En sak i taget, Rojas

27 april 2010, av Pelle Billing

pappa-son

Carlos Rojas tycker att pappor ska ta ut halva föräldraledigheten. Han tycker det så mycket att han pratar om det både i DN och i Aftonbladet.

Och visst kan det vara härligt att stå för något nytt på ett självklart sätt, och klandra de andra män som inte uppnår samma ideal som en själv. Resonemanget verkar vara att ”om vi bara kan ta ut halva föräldraledigheten var så är jämställdheten fixad”.

Tyvärr glömmer Rojas bort att det inte råder lika spelregler mellan män och kvinnor när man blir förälder. Utanför ett äktenskap kan mannen inte få vårdnaden om sitt eget barn, om inte mamman godkänner det. Här kan man snacka om strukturell underordning, för att använda ett populärt jämställdhetsbegrepp. Hur lätt är det för en man att förhandla till sig halva makten på hemmaplan under sådana omständigheter?

Om det sedan blir en separation och vårdnadstvist är oddsen överväldigande att barnet kommer att bo hos mamman, och även om man når en överenskommelse om delat växelvis boende kommer hela barnbidraget att tillfalla mamman.

Rojas, jag tycker det är härligt att du vill inspirera pappor till att kräva både ansvar och makt i hemmet. Men borde vi inte börja med att se till att de lagliga förutsättningarna är rättvisa?

Dessutom bör vi akta oss för att utfärda pekpinnar om den exakta uppdelningen av föräldraledigheten. Människor är inte maskiner i en jämställdhetsfabrik, utan de är individer med behov av flexibilitet i sin vardag.

Läs även: Matte Matiks kommentar till Rojas åsikter.

Mer om pappor: DN 1 2 3 4 5

 

48 kommentarer på “En sak i taget, Rojas”

  1. jonas skriver:

    ”Utanför ett äktenskap kan mannen inte få vårdnaden om sitt eget barn, om inte mamman godkänner det.”

    Är det verkligen bokstavligen så? :O

  2. Olof skriver:

    ”När vi träffar honom har han just hämtat sina två tvillingbarn på dagis, Julian och Mateo, 2,5 år. De bor på 44 kvadratmeter i förorten Vårby gård. Hit flyttade han när han separerade från barnens mor.”

    Skilsmässa när barnen var 2.5 år gamla. Mjukisstilen verkar inte fungera så bra i praktiken.

  3. Pelle Billing skriver:

    @jonas
    “Utanför ett äktenskap kan mannen inte få vårdnaden om sitt eget barn, om inte mamman godkänner det.”

    Är det verkligen bokstavligen så? :O

    Ja.

  4. KimhZa Bremer skriver:

    Bra, Pelle!

    Jag reagerade också. DN kommenterar också med svepande generaliseringar om pappors ”slarvighet” osv. Och ingen analys kring att det är uppenbart att mäns uttagande av föräldraledighet har väldigt mycket att göra med om mamman vill att de skall göra det – eller sätter sig emot.

  5. Josefin Utas skriver:

    Jag tycker att man kan och borde köra på olika fronter på samma gång. Det är inte en endimensionell strävan utan den handlar om många saker och har många sidor. Och alla kan inte heller göra allting. Vissa satsar på att förändra lagar. Vissa satsar på attityder. En del gör det strukturerat och organiserat. En del gör det i det lilla, på hemmaplan. Allt behövs och är en del av helheten. Utan delar – ingen helhet. Utan resultat i smått – inget resultat i stort.

    Det är nog lätt hänt i en strävan att man är för kritisk mot de som inte gör på ens eget, eller ”bästa” sätt. Man är så inne på att försvara sig, på att se felaktigheter och problem. Istället tycker jag man borde man försöka hålla sinnet öppet och uppmuntra alla former av påpekanden, initiaitv, ageranden, åsikter, händelser etc som sker i rätt riktning. Man behöver inte alltid kritisera för det som _inte_ görs, som i detta fall av Rojas. Se det som görs istället. (Faktum är väl också i detta fall att vi inte vet vad Rojas tycker om lagen specifikt. Det framgår inte).

    Det är lite som med återkoppling när en person är ny på något. För att personen ska göra störst framsteg så bör man vara mycket sparsam med korrigerande återkoppling i början. Vartefter tiden går, personen blir mer kunnig och erfaren, då kan man börja gå på det mera finstilta och ge mer kritik. Jag tror detsamma gäller en strävan i samhället. I början bör man vara lite mer tillåtande, mer stöttande, mindre kritisk och mer fokuserad på likheter, gemensamma saker, för att få igång det hela. Varefter kampen eller vad man kallar det, blir mer etablerad då kan man mer fokusera på skillnaderna och detaljerna. Så kan det grena ut sig mera.

  6. Pelle Billing skriver:

    Josefin,

    Jag tycker att det är helt ok att inspirera pappor till att tillbringa mer tid med sina barn, utan att prata om lagar och orättvisor. Som du säger, så kan alla bidra med förändring på olika vis.

