Kan bägge könen ta ansvar?

14 maj 2010, av Pelle Billing

pappaledig

Ofta när jämställdhetsfrågor debatteras i media kommer man inte något vart, eftersom man inte vågar betrakta bägge könen som kapabla individer med egen vilja. Detta gäller t ex debatten om föräldraledighet där man i 30 år tjatat om att män ”ska ta mer ansvar för hemmet”, som om det bara var männen som hade något att säga till om på hemmaplan.

För att komma framåt i debatten måste vi våga se att både män och kvinnor deltar i beslutsprocessen kring vem som ska vara hemma med barnen, och inte bara männen. För en gångs skull har det nu kommit en debattartikel, som vågar uppmärksamma detta. Martin Melin, som skrivit artikeln, tar den försiktiga vägen och börjar med att skriva att pappor ska ta större ansvar för sina barn. Detta sätt att formulera sig är som bekant den politiskt korrekta vägen.

Men när han väl belyst ena halvan av ekvationen, så vågar han också titta på den andra halvan:

Så under de här åren har ni mammor ihop med barnens pappor bestämt att pappan går till jobbet och ni mammor stannar hemma.
Är ni nöjda med det?
Förvånansvärt många är tydligen det. Det är ganska behagligt att vara hemma med barn. Ha en man som jobbar och drar in pengar. Kanske jobbar 50- 60 timmar i veckan. Men vad gör det? Han har ju kvalitetstid med barnet på helgerna.
Så det är det som är att vara pappa? Gå till jobbet i samband med att barnet vaknar, titta till det sovande barnet när man kommer hem och sedan lattja lite med fotbollen på lördagen. Är det att vara en närvarande förälder?

Här synliggör Melin att det är bägge parterna som är med och bestämmer hur lång föräldraledighet respektive person ska ta ut, och att män i nuläget gör allt annat än att ”fly från sitt ansvar”. Det män gör istället är att de tar ansvar för försörjningen, en väl så viktig aspekt för ett barns hälsa och välgång.

Melin är emot en kvotering av föräldraledigheten, och det är jag också. Däremot är det viktigt att se till att bägge föräldrarna har tid att skapa en nära och god kontakt med sina barn, och att bägge parterna skulle klara sig ekonomiskt om det blev en skilsmässa. För att kunna se till att dessa förutsättningar uppfylls, måste man ge varje familj frihet att själva forma sina liv och sin vardag, och det är denna möjlighet som en kvotering skulle ta bort.

(Tack för länken, Urban!)

 

57 kommentarer på “Kan bägge könen ta ansvar?”

  1. Mia skriver:

    Jag tycker faktiskt mer och mer att man ska individualisera föräldraförsäkringen och samtidigt förlänga den, 10-12 månader per förälder. Alltså inte kvotera. Utan får man barn så får man vara hemma med det, och inte minst barnet med dig. Vill/kan sen en förälder absolut inte vara hemma så får barnet börja på dagis el dyl vid 1 års ålder som nu.

    Och vi är redan ofria att forma vårt liv och vardag som det är. Det finns massa med lagar och regler som inskränker den friheten. Bara jag vet vad som gäller så jag kan välja och planera utifrån det.

  2. Pseudonymen LRB skriver:

    Bra Mia
    Att kasta in barn på dagis innan dom knappt lärt sig gå och låta dagispersonal lära dom prata är helt åt h—te
    För min del så fick jag för husfridens skull skriva över 25 dar resten har jag tagit ut
    Men dom flesta som jag pratat med har samma uppfattning
    Mammorna kräver att det är dom som ska få vara hemma och argument som
    Du kan väl inte amma
    Det fattar väl vem som helst att det är mamman som ska vara hemma
    Jag tror inte att Sveriges mammor vill gå miste om det som dom anser vara sin rätt
    Ser jag rätt när Mia anser att man ska förlänga föräldraledigheten pga att hon tycker att hon har rätt till sitt år och ska pappan ha ledigt så ska tiden fölängas
    Men Mia ta nu inte illa upp
    Jag bara leker lite med tankarna utifrån dom erfarenheter jag själv har

  3. Mia skriver:

    Nä jag är inne på din linje att det är bra om barn är hemma till åtminstone 20 månader (många pusslar ihop till det iaf). Sen har vi ju ammning, men den sjunker drastiskt vid 6 mån vad jag förstått. Men det är ju taktiskt att införa tex åtta nya månader samtidigt som man individualiserar. Minst tjafs. Familjerna får själva bestämma vem som är hemma de första 10-12 månaderna, och kan/vill man sen inte vara hemma mer så börjar barnet på dagis vid 1 år som nu som sagt.

    Sen är det ju även bra vid separation (tvister). Mamman kan vara hemma första året (utan tjafs?) och sen kan barnet ”gå på dagis” hos pappan 1 år. Jag menar kan barnet börja på dagis hos främlingar så…, och så får pappan automatiskt lika bra anknytning, tada :)

  4. Jonas P skriver:

    Jag undrar vad det finns för belägg för att pappan behöver vara särskilt närvarande det första året för att skapa en god relation till barnet. I de flesta gamla stamsamhällen spelar inte pappan någon större roll förrän barnet blivit äldre vad jag vet. Led alla dessa barn som föddes under hundratusentals år av en dålig anknytning till sina fäder? Lider gorillaungarna av dito?

    Är ingen expert själv på det här men vi har ju idag mycket forskning om psykologisk anknytningsteori samt samt att vi har kunskap om hur människan levt och vad den är van vid. Konstigt att detta inte ens verka vara en del i diskussionen, vad barn mår bäst av och vad som krävs för att skapa en god relation/anknytning. Istället spekulerar vi hejvilt och räknar dagar för att få det ”jämställt”.

  5. Pseudonymen LRB skriver:

    Innan sep var läget att mamman jobbade skift och jag jobbade dagtid så den som hade mest hand om barnen ( två grabbar ) var jag
    Jag var den som fixade mat , det var jag som bytte dom flesta blöjorna , det var jag som fick natta barn , det var jag som lärde dom cyckla , det var vi som gick prom i skogen det var jag som ——————–
    hur tror du att det blev efter sep ?

