Intressant debatt om betyg

31 mars 2010, av Pelle Billing

klassrum

Förra veckan hade programmet Skolfront ett intressant inslag om orättvisa betyg, utifrån att pojkar och flickor skriver ungefär lika bra på de nationella proven i matematik och engelska i årskurs 9, men sedan får flickorna ändå bättre betyg.

Det mest intressanta med programmet var egentligen inte skillnaderna i betyg mellan könen, eftersom dessa är välkända. Det som överraskade var att det i debatten mellan två personer faktiskt var någon som försvarade pojkarna, och att det de presterar bör betygsättas lika högt som flickornas prestationer.

Att Ingemar Gens (jämställdhetskonsult) försvarade pojkar på detta vis fick Anna Ekström (ordf SACO) att tända till, och säga att det minsann även bör betygsättas hur mycket man tar för sig och är aktiv i klassrummet. Exakt hur betygen ska sättas är en separat diskussion som jag inte tänker gå in på här, men Anna Ekströms påstående är intressant. När hon känner sig trängd erkänner hon villigt att flickor är bättre på att höras och synas i klassrummet – annars brukar det ju heta att pojkar syns och hörs på flickors bekostnad.

Kontentan blir att det inte krävs någon magi för att jämställdhetsdebatten ska bli mer jämställd. Det enda som krävs är personer som vågar stå för att samma kriterier ska gälla för bägge könen, istället för kriterierna växlar beroende på om man pratar om pojkar eller flickor.

Se inslaget här, det går bra att titta på det från början och sedan håller det på c:a 10 minuter.

Tack för tipset, Roger!

 

Här är klippet från TV4

30 mars 2010, av Pelle Billing

Tidigare idag var jag med i Efter Tio i TV4. Temat var våld mot män i nära relationer, apropå Glenn Forrestgates bok När mardrömmen blev sann.

Här kan du se sändningen i efterhand. Glenn börjar prata strax efter 1:12 och jag kommer in strax efter 1:20:

Om video inte fungera så kan du titta på TV4:s sajt.

 

Försörjning i utvecklingsländer

29 mars 2010, av Pelle Billing
Foto: Pawel Flato

Foto: Pawel Flato

Utvecklings- och biståndsminister Gunilla Carlsson skriver i UNT att jämställdhet i utvecklingsländer ger mat åt fler. Intentionen med artikeln är säkerligen god, men då den saknar en komplett beskrivning av männen och deras roll, blir den i slutändan något haltande. Låt oss titta på vad hon skriver:

- Livsmedelssäkerhet handlar om jämställdhet. Kvinnor har oftast den primära rollen att se till att barnen har mat på bordet.

Det är nog ingen som ifrågasätter mammors engagemang när det gäller att se till att barnen får tillräckligt med mat. I många afrikanska länder sköter kvinnorna dessutom jordbruket. Samtidigt kan man fråga sig vad männen har för roll om kvinnorna oftast har den primära rollen att se till att barnen har mat på bordet. Vad gör männen egentligen? Ingenting?

Svaret får vi av Carlsson själv när texten fortsätter:

I många utvecklingsländer blir de [kvinnorna] kvar hemma och odlar jorden när männen beger sig till stan, gruvor eller andra länder för att söka arbete.

Men kvinnor är sällan ägare till marken de odlar.

Männen är alltså tvungna att flytta för att hitta jobb och försörjning, och inte sällan innebär det farliga jobb såsom i gruvor. Sanningen är alltså att männen har en viktig roll när det gäller att försörja familj och barn – och därmed är det mer korrekt att säga att bägge föräldrarna har ett primärt ansvar att se till att barnen har mat på bordet, inte bara mammorna.

När det gäller ägarskap av marken är det oftast så i traditionella samhällen att männen är dem som står för ägarskapet. På ett sätt kan detta tyckas orättvist, och ojämställt. Samtidigt är det männen som tvingas lämna sin familj för att jobba i mörka och farliga gruvor, och även detta kan ju ses som orättvist och ojämställt. Sanningen är att bägge könen ofta far illa i traditionella samhällen och det är först när moderniseringen kommer som det successivt finns ett utrymme för högre levnadsstandard och därmed mer flexibla könsroller.

Den verklighetsbeskrivning som Gunilla Carlsson ger uttryck för är alltså inte felaktig, men däremot är den inkomplett. För att förstå ett samhälles könsroller – vare sig det handlar om ett stambaserat, traditionellt, modernt eller postmodernt samhälle – måste vi analysera bägge könens roller, och vilket funktion respektive roll fyller. Då kan vi se att rollerna i första hand handlar om att uppfylla grundläggande behov såsom matproduktion och överlevnad, och inte om förtryck eller diskriminering.