    Men Rojas går ett steg längre och börjar göra en analys av situationen:
    ”En vanlig kommentar är att det är kvinnorna som måste släppa taget och låta papporna vara med och bestämma.
    – Men vadå? Män är väl inga lealösa mähän. Jag skulle aldrig vara tillsammans med en kvinna som inte lät mig vara hemma med mina barn.”

    Här har han – som vanligt är i jämställdhetsdebatten – sagt att det är männens fel om det inte blir bra. Och där blir det fel för mig. Om han anser sig kompetent att svara på den frågan, då bör han vara lite mer insatt i ämnet.

  7. Pelle Billing skriver:

    Vi har redan lästa massa artiklar i massa olika tidningar om att männen måste vara hemma mer med barnen och ta mer ansvar. Men vi har knappt läst en enda artikel om de hinder det finns för män att få vara pappor – därmed känns också Rojas-artikeln lite tråkig och okonstruktiv. Den tillför inget nytt, utan det är mer av samma sak. Det som saknas är inte tillrop till papporna, utan att mammor och pappor får samma spelregler som föräldrar.

  8. Lavazza skriver:

    Allt fler västerländska män kommer till insikt om att spelreglerna vad gäller äktenskap och föräldraskap missgynnar män och svarar med ”marriage strike” och ”Zeugungsstreik” (reproduktionsstrejk). Istället ägnar de sig åt game/PUA, medan de som inte har fallenhet för det ägnar sig självförverkligande eller i värsta fall vegeterande (TV-spel, droger).

    http://de.wikipedia.org/wiki/Zeugungsstreik

    Utvecklingen verkar komma i Sverige också:

    ”… en fjärdedel av männen 36-44 år uppger att de inte vill
    ha barn. Det är möjligt att andelen frivilligt barnlösa är högre än vad
    som framgår av resultaten från undersökningen. Det är rimligt att
    anta att svarsfrekvensen är lägre för de som inte vill än för de som
    vill ha barn, vilket ger en underskattning av andelen frivilligt
    barnlösa.”

    http://www.scb.se/statistik/_publikationer/BE0701_2009A01_BR_BE51BR0902.pdf

    Tyvärr hade inte enkäten de svarsalternativ jag skulle ha önskat, främst alternativet rädsla för att bli berövad barnen vid en skilsmässa.

  9. Rebecka Eriksson skriver:

    Pelle och Jonas, det stämmer inte att mamman bestämmer om vårdnaden. Jag är frånskild, har tvillingar med min exman. De föddes efter skilsmässa och jag fick därmed automatisk ensam vårdnad. MEN, hade pappan velat ha delad vårdnad, så hade jag inte kunnat hindra honom – endast om han hade varit våldsam eller missbrukare. I alla andra fall hade en domstol gett honom delad vårdnad, även mot min vilja.

    Ska tilläggas att vi har delad vårdnad på gemensamt initiativ. Kan också säga att jag inte anser att kärnfamiljsformen nödvändigtvis är det bästa för mina barn. Nu, när barnens far har dem på halvtid så tar han eget, självständigt ansvar för dem och deras behov på ett helt annat sätt än när jag är närvarande. Alla fyra vinner vi på detta. Se även forskning på http://www.familjeliv-utan-tidsbrist.nu (utdrag från rapporten ”Om föräldrars tidspress”, sid 639 som visar att deltidsföräldrar upplever lägre tidspress än sammanlevande – vilket de som lever tillsammans kanske kan lära sig något av…

    Vänliga hälsningar,
    Rebecka

  10. Lavazza skriver:

    Rebecka: Nja, om du hade vägrat att medverka i en faderskapsutredning hade väl fadern aldrig kunnat framtvinga DNA-test. Möjligen hade du förlorat rätten till underhållsbidrag, men jag tror inte ens det. Barnbidrag går alltid till modern och annat ekonomiskt stöd från samhället förutsätter, vad jag vet, inte att modern hjälper till att fastställa faderskap.

    Mödrar kan frivilligt göra det rätta, men om de inte vill göra det, finns det inget eller väldigt lite som hindrar dem.

  11. Adam Weisshaupt skriver:

    Lavazza och Pelle:

    Ni sätter verkligen på Det!

    Tilläggas kan också att män uppmuntras verkligen av samhället att vara hemma med sina barn, dvs säga så länge mamman och pappan lever tillsammans men vid en separation så är det helt tyst om detta och då skall istället modern få al frihet i världen att göra som hon vill med barnen. Ändra detta först annars blir det endast ”talk the talk” istället för ”walk the walk”.

    Man börjar inte med taket när man bygger hus, först måste en grund finnas.

  12. Adam Weisshaupt skriver:

    Rebecka:

    det finns naturligtvis undantag, exempelvis; om du bor i Lund så har du som mamma 100% chans att få ensam vårdnad om du vill, i Ystad har du bara 80% chans. Min poäng är inte att det är bättre om män ”vann” vårdnadstvister i lika hög grad, min poäng är att barnen får 100% tillgång till sina föräldrar vilket absolut inte är fallet idag.