  6. Pseudonymen LRB skriver:

    Jonas
    Kan upplysa dej om att familjerätter soc kvinno org med flera kör hårt på
    ”den röda tråden till mamman”
    enligt vad vissa experter anser så finns ingen sån
    men även det här med växelvis boende kan diskuteras
    om det är för barnens bästa eller för att det ska bli rättvist för föräldrarna
    Alla generationer har sin syn på hur saker ska skötas och idag kräver pappor
    att dom ska få sin del
    dom kräver även att den mest lämpade ska få rätt och inte som idag att den som råkar vara född till ett visst kön automatiskt anses vara den bästa föräldern för så är det inte
    vad som händer eller anses riktigt om 100 år vet vi inte idag
    men det måste vara bättre att en mamma eller pappa tar hand om sina barn
    än att dom ska tas omhand av institutioner som ska stöpa alla i samma
    form och där dom mest använda orden är
    ”den var ledig så därför är den min”

  7. Mia skriver:

    Jonas P

    Nä men vad jag förstår så brukar mammor som är ”ovilliga” använda argumentet anknytning. Alltså inte mina åsikter utan mina tankar om motargument. Om de hävdar att barn mår bäst av att vara hos mamma och ammas första året så funkar ju det i detta exempel. Sen anser vi här i Sverige att barn är redo för dagis el dyl. Ja då kan ju barnen vara med pappan, som alltså får bra anknytning. Vid tvist om umgänge/växelvist boende så har ju då pappan lika bra anknytning så då faller det argumentet.

    P.LRB

    Det vet jag ju inte, men jag vet att gamla normer (och strukturer?) påverkar (och används som argument), men att de kan och håller på att förändras.

    Ps

    Jag har även min historia och har tagit del av många andras, mammor som kämpar med knepiga pappor och pappor som kämpar med knepiga mammor. Det är bara att nöta på.

  8. Access skriver:

    Angående individualiserad föräldraförsäkring och Mias inlägg.

    Att ge fast dagar till mamman och pappan innebär begränsningar i hur man som familj vill fördela arbetet. Det handlar inte bara om kärnfamiljer a’la mamma-pappa-barn. Det handlar även om de allt fler regnbågsfamiljer som numera är ett faktum. Att styra föräldraledigheten till fasta dagar för mamman och pappan, utan möjlighet att överlåta dem, innebär att man förhindrar t ex för medpappan eller medmamman i en fyrklöverfamilj att knyta an till barnet i tidig ålder på ett bra sätt. Likaväl som man hindrar en traditionell barnfamilj att själva besluta.

    Så man kan verkligen fundera på varför de feminister som säger sig arbeta för homosexuellas rättigheter framhärdar i att införa en individualiserad föräldraförsäkring. Det hindrar ju samkönade föräldrars möjlighet att dela föräldraledigheten mellan både biologiska och sociala föräldrar.
    Hyckleri, någon?

    Det enda vettiga vore att ge BARNET 100% av dagarna, som vårdnadshavarna sen fritt får möjlighet att besluta om hur de ska fördelas och vilka vuxna personer de ska fördelas mellan. Kan de inte komma överens bör varje biologisk förälder få fördela 50% av dagarna som de själva behagar. På så sätt möjliggör man för familjerna att själva styra över sin arbetsfördelning. Och det gäller oavsett om det är en traditionell kärnfamilj, regnbågsfamilj eller separerade biologiska föräldrar som inte kan komma överens.

  9. Mia skriver:

    Access

    Ja som jag sa finns det redan lagar och regler som begränsar friheten. Tex att en relation förutsätts bestå av två personer och två juridiska föräldrar (eftersom det ju vid samkönat föräldraskap inte är två biologiska föräldrar) .

    Men frågan är hur många vårdnadshavare tycker man då att ett barn ska kunna ha? 3, 4, 10? Ska barnet bo växelvis hos 3-4 föräldrar vid separation och om inte hur avgör man en sådan vårdnadstvist? Kanske är det rimligast med två vårdnadshavare. Det är iaf i dagsläget den norm vi enats om. Sen kan man ju inte hindra folk men då får de komma överens själva.

    Och föräldrarna kan inte heller idag överlåta dagar till någon annan vilket ju redan är en begränsninga av familjens val. Ska två i karriären kanske kunna överlåta hela föräldraledigheten på någon annan? Personligen tycker jag inte det men andra kan ha en annan åsikt. Skaffar man barn och har rättighet till föräldraledighet så kan samhället även ha påbud om skyldighet. Visst begränsar det friheten men faktum är att politik just är ett sätt att styra samhället och dess normer.

    Tills för inte så länge sedan kunde man inte gifta sig med vem man ville. Nu kan man det och det handlar om tyckande och inte någon sanning. Och jag tycker fortfarande att föräldraförsäkringen ska individualiseras mellan två vårdnadshavare, av valfritt kön (några tycker inte det). Vill man sedan att fler föräldrar ska vara föräldralediga får man pussla ihop det själva, liksom vissa idag pusslar för att kunna vara hemma längre. Men hur det ser ut om 100 år vet vi inte som någon redan varit inne på. Kanske bor vi åter som förut i storfamilj eller grupper isf det relativt nya påfundet kärnfamilj. Eller så klonar vi som i ”Du sköna nya värld” var det väl? :)

  10. katten skriver:

    Om vi levde efter grundlagarna här i landet så skulle det inte vara möjligt med någon valfri fördelning. I Regeringsformens 2§ står att någon diskriminering inte får förekomma. Vi är alla individer och medborgare.Man och kvinna blir ibland föräldrar
    med skyldigheter mot ett barn. För att fullgöra dessa skyldigheter får vi av samhället
    betald ledighet. Individuellt utbetald. Det är inte familjen som får föräldrapeng.
    Om någon inte vill ha sin föräldrapeng och ta sitt föräldraansvar – så åker han/hon inte fast. Jo, förresten, om det är en hon som gör så, så kommer snuten. Så har det alltid varit.

    Sedan 1967 är det lag på att vi ska köra på höger sida av vägen. Där finns ingen valfrihet. En lag är en lag endast om den gäller alla. Annars är det ingen lag
    utan godtycke.

    Om samhället klargjorde detta även då det gäller föräldraförsäkringen, då skulle det bli någon ordning på torpet. Alltså instämmer jag i Mias förslag om individuell föräldraförsäkring

  11. Pseudonymen LRB skriver:

    Mia

    Sedan när har pappan lika bra anknytning till barnen efter en tvist
    om boende/vårdnad ?

  12. Musse Pig skriver:

    Katten, staten reglerar vissa saker, men ett samhälle där staten reglerar allt vore ett sant helvete, totalt perverst! Staten delar dessutom ut våra egna pengar, och ger inga allmosor. De tar våra pengar och delar ut dem igen. Staten är inte, och ska aldrig tillåtas bli, en överförmyndare som bestämmer vad vi ska göra av våra liv.

