11 kommentarer på “Saker förändras”

1. Galaxa skriver:

   28 april 2010 kl. 21:07

   Ja, det kan man fråga sig. 10 år sedan – ja (beroende på barnets ålder). Och 20 år sedan – ja. För 20 år sedan var det kanske t.o.m. vanligare en vanligare bild än för 10 år sedan. Det senaste decenniet verkar ju varken män eller kvinnor kunnat vara hemma med barnen i lika stor utsträckning som på 90-talet, då det var standard att stanna hemma minst 1och1/2 år. Men 30 år sedan – då var det nog ingen vanlig syn.
2. Mia skriver:

   29 april 2010 kl. 06:55

   Nej det kan jag intyga som har barn på dygt 20, men även en liten, Då fanns det mig veteligen EN pappa som var föräldraledig och som brukade dyka upp i parkerna där jag bodde. Numera är det 50/50 en tidig söndagsmorgon
3. PabloHoney_4 skriver:

   29 april 2010 kl. 06:58

   http://www.svd.se/nyheter/inrikes/lakare-vagrar-omskara_4634409.svd

   http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/elektriker-har-ocksa-ratt-till-familjeliv_4591989.svd
4. katten skriver:

   29 april 2010 kl. 07:04

   So what? Håller världen på att gå under för Pelle m fl?
5. Pelle Billing skriver:

   29 april 2010 kl. 08:50

   katten,

   Varför denna negativa tolkning? Personligen tycker jag det är jättebra att pappor engagerar sig i sina barn och skapar band för livet!
6. Hieronemus skriver:

   29 april 2010 kl. 16:33

   Självklart kunde man se en sådan bild för båda 10-20 och 30 år sedan. Det är en myt att män för i tiden inte tog hand om sina barn. Min äldste son är 27. Visst gick vi män med barnvagn även då och vi gick till lekparken med barnen.
7. katten skriver:

   29 april 2010 kl. 19:34

   Visst är det ” bra att pappor engagerar sig i sina barn och skapar band för livet”.
   Självklart. Men det är inte gjort på en kafferast. För då handlar det mest om skyltning – en eller annan lördagsförmiddag.

   På våra fängelser sitter 90 procent män. Av dessa har 90 procent aldrig sett röken av en farsa. Det betyder att vi har ett stort ansvar för alla små pojkar som föds.
   Att hitta sin identitet och klara av att säga nej och sätta emot psykopaten i pojkgänget, ungdomsgänget ocv., det är inte så lätt om man inte haft en juste
   manlig människa att identifiera sig med. Och då kan det lätt gå illa.

   Ann-Britt Grunevald, tidigare chef på Österåkersanstalten, reste omkring och före-
   läste efter sin pensionering om att unga killar behövde en manlig förebild. Och man
   ordnade också projekt på olika orter, där män ställde upp som ”förebild” för killar
   som var på glid. Hur det gick med projekten vet jag inte. Tanken var god. Men jag
   tror att det var lite för sent – att ställa upp för killarna först i tonåren. Kåkfararnas antal har inte minskat sedan Ann-Britt Grünevald föreläste.

   Men papporna kan sätta in ”vaccinet” ”i roten” om de vill. Och som sagt – att skapa en relation – det är inte gjort på en kafferast.
8. Adam Weisshaupt skriver:

   29 april 2010 kl. 23:06

   Katten:

   Samma Ann Britt Grunewald gjorde en undersökning på Österåkers anstalt om vad som var största gemensamma orsak till varför klienterna hade hamnat där.

   Det första som slog henne var att det berodde på narkotika eller alkohol medan det visade sig att den enskilt största nämnaren till dessa var klienter var en avsaknad av en far. Värt att tänka på detta Katten, framförallt värt att tänka på hur bra det skulle vara för män, kvinnor, barn och samhälle om det fanns en tydlig lagstiftning på området där ingen premierades eller förkastades.

   Feminismen bär på märkliga skygglappar i just denna fråga, varför?
9. Mia skriver:

   30 april 2010 kl. 11:13

   Denna bild kan inte ha varit så vanlig för 20 år sedan, inte 10 år sedan heller. Den var säkert inte helt avsaknad, men det hände nog inte ofta.
   Själv tycker jag att detta borde vara lika vanligt som att det sitter ett gäng mammor på lekplatsen.
   Jag tyckte själv det var trevligare på lekplatsen om det var mer jämt fördelat bland föräldrarna när jag tog min son till lekplatsen.

   Och om det som ”Katten” säger… Det är aldrig för sent att ställa upp för någon som håller eller redan är inne i ett problematiskt liv. Att få hjälp sent är ju bättre än att inte få hjälp alls.
   Och kan jämställdheten göra att fler barn känner sig trygga i samhället så är det något vi ska kämpa för.
10. Mia skriver:

    01 maj 2010 kl. 10:58

    Instämmer med Mia (30 april 2010 kl 11:13)

    /Mia (29 april 2010 kl 06:55)

    Hmmm har haft detta nick länge nu utan konkurrens på de bloggar jag kommenterat på men börjar inse att jag skulle valt något mer orginellt då det börjat poppa upp nya? Mior.
11. Pelle Billing skriver:

    01 maj 2010 kl. 11:41

    Ja, jag noterade också att vi plötsligt hade två Mior.