar i veckan. Men vad gör det? Han har ju kvalitetstid med barnet på helgerna.
Så det är det som är att vara pappa? Gå till jobbet i samband med att barnet vaknar, titta till det sovande barnet när man kommer hem och sedan lattja lite med fotbollen på lördagen. Är det att vara en närvarande förälder?

Här synliggör Melin att det är bägge parterna som är med och bestämmer hur lång föräldraledighet respektive person ska ta ut, och att män i nuläget gör allt annat än att “fly från sitt ansvar”. Det män gör istället är att de tar ansvar för försörjningen, en väl så viktig aspekt för ett barns hälsa och välgång.

Melin är emot en kvotering av föräldraledigheten, och det är jag också. Däremot är det viktigt att se till att bägge föräldrarna har tid att skapa en nära och god kontakt med sina barn, och att bägge parterna skulle klara sig ekonomiskt om det blev en skilsmässa. För att kunna se till att dessa förutsättningar uppfylls, måste man ge varje familj frihet att själva forma sina liv och sin vardag, och det är denna möjlighet som en kvotering skulle ta bort.

(Tack för länken, Urban!)

57 Kommentarer »

Tidningen Riksdag & Departement uppmärksammar att ingen myndighet längre vill ta ansvar för Kvinnofridsportalen. Ett par av myndigheterna frågar sig om portalen verkligen behövs:

Socialstyrelsen tycker att behovet av kvinnofridsportalen är svårbedömt och har inget intresse av att driva sajten.

Rikspolisstyrelsen anser att portalen inte är lika viktig i dag som vid starten, och anser sig inte ha möjlighet att ta ansvar för den.

Kanske beror dessa ställningstaganden på att våld mot kvinnor nu är en integrerad del av dessa myndigheters arbete? Sverige har som bekant gjort stora ansträngningar för att bekämpa våld mot kvinnor och hjälpa de utsatta personerna.

Att vissa myndigheter tycker att en kvinnofridsportal är överflödig må vara en sak, och säger egentligen inget mer än att de inte vill satsa på något de anser vara ineffektivt. Det som däremot överraskar rejält är uttalandet från Åklagarmyndigheten:

Åklagarmyndigheten tycker att portalen bör vidgas till våld i samkönade relationer och kvinnors våld mot män.

Ja, du läste rätt. En svensk myndighet använde sig precis av frasen “kvinnors våld mot män”.

Den senaste tiden har jag närmast tjatat om att det håller på att hända saker i jämställdhetsdebatten, och detta ser jag som ännu ett tecken på detta.

(Tack för tipset, Jan!)

24 Kommentarer »

För varje vecka som går kommer det fler och fler tecken att det arbete som Tanja Bergkvist, Pär Ström, Ingrid Carlqvist och jag själv utför, börjar ge resultat i media och bland politiker. Det blir svårare och svårare att låtsas som att jämställdhet bara handlar om kvinnors behov och utsatthet, och därmed måste man börja formulera en strategi för att hantera det nya läget i jämställdhetsdebatten.

Centerkvinnorna är en politisk gruppering som har insett att något håller på att hända, och därmed formulerar man sina nya tankar om jämställdhet på Newmill och på Politikerbloggen. Och i ett parti av debattartikeln så lyfter man faktiskt några mansfrågor:

Men inte heller män är fria att forma sina liv utifrån sina individuella utgångspunkter. Även män konfronteras med färdiga ramar för vad som är ”manligt” och inte. Något alltfler män börjat uppmärksamma, särskilt de yngre. De ifrågasätter det som omfattas av det manliga paketet. De märker baksidan av privilegier som medföljer den manliga könstillhörigheten. Att ha en svagare ställning som förälder är ett exempel på det.

Många män upplever det som att mäns liv är mindre värt eftersom främst män förutsätts vara de som deltar i väpnade konflikter. Män har kortare livslängd och är mer våldsutsatta än kvinnor. Pojkar lyckas sämre än flickor i skolan och män erbjuds smärtstillande mediciner i mindre utsträckning än kvinnor inom vården. Många män tycker inte att mäns problem tas på allvar och att det endast är kvinnors situation som är i fokus.

Medan det är glädjande att flera mansfrågor tas upp, så är man fortfarande fast i synsättet att den manliga könsrollen är den som är bättre och privilegierad. Insikten om att det finns många viktiga mansfrågor räcker alltså inte för att ta sig en djupare funderare på om det egentligen är såpass mycket bättre att vara man än att vara kvinna.