  13. Musse Pig skriver:

    Vi ska inte heller ha ett intolerant samhälle där medborgarna beskäftigt lägger sig i varandras privata livsval. Helt klart finns det ju dock individer som anser att den privata sfären är onödig, som tom gärna vill reglera exvis hur många ggr om dagen man får spola sin toalett och kontrollera vad man som invidivid tycker om en sådan regel. Föräldrapenningen är ingen gåva från staten. Om man vill påverka hur familjer väljer att göra med den så kan man ju se till att göra den lite mer rättvis, dvs att exvis beloppet inte har ett tak. Iallafall inte så lågt som nu. Det finns inget tak för skatten. Tvärtom! Helt klart påverkar beloppets tak hur föräldradagarna tas ut och om inkomsten kompenserades mer lika så skulle valsituationen vara mer lika för olika familjer och förmodligen skulle folk ta ut föräldradagar mer lika och då borde ju tom feministerna bli lite gladare.

  14. katten skriver:

    Musse Pig

    Vem har sagt att staten ska reglera allt? Jag har tvärtom sagt att staten borde reglera mindre: Samma regler för alla medborgare när det gäller föräldrapeng.

    Egentligen skulle man kunna ha samma summa per månad för varje förälder.
    (men jag har inte föreslagit det). Vad jag kräver är bara att lagen ska vara lika för alla.

    Möjligen skulle jag kunna tänka mig att möss och råttor inte skulle få någon föräldra-penning alls – som ett led i råttbekämpningen. Men det är klart, vi katter skulle få det lite magert då.

  15. Pelle Billing skriver:

    Intressant diskussion!

    Vi vet ju redan från forskning att delat växelvis boende är det bästa för barn efter en separation.

    Men vad vet vi egentligen om anknytning? Jonas P ställer en mycket viktig fråga. Vad säger forskningen om barnets anknytning? Vad krävs för att ett barn ska knyta an till respektive förälder på ett bra sätt? Om någon har länkar till forskning eller till artiklar så posta dem gärna här!

  16. Pelle Billing skriver:

    @katten
    ”Vad jag kräver är bara att lagen ska vara lika för alla.”

    Lagen är lika för alla redan nu. Respektive vårdnadshavare har sin egen halva av föräldraledigheten, och sedan kan man helt valfritt överlåta en del av den till den andra vårdnadshavaren.

  17. Musse Pig skriver:

    Katten: ”Pig” inte ”Pigg”!

  18. vmm skriver:

    Pratar man i termer om skuld och ansvar och man ska peka ut kön så är det ju så att kvinnor inte tar ansvar för sitt jobb. Ur ett strikt arbetsmarknadsperspektiv så är det inte ett problem att män är hemma för lite med barn utan att kvinnor är hemma för mycket. Varför tar inte kvinnor ansvar för sitt jobb? Nåja, den frågeställningen är omöjlig i den diskurs som råder där kvinnor per definition ses som strukturella offer och män ses som strukturella aktörer.

  19. Roger skriver:

    Själv tror jag att individualiserad föräldrarförsäkring kan vara bra för mannen, han kanske har både kvinnans socialisering och samhällets normer emot sig när han försöker argumentera för att få stanna hemma med barnen, men han har isf iaf det juridiska stödet. Men jag vet att i de allra flesta familjer (enligt scb) så sker uppdelningen redan idag på ett vis som alla i trivs med, så frågan blir ändå huruvida en sådan lag behövs. Onödiga lagar som är frihetsinskränkande är totalitära på ett obehagligt vis; social ingenjörskonst som PB kallar det.

    Men det viktiga för mig är retoriken i diskussionen, man talar fortfarande om att pappor inte tar sitt ansvar och kvinnor är offer; det är det som upprör mig och engagerar mig i debatten. Om den däremot leder till individualiserat föräldrarförsäkring i slutändan eller ej är inte av samma dignitet, jag tror att vi kommer att klara oss ganska bra vilket som. Jag tror fortfarande på människor, och att de allra flesta gör sitt allra bästa för att det ska bli så bra som möjligt oavsett vad ”Von Oben” har att säga om saken.

  20. Pseudonymen LRB skriver:

    Feminister är inte nöjda med någonting
    Dom kräver att män ska ta mer ansvar men när det blir
    frågan om att dela på föräldradagar så kräver dom att mamman ska ha dom
    Dom som jag frågat säger alla samma sak
    Mamman kräver att hon ska få vara hemma
    Givetvis är det mer bekvämt att vara hemma med ett barn som sover
    15 timmar/dygn än att behöva gå upp halv sex jobba 8 timmar komma
    hem kl halv sex och få höra att någon kräver att man ska hjälpa till och
    dessutom byta hjul på hennes bil skotta snö fixa läckande vattenkran
    och dessutom diska eftersom den andra är trött av allt hemarbete

  21. Mia skriver:

    P.LRB

    ”Sedan när har pappan lika bra anknytning till barnen efter en tvist
    om boende/vårdnad ?”

    Förstår inte riktigt vad/hur du menar.

    Men vad gäller

    ”Givetvis är det mer bekvämt att vara hemma med ett barn som sover 15 timmar/dygn än att behöva gå upp halv sex jobba 8 timmar…”

    Så tycker jag själv att det är mer behagligt att jobba borta några timmar om dagen. Och det tycker även många andra som jag pratat med, män som kvinnor. Kanske borde man ha individualiserad föräldraförsäkring för första barnet men sen låta föräldrarna välja för ev resterande. Jag menar då gör vi ju ett val där vi vet vad vi väljer mellan, av erfarenhet, och inte av ”tradition” ;)

    PB

    Har läst en del om anknytning och vad jag förstår så är kvaliten på anknytning viktigare än kvantiteten. Således bättre till en som är där psykiskt, men bäst till den som är där både fysiskt och psykiskt. Däremot tror jag som sagt att barn kan knyta an till fler om bara förutsättningarna ges och det sker på barnets villkor. Men det tycks mig som om det just ”står mellan” de som tror på en anknytningsperson och de som menar att det kan vara flera. Ett namn jag la på minnet sas var spädbarnsforskaren Daniel Stern.

  22. Lasse skriver:

    Pelle

    Hittade en forskning i just ämnet om anknytning, som du efterfrågade.
    http://josefsson.net/artikelarkiv/49-du-duger-lika-bra-pappa.html

    ”Philip Hwang är professor i psykologi på Göteborgs universitet. Han är en pionjär inom anknytningsforskningen i Sverige och testade redan på 1980-talet svenska barns anknytningsmönster. På den tiden trodde man fortfarande att barn hade en unik relation till sina mammor. Men resultaten förvånade.
    – Det som var spännande var att det inte fanns någon skillnad på anknytningsrelationen till pappan och till mamman, säger han. Andelen trygga anknytningar var lika stor bland mammor som bland pappor.