    Om detta skulle ske så hade vi en win-win-win situation då barnen, mamman, pappan och samhället skulle få vinster i detta.

    Enkel logik men en hujedamejs stor kvinnlig maktarena är svår att bryta.

  13. Ulf Andersson skriver:

    @ Rebecka Eriksson

    Du skriver att du är frånskild. I ett äktenskap räknas mannen automatiskt
    som barnens far, även om han inte är det. Vid en skilsmässa
    brukar papporna få gemensam vårdnad.

    Om man är sambo blir mannen pappa,
    OM mamman godkänner det.
    Mamman måste också ge sitt godkännande
    till att pappan ska få gemensam vårdnad.

  14. Pelle Billing skriver:

    @Rebecka
    ”De föddes efter skilsmässa och jag fick därmed automatisk ensam vårdnad. MEN, hade pappan velat ha delad vårdnad, så hade jag inte kunnat hindra honom – endast om han hade varit våldsam eller missbrukare. I alla andra fall hade en domstol gett honom delad vårdnad, även mot min vilja. ”

    Det slår dig inte som konstigt att du automatiskt fick ensam vårdnad, och att pappan skulle varit tvungen att driva en domstolsprocess om du nekat till att skriva på papperna?
    Vad finns det för bra anledning att neka en far att få gemensam vårdnad automatiskt så snart faderskapet är fastställt?
    Om någon kan ge mig ett enda bra skäl är jag tacksam.

  15. Lavazza skriver:

    ”I 2 kap. 1 § föräldrabalken (FB) föreskrivs att socialnämnden är skyldig att försöka utreda vem som är far till barnet och se till att faderskapet fastställs i de fall där inte enligt 1 kap. 1 § FB viss man skall anses som barnets far.

    Enligt 2 kap. 6 § FB skall nämnden, om det finns anledning till det, verka för att blodundersökning äger rum. En anledning till att sådan undersökning bör äga rum är att modern kan antas haft samlag med mer än en man under den tid barnet kan vara avlat. Nämnden kan dock inte tvinga parterna att underkasta sig en blodundersökning. Vägrar någon att medverka, finns möjlighet att få saken prövad i domstol.”

    http://www.famratt.com/faderskap/fad_nedlagg.htm

    En moder har således alltid rätt till enskild vårdnad om hon inte är figt vid barnets födelse.

  16. Lavazza skriver:

    Sök på ”bidragsförskott” i den här skriften, så kan ni se att om modern kan hitta på en bra lögn om varför hon inte vill medverka till utredningen, så får hon bidragsförskott (nu underhållsstöd) ändå. Motivet att ”skydda fadern” dög beteckande nog inte som skäl.

  17. Lavazza skriver:

    Kvinnsen på Familjeliv har en helt annan syn på hur viktiga fäder är:

    http://www.familjeliv.se/Forum-5-74/m51300075-1.html

  18. Urban skriver:

    Fäder är inte längre viktiga för många kvinnor, det tyder statistiken på insemineringar av kvinnor. Hälften av alla nyfödda på Södermalm lär vara danskar (det skämtas om det), då de tillkommit genom inseminering i Danmark.

    Män får helt enkelt lära sig att tugga i sig detta faktum och istället för att skriva bittra insändare så är det bara att ställa motkrav: surrogatmödraskap måste bli möjligt i vårt land. Så kan alla singelmän göra som Ricka Martin och bli farsor på egen hand. Bögar har redan fått upp ögonen för denna metod och inom en tioårsperiod kommer det att vimla av sådana barn i Sverige.

    Vad den nymornade mansrörelsen måste göra är att formulera sina krav så att denna väg för reproduktion öppnas upp istället för att hävda ett gammalt heteronormativt familjeideal. Den tiden är förbi då den var den enda lösningen för reproduktion och det måste vi maskulister förstå.

    Så låt oss slippa gnäll om att singelkvinnor inseminerar; tvärtom så är de smarta och något som vi män kan lära oss något av.

  19. Lavazza skriver:

    Urban: Det låter som race to the bottom för mig, men varje aktion skapar en reaktion.

  20. Urban skriver:

    det är inget race to the bottom, det är ett race mot individualisering. det är ju så uppenbart det som håller på att hända.

    på samma sätt som kvinnor frigör sig från män så måste män göra samma sak vis-à-vis kvinnor, rätt enkel matematik faktiskt.

  21. Josefin Utas skriver:

    Pelle:

    “ ”En vanlig kommentar är att det är kvinnorna som måste släppa taget och låta papporna vara med och bestämma.
    – Men vadå? Män är väl inga lealösa mähän. Jag skulle aldrig vara tillsammans med en kvinna som inte lät mig vara hemma med mina barn”

    Här har han [Rojas] – som vanligt är i jämställdhetsdebatten – sagt att det är männens fel om det inte blir bra. Och där blir det fel för mig. Om han anser sig kompetent att svara på den frågan, då bör han vara lite mer insatt i ämnet.”

