Könsmaktsordning på behandlingshem

25 april 2010, av Pelle Billing

Fick detta mejl från en läsare, och tyckte att det gav en intressant bild av vad som pågår ute i verkligheten, varför jag publicerar det här som en insändare:

Hej, ja många jag diskuterar detta med är väldigt upprörda över dem som förordar könsmaktordningen som orsak till mäns våld mot kvinnor. Något har gått snett och det är olyckligt.

Jag var på en föreläsning av det här behandlingshemmet där socialtjänst, polis, mfl var inbjudna och där fick en fd klient berätta om hur män från börjat till slut hade orsakat hennes missbruk och även alla andra konsekvenser hon fått i sitt liv.

Resonemanget fråntog henne ansvaret för sina egna val helt och hållet och gjorde henne till ett offer. De som applåderade högst var den nuvarande klientgruppen som satt till allmänt beskådande längst fram… det var fruktansvärt.

[...]

Jag arbetar själv inom kriminalvården med narkotikafrågor på häktet och träffar dagligen män som under hela sin uppväxt varit utsatta för övergrepp av olika slag och är helt övertygad om att våld, från vem det än är, absolut inte har att göra med vilket kön vi har.

Unga kvinnliga våldsverkare är på uppgång och där ingår allt oftare ett dopingmissbruk.

Insändaren är skriven av en kvinna. Jag blir bara mer och mer övertygad om att det är lika många kvinnor som män som är trötta på den urspårade jämställdhetsdebatt vi har i samhället.

 

11 kommentarer på “Könsmaktsordning på behandlingshem”

  1. vmm skriver:

    Att skylla misslyckanden och motgångar på andra är nog en väldigt grundläggande mänsklig psykisk funktion. Jag tror den är viktig för överlevandet, faktiskt. Om man alltid ”tar på sig” allt dåligt som händer oss alla så skulle vi alla vara väldigt olyckliga och gå omkring och känna oss misslyckade.

    Här erbjuder ju feminismen en fantastisk lösning för alla kvinnor. Hela samhället genomsyras ju av tankar om att kvinnor är förtryckta av män. Jag begriper faktiskt inte att det ändå finns kvinnor som INTE ser män som orsaken till alla motgångar. Kvinnor har ju männen att skylla på och det är helt okontroversiellt, ja, rent av uppmuntrat av av samhället att göra det. Det är närmast så att kvinnor som offentligt säger att dom INTE är förtryckta av män upplevs som provocerande. Standardhanteringen av dessa kvinnor brukar vara att dom inte har insett att dom är förtryckta (dom är alltså okunniga och dumma i huvudet och idiotförklaras) eller så att dom är nyttiga idioter och springer patriarkatets ärenden. Det är ett klassiskt mönster och ett typiskt kännetecken för totalitära ideologier.

    I totalitära ideologier finns alltid en syndabock – juden, negern, kapitalisten, mannen – och erbjuder en mycket, mycket lockande och enkel förklaring till- och ibland lösning på alla våra tillkortakommanden och misslyckanden.

  2. Urban skriver:

    De kvinnor som inte anser sig vara förtryckta av patriarkatet har falskt medvetande. På samma sätt som arbetare som inte ansåg sig vara förtryckta av kapitalisterna hade falskt medvetande.

  3. AV skriver:

    Vad underbart att kunna skylla alla sina tillkortakommanden på någon annan. Aldrig att man har ett eget ansvar och får ta konsekvenser av sina val i livet. Det är alltid de andras fel. Kan vi dessutom lägga skulden på en grupp människor, köra guild-by-association och prata om strukturer och glastak är målet nått.

    Visst kan man bli offer för brott eller orättvis behandling, men frågan är vad man gör då. Låter man dessa händelser styra ens hela liv, eller jobbar man på att gå vidare. Där har man ett eget ansvar, att skapa sig ett normalt liv. Borde vara behandlingens huvudsakliga syften istället för att älta oförrätter och skapa sig en offer-identitet.