    Philip Hwang upptäckte också att barn kunde ha trygga anknytningar till sina pappor oavsett om dessa tagit ut mycket eller lite pappaledighet.
    – När vi gjorde undersökningen hade vi en idé om att det faktum att man var hemma mycket med sitt barn skulle påverka anknytningsrelationen. Men så var det inte. Barnen kunde vara trygga med pappan och otrygga med mamman oavsett hur mycket föräldraledig pappan tagit ut.

    För att en trygg anknytning ska uppstå måste föräldern vara lyhörd för och vilja möta sitt barns känslomässiga behov. Här har män traditionellt betraktats som odugliga. Men Philip Hwangs undersökning visade alltså att pappor inte alls har några problem med lyhördheten. De klarade av att ge sina barn trygga anknytningar i samma utsträckning som mammorna trots att de inte ens spenderade lika mycket tid tillsammans med barnen som mammorna gjorde.
    Det här betyder att pappor och mammor har en lika god medfödd förmåga att skapa en trygg relation med sina barn. Vilket innebär att pappornas berövats en viktig ursäkt för att överlåta ansvaret för barnen på kvinnorna.
    Men de nya rönen har inte hunnit ändra vårt tänkande.

    – Vill man hårdra det så var pappan tidigare något slags biologiskt missfoster, säger Philip Hwang. Hans funktion var att skydda den lilla familjeenheten, men han hade ingen självständig roll gentemot det lilla barnet.

    – Det finns fortfarande kvar många liknande föreställningar som används i tid och otid. Det är begrepp som att ”Det känns mer naturligt” och ”Varför skulle kvinnan utrustas med bröst om hon inte hade en alldeles speciell roll”. Man gör en automatisk koppling mellan biologin och beteendet. Men det finns inga bevis för den typen av lättköpta kopplingar, säger han.”

  23. Mia skriver:

    En intressant text men som slutar med en cliffhanger ;)

    http://www.mimersbrunn.se/Utvecklingspsykologi_10441.htm

  24. Mia skriver:

    Vilken bra länk Lasse, tack!

  25. Josefin Utas skriver:

    Tycker Mias förslag (inlägg 1) var intressant. Gör den individualiserad – men utöka den rejält. Morot och piska i ett, på något sätt. Man får många fler dagar – men de får man bara om båda tar dem.

    Men det borde gå att ordna så att flera personer kunde ta ut dessa dagar om sådana familjer finns (Access inlägg nr 8). Jag vet faktiskt inte hur det ser ut idag ang det. Kan man det? Det borde gå. Men att överlåta FF-dagar på en utomstående barnvakt t.ex.? Nja. Jag tycker det borde handla om närstående, familjen.

    Vi vill nog alla att det skulle kunna vara helt fritt, 100% av dagarna till barnet. Men jag tycker inte det är läge för det just nu. Vi måste nog igenom lite andra stadier först.

  26. Josefin Utas skriver:

    I diskussionerna om vårdnadsbidraget hör man ofta som argument för det att ”föräldrarna vet ju vad som är bäst för just deras barn”. D.v.s om barnet behöver vara hemma i 3 år med mamman och vårdnadsbidraget eller börja på förskola efter 1 år, t.ex. Men jag undrar: hur vet man det _egentligen_ som förälder….?

    Är det inte snarare föräldrars syn på sina jobb (och brist på sådana), på pengar, på sin levnadsstandard, som avgör om man vill använda sig av vårdnadsbidrag eller inte? Man har förstås också en syn på vad som är bäst för barnet, men hur ofta avgör det vilka beslut man tar som rör barnet i dessa frågor? Och liknande resonemang kan man också föra när det gäller föräldrarpenningen. Hur ofta är det barnets verkliga behov som avgör? Och man undrar: hur VET man vad barnets behov verkligen är? Ingen lätt fråga.

    Jag menar inte att staten skulle bestämma hur man skulle göra. Utan jag tycker man skulle behöva vara lite mer ärlig i dessa frågor, tala mer öppet. Argumentet ovanför känns lite som hyckleri. Som att man inte är ärlig.

    Tror det finns mycket rädsla som hindrar en djup diskussion om FF. Det är känsliga grejer. Även i rollen som förälder så vill man verka kompetent och att man klarar av det och att man minsann tycker det är viktigt att ge andra föräldern tid med barnet etc. Det krävs rätt mycket för att erkänna sina egna svårigheter eller brister på området: t.ex. kontrollbehov, oro när man måste lämna, sorg över att inte kunna vara med barnet så mycket man vill, eller bara: hur är det egentligen att vara föräldrar”ledig”? Ledighet vet ju föräldrar att det inte handlar om. Det är inget lätt jobb, vilket många tror innan de får barn. Och när man fått barn förväntar sig andra att höra hur underbart det är, när man i själva verket kanske har jättesvårt och mår dåligt, oroar sig m.m.

    Numera finns nätet och diskussionsforum för att lufta åsikter om föräldrarskapet. Det tror jag är bra. Man behöver prata av sig. Men det behöver komma upp lite till högre nivåer. Och det är mest kvinnor som diskuterar. Ännu.

  27. Ola Normann skriver:

    Josefin:
    Det har vel alltid vært en utfordring å oppdra barn. Likevel har milliarder av foreldre klart det til nå. Hvis man ikke har tro på at foreldrene er i stand til å gjøre hva som er best for barnet, vil ikke samfunnet da få et stort problem?
    Og hvem andre skulle være bedre kvalifisert til å gjøre det?
    Jeg er enig i at det er bra å være åpne om dette. Men man må også passe seg for å frata foreldrene troen på at de vil være i stand til å oppdra sine barn på en god måte.

  28. Access skriver:

    Josefin Utas säger: ”Gör den individualiserad – men utöka den rejält. Morot och piska i ett, på något sätt. Man får många fler dagar – men de får man bara om båda tar dem. ”

    Det du också säger i dina inlägg är att just din syn på hur föräldrar bör fördela arbetet inom familjen ska appliceras på alla familjer. Du vill att din uppfattning ska utgöra norm för alla andra.

    Och det är väl här nånstans som problemet ligger, och som det sällan pratas klartext om; Din åsikt ska enligt dig själv vara normbildande för andra.
    Människor ska enligt dig inte ha rätt att lägga upp familjearbetet utifrån sina egna uppfattningar.
    Det är ”normativt tänkande” i sitt essä!

  29. Mia skriver:

    Erik

    Det står i länken

    ”När man har en diskussion om vad som är barns bästa vid parbildning (där samhället säger män skall vara mer med barn) och en helt annan diskussion om vad som är barns bästa vid separation (där samhället säger män skall vara mindre med barn) då blir ju hela resonemanget absurt. Bestäm er!”