    Där gör jag en annan tolkning. Det han säger är inte att det är männens _fel_. Utan han talar om deras _möjligheter_. För mig är det skillnad. Om man går genom livet och hoppas att man ska få saker skänkta till sig, då kommer man inte komma långt. T.o.m t.ex. socialbidrag måste man aktivt söka om man ska få något. Detsamma gäller föräldrarrollen. Det spelar ingen roll hur perfekt en mamma än skulle vara i det avseendet och ”tillåta” en pappa att vara pappa. Om inte mannen själv tar för sig, tar plats, så blir det inget. Alltså är det av stor vikt vilken inställning mannen har när han blir far. Det är jag ser i det han säger. Jag ser peppning av män, från en man.

    Det här var en intervju om Rojas, en vanlig man och hans personliga upplevelser och åsikter. Det var inte en politiker som blev intervjuad. Eller en forskare. Att kräva att det i detta sammanhang, ur hans mun, skulle behöva komma någon sorts vetenskapliga, statistiskt grundade eller heltäckande åsikter, det är orealistiskt tycker jag.

    Som jag var inne på redan så behövs det mesta i den här kampen. Också vanliga män, med sina upplevelser och erfarenheter som berättar om vad de tycker, känner och har varit med om. Jag tycker det vore djupt olyckligt om det blev någon sorts krav på korrekthet för att uttala sig. Det är snarare extremt högt i tak som behövs för att människor ska vilja och våga prata öppet om det här ämnet.

  22. Adam Weisshaupt skriver:

    Urban;

    Jag ställer mig bakom ditt krav på rättvisa!

  23. Pelle Billing skriver:

    Josefin,

    Rojas är ingen vanlig man. Han är en av dem som grundade tidningen Gringo och han har varit aktiv i samhällsdebatten i flera år. Han uttalar sig inte som privatperson som peppar andra män, utan han gör anspråk på att se trender i samhället (80-talister jämfört med 70-talister, osv). Så jag ställer vissa krav på honom utifrån vem han är och att han tack vare sin roll som debattör får massa utrymme i de stora tidningarna.

    Däremot håller jag med dig att man kan hitta bra saker också i det han säger, men den här gången valde jag att fokusera på det som saknades.

  24. Adam Weisshaupt skriver:

    Josefine Utas:

    Det du säger är då att män ska köpa att det kan bli en stor förlustaffär utan vinst för barn och pappor (jo, kärleken är för evigt, det är bara föremålen som växlar) och ändå stanna hemma lika mycket som mammor vid t ex VAB, eller att ta lika mycket föräldraledighet.

    Vi skall helt enkelt strunta i den diskriminerande lagstiftningen och köra på som vanligt???
    För upplysnings skull så finns det inget mamma staten som tar hand om dessa försmådda fäder, det finns bara pappa statens övertagande som hjälper mammor. Hur i helsike ska du lyckas övertyga kvinnor om att bryta deras monopol på barnen om det inte finns konsekvenser?

    Hur skall man lyckas med att få logiskt tänkande fäder att stanna hemma med sina barn medan mamman så önskar men när hon inte önskar får carte blanche på detta område att göra som hon behagar?

    Tala gärna i klarspråk om för mig hur detta skall ske, ty de flesta män lever fortfarande under ” common sense” premisser och postmodernism är icke giltigt skäl (ännu) till att byta fakta mot åsikt!

  25. Gonzo skriver:

    http://www.dn.se/insidan/man-ar-val-inga-lealosa-mahan-1.1083392
    ”– Men vadå? Män är väl inga lealösa mähän. Jag skulle aldrig vara tillsammans med en kvinna som inte lät mig vara hemma med mina barn.”

    Vad hade han tänkt göra om den situationen uppstår?
    Kräva skilsmässa och ensamvårdnad?
    Han skulle få göra som väldigt många andra pappor, flytta ut och bli söndagsförälder och hur ofta får han var med barnen efter det?
    .

  26. Josefin Utas skriver:

    Adam:

    ”Vi skall helt enkelt strunta i den diskriminerande lagstiftningen och köra på som vanligt???”

    Var har jag sagt det? Det är en oerhört viktig fråga tycker jag. Självklart måste det förändras. Jag tycker däremot inte att man därför måste ta upp den i precis varje mening där män eller jämställdhet berörs på något sätt. Det finns mycket mycket som behöver komma upp och diskuteras.

    ”Hur i helsike ska du lyckas övertyga kvinnor om att bryta deras monopol på barnen om det inte finns konsekvenser?”

    ”Konsekvenser”…? Nu får du gärna förklara lite mer. För du menar väl inte att människor (eller bara kvinnor) bara kan göra gott mot andra människor om de tvingas till det av lagstiftning?

  27. Erik skriver:

    Josefine Utas:

    ”Där gör jag en annan tolkning. Det han säger är inte att det är männens _fel_. Utan han talar om deras _möjligheter_. För mig är det skillnad.”

