Var Taube sexistisk?

12 mars 2010, av Pelle Billing

noter

DN:s kultursida rycker ut och försvarar Evert Taube genom att hävda att han inte var sexistisk. Frågan är varför Taube behöver försvaras? Är det för att han målat teckningar av kvinnor som är lättklädda? Eller för att han sjunger om kvinnor och t o m om prostituerade?

En snabb sökning visar att det faktiskt finns ett behov av att försvara Taube. Han har nämligen tidigare blivit anklagat av Margareta Winberg för att ha en förskräcklig kvinnosyn, vilket är ett underligt påstående. Hur kan någon anklagas för att vara sexistiskt om han levde under en tid då det inte fanns någon större medvetenhet om könsroller?

Det är i det närmaste absurt att förvänta sig att verk som skapades för 50 år sedan eller mer, ska ha en djup förståelse för könsroller. Om man har en sådan förväntan kan man ju anklaga alla som skrivit om modiga män som offrar sitt liv i krig för att vara sexistiska, då de förstärker bilden av mäns försumbarhet.

Winbergs attack på Taube, och DN:s upplevda behov att behöva försvara honom åtta år senare, är en viktig observation, eftersom den sätter strålkastarljuset på ett av de största misstagen i dagens jämställdhetsdebatt: Historielösheten. Man kan inte använda dagens kunskap och insikter för att analysera de förhållanden som rådde när denna kunskap och insikt inte fanns. Före feminismens intåg så var män som män var, och kvinnor var som kvinnor var, och det fanns ingen medvetenhet om att könsrollerna kunde vara flexibla.

Därmed är det inte särskilt intelligent att anklaga människor som levde före feminismens intåg för att vara sexistiska. Saker och ting var helt enkelt som de var, och det berodde varken på sexism eller ondska.

 

11 kommentarer på “Var Taube sexistisk?”

  1. AV skriver:

    Skrev faktiskt ett mail till MW då det begav sig. Hon ondgjorde sig ju över att ET skrev om en prostituerad som väntar på en karl istället för en stark kvinna med bra ekonomi. Mina invändningar är samma nu som då:

    Även om det hade funnits någon medvetenhet om könsroller då, är det inte en poets jobb att beskriva världen som den borde vara enligt någon politisk korrekt agenda. En samhällsbeskrivande poet skall skriva om hur det är. Och prostitution finns och var/är en del av sjömanslivet, om man gillar det eller inte. Han beskriver ypperligt hur människor trots hårda livsvillkor (något MW nog aldrig upplevt) kan hitta glädje i livet, t ex Rönnerdal, och det hårda livet på sjön i t ex Briggen Blue Bird.

    Och om man nu ändå skall klanka ner på döda poeter som inte kan försvara sig tyckte jag att hon borde löpa linan ut och ge Bellman och Vreeswijk en släng av sleven. De skrev om både Ulla Winbladh och Sportiga Marie.

    Fick väl något intetsägande politikersvar att hon blivit felciterad i tidningen och egentligen inte menade vad hon sagt.

  2. Gonzo skriver:

    Att sitta och analysera texter som någon har skrivit för ett X antal decenier kanske sekler sedan är i princip döfött. Speciellt om författaren är död sedan många år.

    Att använda sin egen och dagens moral och synsätt på en gammal tex fungerar inte. Att en feminist (eller någon annan person med stark övertygelse om något) ska analsyera en text är ännu mer idiotiskt.
    Man hittar det man vill hitta, om man så ska vinkla och vrida allt tills fan avlöser en.
    Man kan inte bryta mot normer och regler som inte finns.

  3. Leif skriver:

    Ett annat utmärkt exempel på feministisk historierevisionism är Ohlanders och Witt-Brattströms debattartikel i DN ( http://www.dn.se/debatt/skolamnet-historia-ar-en-strikt-manlig-angelagenhet-1.104877 ).
    Författarna citerar där indignerat följande ur en av de granskade läroböckerna ”I ett bejublat stripteasenummer låg hon naken på scenen, endast täckt av en hög med vetekorn, som två dresserade gäss åt upp.” med kommentaren ”Det är häpnadsväckande att möta sexistiska uttryck av denna art i läroböcker för skolan.”
    Läroboksförfattaren har i sin tur hämtat denna ohyggliga sexism från historikern Prokopios som levde för 1500 år sedan i lycklig okunskap om Ohlanders och Witt-Brattströms bannbulla. Fy! Fy! Fy!