    Är det samma individer som säger det ena och det andra undrar jag då. Men…

    Utgångspunkten är ju att de allra flesta föräldrar är lämpliga även om stilarna mycket riktigt skiljer sig åt. Och då finns det utifrån mitt tyckande pappor som är lämpligare än mammor, utan att någon är direkt olämplig. Vid skilsmässa ska i mitt tycke samma resonemang gälla. Med undantaget att det på vägen kan visa sig, och att orsaken till separatione, faktiskt är att en förälder är rent olämplig och/eller omöjlig att samarbeta med. Och i de fallen behövs mycket mer resurser och kunskap hos myndigheter och domstolar än vad jag tycker mig se idag.

  30. Mia skriver:

    ps

    Lika lite som det alltid är barnens bästa att ha lika mycket tid med båda föräldrar är det inte heller alltid barns bästa att man använder kontinuitetsprincipen. Utan jag tror att det finns andra mått på lämplighet som inte alltid beaktas, och som man borde gå till botten med.

  31. Gonzo skriver:

    Håll i hattarna gott folk, nu är dom på gång igen

    http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article7129745.ab
    Mammorna får ta hatet

  32. Erik skriver:

    Gonzo:

    ”Hon tror att backlashen beror på att mammor successivt har tagit mer plats i det offentliga rummet. Något som provocerar.”

    1. Hon tror att… (tro skall man göra i kyrkan)

    2. Backlash (det blev inte som vi drömde – världen är dum)

    3. Provocerar? (påstående styrkt av?)

    4. Min favorit, det var ofta barnen som provocerade men för Ida Hult är det såklart samma sak att bli arg på barn som att bli arg på deras mamma. Hennes argument verkar vila på den solida grunden att ”amen barnen är ju en DEL av mamman”

  33. katten skriver:

    Access

    Är det inte alltid normativt tänkande man tillämpar på politiskt heta frågot?
    Jo, jag skulle tro det. Vad skulle det annars vara för sorts tänkande – enligt dig?
    Josefin för ett resonemang och framför några försiktiga bör-satser. Hur kommer det sig att du inte tål höra andras synpunkter?

  34. Sofia skriver:

    Jag blir så arg av den här diskussionen att jag brukar undvika den, men nu får det ändå räcka. Varför i h-vete skulle NÅGON annan än barnets föräldrar ha att göra med hur de delar sin föräldraledighet! Är barnet måhända statens? Ni är alla fria att välja barnomsorg åt era barn precis som ni vill. Ni ska SKITA i hur andra människor som tycker och känner annorlunda än ni vill göra. Det finns inget som heter hur MAN ska dela föräldraledigheten. Det räcker om ni vet hur ni och er partner vill ha det och ni ska inte lägga er i vad andra familjer gör.

    Också det här tröttsamma argumentet om att socialförsäkringar är individuella och inte brukar kunna överlåtas. TRAMS. Det bygger på den ideologiska ståndpunkten att män och kvinnor är likadana, att de upplever och utövar sitt föräldraskap på exakt samma sätt. Nu är jag ganska övertygad om att de allra flesta svenskar inte upplever det så. I min umgängeskrets (vi har nyss diskuterat det) där alla ändå är ganska bajsnödiga att vilja vara PK, tycker det flesta män att det ger mer att umgås kortare stunder intensivt med barnet och att det blir roligare ju äldre barnet blir, medan de flesta mammorna tycker det är helt ljuvligt att dra sig undan omvärlden ett slag på heltid med sin bebis.Pappor kan få jättefin kontakt med sina barn utan att vara med dem hela dagen. Pappor behöver inte vara precis som mammor för att vara bra föräldrar, och de som vill vara det är fria att vara det utan att behöva tvinga andra att göra samma val som de själva.
    Sverige är så äckligt marxistiskt likriktat så att jag snart drar!

  35. Josefin Utas skriver:

    Access:

    Mycket märkliga kommentarer på det jag skrev. Alla våra lagar är sådana som gäller alla. Och om man säger något om dem så anser du att det är att vilja applicera sin egen syn på sig själv på resten av befolkningen..?

    Du får förstås tycka att vi inte ska ha något gemensamt system och allt fritt på alla områden. Men min personliga åsikt är att vi får det bättre om vi har ett gemensamt system. Ger vi ut våra gemensamma pengar för något, så ska vi tänka ut noggrant hur dessa pengar används. Det tycker jag vi är skyldiga alla människor som bidrar till systemet. Och jag ser inte det konstruktiva i att kalla de ego som har en åsikt om hur samhället och det gemensamma ska organiseras. Precis alla faller under det i så fall. Alla är ju lika skyldiga om de vågar öppna munnen. Även om man har en åsikt att vi _inte_ skulle organisera eller styra något särskilt. Det är också att vilja bestämma över andra.

    ”Din åsikt ska enligt dig själv vara normbildande för andra.”

    Ja du, jag kan inte känna mig mindre träffad av en kommentar än av den där. Jag kan bara konstatera att det är uppenbart att du inte vet något om hur jag ser på andra människor eller på världen. Och inte heller är intresserad av att veta det. Att jag delar med mig av några tankar, inte ens säger ”så här borde det vara tycker jag”, tolkas så här? Nej då finns inte mycket mer jag kan säga. Man ser vad man vill se. Man kan inte hindra någon att se något som den vill se.

  36. Josefin Utas skriver:

    Sofia:

    ”Varför i h-vete skulle NÅGON annan än barnets föräldrar ha att göra med hur de delar sin föräldraledighet! Är barnet måhända statens? Ni är alla fria att välja barnomsorg åt era barn precis som ni vill. Ni ska SKITA i hur andra människor som tycker och känner annorlunda än ni vill göra. Det finns inget som heter hur MAN ska dela föräldraledigheten. ”

    Jag har svårt att förstå denna upprördhet. Det låter ungefär som om staten blandar sig i hur man viker pappret när man går på toaletten. Men, är det verkligen så? Är FF lika intimt och privat och som man själv ska råda över som ett toalettbesök?

    Visst kan man tycka att FF skulle fördelas på det annat sätt. Men ovanstående handlar inte om denna enskilda fråga utan riktas mot systemet. Så tolkar jag det i alla fall. Som att FF vore en naturlag som är självklar och att åsikter om den är att vilja bossa över andras liv i detalj.

    FF-pengarna kommer från den gemensamma kassan. En del människor utan barn säger ”jag har inga barn, varför ska jag betala för andras då?”. Och ja, faktiskt ligger det något i det. Om man anser att pengarna vi betalar in bara ska gå till oss själva och inte läggas på annat sätt än så vi själva tycker att de skulle gå till. Och alltså att vi inte ska få ta del av andras inbetalade pengar. Ja då har de en poäng. Men anser man att systemet finns till för att fördela pengar, gynna vissa saker (och därmed vissa saker bli missgynnade, för man kan ju inte gynna allt på en gång), och att man själv inte kan råda till 100% över pengarna som går ut till någon, då har jag svårare att förstå en åsikt som den ovan, att andra ska ”skita i” hur systemet är utformat.