 

Medverkan i TV4 på tisdag

27 mars 2010, av Pelle Billing

efter-tio

På tisdag förmiddag kommer jag att vara med i programmet Efter tio, som leds av Malou von Sivers. Någon gång mellan kl 11 och 12 sänds inslaget där jag är med.

Ämnet kommer att vara våld mot män i nära relationer, apropå Glenn Forrestgates bok När mardrömmen blev sann.

 

Är hemmapappor livsfarliga?

26 mars 2010, av Pelle Billing

Frågeställningen i rubriken ter sig förhoppningsvis absurd, men det är just den frågan som ledarskapsläraren Eva Sternberg besvarar med ett ja i sin debattartikel i Expressen. Enligt henne är hemmapappor såpass dåliga att ta hand om spädbarn att de inte alls borde göra det. Lyssna själv på Sternberg i TV4:

Det finns flera olika problem med Sternbergs uttalande:

  • Hon kan inte peka på en enda forskningsrapport där man kartlagt hur många olycksfall bland spädbarn som skett när pappan respektive mamman varit den som passat barnet.
  • Hon förutsätter att den 30-procentiga ökning av olycksfall som skett de senaste tre åren beror på att pappor passar sina spädbarn oftare – men en sådant koppling är rent spekulativ.
  • Även om hon skulle haft rätt i sina påståenden så är ordet ”livsfarliga” inte adekvat. En viss ökning av antalet olyckor är bekymmersamt men inte livsfarligt.

Vad är det då som får Sternberg att komma med sitt uttalande? Jag skulle gissa på att det är en blandning mellan följande komponenter:

  • Någon typ av insikt att det finns medfödda skillnader mellan könen.
  • En vilja att provocera som tillfälligt sätter den intellektuella kapaciteten ur spel.

Jag brukar själv ibland skriva om medfödda könsskillnader, men ändå kommer jag inte till slutsatsen att män saknar förmåga att ta hand om små barn. Hur kommer det sig?

Medfödda könsskillnader måste förstås som att män och kvinnor i genomsnitt har delvis olika intressen och delvis olika begåvningsprofil. Således leder medfödda könsskillnader till att män och kvinnor ofta väljer olika karriärer och att man även har olika intressen på sin fritid. Däremot så leder inte könsskillnaderna till att det bara är det ena könet som kan handla mat på ICA, spika i en spik eller använda ett ordbehandlingsprogram. Vare sig du är en man eller kvinna har du en hjärna som är oerhört adaptiv och fantastisk i sin förmåga att tillägna sig nya kvaliteter.

Därmed är det rena dumheter att hävda att män inte skulle kunna ha tillräcklig uppmärksamhet och rutiner för att hålla ett litet barn tryggt. Precis som att det är dumheter att hävda att en kvinna inte skulle kunna förvärvsarbeta och trivas med detta.

Precis som att det är fel att med social ingenjörskonst försöka tvinga män och kvinnor att välja exakt samma jobb och fritidsintressen, så är det fel att försöka få män och kvinnor att framstå som endimensionella varelser som endast klarar av att antingen amma eller jaga djur. Låt män och kvinnor få vara flexibla individer som klarar av vardagens krav, och låt oss få välja de yrken och intressen vi dras till och som vi upplever att vi passar bäst till.

 

Mäns hälsa uppmärksammas

25 mars 2010, av Pelle Billing

Vanja Berggren, lektor i folkhälsovetenskap, har tidigare ifrågasatt omskärelsen av små pojkar som förekommer i Sverige. I en ny artikel i Kristianstadbladet tar hon nu upp mäns hälsa, apropå den konferensdag som nyligen gick av stapeln.

Det finns mycket att säga om mäns hälsa, men det viktigaste är troligen att män lever 4,6 år kortare än kvinnor, utan att vi har någon bra förklaring till det. Man kan spekulera i om det är mansrollens fysiska risker samt höga stressnivåer som bidrar till mäns förkortade livslängd. Berggren förefaller vara inne på det spåret:

Dagens man har en fot kvar i den gamla synen på mannen som den starke osårbare försörjaren, samtidigt som han försöker leva upp till den nya mansrollens krav; att vara både stöttande make, omtänksam son, engagerad pappa och attraktiv smärt välklädd viril älskare.

Man pratar inte sällan om att kvinnor har två roller att fylla i det moderna samhället – vilket säkert stämmer – men man glömmer att påpeka att även männen har både den gamla och den nya mansrollen att fylla. Jag tror att samhället på många vis underskattat den börda det innebär att vara familjens primära försörjare – något som män traditionellt sett alltid varit, och fortfarande ofta är i dagens samhälle.

sjukvard

Berggren rapporterar att man på konferensdagen även var bekymrad över hur samhället ser på mäns hälsa:

Man hävdar att mäns hälsa är ett ”ingenmansland”; ett folkhälsoproblem som ignoreras av sjukvården. Mot detta står att det tidigare lyfts fram att sjukvården är styrd efter en manlig norm och att män får dyrare och bättre vård. Men statistiken talar för att det inte varit männen till nytta. Män leder på alla punkter i Socialstyrelsens dödsorsaksregister.