    Det viktiga är inte vad han talar om utan sättet han gör det på. Kan han inte göra det rätt skall han låta nån annan göra det.

    ”Om man går genom livet och hoppas att man ska få saker skänkta till sig, då kommer man inte komma långt. T.o.m t.ex. socialbidrag måste man aktivt söka om man ska få något. Detsamma gäller föräldrarrollen.”

    Javisst, men det vet varenda människa redan så det är ingen valid motivation att ha med sådant i tidningen.

    ”Det spelar ingen roll hur perfekt en mamma än skulle vara i det avseendet och “tillåta” en pappa att vara pappa. Om inte mannen själv tar för sig, tar plats, så blir det inget.”

    Det spelar heller ingen roll hur goda syften som Rojas tror sig ha i frågan. Om han inte gör det rätt så blir det heller inte till nytta.

    ”Alltså är det av stor vikt vilken inställning mannen har när han blir far. Det är jag ser i det han säger. Jag ser peppning av män, från en man.”

    Nej det ser du inte, peppning, eller coaching som det vanligen heter går inte alls till på det viset. Ursäkta grekiskan men det spelar ingen roll om man tar din förklaring eller Pelles (mansförakt) så är Rojas en idiot.

    ”Det här var en intervju om Rojas, en vanlig man och hans personliga upplevelser och åsikter. Det var inte en politiker som blev intervjuad. Eller en forskare.”

    Där har du fel, Rojas presenterar sig som just forskare. Här är ett typiskt exempel
    — ”Det är därför många män undermedvetet väljer att jobba i stället för att vara hemma.” —
    Han klampar in på det området. Det är typiskt för dagsläget att både journalister och konstnärer presenterar sig så idag. Anna Odells ”låtsaspsykos” presenterades som forskning på låsta rum exempelvis.

    ”Att kräva att det i detta sammanhang, ur hans mun, skulle behöva komma någon sorts vetenskapliga, statistiskt grundade eller heltäckande åsikter, det är orealistiskt tycker jag.”

    Det är han som presenterar sig på det viset. Att det är orealistiskt han skall göra det bra håller jag med om men där är felet Rojas, inte Pelles.

    ”Som jag var inne på redan så behövs det mesta i den här kampen.”

    Saker som är till skada och saboterar behövs inte. Det här är en ideologisk konflikt mellan de som anser jämställdhet är i ansträngning och hyllar vilka dumheter som helst bara de är ”annorlunda” (negativism som stjernfelt och thomsen kallar det) och de som kräver resultat.

    ”Också vanliga män, med sina upplevelser och erfarenheter som berättar om vad de tycker, känner och har varit med om.”

    Rojas är ingen vanlig man. Han representerar mediaeliten. Han uttalar sig heller inte som om det vore personliga åsikter, han försöker tvärtom presentera det som ”sanningar” där han inte bara pratar för sig själv utan kommenterar ”många män”

    ”Jag tycker det vore djupt olyckligt om det blev någon sorts krav på korrekthet för att uttala sig.”

    Du kritiserar Pelle på basis av att Rojas inte är forskare och inte sysslar med forskning. Med samma logik är dock Rojas inte coach och sysslar inte med peppning heller. Både forskning och coaching är yrkesroller, de har inte med vanliga män att göra. Se ”male studies”

    ”Det är snarare extremt högt i tak som behövs för att människor ska vilja och våga prata öppet om det här ämnet.”

    Nu förväxlar du yrkesroller med privatpersoner. Pelle och du är oense om Rojas sysslar med forskning eller peppning men det spelar ingen roll vilken av dem man väljer så är ”högt i tak” ingen ursäkt för faktamässiga felaktigheter.

  28. Lavazza skriver:

    Urban: Dagens individualism utan personliga konsekvenser ÄR ett race to the bottom. Någon annan får ta de konsekvenser som individen egentligen borde stå för personligen, i det här fallet är det i första hand staten (skattebetalarna) och det enskilda barnet som får ta smällarna. Frivilligt ensamföräldraskap strider generellt och i genomsnitt mot barnets intressen (finns det inget skydd i barnkonventionen?) och mot skattebetalarnas/övriga samhällsmedborgares intressen. En ensam förälder kan inte ge ett barn samma skydd och omvårdnad som två föräldrar, allt annat lika. Och alla frivilliga ensamföräldrar kan inte vara unikum vars skydd och omvårdnad är lika mycket värt som två föräldrars.

  29. Lavazza skriver:

    Barnkonventionen:

    3.2 ”Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet, och skall för detta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftnings- och administrativa åtgärder.”

    9.1 ”Konventionsstaterna skall säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom i de fall då behöriga myndigheter, som är underställda rättslig överprövning, i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden, finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. Ett sådant beslut kan vara nödvändigt i ett särskilt fall, t ex vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas sida eller då föräldrarna lever åtskilda och ett beslut måste fattas angående barnets vistelseort.”