  4. Dalahest skriver:

    ”Därmed är det inte särskilt intelligent att anklaga människor som levde före feminismens intåg för att vara sexistiska.”

    Tvärtom. Winberg är både intelligent, lömsk och förmodligen även en gnutta psykopatisk. Hon vet nog vad hon håller på med.

  5. AV skriver:

    Leif: Klassisk härskarteknik. Damn you if you do, damn you if you don’t. Om man inte tar upp hur man såg på kvinnor förr, så är boken diskriminerande mot kvinnor. Man förtiger kvinnors hårda lott, deras uppoffringar osv. Tar man upp hur kvinnor redan för tusentals år sedan utförde striptease är man sexistisk. En historieboksförfattare kan helt enkelt inte göra rätt. Hur han/hon än skriver kan man hitta ett sätt att sätta dit honom/henne.

    Egentligen handlar det om klassisk historierevisionism. Man vill anpassa synen på historien utifrån vad som är politiskt korrekt just nu istället för vad som faktiskt hänt. Jag lägger det i samma låda som Rudbecks Uppsala/atlantis och nationalromantiken på 1800-talet med hornprydda vikingahjälmar. Människans dumhet överträffas endast av hennes ego och förmåga att upprepa sina misstag.

  6. Leif skriver:

    AV:
    Det är ju först under modern tid som historieskrivning blivit en objektiv konst – hur länge den nu ska vara det med tanke på bl a Ohlanders och Witt-Brattströms propåer. Det är ingen hemlighet att historieskrivning under äldre tider påverkades av helt andra faktorer än sökandet efter en objektiv sanning. Gustav Vasa hade biskopen Peder Svart som sin officielle historieskrivare. Gissa om han var objektiv när han berättade om Gustavs öden och äventyr i Dalarna! Men å andra sidan: om vi förkastar Svarts redogörelse för dessa händelser eller Prokopios skildring av Justinianus och Teodora, då har vi ju ingen alternativ och politiskt korrekt källa att tillgå. Måhända man ska anse att Skolverkets förslag att kasta antiken och medeltiden överbord i historieundervisningen just avspeglar detta dilemma. Man kanske ska låta historien börja vid tiden för kvinnlig rösträtt?

  7. KimhZa Bremer skriver:

    Precis, Pelle!

    Jag reagerar ofta på hur man i feministisk retorik blandar samman och manipulerar referenser från olika historiska sammanhang med samtida – inte minst inom filmkonsten, där Helena Lindblad (DN), är ett bra exempel.

    Man diskuterar utifrån värderingar och kontexter som existerade för 50-60 år sedan, för att sedan applicera dem på dagens samhälle. Referenser till historiska filmer, där kvinnor som vågar vara annorlunda måste straffas osv, det klassiska våpet.

    Samtidigt undviker man dock konsekvent att analysera kontemporära filmhistorier (utifrån genus – de får bara berömmande kritik), som t ex Stieg Larssons globala megasuccéer, som är uppenbart radikalfeministiska i hela sin värdegrund.

    Man vill inte problematisera det politiska syftet.

  8. vmm skriver:

    …eller som om man skulle tolka häxbränningar i dagens kontext: då skulle dom som levde då och utförde dessa och tyckte det var rätt konstateras som onda eller psykiskt sjuka hela bunten. Det vore ett felaktigt sätt att tolka historien.

    Lika när man tolkar företeelser i andra kulturer blir det lätt fel. Vi har ju gott om kulturer som ser sina förfäders andar i stenar, träd osv. Dom skulle vi med vår kulturs sätt att se på saken förmodligen betrakta som psykiskt sjuka, men det är dom ju inte. Och många kulturer sysslar med sådant som vi tycker är barbariskt, men är dessa människor verkligen onda barbarer? Nä, dom har helt enkelt bara en annan kultur.