    Som jag ser det så står inte FF i någon särställning jmf med andra bidrag, försäkringar eller system. Allt detta pengaflyttande och alla krav och man måste ansöka etc påverkar människors liv. Var de kan bo. Var de ska jobba. Vilken mat de kan köpa eller resor de kan åka på, etc. Men när FF börjar diskuteras blir det för en del plötsligt så enormt personligt och närapå kränkande att det finns regler om det. Jag förstår liksom inte proportionerna.

    Visst spelar FF en roll för de flesta, men nej, den är ändå ingen självklarhet. Det borde vi påminna oss om oftare. Det blir tydligt om man tittar på vissa andra länder. Regler för FF handlar faktiskt inte om vilka blöjor eller exakt vilken mat vi ska stoppa i barnen. Det handlar om villkor för försörjningspengarna från det gemensamma. Våra pengar. Pengar som vi kan få eller inte få och som på så vis kan påverka oss och våra val. Men vi kan inte kalla det som att FF ”styr” våra liv. Tycker jag. Redan med de regler vi har idag gör inte alla lika. Och det måste de inte heller. Man väljer själv. Och det är ett val om man vill utnyttja FF eller inte. Precis som alla andra fördelar i systemet.

    Så: nej. Det finns inget som säger hur ”MAN ska dela föräldrarledigheten”. Men det finns regler för vilka som får FF och för vad. För mig är det två olika saker.

  37. Leroy skriver:

    Pseudonymen LRB.

    Du har så rätt och det du tar upp är viktigt.

    Får hoppas att det löser sig och man börjar beakta barnens rätt, barnkonventionen blir lag.

    Soc. och Familjerätt börjar agera så den röda linjen blir barnens och inte att man bara går på en historia, man utreder saker sakligt kring vilja, lämplighet och förmåga. Lägger bort kön.

    Leroy

  38. Mia skriver:

    Sofia

    Ja det var ord och inga visor. Tack och lov (för oss båda) har vi såväl åsikts som yttrandefrihet i detta land ;)

  39. Sofia skriver:

    Josefin,

    Jag skulle hundra gånger hellre se att staten hade åsikter om hur jag viker mitt toalettpapper än att den har åsikter om min föräldraledighet. Den är minst lika personlig och långt mer betydelsefull än toalettbesök.

    Och nej jag tycker inte att staten ska gynna någon speciell ideologisk inriktning på familjeliv och könsroller. Det finns familjer som är konservativa och vill att kvinnan ska vara hemmafru och det finns andra familjer där kvinnan precis har fått sitt drömjobb och inte vill vara hemma alls. Staten har inte rätt att säga att det ena är ett bättre moraliskt val än det andra. Människor är olika och befinner sig i olika ekonomiska och yrkesmässiga situationer när de får barn.
    Jag tycker inte att man kan säga att det är ett fritt val om man vill utnyttja FF eller inte. I så fall skulle det också vara frivilligt att betala den skatt som går till FF. Med det höga skattetryck vi har i Sverige är de flesta beroende av att, i form av föräldrapeng, få tillbaka de pengar som de har arbetat hårt för.

  40. Sofia skriver:

    Mia,

    Ja åsikts och yttrandefrihet har vi. Låt oss också kämpa för att få friheten att själva bestämma hur vi vill leva våra liv……

  41. Mia skriver:

    Sofia

    Visst, men det är också då det blir knepigare. För hur jag vill och väljer att leva mitt liv påverkar nästan alltid mer eller mindre, direkt eller indirekt andras liv. Och det är då vi måste kompromissa och komma överens, genom just fria och öppna samtal.

  42. Access skriver:

    Josefin Utas och katten:

    Nej, normativt tänkande måste inte altid tillämpas i lagstiftningen. När det gäller frågor som mord och övergrepp bör det finns normer för hur människor ska bete sig mot varandra. Men i många frågor bör lagstiftningen ge mest möjliga frihet för individerna att själva besluta om hur de vill skapa sin tillvaro. Det gäller särskilt i områden där utomstående inte berörs, och ett sådant område är föräldraförsäkringen och andra familjefrågor.

    Det handlar om två olika sätt att tänka och se på medborgarna kontra staten.

    Jag anser att lagstiftaren bör skapa möjlighet till indiviuella beteenden. Därför vill jag ge individerna i en familj möjlighet att själva komma överens om fördelningen, oavsett hur familjeformen ser ut.
    Den som hävdar att föräldraföräkringen ska användas för att styra människors beteenden så att båda könen statistiskt sett beter sig likadant, den anlägger istället ett kollektivistiskt synsätt på sina medmänniskor. Inte sällan är detta kombinerat med att man anser att andra ska bete sig just på det sättet som man själv vill.

    Om man har människors indviduella frihet som ledstjärna är såna här frågor egentligen inte så knepiga. Det är när man börjar vilja begränsa och styra människor till vissa beteenden som man krånglar till det med frågor som ”Vilket beteende är korrekt?”, ”Hur får man människor dit på enklast sätt?” och ”Hur får vi dem dessutom att tycka det är bra att vi tvingar dem?”.

    För övrigt håller jag med om det mesta som Sofia skriver.

  43. Musse Pig skriver:

    Access, jag skulle rent av säga att i den demokrati vi ska ha så ska staten till hundra procent vara underställd riksdagen, som till 100 % är underställd väljarna. Staten ska inte själv definiera sin roll och ge eller ta makt över individen. Statens roll ska bestämmas i demokratisk ordning av väljarna. Kom ihåg att ”lagstiftaren” är vi. Vårt demokratiska system har demokratiska brister, men det kan och bör utvecklas. Inte minst med de möjligheter internet ger. Du håller säkert med men jag tyckte inte att dessa aspekter framgick helt tydligt i din kommentar.

  44. Access skriver:

    Musse Pig, jag håller helt med.

    Det är därför det blir direkt farligt för individens frihet när politiska grupper under lång tid indoktrinerar folk till ett kollektivistiskt tänkande. Vi har ju en lång tradition av sånt i det här landet, och i vissa tider har det varit bra för att skapa grundläggande medborgerliga rättigheter. Men när tänkandet styrs in på frågor som handlar om detaljstyrning av människors vardag så går man in på farliga vägar.
    Att vi har en stark kollektivistisk tradition märks bl a i med vilken intensitet en del många reagerar när man hävdar individen rätt till frihet. Då blir en del människor rasande för att man tycker att vi alla (var och en) ska ha rätt att skapa våra egna liv efter eget huvud. Det är ju inte så att man därmed vill inskränka möjligheten för någon att dela föräldraledigheten 50/50 i en traditionell kärnfamilj, bara att man vill ge möjligheter till andra fördelningar för de familjer som så önskar.

