Förvirrad forskning

06 april 2010, av Pelle Billing

regnbagsflagga

Aftonbladet skriver om forskare vid Linnéuniversitet i Växjö som undersökt hur sexuell läggning påverkar möjligheterna att få ett chefsjobb. Hur lätt är det egentligen för homosexuella män och kvinnor att få en chefsposition i jämförelse med sina heterosexuella kollegor? För att göra denna forskning har man använt sig av uppgifter från SCB, där man jämfört gifta par med dem som lever i registrerat partnerskap.

Slutsatserna man drar är följande:

Homosexuella män har inte lika lätt att få chefsjobb som dem som är heterosexuella. När det gäller motsatta könet är mönstret omvänt. Lesbiska har enklare att knipa chefsposter än heterosexuella kvinnor.

Frågan är hur man lyckats komma fram till detta endast genom att titta på ett statistiskt material? Misstaget man gör i denna forskning är att man antar att det bara är diskriminering som avgör hur långt en person når i arbetslivet, man tar inte hänsyn till att olika individer kan ha olika drivkraft att nå långt i karriären.

Att lesbiska kommer längre i karriären än heterosexuella kvinnor kan mycket väl bero på att de inte har någon man som försörjer dem. Den primära försörjningsbördan i vårt samhälle ligger på männen, och det är inte orimligt att anta att en del heterosexuella kvinnor slår av på takten i karriären när de gifter sig, har en försörjare och sedan skaffar barn.

På samma vis är det möjligt att homosexuella män, som inte har någon fru att försörja och mer sällan har barn, tar det lite lugnare i karriären då man inte ser någon anledning att arbeta ihjäl sig när man redan har en fullt tillräcklig inkomst.

Precis som när det gäller skillnader mellan grupperna män och kvinnor på arbetsmarknaden, så blir det fel att anta att det bara är diskriminering som påverkar utfallet när det gäller grupperna hetero- och homosexuella (eller skillnaderna mellan lesbiska och bögar). Det är någonting som gått snett i samhället när vi inte längre pratar om att prestation är det som i första hand avgör hur långt man kommer i sin karriär.

När vi glömmer bort att prata om prestation, så kan det leda till långsökta slutsatser av den typen som Sören Juvas (ordf RFSL) kommer med:

– Män upplever inte lesbiska kvinnor som ett hot på samma sätt som homosexuella män.

Kanske är det så, kanske är det inte så. Det är först när vi har forskning som tar hänsyn till alla faktorer (ambition, prestation, diskriminering) som vi kan uttala oss om detta. Det skulle ju vara revolutionerande om forskningen kunde visa att män hellre släpper fram kvinnor, än andra män, till chefspositioner.

Jag har inte lyckats hitta originalforskningen, och om någon kan hjälpa mig hitta den är jag tacksam. Däremot känns det tryggt att anta att man inte intervjuat över en miljon människor i undersökningen, så allt talar för att forskningen bygger på statistik där man inte har någon aning om individernas ambition eller prestation.

(Tack för tipset, Ulf!)

 

4 kommentarer på “Förvirrad forskning”

  1. Pär.B skriver:

    Åter igen statistik som inte tar sin utgångspunkt ur verkligheten. De många lågavlönade och ensamstående mödrarnas tröstlösa situation handlar inte om att de är kvinnor, utan att de av egen fri vilja oftast har valt ett yrke med låg status och dåligt betalt i förhoppningen att deras män ska försörja dem. När så skilsmässan kommer är krisen ett faktum. Samhället i sig bedriver dock ingen kampanj att kvinnor ska försörjas av män. Istället är det så att många kvinnor anser att det är mer bekvämt så. För att utsatta kvinnor ska kunna ta sig ur sin situation måste de studera ämnen på universitet som ger dem jobb och hög lön. De ska inte läsa historia och arkeologi, för då är de tillbaks till vårdgolvet. Fler tjejer skulle lyckas om mer om de istället lyssnade på kvinnliga jurister, apotekare, labbassistenter och datatekniker än på Gudrun Schyman.

  2. Pär.B skriver:

    Vill kommentera ytterligare det här med karriärval. Man verkar helt okunnig till varför universitetsutbildade kvinnor hamnar i låglöneyrken, t.ex. sjukvården Jag menar att en viktig, kanske avgörande orsak beror på att de genom sitt yrkesval lättare kan få tid att vara tillsammans med barn vid sjukdomar, skollov etc. En typisk ensamstående mamma är sjuksköterska. Hon jobbar 75%. Oftast är det så att på en sjukhusavdelning eller på ett äldreboende, eller en gruppbostad för funktionshindrade så kan personalen välja sina arbetstider mer fritt. Det är också lätt att byta arbetspass om man behöver vara ledig just den eller den dagen. Enhetschefer, avdelningschefer, personalchefer etc, vilka nästan alltid är kvinnor, har också en förstående inställning till att denna ensamstående mamma ska kunna ha bra arbetstider. Oftast är det så att nattpassen, vilka gör att man jobbar mycket, ger mycket obekväm ersättning. och att man är ledig mycket, så har den ensamstående mamman förtur till sådana arbetspass. I typiskt manliga jobb finns inte dessa möjligheter att fritt kunna bestämma arbetstider, de har inget fackförbund som jobbar för dem att de ska kunna få vara lediga med barnen. Det skrivs inga snyfthistorier i tidningar om detta. Låt vara att mannen tjänar mer i grundlön. Men då ska vi komma ihåg att denna ensamstående mamma får bostadsbidrag, barnbidrag och faderskapsbidrag. Med detta så får de i regel långt över 20 000 rent i månaden. Det är långt över genomsnittslönen i Sverige. Jag vill ställa följande fråga: finns det en enda manlig deltidarbetande sköterska som är hemma mest med barnen medan hans fru, som är professor, jobbar? Skulle inte tro det.

  3. Erik skriver:

    ”Män upplever inte lesbiska kvinnor som ett hot på samma sätt som homosexuella män.”

    Många av de män som påverkar karriären för en person vet nog knappast ens om vilka kvinnor som är homo, bi eller hetero det är ju knappast så att det går se vilka som är det.

    Däremot kanske inte lesbiska kvinnor föder egna barn fullt så ofta?

  4. [...] som forskningen jag kommenterade igår, mäter inte denna forskning vilken ambition, drivkraft eller prestation de anställda har. [...]

Google