  9. AV skriver:

    vmm: Å vi behöver inte gå så förfärligt långt bort för att hitta beteenden och uppfattningar som inte verkar så förnuftbaserade. Vi har en hel drös som på fullaste allvar tror att en kille knatade runt på jorden och gjorde en massa ”mirakel” som strider mot all naturvetenskap, dog och sedan återuppsteg till himmelen (var den nu finns någonstans). En del tror så hårt att de kommer i masstrans och talar i tungor. Sedan har vi ett gäng som anser att deras gud är störst av allt, men ändå behöver hjälp med att straffa några karikatyrtecknare i ett land så långt åt norr att de knappt kan peka ut det på kartan. En del av dessa jeppar är så övertygade om att just deras bok är så perfekt och rätt att om den inte stämmer med vetenskapen så är det den som är fel på. En bok skriven på bronsåldern måste ju vara så mycket bättre.

    När Witt-och-brettström bara vill se historien genom sina feministglasögon är det samma religiösa vansinne som t ex kreationister som tror jorden är 6000 år trots alla bevis för 4,5 miljarder år.

  10. vmm skriver:

    AV: nej, man behöver inte gå så långt bort. Jag tänker på saker som att vi hade ett rasbiologiskt institut för inte så länge sedan, vi tvångssteriliserade människor in i modern tid, bibliotek hade när jag var liten hyllmärkningar med böcker som handlade om negerfrågan. Barnporr och brunblommiga tapeter var tillåtet till in på 1970-talet, axelvaddar in på 1980-talet… Skämt åsido. Det är så jäkla lätt att gå tillbaka och döma människor från andra tider och kulturer som varandes puckon och allt möjligt.

    Men en sak kan vi vara säkra på: om 10-20-30-100-400 år så kommer våra åsikter (och tycke och smak) att ses som märkliga. Det vore orättvist att skratta åt oss och se oss som puckon. Vi är alla barn av vår tid.

    Det är ju också det här som är så förtvivlat aktuellt i dagens invandringsdebatt. För oss så verkar det så oerhört barbariskt att skjuta sin dotter i huvudet för att hon har en pojkvän som inte släkten har godkänt. Men här ska vi vara försiktiga med att döma individer. Hade vi växt upp med samma kulturella värderingar hade vi kanske också skjutit.

    Och NU råkar vi in i det ENORMA dilemmat: vi tycker att vi ska döma människor som individer och det finns liksom inte några kollektiv som kan dömas. Men MASSOR måste ju ses i en kulturell kontext! Om en person från NyaGuniea säger att han hör sina förfäder prata från stenar så kan vi ju inte betrakta personen som psyksjuk utan måste se det i en kulturell kontext.

    Men HUR bedömer vi individer för deras individuella gärningar, åsikter och föreställningar om vi INTE tar hänsyn till personens kulturella bakgrund?

    Är det egentligen inte kulturen vi måste bedöma? Jag har ju sagt här att människor i andra kulturer och tider begår och begått gärningar som vi betraktar som barbariska. Men att eftersom dom lever eller levt i andra kulturer så kan inte vi bedöma om dessa personer är onda eller psykiskt sjuka. Dom kan vara väldigt goda och helt psykiskt friska! Då MÅSTE man ju få gå in på kultur.

    Jag tycker det finns en blandning i den allmänna debatten där man i ena stunden tycker att man måste respektera andra kulturer och deras sedvänjor… ingen kultur är bättre än någon annan. Men i andra ögonblick så sägs faktiskt att det finns kulturella orsaker till att individer begår brott.

    Man måste se kombinationen här: man kan INTE utesluta varken individen eller kulturen som förklaring.

    Dilemmat är alltså: alltid se individerna för vad dom gör eller ta hänsyn till deras kultur. Jag tror alla har så OERHÖRT svårt att närma sig den här frågan.

    Jag skulle aldrig kunna avrätta någon för häxeri av jättemånga skäl, men hade jag, med precis samma personlighet och allt möjligt… helt enkelt precis samma jag… växt upp på 1600-talet så kanske jag kunnat avrätta häxor eller i alla fall tyckt att det var jättebra att häxor avrättas. Tål att tänkas på.

  11. Pelle Billing skriver:

    ”Man måste se kombinationen här: man kan INTE utesluta varken individen eller kulturen som förklaring.”

    Jag håller med. Både och behövs för att se hela bilden.

Google