Statistiken talar alltså sitt tydliga språk.

Förutom att män leder på alla punkter i Socialstyrelsens dödsorsaksregister så används 50 miljarder kr mer årligen till kvinnors sjuklighet, enligt Socialstyrelsens egen rapport från 2009.

Dessa siffror innebär att man dels behöver titta på hur män tas om hand av sjukvården (blir män sjukskrivna lika ofta som kvinnor?), och dels behöver man fundera över hur man ska få män att söka sjukvård oftare samt få en mer hälsosam livsstil.

Mäns sviktande hälsa är en viktig del av jämställdhetsdebatten.

 

Utbildning – en viktig mansfråga

24 mars 2010, av Pelle Billing

Nyligen beslutades det att den s k positiva särbehandlingen i högskolan skulle avskaffas. Det ska inte längre vara så att det underrepresenterade könet får förtur in i en utbildning vid lika meriter. Beslutet är bra och principiellt sett viktigt, då kvotering alltid innebär att vissa individer diskrimineras.

Foto: Mikael Lundgren

Foto: Mikael Lundgren

Däremot är motiveringen till beslutet från högskole- och forskningsminister Tobias Krantz en smula svårtolkat:

– Systemet har slagit helt fel. Syftet var att motverka ojämlikhet i skolan men det har i stället blivit tvärt om och slagit extra hårt mot studiebegåvade kvinnor

Att den positiva särbehandlingen slagit mot studiebegåvade kvinnor är alltså fel. Det enda möjliga alternativet hade varit att särbehandlingen slagit mot studiebegåvade män, vilket då alltså skulle inneburit att resultatet blivit det önskade? Logiken är minst sagt svår att förstå.

Möjligen känner inte Tobias Krantz till att det under läsåret 2006/2007 var 25 884 st kvinnor som tog ut en examen från högskolan medan det endast var 13 550 st män. Detta innebär att de flesta typer av kvoteringar som man skulle kunna tänkas implementera skulle gynna männen, då det är männen som kämpar och har det svårt med sin högre utbildning.

I Danmark uppmärksammar Jyllands-Posten hur illa situationen ser ut för unga män:

Uanset om det er korte eller lange uddannelser, fører pigerne, mens drengene ligger i toppen af statistikken over kontanthjælp, selvmord og spirituskørsel.

Översatt till svenska:
Oavsett om det är korta eller längre utbildningar, leder flickorna, medan pojkarna ligger i topp vad gäller statistiken över socialbidrag, självmord och rattfylleri.

Lykke Friis (foto: Anders Birch)

Lykke Friis (foto: Anders Birch)

I samma artikel gör den danska jämställdhetsministern Lykke Friis ett mycket viktigt uttalande, där hon erkänner att det kan finna viktiga mansfrågor:

Noget af det, som jeg vil kigge på, er, hvor drengene bliver af i uddannelsessystemet. Vi skal få nogle tal på bordet. Bliver de tabt i gymnasiesystemet, undlader de at søge ind på universiteterne, hvor der er fri adgang, eller hvad er forklaringen? Jeg er også ligestillingsminister for drengene. Og for mændene. For der kan også være forhold om mænds rettigheder og normerne omkring dem, som vi skal have med i ligestillingsdebatten.

Översatt till svenska:
Något av det jag vill titta närmare på är vad som händer med pojkarna i utbildningssystemet. Vi ska få några siffror på bordet. Förloras de i gymnasiet, söker de inte in till universiteten eller vad är förklaringen? Jag är också jämställdhetsminister för pojkarna. Och för männen. Det kan även finnas förhållanden om mäns rättigheter och normerna kring dessa, som vi ska ha med i jämställdhetsdebatten.

Även om det är ett trevande och försiktigt erkännande av att jämställdhet innebär både mansfrågor och kvinnofrågor (och inte enbart det senare), är det trots allts ett stort steg i rätt riktning. I samma ögonblick som politiker börjar få frågor om mansfrågor, kommer de automatisk att rikta sin uppmärksamhet mot detta område, vilket artikeln i Jyllands-Posten illustrerar på ett bra sätt.

Låt oss hoppas att även den svenska pressen kan bli lika framåtsträvande som den danska!

(Tack för tipsen, Olof och Anders!)