  30. Lavazza skriver:

    Här är ett resonemang som enligt min mening är helt felaktigt:

    http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=410&doktyp=mot&rm=2002/03&bet=So377&dok_id=GQ02So377

    En förälder fattar ett beslut om barnet som antingen kommer att drabba barnet eller skattebetalarna/övriga samhällsmedborgare, eller båda.

    Lösningen på detta problem kan enligt min mening inte vara att staten går in med pengar och stöd, utan lösningen måste vara att gå till roten på problemet, vilket är förälderns beslut. Staten bör alltså göra allt den kan för att förhindra att föräldrar fattar sådana beslut som är dåliga för barnet.

  31. Urban skriver:

    Lavazza: Håller inte med dig om det där med att barnet behöver två föräldrar av olika kön. Ett barn behöver bra föräldrarar son är singel, samkönade, olikkönade, frånskilda eller lever i plastfamiljer och you name it.

    Däremot håller jag med dig om det där med att lämpa över betalningen på skattebetalarna, det är oansvarigt.

  32. Lavazza skriver:

    Enligt länken lever barn till ensamföräldrar oftare i fattigdom. Kanske kan man lösa problemet med en försäkring som den frivillige ensamföräldern tar mot fattigdom, men den premien blir väldigt hög, för risken är faktiskt väldigt stor.

    Att skaffa barn utan att barnet får ekonomiskt och emotionellt stöd från den andra biologiska föräldern är enligt min mening ett brott mot barnet. Så enkelt är det.

  33. Lavazza skriver:

    Urban: Jag håller med dig. En kvinnlig bekant började känna den biologiska klockan ticka (efter ett avslutat förhållande med en man som redan hade barn och inte ville ha fler barn) och hon skaffade då barn med en bögkompis som lever i ett fast förhållande. Den lösningen har jag inga invändningar emot. Hon har varannan-vecka-vårdnad med bögkompisen. Barnet har två biologiska föräldrar och tre sociala föräldrar. Samtliga har inkomster över medel eller rejält över medel.

  34. Lavazza skriver:

    Man kan förstås se nativitet som ett viktigt mål, men det mest kostnadseffektiva från statens sida vore då att höja barnbidraget, så att alla skaffar fler barn över hela befolkningsspektrat. Ska det vara riktade insatser, så bör de från ett samhällsperspektiv vara riktade till personer som anses vara mer lämpade som föräldrar än andra, inte till personer som generellt och i genomsnitt är mindre lämpade som föräldrar än andra. Men det funkar förstås inte.

  35. Lavazza skriver:

    Utifrån mina utgångspunkter skulle jag eventuellt kunna tänka mig surrogatmödraskap för rika ensamstående män, med en kvinnlig släkting (med ungefär samma ekonomi) som fadder.

  36. Josefin Utas skriver:

    Erik:

    ”Nej det ser du inte, peppning, eller coaching som det vanligen heter går inte alls till på det viset. Ursäkta grekiskan men det spelar ingen roll om man tar din förklaring eller Pelles (mansförakt) så är Rojas en idiot.”

    Jo. Det gör det. Det går till så enligt mig med peppning. Eller snarare: det är ett sätt som man kan peppa på. Jag är hemskt ledsen, men dina åsikter kan inte slå mina åsikter på den punkten. Tyvärr. Vi är av olika åsikter helt enkelt.

    Och på samma vis anser jag INTE Rojas vara ”en idiot”. Där kan inte din åsikt slå min åsikt heller. För det är just åsikter. Det går inte att bevisa. Man kan säga vad man ANSER gör honom till en idiot. Men du har inte genom det bevisat att han är det. Det är upp till var och en att göra sin egen bedömning.

  37. Lavazza skriver:

    Josefin Utas: Eftersom du inte är den som ska peppas i detta sammanhang, så är dina åsikter om vad som är bra peppning av mindre värde än åsikterna hos de som ska peppas. Det kan du väl hålla med om?

  38. Lavazza skriver:

    ”Der kinderlose Mann hingegen ist in dieser Rechnung der Demoskopen eine bislang unbekannte Größe. Über ihn wissen wir fast nichts; und auch nichts über seine Beweggründe, keine Kinder zu wollen. Dieser Tage hat nun eine Allensbach-Untersuchung über die Einstellung junger Männer zur Familie auch nach den Ursachen für bewusste Kinderlosigkeit gefragt – und von 60 Prozent der Herren die Antwort erhalten, es seien „andere Gründe“ als finanzielle, berufliche oder die ungelöste Situation der Kinderbetreuung. Jedoch hat es das Institut versäumt, bei diesen „anderen“ verschwiegenen Gründen nachzuhaken – dabei ist die Zurückhaltung der Männer in der Kinderfrage das eigentlich Spannende.”

    ”Unter den männlichen Akademikern ist sogar jeder zweite nach 1965 Geborene noch ohne Nachwuchs, bei den Akademikerinnen ist es nur jede dritte”

    http://www.emma.de/hefte/ausgaben-2005/novemberdezember-2005/top-themen/keinen-bock-auf-vatersein/

    Man kan lugnt utgå ifrån att rädsla för att när som helst och av vilken grund som helst förlora relationen med barnet (om med modern), medan det ekonomiska ansvaret kvarstår, står för en stor del av ”andere Gründe als finanzielle, berufliche oder die ungelöste Situation der Kinderbetreuung”.