    Så på ett sätt är det inte så konstigt att en del blir upprörda, det ligger liksom i det traditionella kollektivistiska tänkadet. Å andra sidan kan man tycka att de flesta i det här landet borde kommit längre i sitt tänkande än så. Att ge andra människor möjlighet till andra val än de man själv skulle göra handlar ju bara om medmänsklighet och valfrihet. Varken mer eller mindre. Inte svårare än så.

  45. Musse Pig skriver:

    Tack Access! Bra formulerat! Håller med helt och hållet!

  46. Sofia skriver:

    Väl talat Acces och Musse Pig!

    Mia,

    Precis! Hur vi lever kommer alltid att påverka andra på något sätt. Därför måste vi kompromissa. Vilket jag i denna konkreta fråga anser innebära att kräva att få dela upp sin FF med sin partner som man själv vill men på samma gång vara såpass kompromissvillig att man låter människor med andra preferenser göra som de vill, även om det hade gynnat ens egna mål bäst om alla hade valt som man själv. Jag har svårt att se att viljan att tving alla andra att göra som man själv anser är bäst, dvs lagstifta om en modell för alla, är ett uttryck för att vilja kompromissa.
    Jag har inga problem med dina idéer om hur du skulle vilja lägga upp föräldraledigheten, eller att du argumenterar för varför det skulle vara en bra lösning. Tvärtom så skulle jag själv också gärna lägga upp det så. Det jag har problem med är att du vill tvinga alla andra att göra likadant. Jag tycker det är ett totalitärt tänk. Därför blir jag upprörd.
    Människor är olika. En modell passar inte alla.

  47. Mia skriver:

    Sofia

    Jag respekterar ditt sätt att se på saken vilket tyvärr dock inte innebär att jag håller med eller ändrat åsikt.

    Min åsikt är att ff ska vara individualiserad. När man får barn får man (rättighet eller skyldighet som man väljer att se det) vara hemma 10 månader (vilket blir 12 mån med de 2 som inte heller idag kan överlåtas). Vill en individ sen inte nyttja förmånen är den fri att avstå.

  48. Pelle Billing skriver:

    Tack för länkarna Lasse och Mia!

    Det är en intressant allmänpolitisk diskussion som pågår här. Jag gillar att det synliggörs att föräldraförsäkringen inte är någon evig rättighet. Det är bara något som vi kan unna oss i Sverige så länge ekonomin går bra. Det kan komma tider där vi tvingas att dra in den.

    Men så länge det finns en FF så tycker jag att familjen själv ska välja hur den fördelas. Eller mer korrekt formulerat: jag tycker att det även fortsättningsvis ska vara möjligt att överlåta månader till barnets andra förälder. För det är ju det det handlar om. Ingen kan tvinga en individ att dela med sig av sin ledighet. Det är alltså ingen demokratisk process i familjen utan det bygger på ett konsensus mellan bägge föräldrarna.

  49. [...] Miljöpartiet får däremot underkänt när det gäller de nya utspelen om kvoterad föräldraförsäkring och kvotering till bolagsstyrelser. Kvotering är kollektivistiskt verktyg som feminismen har ärvt från sin pappa marxismen, och tyvärr är det inte ett verktyg som blivit bättre med åren. Jämställdhet betyder lika spelregler för män och kvinnor, inte lika utfall och lika beteende – som kvoteringsprincipen eftersträvar. För närvarande pågår det en mycket intressant debatt om dessa frågor här på bloggen. [...]

  50. Mia skriver:

    PB

    Bra förtydligande där, hade inte riktigt tänkt så. Det är alltså inte mammorna som bestämmer över föräldraledigheten i de fall då mamman tar ut mer än hälften, Utan männen som låter dem vara hemma. Och omvänt,

  51. Josefin Utas skriver:

    Håller med Pelle. Intressant debatt.

    Vet inte om det var så klart vad jag ville få fram egentligen. Har ordnat upp det lite mer i huvudet så jag kan uttrycka det bättre:
    om man anser frihet vara så viktigt och kollektivistiskt tänkande så förkastligt, skulle vi då ens ha FF? Att den finns är för att vi ser barn något som rör kollektivet, oss alla. Därför tar man statens pengar, allas våra pengar, och ger till de som får barn så de kan ta hand om dem den första tiden. FF är alltså som jag ser det i hög grad kollektivistisk. Skulle barnen ses som en privatsak så skulle man inte ge ut några FF:pengar. Man ger ju inte pengar till ex alla hundägare eller modellflygare eller vad man nu kan hitta på.

    I Sverige blandar sig staten i mycket, på något sätt. Och jag tror att det är mycket det som gjort att vi idag har det så generöst som vi ändå har med FF jämfört med andra länder.

  52. Access skriver:

    Josefin Utas,
    Föräldraförsäkringen är inte kollektivistisk, det är en kollektiv förmån.
    Det är en himla skillnad mellan det och att tvinga in alla människor i samma beteende bara för att vissa anser att ett beteende är att föredra framför ett annat (=kollektivism).

    Att genom lagstiftning försöka styra så att alla mammor ska vara hemma och passa barnen och papporna ska jobba, det är en form av normativitet. Att på samma sätt försöka styra så att alla mammor och pappor ska dela 50/50 på föräldraledigheten är en annan form. Båda utgår från en kollektivistisk människosyn. Med en individualistisk människosyn ger staten istället möjlighet för medborgarna att välja hur de vill lägga upp familjearbetet.

    När man dessutom blir upprörd för att människor faktiskt vill bygga sina liv som det behagar dem själva – och menar att det på något sätt är ett felaktigt beteende – då pratar vi kollektivism. När man inte kan acceptera att någon går utanför de ramar man själv tycker ska gälla för alla.

    Det är alltså en himla skillnad på kollektiv (t ex i betydelsen ”kollektiva försäkringar”) och kollektivism.

    Jag har inget emot att staten blandar sig i saker och ting. Men staten ska göra det i syfte att ge medborgarna så stora möjligheter som möjligt, inte för att styra medborgarna till ett önskvärt beteende utifrån en viss rådande ideologi. Det senare är så staten fungerar i t ex Iran och jag tror inte nån av oss vill ha det så här.

