Att se barnet som en individ

02 mars 2010, av Pelle Billing

flicka

Att ha en ambition om att se bortom könsstereotyper i sin barnuppfostran blir allt mer vanligt. Och principen som sådan tycker jag är bra. Varje barn är en individ, och könet kan inte säga oss vilken personlighet eller vilka behov som barnet har.

Tyvärr så betyder ibland ”att se bortom könsstereotyper” att man egentligen vill invertera könsstereotyperna, som när Helenas föräldrar i första hand vill se henne som en människa:

Jag vill ha en dotter som tar för sig, som är ute i skogen, som smutsar ner sig, som är kreativ.

Tänk om dottern inte vill smutsa ner sig? Tänk om hon gillar att läsa istället för att vara ute i skogen? Att ersätta en gammal norm för flickor med en ny norm är inte samma sak som att se individen.

Visst har man rätt att vilja påverka sitt barn, t ex genom att stimulera deras kreativitet och att uppfostra dem till att fungera i samhället. Men när det gäller könsstereotyperna så kan det vara sak samma om man har bestämt sig i förväg för att ens dotter ska vara lugn och stillsam, eller att hon ska vara vild och smutsig. Om barnet måste passa in i din mall som förälder så har du inte sett barnet som den individ han eller hon är.

Att se barnet som en individ betyder heller inte att vi ignorerar det faktum att det finns medfödda könsskillnader. Forskningen visar detta och alla som jobbat på en förskola (dagis) vet det också. Utmaningen är att inte låta de skillnader vi iakttar på gruppnivå ge oss förutfattade meningar när vi interagerar med ett visst barn. Medfödda könskillnader kan inte säga oss något om hur ett visst specifikt barn kommer att vara.

Att hålla alla dessa perspektiv i huvudet samtidigt verkar vara svårt i debatten om barnuppfostran, och därför får vi nog dras med två olika alternativ ett tag till: Antingen är man konventionell och vill ha traditionella könsroller i alla lägen, eller så är man s k progressiv och ser barn som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Den tredje vägen, där man integrerar flera perspektiv och tänker brett, får nog vänta ett tag innan det får utrymme i debatten.

 

14 kommentarer på “Att se barnet som en individ”

  1. klas skriver:

    Klockrent Billing.

  2. Matte Matik skriver:

    Tur då att du börjat föra fram detta perspektiv, Pelle!

    Fanns en länk till FoFF, Forum för feministiska föräldrar på sidan. Under litteratursidan för barn och ungdomar hittar man många böcker om prinsessor som räddar prinsar: http://foff.wikispaces.com/Barnochungdomsbocker

  3. Lavazza skriver:

    I teorin så vill inte genusfolket/feministerna heller upprätta nya normer som är den totala motsatsen till vad som anses vara mainstream-normen, utan ge alla frihet att välja att vara den de vill vara. Tyvärr begränsas i praktiken vår frihet att vara som vi vill vara av andras frihet att vara som de vill vara. Det är förstås svårt att hantera och att komma runt. Därför tar genusfolket genvägen att upprätta nya normer som inte har sin grund i vad som är möjligt med hänsyn till andras motsvarande frihet och som bara kan motiveras av någons slags (moralisk)auktoritet (vilken hålls dold i resonemanget eftersom färre håller med och fler säger emot om frågan börjar diskuteras på riktigt).

  4. AV skriver:

    Vad de gör är just att byta ut en stereotyp mot en annan och sätter det traditionellt grabbiga som norm. Återigen rangordnar de beteende och sätter en könsroll framför en annan. Det de kritiserar ”patriarkatet” för att göra.
    Nu är det ganska bra om barnen är ganska framåt och vågar smutsa ner sig, men det kan ju också vara bra att kunna vara inkännande och våga prata känslor.

    Jag tycker det handlar om att uppfostra barnen till en hel människa. Att barnet får vara framåt och busigt, med bra självkänsla och -förtroende, vara empatisk, kunna kompromissa, vara social och kunna både tvätta kläder och fixa bilen sas. En hel människa har egenskaper som är både ”kvinnliga” och ”manliga”. Var man sedan hamnar inom denna ram spelar inte så stor roll, bara man inte är helt off på något.