Senare i debattartikeln kommer det så ett riktigt slag under bältet; en samling lögner som tyvärr representerar den nivå på jämställdhetsdebatten som funnits i Sverige och resten av västvärlden de senaste 10-20 åren:

Några män, som kallar sig maskulister eller maskulinister, har valt att närma sig problemen genom att främst rikta sin kritik mot kvinnors kamp för kvinnors rättigheter. Deras angreppssätt är att påstå att situationen är den omvända – att det i själva verket är kvinnor som förtrycker män. De vill ställa män mot kvinnor.
Till exempel har man hävdat att forskning som påvisar förtryck av kvinnor är en bluff och att kvinnors våld mot män är lika utbrett som mäns våld mot kvinnor.

Denna samling lögner måste bemötas en och en för att påvisa hur hänsynslöst det är tillåtet att ljuga i jämställdhetsdebatten:

• Det finns inga maskulister (vilket teoretiskt sätt är en motsvarighet till feminister) eftersom det inte finns någon maskulistisk teoribildning. Inte heller finns det någon rörelse som anser att män har det sämre än kvinnor i genomsnitt, utan den enda polariserande rörelsen som finns är feminismen.
• Det finns ingen rörelse som hävdar att kvinnor förtrycker män, på motsvarande vis som feminismen hävdar att män förtrycker kvinnor.
• Vi som kommer med nya perspektiv i jämställdhetsdebatten vill läka såren i jämställdhetsdebatten, och minska klyftan mellan män och kvinnor som radikalfeminismen skapat. De enda som vill ställa män mot kvinnor är radikalfeminister.
• Förtryck av kvinnor är ingen bluff, och förtryck av män är heller ingen bluff. Bägge könen far illa på olika sätt, vilket Centerkvinnorna t o m påvisar själva i sin debattartikel.
• Kvinnors relationsvåld mot män är bevisligen lika utbrett som mäns relationsvåld mot kvinnor. Däremot blir kvinnor skadade dubbelt så ofta och rädda 4-5 ggr så ofta.

Avslutet i artikeln är en blandning mellan positiva intentioner och ett missbruk av viktiga begrepp:

Centerkvinnorna har påbörjat ett reformarbete för jämställdhetspolitiken, som hittills varit synonymt med kvinnors rättigheter. För oss handlar verkligt jämställdhetsarbete om både mäns och kvinnors livsvillkor, och Centerkvinnorna tillsammans med medlemmar ur Centerpartiet gör nu ett upprop där vi uppmanar män att tillsammans med oss arbeta med både mäns och kvinnors specifika frågor ur ett könsperspektiv.

Extremfeminism och maskulinism ser vi som återvändsgränder i detta förändringsarbete. Endast genom att arbeta för något snarare än mot något, och endast tillsammans, snarare än var för sig förmår vi forma ett Sverige anpassat för både kvinnor och män.

Det som är positivt är att man vill integrera mansfrågorna i jämställdhetspolitiken, och att man vill arbeta för något och inte emot något.

Det som däremot är negativt är att man vill få de nya rösterna i jämställdhetsdebatten att framstå som “the bad guys”, istället för att inse att det är man själv som skapat den ensidighet och polarisering i debatten som fått män och kvinnor att må dåligt en längre tid. Kan jag få rekommendera denna bok till Centerkvinnorna, månne?

Risken är att detta utspel är ett spel för gallerierna, för att försöka kortsluta den växande kritik som finns mot svensk jämställdhetspolitik och den negativa mansbild som råder i samhället. Jag hoppas innerligt att det är en äkta rörelse mot något konstruktivt, men framtiden får vara facit här.

Själv kommer jag att fortsätta driva viktiga frågor i jämställdhetsdebatten så länge jag anser att det behövs, oberoende av hur önskat eller oönskat det är för Centerkvinnorna eller någon annan.

(Tack för bra länk, Magnus!)

15 Kommentarer »

Det börjar knaka i fogarna när det gäller samhällets syn på våld i nära relationer. En längre tid har relationsvåld ansetts vara synonymt med “mäns våld mot kvinnor” och förklaringsmodellen till hur våldet uppstår har varit den s k könsmaktsordningen – dvs mäns överordning och makt i förhållande till kvinnor.

En viktig faktor som gjort denna bild av våldet svår att upprätthålla är att bägge könen är ungefär lika benägna att ta till våld mot sin partner, vilket lämnar oss utan förklaringsmodell vad gäller kvinnornas våld. Stora nationella undersökningar i bl a Norge och Storbritannien har påvisat våldets könsmässiga fördelning, och detta i sig gör det svårt att använda könsmaktsordningen som förklaringsmodell.