  4. Musse Pig skriver:

    Klassiskt syndabocksfenomen. Inget kan få individer att överse med varandras och sina egna brister som om man kan hitta en gemensam hackkyckling. Det är drivkraften bakom mobbning och har alltid exploaterats av exvis främlingsfientliga, nationalistiska och rasistiska grupper. Det är helt centralt i feminismens propaganda. Se på alla nätverk och kvinnogrupper som bildats och engagerat sig i ”könskriget”. Som politisk grupp så kommer det så småningom ett tillfälle då uppmärksamheten riktas inåt och allt inte bara handlar om att projicera sina brister på ”hackkycklingen” och ge denne skulden för samtliga sina tillkortakommanden och misslyckanden i livet. Då man plötsligt ska komma överens om exvis ett program, vilka som ska ha åtråvärda riksdagsplatser mm. Se exvis på konflikterna som uppstod då framstjärtarna i FIS skulle göra något mer än pimpla vin och odla sitt hat mot män!

  5. Dalahest skriver:

    Blame Action Loops
    It is not uncommon for people who engage in blaming behavior to also engage in selfish behavior. And as long as they are getting benefit from it — whether monetary, emotional, comfort, entertainment or psychological stability — they will continue to engage in those actions. But realize that most of the time the person is too busy doing the behavior to see their actions in this context.

    http://www.nononsenseselfdefense.com/blameBadBehavior.htm#guilt

  6. Sofia skriver:

    Det som är viktigt är att skilja åt det egna ansvaret för ett missbruk/beroende/kriminalitet och att ett brottsoffers aldrig är ansvarig för det våld hon/han utsätts. I traditionell misssbruksbehandling fokuseras det egna ansvaret och där har ansvaret ibland felaktigt lagts på personer som också är brottsoffer för t ex våldtäkter och sexuellt utnyttjande från andra (oftast män). Därför har kunskap och bearbetning av om våldsutsatthet och trauma en viktig plats på behandlingshem inte minst för att möjliggöra för individen att ta ansvar för sin drogfrihet och nykterhet. Den baseras på nuvarande forskning och får givetvis anpassas efter nya rön. Genus och sexualitet är avgörande faktorer utifrån vad vi nu vet. En missuppfatttning är dock att genusperspektivet utesluter att arbeta med t ex förväntningar på män, mäns sexualitet, mäns våldsutsatthet, jämställdhet, föräldraskap, kommunikation och relationer med män, vilket ofta är eftersatt på behandlingshem för män. Likaså behöver behandlingshem för kvinnor synliggöra kvinnors kriminalitet och våldsamhet, samt lägga fokus också på sysselsättning och att ta plats på olika sätt i livet och samhället. Dock är tyvärr våldsutsattheten också en återkommande och ofrånkomligt tema som också är något som uppmärksammas inte bara i Sverige utan även globalt genom t ex FNs konventioner.

  7. Furious Rachel skriver:

    Själv anser jag att på ett behandlingshem för kemiskt beroende skall man ägna sig åt att arbeta med just den problematiken. Det finns all tid i världen för kvinnor och män att senare utforska sin roll i världen gällande kön eller vad du vill…
    Ett kemiskt beroende är en sjukdom och skall behandlas utifrån den aspekten. Behandlingen av kemiskt beroende skall ske med samma professionalitet som när du är hjärtsjuk eller har cancer. Primärt är det sjukdomen som ska behandlas och mina skattepengar skall inte gå till att lägga behandlarens egna synsätt på könsroller eller könsmaktsordning på patienten.
    Det är oetiskt att göra på det sättet anser jag.
    Sen tycker jag även att detta med att vara ett brottsoffer är svårt… om en kvinna gång på gång medvetet väljer ”farliga män” och får konsekvenser av detta – är hon bara ett offer då?

  8. Sofia skriver:

    Det handlar inte om enskilda behandlares åsikter. Först och främst handlar det om enskilda kvinnors upplevelser av behandling och rätt till att få just en professionellt missbruksbehandling. För detta krävs enligt min mening en medvetenhet och kunskap om kvinnors och mäns livsvillkor, på samma sätt som olika människors erfarenhet och behov ser olika ut beroende på situation när det gäller barn, bostad, etnicitet, utbildning, försörjning, språkkunskaper, fysisk hälsa osv.

    FNs deklaration från 1993 definierar mäns våld mot kvinnor som en del av diskriminering av kvinnor. I socialtjänstlagen lyfts särskilt kvinnor och barns utsatthet, där kommunerna åläggs att erbjuda stöd och hjälp till alla brottsoffer. Således MÅSTE alltså kommunen lägga skattemedel på detta som det ser ut nu. Det är betydligt mer effektivt att integrera både våld och missbruk i samma behandling. Om man vill spara lidande och om man vill spara skattemedel.