    Undrar hur dessa feministiska föräldrar reagerar när deras flicka kommer in i sin rosa prinsessperiod? För den kommer för nästan alla flickor i 3-6årsåldern och går ofta över sedan.
    ”Jag vill ha Hello Kitty väskan!”
    ”Nej, skall du inte ha Batman-väskan istället?”

  5. Mia skriver:

    Jo den som jobbar på dagis ser skillnader. Men hur mycket av dessa skillnader beror på biologi och hur mycket på miljö (prägling från föräldra/omgivningen, sagor, reklam, filmer, omedveten förstärkning). Det kan ju också vara så att den tredje vägen ständigt är ”kampen” mellan det första och andra. Arv eller miljö, inte antingen eller – både och antagligen – i ständig process och samverkan, dvs utveckling.

  6. Mattias skriver:

    Fast om man KÄMPAR för att få sitt barn att välja en viss väg, ser man verkligen till barnets bästa då? Det låter ju nästan katolskt; ”Nej jag vet att det inte är så kul alltid lilla vän men du kommer tacka mig när du kommer till himlen”.

    Om man bortser från VARFÖR ett barn vill göra på ett visst sätt (eftersom det är öppet för tolkning/åsikt), så tycker jag att man påverkar (skadar?) barnet mer genom att få det att välja en icke-normativ väg än en normativ sådan. Vad är det för vinst med det? Vad hoppas man uppnå förutom en feministiskt version av ”e-peen”? En ”fem-peen”!

  7. Anaïs skriver:

    Haha! ”Emma” vill inte att hennes barn skall kalla henne ”mamma”. Hon vill se en ”människa” – men har bestämda uppfattningar om hur en sådan bör vara. Hela reportaget skulle kunna vara en elak satir. Vilket ofattbart trams.

  8. Pelle Billing skriver:

    Mia:
    ”Arv eller miljö, inte antingen eller – både och antagligen – i ständig process och samverkan, dvs utveckling.”

    Mycket bra sammanfattning.

  9. Pär.B skriver:

    Lavazza
    ”Därför tar genusfolket genvägen att upprätta nya normer”

    Det är detta som är märkligt. Genusfantasterna har givetvis rätt i att könsroller skapas och att barn formas efter dem, men att man å andra sidan vill tvinga barnen i nya roller utan att föräldrarna har bett om dett. Det här är en kommunistisk metod: kommunisterna sade sig befria folket från det kapitalistiska oket, men skapade istället än tyngre bördor och restrektioner. Det underliga i kråksången är att moderaterna nu anammat genusteorierna och de andra i alliansen verkar inte ha någon uppfattning i saken.

  10. Erik skriver:

    Anais:

    ”Haha! “Emma” vill inte att hennes barn skall kalla henne “mamma”. Hon vill se en “människa” – men har bestämda uppfattningar om hur en sådan bör vara.”

    Precis, först säger hon att hon vill barnen skall vara fria, sedan säger hon de skall vara som människor. Det är så här extrema vänstern alltid gör. Först förkastar de en åsikt, sedan byter de ut namnet/ordet sedan inför de åsikten igen fast mycket värre.

    Sensmoral: Det är inte vad som gjordes som var fel, det var att det inte var extrema vänstern som gjorde det som var det egentliga felet men de låtsas vara emot handlingen i sig för det är det effektivaste sättet att själv få bestämma.

    Och det funkar, de har redan med denna metod avskaffat stora delar av faktainnehållet i undervisningen på alla nivåer (de fakta som hotade deras rätt att bestämma – ämnen som fysik och kemi har de låtit vara ett tag). Sedan inför de såklart egna fakta fast då kallas det inte fakta då kallas det demokratiska värderingar.

    Mamma som inte bestämmer (fast hon bestämmer): Människa
    Lärare som inte styr fakta (fast han styr fakta) Demokratisk fostran.

    Sensmoral: Allt är nytt och likadant som det gamla.

