Män drabbas hårdare av uppsägning

03 mars 2010, av Pelle Billing

Du & Jobbet och Metro skriver om en norsk forskningsrapport som visat att män drabbas hårdare än kvinnor av uppsägningar:

När det är männen som förlorar jobbet ökar skilsmässorna och barnen presterar sämre i skolan.
För kvinnorna är det tvärtom. Sannolikheten för skilsmässa minskar och barnens skolprestationer blir bättre.

Det är bra att det börjar sättas fokus på problemen med den manliga könsrollen. Igår skrev jag om manlig depression och idag är det alltså manlig arbetslöshet som kommer i fokus.

Tyvärr kan jag redan se genusvetarna framför mig som konstaterar att detta handlar om ”problem i hur män konstruerar sin maskulinitet”. Översatt till vanlig svenska så menar de med detta att det är männens eget fel när de drabbas av problem, medan kvinnors problem beror på strukturella mekanismer utanför deras kontroll.

Men forskningsrapporten från Norge motsäger faktiskt detta, och pekar ut något som egentligen är ganska självklart: Det är inte bara männen som skapar sin könsroll utan kvinnorna hjälper också till att upprätthålla den. När en man förlorar jobbet så ökar risken att hans fru ska lämna honom, vilket är en tydlig signal till alla män om vad kvinnor förväntar sig.

Förhoppningsvis kan vi framöver få en jämställdhetsdebatt där det är självklart att vi ser män och kvinnor som jämbördiga när det gäller förmåga att påverka samhället, könsroller och sin egen livssituation.

Forskarna tar också upp kvinnors och mäns sociala kapital som förklaringsmodell till varför män far mer illa när de får sparken:

Ett skäl kan vara att männen har ett annat förhållande till arbetsplatsen än kvinnorna. Män har mycket av sitt nätverk knutet till jobbet, kvinnor har fler sociala sammanhang utanför arbetet, enligt de norska forskarna.

Återigen så visar det sig att det sociala kapital som den kvinnliga könsrollen medför, är betydligt mer användbart än vad som normalt sett erkänns i jämställdhetsdebatten.

I slutändan så visar denna forskning bara det som vi egentligen redan vet: Att en man som förlorat jobbet har förlorat en betydligt större del av sitt liv än en kvinna.

avskedad

 

14 kommentarer på “Män drabbas hårdare av uppsägning”

  1. NisseNyfiken skriver:

    Och ändå får man ständigt höra från feministhåll (Vänsterpartiets Eva-Britt Svensson tex) att kvinnorna minsann drabbats hårdast av de senaste årens ekonomiska kris, trots att det är flest män som förlorat sina jobb och att de dessutom drabbas hårdare av att förlora sina jobb som beskrivs ovan. Man blundar för verkligheten och upprepar sitt mantra ”det är synd om kvinnorna, kvinnorna är offer (och männen är de skyldiga)”.

  2. Anaïs skriver:

    Ett utmärkt inlägg om mäns sårbarhet vid arbetslöshet. Mansrollen bygger mycket på att män ”gör”, ”presterar”, ”tjänar” – en man får en stor del av sitt självupplevda värde genom sitt arbete. En kvinna kan givetvis också känna så om sitt arbete – men – en kvinna har alltid något att falla tillbaka på. En kvinna får sitt värde även genom andra saker: som moderskapet, familjen och t o m sitt utseende. Det är alltså helt sant att män förlorar mer av sin självkänsla, medan kvinnor givetvis kan drabbas minst lika hårt av den ekonomiska förlusten.
    Jag invänder dock mot den rätt kvinnofientliga slängen ”en tydlig signal till alla män om vad kvinnor förväntar sig.”. Jag kan se många skäl till varför ett äktenskap inte håller om mannen är arbetslös, annat än att kvinnan har en instrumentell syn på sin man. En man som förlorat så mycket som vi just konstaterat, kan nog bli ganska olidlig att leva med. Förlorad självkänsla, förlust av sitt sociala sammanhang, sin ”försörjarroll” – som är starkt förknippad med mansrollen – kan få vem som helst att helt gå ner sig. En deprimerad man är nog inte särskilt lätt att ha att göra med. Jag kan tänka mig att en man som mår riktigt dåligt hellre driver andra ifrån sig än tvärt om, eftersom han känner sig förödmjukad. Folk som lider blir inte snälla och rara direkt. På samma sätt rasar familjer ofta samman om någon blir kroniskt sjuk. Pressen blir för stor.