    Behandlingshem har tillsyn och är under uppsikt när det gäller att behandlingen är god och att den följer nationella riktlinjer. Att kemiskt beroende är en sjukdom och att personer med som har ett missbruk/beroende ska få en professionell behandling är självklart.

    Flera nätverk och organisationer har uppmärksammat behovet av genusperspektiv i behandling, däribland det nationella nätverket Kvinnofrid i missbruksfrågor (KIM). CAN har gett ut temanummer om detta och på socialstyrelsen pågår en stor utredning på temat våldsutsatta kvinnor i missbruk. Det är också från regeringen som krav ställs på att särksilt utsatta grupper av kvinnor, däribland missbrukande kvinnor, ska uppmärksammas och behandling och stöd anpassas efter den specifika målgruppen.

    Det är viktigt att skilja begrepp åt. Brottsoffer är ett offer i juridisk mening. Skulle t ex en banktjänsteperson få ta ansvar för att hon/han utsatts för rån flera gånger genom att hon/han fortsatt gå till jobbet? Nej just det. Självklart måste våldsutövare oavsett kön ta ansvar för sitt brottsliga beteende. När det gäller offerbeteende i meningen brist på eget ansvar så är det givetvis något som beaktas i missbruksbehandling. Att återta makten över sitt eget liv är ju ett genomgående tema i behandling oavsett livssiuation och bakgrund. Brottsoffer för våld i nära relation har ofta under en lång tid fråntagits sitt handlingsutrymme och behöver få arbeta med att återta det. Dock är det en helt annan sak än att ta på sig ansvaret för någon annans beteende.

    Mobilisering mot narkotika gav 2005 ut en forskningsrapport på ämnet som jag kan rekommendera. Tina Mattssons avhandling ”I viljan att göra det normala” är ett annat exempel på forskning inom området.

    Jag är intresserad av forskning från föregående talare i debatten som talar för er sak.

  9. Furious Rachel skriver:

    Enligt min uppfattning handlar det definitivt om behandlarens egen inställning när man som behandlare för in ett könsmaktordningsperspektiv i en missbruksbehandling. Där jag har sett detta förekomma har det handlat om ett helt nytt grepp som dykt upp tillsammans med den nya personalen som själva är engagerade i könsmaktsperspektivet och genusfrågor.

    Könsmaktsordning har, enligt mig, ingenting med beroendesjukdomen att göra. Könsmaktsordning förekommer väl inte som ”undervisning” vid andra sjukdomstillstånd…? Jag har även sett resultatet av denna integrerade behandling som du beskriver och om syftet är att göra kvinnor till offer och män till förövare – så lyckas det. Men om syftet är att göra kvinnor medvetna om sin egen roll, sitt eget ansvar, hitta kärlek och respekt för män och även få kunskap om mäns livsvillkor, hitta vägar till försoning och gemensamhet – då har det inte lyckats. Könsmaktsperspektivet skapar split mellan människor istället för att bygga broar.

    Det är bra att det satsas pengar på att hjälpa våldsutsatta kvinnor… men när mansgrupper har sökt pengar för samma sak – då nekas de stats/kommunbidrag. Kvinnors våld mot män är det ingen som talar om, trots att det är ett faktum att det förekommer i nästan exakt samma utsträckning. Det är diskriminering som förespråkarna av könsmaktsordningen inte vill tala om för deras perspektiv bygger på att kvinnan är offer och mannen förövare. Det är bra att det från regeringshåll krävs att vi uppmärksammar särskilt utsatta människor… med det bör väl ändå inbegripa både män och kvinnor… eller är inte män människor längre? Annars är det bara ytterligare en diskriminering mot män.

    Ska vi tala om de nationella riktlinjerna så står det, vad jag vet, ingenstans att ”undervisning” om könsmaktsordning är en framgångsrik behandlingsmetod vid beroendesjukdom. Du får rätta mig om jag läst slarvigt…

    Kvinnonätverk är tyvärr, enligt min erfarenhet, också oftast genomsyrade av könsmaktsordningsperspektivet. Det var kvinnonätverk som motsatte sig att föräldrar skulle kunna dömas till gemensam vårdnad – på bekostnad av mannens rätt till sina egna barn. Så att nätverken efterfrågar vad de själva vill ha mer av, är ju inte konstigt, men inte heller hela sanningen.