  11. Erik skriver:

    Pelle:

    Diskussiionen om arv/mljö är egentligen irrelevant, Det relevanta är frågorna hur mycket kan vi påverka? och gällande det som kan påverkas ”hur ser effekterna/resultatet ut när/om vi gör det”? Poängen som folk missar är att när man frågar ”BÖR vi påverka?” så får man olika svar beroende på motiveringen. Låt säga att människor exempelvis blir olyckliga av sådan påverkan. Vissa (politiskt motiverade) människor anser att då skall man ha sådan påverkan. Att folk blir olyckliga är irrelevant jämfört med dne lycka de SJÄLVA känner av att samhället är mer i deras egen avbild.

    Så forskningen ifråga är irrelevant om det är både biologi och miljö. Det är bara om det inte är miljö alls som forskningen är relevant. Annars kan man styra resultaten och frågan är då bara om man också BÖR göra det. Dvs frågan är: Har jag rätt att göra andra människor olyckliga för att jag själv blir lycklig av att göra det?

    Svarar man ja på den frågan blir det dock svårt att exempelvis vara emot prostitution på annan grund än att det där att göra andra olyckliga gäller inte andra – bara feministen själv.

  12. Jens skriver:

    Jag läste inte artikeln som ligger till grund för det här inlägget och det är inte helt relevant för det jag tänker skriva. Jag är man och i någon mening feminist, iaf i den enda rimliga betydelsen, för att alla människor ska ges samma rättigheter och skyldigheter, samma möjligheter och krav.
    I samhället som det ser ut, i TV, i tidningar och de värderingar som i mycket finns hos våra äldre generationer så perpetueras bilden av kvinnan som den passiva, mottagande och mannen som den aktive parten. Det gäller relationer så väl som i samhället i övrigt. I radikala skrifter och i ledarsidor och annat ges en annan bild men det är sällan våra små läser sådant så det är ingen motbild de får med sig från början.
    För att ge flickor samma öppna valmöjligheter redan från början så måste vi föräldrar erbjuda den motbilden. Det är lätt att säga att vi ska uppmuntra lika men flickor uppmuntras redan i så många sammanhang att vara söta och passiva att vi som föräldrar i större utsträckning bör uppmuntra flickors utåtagerande. På samma vis måste vi föräldrar i större utsträckning uppmuntra pojkars lyssnande, ”feminina” sida eftersom de ser så mycket av uppmuntran till det fysiska och mer självupptagna. Båda sakerna för att försöka uppväga den bild som är synlig i det offentliga rummet.
    Se det som en gungbräda där ”det offentliga rummet” lägger det mesta av sin vikt i ena änden. Om jag då lägger all min vikt i mitten så kommer brädan ändå att tippa över, oavsett hur stor min vikt är i förhållande till övriga samhället.

    Det är så lätt att raljera över genusforskarna i förskolan och annat trams men de sätter ändå fingret på något viktigt när de påvisar att pedagogerna behandlar pojkar och flickor, som grupper, olika. Hur det sedan ska hanteras tål att diskuteras på klokare vis än många av deras förslag men problemet finns där även om lösningsförslagen är stolliga.

  13. Eva skriver:

    Jag har en 20-åring och skrattar numera bara åt alla försök att muta in allt så det ska bli rätt. Slappna av lite – det blir som det blir.

  14. Christina Nauckhoff skriver:

    Pelle,Jens

    För ett par år sedan hörde jag Michael Kimmel ( professor i Sociologi i State University, New York) hålla föredrag om könsroller bl a. Han fick en fråga om hur man skulle kunna påverka sina barn så att de inte fastnade i traditionella mönster. Han log och svarade : Forget it! Som föräldrar för vi en ojämn kamp mot vad det omgivande samhället med oerhörd kraft ger för bild av pojkar och flickor, kvinnor och män.
    Här kommer två intervjuer med honom: om könsroller, om papparollen. Jag är oerhört förtjust i honom, bl a för hans humor.
    Ni hittar mer på nätet. Det är en produktiv man.

    http://www.youtube.com/watch?v=JgaOK74HqiA

    http://www.evolutionofdad.com/an-interview-with-dr-michael-kimmel

Google