Mansfrågorna väcks mer och mer

06 maj 2010, av Pelle Billing

lowdin

Efter många år där mansfrågorna lyst med sin frånvaro börjar det nu finnas en sakta växande tendens i media att man bryr sig om mäns hälsa och välgång. Senaste exemplet är en debattartikel av psykoterapeut Jan Löwdin, som jobbar med unga män på Stadsmissionen i Stockholm. Här är ett axplock av de frågor han väcker:

  • Män bedömer sin psykiska hälsa som bättre än den egentligen är.
  • Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga män.
  • 25 procent av unga män är överviktiga.
  • Var femte ung man saknar emotionellt stöd.
  • Män söker hjälp för fysiska sjukdomar alltför sent.
  • En växande grupp unga män isolerar sig, och försöker inte ens ta sig in på den arbetsmarknad som är oerhört svår för ungdomar.
  • Depression hos män missas p g a att den inte ser ut som den klassiska (kvinnliga) depressionen.
  • Unga män får inte den hjälp och det stöd de behöver från samhället.

De flesta frågor här är sådant jag tidigare bloggat om, men det är glädjande att se samtliga frågor lyftas på en och samma gång i en debattartikel i Aftonbladet.

I dagens samhälle är det oerhört svårt för unga män att hitta en vettig roll. Det finns inga jobb att söka, och alla uttryck för maskulinitet är klassade som negativa och destruktiva. Det finns alltså en förvirring både på det privata och det arbetsmarknadsmässiga planet vilket leder till ökad psykisk ohälsa och depression.

Den kanske viktigaste mansfrågan i vår tid är att stå upp för de unga männen, och visa att de är önskvärda och att de ska vara stolta över att vara män. Kombinationen av uppskattning och ställa krav är ett välbeprövat recept för att få pojkar att bli män, och på något vis måste vi hitta tillbaka till ett samhälle som är mer pojk- och mansvänligt.

Löwdin får även komma till tals i en artikel om unga mäns datorberoende.

Tack för bra tips, Olof!

 

11 kommentarer på “Mansfrågorna väcks mer och mer”

  1. Jonas P skriver:

    Super att sådant här uppmärksammas mer. Ett stycke är dock en förenkling eller åtminstone bara ena sidan av myntet, den sidan som lägger ansvaret hos mannen. Löwdin skriver:

    ”Trots att män begår 75 procent av alla självmord vårdas de i mycket mindre grad än kvinnor för självmordsförsök. Detsamma gäller depressioner och ångesttillstånd. Män söker helt enkelt i lägre grad hjälp för att de är rädda att inte få den hjälp de behöver samtidigt som man inte vill visa sig svaga.”

    För det första, så om det var kvinnor det handlade om hade det varit mycket troligare att man direkt sagt att pga. samhällets förväntningar på männen så söker de inte vård och vill inte visa sig svaga. Nu går det att tolka det Löwdin säger som att männen är ansvariga (vilket de såklart också är men det är inte hela bilden).

    Men framförallt så missar Löwdin att ÄVEN när män söker vård så får de den inte. Granskningen av patientjournaler från Kolmården i projektet Jämt sjukskriven visade att kvinnor och män med samma fysiska eller psykiska symptom behandlas olika. Kvinnor med depression sjukskrevs mycket oftare än män med depression och detsamma för olika typer av smärtproblematik.

    Följaktligen är det inte bara så att män inte söker hjälp och inte vill visa sig svaga, utan även när männen söker vård så får de den inte ens i närheten i samma utsträckning som kvinnor. Där kan vi snacka om ojämställd vård.

  2. Anders B Westin skriver:

    För över ett år sedan skrev jag följande:

    http://andersbwestin.wordpress.com/2009/04/14/tio-orsaker-till-kvinnoskolan/

    Redan tidigt 80 tal förutsåg jag denna utveckling.

    Dvs man skulle på 70 talet gjort precis tvärt om. Satsat på en grundskola som hade haft tekniken och naturvetenskapen i centrum. Och haft ett absolut krav på 50 % manliga lärare. Dessutom manliga lärare med statusupplevelse.

    Kanske behövs en återgång till pojk- och flickskolor åtminstone på deltid.

    Skillnaden mellan en kreativ tekniker och en soffig dataspelare är hårfin. Det handlar om ett system av bekräftelseverktyg, kunskap och framtidstro.

  3. Roger skriver:

    Jonas:
    Det här med olika behandlig för samma symtom upplevde jag bara förra månaden. Jag och min sambo hade haft hosta och ont i lungorna, så vi tänkte att vi hade lunginflammation bägge två och anmälde oss till vår lokala vårdcentral.

    Vi fick samma läkare, och tider precis efter varandra. Han visste inte om att vi var ett par. Sambon fick remiss till sjukhus ”för man kan aldrig vara nog säker” och jag fick rådet att gå hem och se om det gick över av sig självt.

    När vi skulle gå därifrån, och läkaren såg att vi var ett par så sa han:
    ”Oj, det blev visst lite konstigt det där”.

    Så någon typ av insikt fick han nog. Och vi med.

    Edit:
    Jag vill poängtera att jag var rätt nöjd med att inte behöva åka till sjukhuset, min sambo fick spendera 8 timmar där innan hon var klar och det kunde konstateras att hon var mer eller mindre frisk.

    Men det var ett så flagrant exempel på könsbaserad särbehandling och hur man värderar kvinnors välmående högre, så att jag blev principiellt upprörd.