    Fast det frågas det inte efter heller i denna undersökning.

  39. Josefin Utas skriver:

    Lavazza:

    ”Eftersom du inte är den som ska peppas i detta sammanhang, så är dina åsikter om vad som är bra peppning av mindre värde än åsikterna hos de som ska peppas. Det kan du väl hålla med om?”

    Nu förstår jag inte riktigt vad du vill säga. En mans åsikt är per definition alltid bättre för vad som kan tänkas gälla _andra_ män, än vad en kvinnas någonsin kan vara?

    Vad tycker du att jag skulle göra då, jag vars åsikt här av ”mindre värde”? Inte säga något? Gå hem och gråta eller vad tycker du? Alltså: vad var poängen med ditt inlägg?

    Mitt svar är: nej jag håller inte med om det. Jag anser inte min åsikt vara ”mindre värd” – eller mer värd – än någon annans.

  40. Erik skriver:

    Josefin Utas:

    ”Jo. Det gör det. Det går till så enligt mig med peppning. Eller snarare: det är ett sätt som man kan peppa på.”

    Varifrån har du isf fått den iden? Har du någon källa av betydelse på området eller är det ett till exempel för det inlägg jag just skrev på Aktivarum om den totala bristen på kunskap och informativa samtal som råder idag?

    ”Jag är hemskt ledsen, men dina åsikter kan inte slå mina åsikter på den punkten. Tyvärr. Vi är av olika åsikter helt enkelt.”

    Jag beklagar om du tror detta är en fråga om åsikter, det är det inte utan jag är utbildad på ämnet och har tillgång till alla källor jag behöver för att kunna påstå att Rojas inte peppade för fem öre, varken enligt life-coaching, executive coaching eller någon annan existerande disciplin.

    ”Och på samma vis anser jag INTE Rojas vara “en idiot”. Där kan inte din åsikt slå min åsikt heller. För det är just åsikter. Det går inte att bevisa.”

    Där har du fel, på samma sätt som det går att bevisa om han sysslar med bra forskning enligt konstens regler går det även att bevisa om han sysslar med bra coaching enligt konstens regler (exempelvis utifrån ICF). I detta fall är det som att se en bilmekaniker försöka ta en läkares jobb.

    ”Man kan säga vad man ANSER gör honom till en idiot. Men du har inte genom det bevisat att han är det. Det är upp till var och en att göra sin egen bedömning.”

    Det är inte om man anser han är en idiot som är det viktiga utan varför. Du menar Pelle har fel för att rojas inte sysslade med forskning… saken är den att hans coaching inte var ett dugg mer coaching på riktigt än det var forskning på riktigt. Pelle som utbildad läkare känner igen forskning när han ser den och jag som utbildad coach känner igen coaching när jag ser den.

    Och varför skulle Rojas som journalist syssla med coaching alls? Det är ju lika dumt som när fysikern Hawking skall uttala sig om rymdvarelser – på samma nivå som hollywoods manusskrivare var på 80-talet.

  41. Lavazza skriver:

    Josefin: Om Rojas syfte är att kommunicera med män för att förändra mäns beteende, så är givetvis mäns åsikter om vad han säger och hur övertygande det är mer relevanta än dina åsikter. Hittills har ingen man sagt att det han säger är övertygande och att han därför kommer att ändra sitt beteende.

    Om Rojas syfte däremot var att kommunicera med kvinnor om mäns beteende, så har han lyckats övertyga åtminstone en kvinna.

  42. Erik skriver:

    Lavazza: Precis, och eftersom coaching är ett helt resultatdrivet fält så är det inte coaching om detta ignoreras. Coaching anpassas efter den som skall coachas, inte efter teorier.

  43. Josefin Utas skriver:

    Vänta nu här. Jag har _inte_ sagt att Rojas skulle ”coacha” genom en tidningsartikel! Coaching (enligt just ICF och liknande som du nämner Erik), måste man förstås ha en tvåvägskommunikation för att lyckas med. En tidningsartikel är bara en monolog. En envägskommunikation. Den som läser kan inte svara. Just därför använde jag i mitt inledande inlägg i denna tråd ”peppning” som uttryck istället. Det ser jag som en mer lättsamt ord för den typ av stöttning det rör sig om, påhejande. För det är som just påhejande. Som på en fotbollsplan. Vore det helt betydelselöst skulle människor inte bete sig på detta sätt. Klart det påverkar! Men inte alla. Inte alltid. Inte i varje situation. Det beror på.

    Lavazza: jag tror inte att du vet vad alla Sveriges män känner om den där artikeln. Det kan man inte bedöma på vad som sägs här. Eller ens vid just den artikeln i DN. Det finns inte heller bara ett sätt att reagera på en artikel på. För det finns inte en sorts man. Eller en sorts kvinnor.