Dessutom finns det andra förklaringsmodeller till hur relationsvåld uppstår, som både har stöd i forskning och som tar hänsyn till att bägge könen faktiskt använder våld. Psykologen Eva Rusz skriver på Aftonbladet Debatt om hur djupt liggande psykologiska faktorer kan få män att slå kvinnor, faktorer som har att göra med anknytningen till föräldrarna tidigt i livet och de spår som en dålig anknytning kan sätta i s k gamla delar av hjärnan:

Barn som ständigt upplevt separation, hot och rädsla om vartannat kan som vuxna utveckla en stark ångest och ett intensivt hat mot andra vuxna – inte minst den partner de lever med.

Det är utmärkt att Rusz sätter fingret på en “ny” förklaringsmodell till hur våld i nära relationer uppstår. En längre tid har det tyvärr varit tabu att prata om andra anledningar än den s k könsmaktsordningen.

Samtidigt är Rusz artikel inkomplett och hon missar två viktiga faktorer:

1. Det finns inte bara manliga förövare utan även kvinnliga, och det finns all anledning att misstänka att dålig anknytning i tidiga år som satt spår i hjärnan även kan trigga våldsamt beteende hos kvinnor.
2. Psykologiska faktorer är en viktig förklaring till varför våld uppstår, men det finns även sociala skäl såsom separation, små barn, fattigdom, arbetslöshet, sjukdom samt drog- och alkoholmissbruk.

Trots allt är Rusz artikel ett steg i rätt riktning då den öppnar för en mer konstruktiv diskussion kring relationsvåld – och då hon även för in psykologiska och biologiska parametrar – något som annars är lätt tabu i jämställdhetsdiskursen.

Läs även:

• Nu när värnplikten är över ska det bli attraktivt att vara soldat. Inget fel i det, men var är artiklarna som gör jämställdhetsanalyser av att värnplikten fanns kvar ända in på 2010-talet?
• Obama kommer att nominera ytterligare en kvinna till USA:s Högsta Domstol. Allt talar för att det är ett val som bygger på kompetens och politisk strategi, men i svensk rapportering ska man ändå göra en könsvinkling: “Med tre kvinnor blir detta den minst ojämställda Högsta domstolen hittills.” När ska tidningarna lära sig att jämställdhet inte har något att göra med lika utfall, utan med lika spelregler?
• I Helsingborgs Dagblad skriver man om dildons historia och konstaterar “— Tänk att det skulle ta tusentals år innan vi uppfann sexleksaker som faktiskt uppmuntrar oss att ha nöje av våra funktioner.” Detta är halva sanningen. Den halva man glömmer är sexleksaker för män fortfarande är i sin linda och knappast skulle få en lång artikel i en seriös tidning.

27 Kommentarer »

Tidningen Norra Skåne uppmärksammar den mansgrupp som min föreläsningspartner Michael Högberg har startat i Hässleholm, inom ramen för socialförvaltningens verksamhet. Reportaget uppmärksammar olika viktiga dimensioner för männen i gruppen, och vågar uppmärksamma två viktiga principer:

1. Män gör egna val.
2. Män påverkas av omgivningen och av “strukturer”.

Ofta brukar det betonas att män gör egna val och är styrda inifrån, medan kvinnor är offer för strukturer och styrda utifrån. Därför är det befriande att man ser bägge dimensionerna i artikeln.

T ex har män en viss strategi för att hantera konflikter:

- Vi har sett att det finns ett behov av en samtalsgrupp för män. Det finns skillnader i hur män och kvinnor hanterar problem. Kvinnor ringer ofta till någon väninna för att tala ut medan männen biter ihop och jobbar över. Det är inte lika naturligt för männen att tala om problem, säger Michael Högberg.

Man vågar även nämna att männen faktiskt varit utsatta för olika jobbiga situationer:

Många har även varit utsatta för fysiskt såväl som psykiskt förtryck, vilket är något man inte gärna talar om. Ett flertal har varit på väg till depression.

Deltagarna har många exempel att dela med sig av. Att männen inte blir sedda i samhället, är det många som vittnar om. Det gäller allt från vårdnadstvister till kontakt med polisen.

Förhoppningsvis kan fler socialtjänster runt om i landet dra igång mansgrupper, kanske som ett första steg till att starta fungerande mansjourer?! Om du känner till några existerande mansgrupper så låt oss veta i kommentarsfältet.

20 Kommentarer »