  4. Jonas P skriver:

    Roger:

    Det du beskriver är säkert mycket vanligt. Åtminstone är det omvända förhållandet mycket ovanligt. Men eftersom det enda man hör om är att kvinnor blir diskriminerade i vården så har jag knappt ens funderat över att män kanske blir det.

    Många blir ju tokiga när man kommer dragandes med biologiska förklaringar men detta forum är som tur är inte politiskt korrekt. Ser vi historiskt på hur män och kvinnor levt så har ju männen varit beskyddarna och kvinnorna de som sökt beskydd. Och har denna skillnad i beteende mellan två organismer överlevnadsvärde, vilket den uppenbart har, så säger nog de flesta evolutionsbiologer att skillnaden kommer ärvas och föras vidare genom generationerna. Och som vi vet har denna skillnad i beteende varit nödvändig för överlevnad i hundratusentals år.

    Om detta stämmer betyder det att män och kvinnor har en slags medfödd dragning åt att beskydda kvinnor i första hand. Historiskt har det såklart varit oundgängligt för ett samhälle att ha det på detta sätt för att överleva, men det blir knasigt när män idag inte har samma möjlighet att få vård som kvinnor därför att vi omedvetet värderar männens hälsa lägre.

    Hur vi människor värderar är såklart beroende av fler faktorer än biologi, men om hypotesen om att vi har en naturlig fallenhet att värdera kvinnors hälsa högre än mäns så är den antagligen en av faktorerna som behöver tas i beaktande för en helhetlig analys av dagens samhälle.

  5. Roger skriver:

    Jag tror att man kan ha naturlig fallenhet för många saker, men jag tror inte att man har naturlig fallenhet för vissa värderingar. Det är socialt konstruerat 100% som jag ser det.

  6. Jonas P skriver:

    Tja, det beror väl på vad vi menar med värderingar. Men ett enkelt exempel är det faktum att alla människor i alla tider i alla kulturer har värderat föda högre än avföring. Skulle det varit 100% socialt konstruerat skulle vi hitta kulturer där förhållandet vore det omvända och det gör vi inte.

    Detsamma gäller för hur samtliga kulturer som överlevt tränat sina män att vara utbytbara och försvara landet, kvinnor och barn. Kvinnor har istället lärt sig att söka beskydd och trygghet. Dessa beteenden (och de medföljande värderingarna) går igenom i alla kulturer och kan således inte gärna tillskrivas enbart social konstruktion.

  7. Obstinat skriver:

    ”Den kanske viktigaste mansfrågan i vår tid är att stå upp för de unga männen, och visa att de är önskvärda och att de ska vara stolta över att vara män.”

    meh, att vara man har alltid varit villkorat och kommer alltid att vara det.

  8. Obstinat skriver:

    Så den viktiga frågan är: vem skall göra män av pojkarna? Kvinnorna?

  9. Obstinat skriver:

    Jo så var det på stenåldern…

    Mamma Knota och pappa Ben lämnade kultingen Sten till dagiset Dödskallen…

    Pappa Ben lärde inte pojken jaga och fiska,. Dagisfröken Rödstrumpa på dagiset Dödskallen lärde pojken Ben klistra paljetter och tyst stå tillbaka för flickorna….

  10. Jan Löwdin skriver:

    Till Jonas P
    Det du påpekar att män inte får vård även då de söker är en åsikt som jag helt och hållet delar. Jag försökte visa på det genom att beskriva att mäns och kvinnors traditionella uttryck för depression tar sig olika uttryck och att dessa möter skilda reaktioner från vårdapparaten. En kille som isolerar sig väcker mindraa empati än en tjej som skär sig. Jag tycker att det blev så uppenbart i inlägget om lunginflammationerna att män och kvinnor behandlas olika.

  11. Jonas P skriver:

    Löwdin:

    Japp, jag köper ditt resonemang om att mäns och kvinnors sjukdomsbild delvis tenderar att ta sig olika uttryck och att vi därför missar att exempelvis fånga upp manlig depression. Detta typiskt manliga beteende att t.ex. isolera sig eller bli aggressiv när han mår dåligt kan såklart sägas till viss del vara medfött, till viss del inlärt och understött av kulturen och till viss del självvalt.

    Min poäng var dock att ÄVEN när män och kvinnor faktiskt uppvisar exakt samma beteende så behandlar vi dem olika. Min erfarenhet från psykiatrin är exempelvis att om en man använder narkotika eller är aggressiv på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning döms han ofta många gånger mycket hårdare än om en kvinna skulle göra samma sak. Jag tolkar även Kolmårdens studier som att de delvis påvisar detta fenomen, att män och kvinnor med samma symptom (och beteende?) behandlas olika. Män vill alltså antagligen i mindre grad söka vård och bli sjukskrivna, men även vi (samhället, sjukvården, osv.) vill detta och förväntar oss att de ska klara av mer lidande än kvinnor.

    Det är alltså också i hög grad våra egna förväntningar och föreställningar om manligt och kvinnligt som dikterar vilken vård vi ger kvinnor och män, även om männen och kvinnorna beter sig ungefär likadant. Och detta har igen såklart både biologiska och kulturella förklaringar, men viktigast här är nog bara att vi blir medvetna om det så vi kan göra något åt det, varför din artikel är ett mycket viktigt bidrag i den processen.

Google