  53. Josefin Utas skriver:

    Access:

    ”Jag har inget emot att staten blandar sig i saker och ting. Men staten ska göra det i syfte att ge medborgarna så stora möjligheter som möjligt, inte för att styra medborgarna till ett önskvärt beteende utifrån en viss rådande ideologi. Det senare är så staten fungerar i t ex Iran och jag tror inte nån av oss vill ha det så här”

    Förstår vad du menar, men de här fraserna ger inte särskilt mycket substans i denna fråga känner jag. Den här frågan handlar inte om vad man får göra och inte göra. Utan det handlar om när man får del av våra gemensamma pengar och när inte. Jag tvivlar på att du tillämpar dina fraser ovan rakt av i alla situationer som rör staten och gemensamma kassan, så att du t.ex. tycker att A-kassa borde ges ut till alla utan förbehåll, bara för att människor ska få största möjliga frihet. Eller?

    ”Att genom lagstiftning försöka styra så att alla mammor ska vara hemma och passa barnen och papporna ska jobba, det är en form av normativitet. Att på samma sätt försöka styra så att alla mammor och pappor ska dela 50/50 på föräldraledigheten är en annan form. Båda utgår från en kollektivistisk människosyn. Med en individualistisk människosyn ger staten istället möjlighet för medborgarna att välja hur de vill lägga upp familjearbetet”

    Det här hade jag svårt att greppa. Det känns som en ny definition på vad individ är. Det du säger är ju att familjen ska bestämma tillsammans. Inte en individ. Så som jag då uppfattar det anser du enheten ”familjen” vara en individ och att den av staten också ska ses som en sådan och få pengar utifrån den synen, som att den är en individ. Är jag fel ute?

    Kanske beror våra olika ståndpunkter lite på hur vi ser på FF, vad dess syfte är. Om vi redde ut det så kanske vi kunde komma fram till vad våra skillnader i åsikt egentligen bottnar i.

    Vad är FF:s syfte egentligen enligt dig? Vad är anledningen till att vi valt att ha en FF? Något vill vi att den ska göra, förbättra, vara bra för. Exakt vad? Annars skulle vi inte hitta på den och fortsatt med den.

  54. Access skriver:

    Josefin Utas,

    Du skriver:
    ”Den här frågan handlar inte om vad man får göra och inte göra. Utan det handlar om när man får del av våra gemensamma pengar och när inte. Jag tvivlar på att du tillämpar dina fraser ovan rakt av i alla situationer som rör staten och gemensamma kassan, så att du t.ex. tycker att A-kassa borde ges ut till alla utan förbehåll, bara för att människor ska få största möjliga frihet. Eller?”

    Självklart ska inte alla få A-kassa utan förbehåll, men måste ju var arbetslös för att få den.
    Men detsamma gäller ju föräldraförsäkringen – man måste ha barn för att få den.

    Man bör heller inte sätt upp några begränsningar för hur den som får A-kassa får använda pengarna, lika lite som hur den som får föräldradagar får använda dem. Det finns mig veterligen inget förbud mot att de pengar en av parterna i en familj får från A-kassan omfördelas inom familjen. Samma sak bör gälla dagarna från föräldraförsäkringen, man bör få använda dem fritt inom familjen.

    Du skriver
    ”Det här hade jag svårt att greppa. Det känns som en ny definition på vad individ är. Det du säger är ju att familjen ska bestämma tillsammans. Inte en individ. Så som jag då uppfattar det anser du enheten ”familjen” vara en individ och att den av staten också ska ses som en sådan och få pengar utifrån den synen, som att den är en individ. ”

    Nej, jag försöker inte införa en ny definition av vad en ”individ” är. Jag tycker bara inte man behöver vara onödigt övertydlig. När jag skriver att ”en familj bör själv få besluta” så handlar det naturligtvis om att ”individerna i en familj bör själva få besluta”. Jag tycker det var svårt att missförstå den saken.

    Du skriver
    ”Vad är FF:s syfte egentligen enligt dig? Vad är anledningen till att vi valt att ha en FF? Något vill vi att den ska göra, förbättra, vara bra för. Exakt vad?”

    Konstig fråga. Det tycker jag är sjävklart. Men det är kanske inte det? Syftet med föräldraförsäkringen är naturligtvis (tycker jag) att ge föräldrar möjlighet att stanna hemma med barnet under dess första år, istället för att direkt efter födseln behöva lämna bort det till främmande människor.
    Vad anser du själv vara syftet med föräldraförsäkringen?

  55. Josefin Utas skriver:

    Access:

    “Man bör heller inte sätta upp några begränsningar för hur den som får A-kassa får använda pengarna”

    Inte för de pengar man får, men begränsningar för _att_ få pengar finns. För att syftet med A-kassan ska uppfyllas. Man får inte A-kassa bara för att man är arbetslös. I fallet A-kassa är pengarna avsedda för att man ska skaffa jobb. Att man ska överleva tills man fått ett nytt sådant och att man inte ska behöva gå från hus och hem. Kraven är då att man ska stå till arbetsmarknadens förfogande, gå till AF, upprätta handlingsplaner, aktivt söka jobb m.m. Man får pengar till att kunna göra det. Utan det får du ingen A-kassa. Det finns en massa måsten. Krav. Det är ganska långt ifrån största möjliga frihet. Då skulle man ge pengarna “här, varsågod!”.

    Men det jag menade var inte att kraven var desamma för FF. Utan jag vill bara visa på att det finns flera sorters potter som vi kan få pengar ifrån som är behäftade med krav. För att syftet med pengarna ska uppfyllas. Du tyckte att det var största möjliga frihet som skulle gälla. Och jag funderade om det var något du tillämpade generellt eller om det berodde på. Men för att jämföra: det finns inte heller några krav på vad pengarna man får från FF ska användas till. Men det finns krav med FF också. Man måste garantera att man vårdar barn när man får F-penning. Man får alltså inte arbeta under tiden. Och då kan man ex inte åka bort på semester själv utan barnet eller så och få F-penning.

    “Syftet med föräldraförsäkringen är naturligtvis (tycker jag) att ge föräldrar möjlighet att stanna hemma med barnet under dess första år, istället för att direkt efter födseln behöva lämna bort det till främmande människor.”

    Ok. Fast varför kan inte en barnvakt ta hand om barnet på dagarna när föräldrarna jobbar? Det görs ju i en del länder och har nog gjorts mycket i historien. Det behöver inte vara en främmande person om barnet ser barnvakten eller vad man kallar det, varje dag. Det handlar ju inte om hela tiden heller, om det skulle ske idag, utan bara dagtid när föräldrarna jobbar. (Kanske låter som dumma frågor, men jag tror att de kan klargöra en del).

  56. Josefin Utas skriver:

    Kan tillägga också: tack Access för svaren! Tycker det är bra diskussion, en bra dialog.

Google