 

Pappagrupp samtalar med politiker

23 mars 2010, av Pelle Billing

pappa-barn-kristianstad

Pappa-Barn Kristianstad är en av de mest aktiva pappagrupperna i landet. Deras senaste fokus är att bjuda in politiska partier för att diskutera vårdnadstvister och våld i nära relationer. Igår var det Centerpartiet som var inbjudna, och de verkade ha en god förståelse för männens situation under vårdnadstvister:

– Det är en otroligt viktig fråga, och även en rättvisefråga. Det ser väldigt olika ut i olika kommuner. Men ofta är det kvinnor som jobbar i socialtjänsten och de tar kanske oftare kvinnans parti, säger Gunnel Wallin.

Även våld mot män i nära relationer var något som politikerna kunde erkänna:

– Jag tror många gånger att papporna lider i det tysta. Det hade underlättat om det även hade byggts upp mansjourer. Man skäms för att man utsätts för våld, man tycker att det är pinsamt, säger Liss Böcker.

Man kan bara hoppas att de andra politiska partierna accepterar inbjudan och visar lika stor förståelse för sakfrågorna.

Den här sortens initiativ är helt avgörande för att pappafrågor, och i förlängningen mansfrågor i allmänhet, ska komma upp på den politiska agendan. Därför är det ytterst glädjande att de är så aktiva i Kristianstad. Ju mer dessa frågor belyses, desto svårare blir det att ignorera dem.

 

Föreläsning på Mansjouren

22 mars 2010, av Pelle Billing

mansjouren

I lördags var jag inbjuden till Mansjouren i Stockholm för att föreläsa om mansfrågor. Mansjouren är ett av ytterst få ställen runt om i Sverige som fokuserar på att hjälpa utsatta män, och verksamheten drivs av volontärer som har samtal, leder grupper och svarar i telefon. Om jag uppfattade det hela rätt så är det via kommunala, och inte statliga, bidrag som hyran till lokalen finansieras.

I min föreläsning gav jag en översikt av vilka viktiga mansfrågor det finns i dagens samhälle, med ett särskilt fokus på våld i nära relationer och pappafrågor/vårdnadstvister – då dessa områden är relevanta för många av klienterna som söker sig till jouren. Dessutom pratade jag om könsrollernas uppkomst, eftersom detta är något som nästan aldrig tas upp i jämställdhetsdebatten.

Det blev en bra diskussion efteråt med många intressanta synpunkter och erfarenheter. Själv lär jag mig alltid mycket på att vara ute och föreläsa, och tyvärr så bekräftades bilden av att det är många män som har det svårt både vad gäller vårdnadstvister och konflikter i relationer.

Något jag även betonade under föreläsningen är att mansfrågor handlar om att föra fram något som är nytt och konstruktivt. Visst, det finns mycket som är fel i dagens jämställdhetsdebatt, och detta behöver påtalas. Men man åstadkommer inte förändring genom att vara emot något, man åstadkommer förändring genom att vara för något. Och det är först när nog många män och kvinnor bestämmer sig för att vara för mansfrågor som vi kommer att få en förändring i jämställdhetsdebatten som helhet. Innan mansfrågorna kommer upp på den politiska agendan kommer de flesta människor inte ens att veta att det finns viktiga frågor för män – och då kan man inte förvänta sig att folk ska förändra sitt sätt att tänka.

 

Lågvattenmärke av Beatrice Ask

20 mars 2010, av Pelle Billing

beatrice-ask-foto-pawel-flato

Sverige är inte ett land som är särskilt rättssäkert, vilket t ex Hannes Råstams avslöjande om fallet Quick påvisar. Även de män som dömts till fängelse för våldtäkt utan några som helst bevis är nog av samma åsikt: Sverige och rättssäkerhet är två begrepp som inte kommer särskilt väl överens.

Men det mest chockerande hittills måste vara vår justitieministers uttalande från igår:

På ett seminarium i riksdagen i torsdags om prostitution, sade Beatrice Ask att omgivningen bör få veta om någon är misstänkt för sexköp.

– Jag skulle kunna tänka mig att ha väldigt grälla färger på kuvertet och skicka hem till folk som var misstänkta för detta, sade hon.

Märk väl att justitieministern inte säger att de som är dömda till sexköp ska få ett kuvert med grälla färger hemskickade, utan det är de som är misstänkta som ska drabbas. Vi har alltså en justitieminister som inte förstår den mest grundläggande principen i en rättsstat: Oskyldig till motsatsen bevisats. Jag vet inte om man ska skratta eller gråta, men det är ytterst anmärkningsvärt.

Första steget är att misstänkta sexköpare får stå vid skampålen. Vad är nästa steg? Att de lynchas av en mobb?

Det är oundvikligt att inte göra en könsanalys i sammanhanget. Hur kan det komma sig att en justitieminister helt tappar fattningen och inte förstår hur tokigt hennes förslag är? Den enda förklaring jag kan se är att det är såpass tillåtet i media att attackera män som grupp, att hon känner sig trygg med att i ett svep ta bort de medborgerliga rättigheter som egentligen även ska gälla för män.

 
Google