  44. Carlos Rojas skriver:

    Hej allihop!

    Hörde att det var en livlig debatt och tyvärr är den så livlig att jag omöjligt hinner sätta mig och läsa igenom allt, och har bara skummat, men jag kan svara på själva blogginlägget som jag nu läst.

    Självklart vore det toppen att se till att de lagliga förutsättningarna är rättvisa! Arenan där jag har möjlighet och kunskap nog att påverka är tyvärr inte den juridiska eller politiska, jag har bara förmågan att dra igång ett samtal – som här – och tror att det gör att vi tar spännande steg framåt. Sen kommer det alltid gå att göra saker på olika sätt, säga olika saker, stå för olika saker och vara mer eller mindre genomtänkt.

    Jag hejar på er allihop och ingen vill ha mer röster i det offentliga samtalet mer än jag! Ibland vet jag att folk tycker att det är svårare för dem än för mig att få plats, men det får ni tjata på redaktörer och andra på, tyvärr inget jag kan göra mer än att öppna upp en plats för samtal så som jag gjort på klartjagskavarahemma.se där det är fritt att diskutera i kommentarerna till varje artikel och sida.

    Carlos

  45. Lavazza skriver:

    Josefin Utas: Det du säger är sant men inte relevant. Det som är relevant är hur de män som läser denna blogg och som ingår bland den Rojas påstår sig rikta sig reagerar på vad han säger. Om du inte kan leta reda på en man som delar dina åsikter, så har Rojas inte lyckats särskilt bra.

  46. Adam Weisshaupt skriver:

    Utas:

    Hört talas om att bjuda in någon med armbågen?

    När pappor ges lika rätt till barnen så finns ett naturligt steg för fäder att ta en mer aktiv roll som förälder, idag finns bara risker med att vara en aktiv förälder som man då du kan förlora allt. Det enda säkra som återstår för mannen är arbetet.

    “Konsekvenser”…? Nu får du gärna förklara lite mer. För du menar väl inte att människor (eller bara kvinnor) bara kan göra gott mot andra människor om de tvingas till det av lagstiftning?”

    Lagstiftning bör vara neutral, det är ett faktum att den inte är det. Snälla skapa inte en falsk dikotomi genom att sätta könen mot varandra i detta, detta är intra-personellt för samtliga människor och raser.

  47. Josefin Utas skriver:

    Adam:

    För mig är det en självklarhet att lagen ska vara könsneutral! Och jag tycker definitivt inte att man ska ställa könen mot varandra. Vi är ett “team” och kämpar i den här världen tillsammans.

    Det jag uppfattade i ditt inlägg var en åsikt att kvinnor bara skulle låta pappan vara med i barnets uppväxt om de tvingas av göra det genom lagstiftning. Min utgångspunkt är att kvinnor är människor med hjärna och medkänsla. Jag tror att de allra flesta förstår hur viktig pappan är i sina barns liv. Och hur viktigt det är med barnen i pappans liv, precis som de är viktiga i hennes eget liv – och hur viktiga pappa-barn relationen är _även_ om pappan inte är mammans livspartner. Ibland sätter dock rädsla käppar i hjulet, så som att de (kvinnorna) inte kan släppa på kontrollbehov eller inte klarar att bemästra rädslan av att bli mindre betydelsefull för barnet (känslan av att de kunde bli det) etc. Men det är sådant som kan påverkas genom att man blir medveten om det och vill jobba på att förbättra det. Det är oerhört betydelsefullt att männens tankar och känslor i dessa frågor syns och hörs. Ju mer det gör det, ju mer medvetna blir kvinnorna och ju mer motiverade att förändra sig.

    Om att det bara finns risker med att som man ta sin roll som aktiv förälder: ursäkta liknelsen, men om man går in i en match med inställningen att man kommer förlora, att man inte ens har _något_ att vinna, finns det inte så stor chans att man lyckas just vinna. Man kan inte leva på rädsla. Eller kan och kan, bör inte. Risken är stor att livet inte blir särskilt rikt och lyckligt då i alla fall.

    Vad som påverkar en persons inställning när det gäller föräldraskapet är oändligt många saker. Exempelvis det vi pratar om, lagstiftningen. Om samhället säger att man verkligen får ta sin roll. Eller kanske snarare: att samhället _antar_, förutsätter, att man ska ta sin roll som pappa. Då kan det kännas lättare att göra det. Men oavsett hur lagstiftningen ser ut så handlar det också om varje individ. Har man funderat över vad man vill? Hur trygg är man i sig själv? Detsamma gäller förstås kvinnor i sina mammaroller. Bra är att i god tid (redan innan barnet är fött) fundera över och diskutera med andra – och definitivt sin partner – om hur man ser på saken och hur man vill ha det. Praktiska saker, men även rädslor, vad är viktigt för en själv etc.

    Jag tror alltså att något som skulle behöva öka hos människor – alla, både kvinnor och män – är självinsikten. Medvetenhet om sig själv. Det skulle vi alla vinna på.

Google