    Om man är offer i juridisk mening är väl en sak… men jag har själv hört kvinnor från behandlingshem med könsmakt/genusperspektiv, berätta om hur de var offer för män genom att t ex hävda att det var män som fick dem att börja knarka eller att bli kriminella.
    Det tycker inte jag är att få ”makt över sitt egna liv” som du beskriver. Det tycker jag är att göra sig till ett offer i psykologisk, känslomässig och moralisk mening.
    Sett ur ett offer/förövare perspektiv så skulle då mannen vara ansvarig för kvinnans beteende och det var väl detta att inte ta på sig ansvaret för någon annans beteende du ville komma bort från. Men tydligen bara ur kvinnans synvinkel.

    Forskning är bra men det behövs ett perspektiv där både mannens och kvinnans behov och livsvillkor lyfts fram. Annars är det inte hela sanningen.

    Och som jag sagt… ”undervisning” om könsmaktsordning hör enligt mig inte hemma i en missbruksbehandling. Om behovet finns, så kan kvinnorna och männen själva välja att arbeta med dessa frågor, när de fått en stabil drogfrihet och därmed även återfått en del förstånd. Då har de frihet att välja och inte som nu – få ”undervisningen” oavsett de vill det eller ej.

  10. Sanna skriver:

    i de natioenlla riktlinjerna kring missbruks och beroendevård lyfts genusperspektiv fram och där ser man det som en stor brist att missbruks och beroendebehandling i allt för stor utsträckning inte tar med det perspektivet.

    Det är helt omöjligt att skapa goda förutsättningar för människor att bibehålla en nykterht och drogfrihet om man inte arbetar med helheten, hela männsikans livssituation. Det vet vi och det finns även beskrivet i de nationella riktlinjerna. Att beroendeproblematiken ska ses som en egen problematik, som en egen sjukdom tror jag nog att vi har kommit överens om inom beroendevården i Sverige. Sen är det ju så med all beprövad erfarenhet att den förändras.

    Det är ganska syniskt att tänka sig att vi människor oavsett om det gäller män eller kvinnor aktivt väljer att gå in i våldsrelationer. Gör män det? Jag tänker även att det skulle vara toppen med mansjourer av olika slag, vad jag inte förstår är vad ansledningen till att de inte finns är? De är väl bara att sätta igång, arbeta ideelt så kostar det ingenting!

    Och en stilla undran. Här pratas om att kvinnor och kvinnorörelsen använder sig av syndabockar och offermentalitet. Men jag reagerar på att det är en så oerhört tydlig offermentalitet här på bloggen och att man hela tiden jämför och pratar illa om kvinnor, förklara gärna för mig för jag fattar inte den grejen.

  11. Furious Rachel skriver:

    Sanna, att ha ett genusperspektiv i missbruksbehandling där vi är medvetna om att män och kvinnor har olika behov, är en sak, så länge fokus ligger på sjukdomen.
    Kvinnorna (på ett behandlingshem för kvinnor) kan senare i livet ägna sig åt vad tusan dom vill, men skattemedel skall inte gå till verksamhet som inte har fokus på sjukdomen/huvudproblematiken.

    Att använda sig av könsmaktsordning som förklaring till, och undervisning om, kvinnors särskilda behov vid missbruk, är en helt annan sak. Det borde ta mig tusan vara olagligt så oetiskt som det är!!

    Cyniskt, ja – om vi använder ordet i bemärkelsen att våga se människan och samhället som det verkligen är. Det finns både kvinnor och män som väljer in våld i sitt liv – faktiskt! Jag har träffat dem… Ingen av dem är ett offer för det andra könet däremot ett offer för sina EGNA t ex känslomässiga tillkortakommanden och beteenden.

    Anledning till att inte mansjourer finns är väl bl a att män diskrimineras vad gäller kommunala/statliga anslag. Varför ska stöd till kvinnogrupper subventioneras och män jobba ideellt…! Den åsikten luktar maktskit igen…! Men könsmaktsivrarna verkar tycka att det är helt okej, så länge kvinnan har makt på bekostnad av att männen förlorat den.
    Precis samma skam som finns hos kvinnor, finns även hos män… det är faktiskt sant. Så det är nog oxå en anledning. Det är först nu män börjar våga träda fram och berätta om t ex våldet från kvinnor. Men behovet finns och Sverige borde som jämställdhetsland naturligtvis stödja både kvinnor och män.

Google