  3. Musse Pig skriver:

    Anais, bra kommentar!

  4. Anaïs skriver:

    Musse Pig: Tack – uppskattar!

  5. AV skriver:

    Dessutom så tenderar män att satsa mera på familjen. Vi arbetar för familjen, vi umgås med familjen och har endast ett begränsat antal antal vänner utom jobbet. När sedan familjen också kraschar blir mannen dubbelt ensam. Inga arbetskamrater, ingen familj (hon har vårdnaden/boendet) och kanske endast ett fåtal vänner. Dessutom kanske han inte kan prata känslor med dem heller eftersom ”ensam är stark”.

    Man måste ha en ganska stark självkänsla om man inom en kort period får veta ”du behövs inte på jobbet” och ”du behövs inte i mitt eller barnens liv”, när ens roll bygger på att man skall klara av, fixa, jobba för familjen etc. Och ändå fixa det.

  6. Anaïs skriver:

    AV: …och ungefär där kommer en förklaring till mäns överrepresentation i självmordsstatistiken.

  7. Ola Normann skriver:

    Det er fint at det blir en diskusjon rundt dette. Menn har fått mye av skylden for undertrykkende og stivbeinte kjønnsroller. Jeg mener at kvinner også må ta på seg ganske mye skyld for at ting er som de er. Kvinners forventninger til menn kan åpenbart legge mye press på menn. Og kvinner er muligens ikke så frigjorte fra gamle holdninger som de tror. Ta en titt på dette lille YouTube klippet her om hva som kan skje når far blir oppsagt og mor blir ”breadwinner”: http://www.youtube.com/watch?v=FlCo1AupDCE

    Sjekk også denne:
    http://www.dailymail.co.uk/femail/article-467390/Househusband-backlash-high-flying-wives-ditch-men-em-em-wanted-stay-home.html#StartComments

    Jeg leste om en liten undersøkelse Metro i Gøteborg hadde gjort i fjor høst. Det viste seg at unge jenter var veldig lite lystne på å date arbeidsledige gutter. Undersøkelsen sa ikke noe om hvordan guttene så på arbeidsledige jenter. Men det ville overraske meg veldig om guttene var like negative til å date arbeidledige jenter.

  8. Anaïs skriver:

    Men om det nu visar sig att kvinnor uppskattar män som antagit den traditionella mansrollen så är det väl bra ur er synvinkel? Jag anser att det är så: Kvinnor vill ha lika rättigheter – självklart – men föredrar män som är genusnormativa till vardags.

    Om kvinnor är feminister är det inte bra, men om kvinnor vill ha traditionella män ”sätter de press på dem” med sina förväntningar? Hm.

  9. Ola Normann skriver:

    Anais: en annen mulighet er at kvinner gjerne vil ha de fordelene menn har hatt, men helst ikke ulempene? En ulempe med den tradisjonelle mannsrollen er jo å være hovedforsørger. Det har gjerne medført lange arbeidsdager borte fra familien. Og kanskje har ikke alltid arbeidet vært så fryktelig spennende heller,- mange ganger mest slit.

    I dag tar vi det som selvsagt at menn skal akseptere kvinners frihet til å velge hvilken rolle de vil ha. Må vi ikke da også forvente at kvinner aksepterer menns frihet til å velge hvilken rolle de vil ha?

  10. Pelle Billing skriver:

    Anaïs,

    För mig är det så att det viktiga är att man accepterar problemen med bägge könsrollerna, och inte försöker få det till att det ”bara är synd om kvinnorna” (som är poppis i tidningar och i politiken). Om man väl accepterar det kan man sedan välja att:

    1. Ha ett förhållande där man behåller traditionella roller mer eller mindre.
    2. Försöker sudda ut rollerna helt och verkligen delar lika på allt.
    3. Vänder helt på rollerna (egentligen samma som punkt 1, men där roll och kön är otraditionellt matchat).

    Alla alternativen är OK för mig. Jag tror att majoriteten vill ha nr 1, men vissa vill säkert ha 2 eller 3.

    Men man kan inte ha kakan och äta upp den. Vill man ha det goda med sin könsroll (bäst kontakt med barnen, slippa stressen med att vara huvudförsörjare) då får man vackert acceptera nackdelarna (göra mer hemarbete, tjäna mindre pengar). Och vice versa för den andre, som får leva med sina fördelar och nackdelar.

