När Ekots undersökning om sexuella trakasserier bland Teaterförbundets medlemmar släpptes fick den ett enormt genomslag. Alla stora medier skrev om den utan att kritiskt granska det statistiska förfarande som använts. Istället fokuserades all kraft på att ställa männen inom teatervärlden till ansvar för de horribla siffrorna.
Själv intog jag en mer försiktig och skeptisk hållning, och frågade mig huruvida man kunde lita på undersökningens kvalitet:
Ekots undersökning om sexuella trakasserier består av 4000 enkäter som skickats ut, men där mindre än hälften kommit tillbaka ifyllda. Bara detta gör att man kan ifrågasätta kvaliteten. Vad är det för urval av personer som skickar tillbaka sina svar? De som har blivit drabbade eller de som aldrig blivit det? Sedan är definitionen på trakasserier och hur frågorna ställts oerhört viktiga. Om man inkluderar saker som att ens kollegar flörtar med en eller att man fått en kommentar om hur man är klädd, då kan siffrorna snabbt skjuta i höjden. Men detta är knappast av samma dignitet som att ens kollega plötsligt tafsar på en, utan förvarning.
I nuläget är det svårt att dra några slutsatser alls om sexuella trakasserier. Det som skulle behövas är istället en stor, seriös studie av Arbetsmiljöverket där man använder validerade forskningsverktyg för att få siffror på hur det ser ut med de sexuella trakasserierna i svenskt arbetsliv.
Nu har det framkommit i radioprogammet Medierna, att Ekots undersökning mycket riktigt är av undermålig kvalitet. Enligt Claes Andersson på Statistiska Centralbyrån är det “en undersökning utan värde”, vilket får anses vara mycket hårda ord från en såpass seriös instutition som SCB. Jan Stridh från journalistutbildningen i Göteborg tycker att det är oförskämt att utan grund ge en bild av att det är något skumt med konstnärskollektivet.
Kanske är det dags för medierna att börja kontrollera sina källor även när det gäller könsfrågor?
(Tack för tipset, Stefan.)
Uppdatering: Nu skriver även DN om Ekots fadäs.










Följ med