    Jag antar att det är detta du också menar, men det är bra att klargöra det hela.

  11. Erik skriver:

    Pelle:

    Jag håller med om de tre alternativen men det är en sak du glömmer bort:

    ”Jag tror att majoriteten vill ha nr 1, men vissa vill säkert ha 2 eller 3.”

    Det är irrelevant vad folk VILL ha, om vi utgår från heterosexuella par så finns först och främst ingen garanti för jämn fördelning mellan könen. Om fler kvinnor vill ha 2 medan fler män vill ha 1 eller 3 så funkar det inte.Inte nog med det, även om siffrorna var absolut jämnt fördelade mellan könen så finns ingen garanti för att just kvinnorna som vill ha 3 faller för de män som vill ha 3 och vice versa.

    Detta är vad som gör hela debatten så fullkomligt urkorkad. Det slutar nämligen med ett väldigt enkelt konstaterande: De flesta kommer att TVINGAS vara 1. vare sig de vill eller inte precis som det var från början. Vi har sålunda lagt gigantiskt med tid och pengar bara för att några stycken kvinnor och ännu färre män ville ha lyxen att ifrågasätta någonting som är omöjligt att ändra på och diskutera det i all evighet. Hur sjutton kan vi lägga tiden och pengarna på sånt strunt samtidigt som exempelvis Sveriges två största biltillverkare går åt skogen?

    Det spelar ju ingen roll om man håller med eller kritiserar normkritiker. Oavsett vilket är man bara som en marionett som de håller trådarna i som tvingas delta i en diskurs som har INGET SYFTE annat än att skapa låtsasjobb och makt åt dem själva och hålla diskursen gående i evig tid. De tjänar på att folk håller med, de tjänar på att folk inte håller med. Huvudsaken är att folk är dumma nog att lyssna när de säger det är superabsolut viktigt att ämnet diskuteras.

    Därmed håller dem som deltar i debatten med även när denne inte håller med om vad de säger. Denne håller med om deras viktigaste påstående:

    Detta MÅSTE diskuteras! Om och om igen i all evighet. Det är superviktigt att prata om detta, att upplysa, sätta fokus medvetandegöra och problematisera.

    Det är vad de säger, de struntar fullkomligt i vilken åsikt andra har i frågan. Huvudsaken är att det inte är tyst! Huvudsaken är att folk tvingas lyssna. Att politiker, jurister och lärare tvingar på folk en diskussion som inte bara beror på privatlivet utan även är helt irrelevant för resultatet,

    Ingen blir astronaut genom att problematisera och medvetandegöra om det viktiga med rymdresor. Varför skulle denna fråga vara annorlunda?

  12. Christina Nauckhoff skriver:

    Pelle!
    Jag antar att du menar att konflikt och skilsmässa som uppkommer när en man är arbetslös, beror på att kvinnan förväntar sig att ha en försörjare vid sin sida. Om inte – lämnar hon.
    Det finns ju en annan aspekt. Om kvinnan blir huvudförsörjare kanske hon väntar sig att bli avlastad när det gäller det obetalda arbetet, så att hon kan ge järnet på jobbet! Om inte – lämnar hon ?

  13. Ola Normann skriver:

    Christina: vi er alle forskjellige og det finnes derfor ikke ett riktig svar her.
    Men det kan se ut som at selv om den arbeidsledige mannen går inn i en ”husmor” rolle og overtar ansvaret for barn og hjem, så er ikke det alltid nok.
    Noen kvinner mister rett og slett respekten for menn som ikke oppfyller sin forsørger rolle. Det er jo det som fremkommer i videoen og avisartikkelen jeg linker til i innlegg 7.

  14. Christina Nauckhoff skriver:

    Ola!
    Har just sett videon. Förfärligt smärtsamt.
    Ju äldre jag blir (70), desto mer respekt får jag för vad uppfostran och det omgivande samhället ställer till när barn växer upp. Det som är en liten tröst är att detta är en amerikansk bild av könsroller.
    Jag hörde Michael Kimmel (fil dr.,professor sociologi vid State University of NewYork ) tala på ett seminarium om jämställdhet för något år sedan. Här den första länk jag hittade : http://www.guyland.net/ .
    Det första han sade när han började sitt anförande var att han var jätteimponerad över hur långt vi kommit i Sverige : massor av män med barnvagnar .

Google