Sexuella trakasserier, del 4

20 februari 2010, av Pelle Billing

(Läs tidigare inlägg här: Del 1, del 2, del 3.)

Som de flesta av er känner till vid det här laget så har Ekots undersökning av sexuella trakasserier bland Teaterförbundets medlemmar skapat en mindre mediastorm och upprördheten verkar inte ha några gränser. Undersökningen kom fram till att var tredje kvinna varit utsatt bland alla medlemmar och bland skådespelerskorna var det så mycket som varannan som blivit drabbat. Siffrorna låter onekligen chockerande.

halften

Först av allt låt mig säga att givetvis ska ingen behöva utsättas för trakasserier, vare sig de är sexuella eller av annan art. Grundläggande respekt för sina medmänniskor är centralt för att arbetet ska kunna flyta på, vare sig det handlar om en fabrik eller en teater. Men är det verkligen en dold epidemi som Ekot har avslöjat? Svaret är att det vet vi inte. Undersökningen som Ekot gjort påvisar inte särskilt mycket, och detta av två olika anledningar.

För det första, så måste vi vara medvetna om vilken typ av statistik vi har att göra med. Det handlar om livslång incidens, dvs frågan som ställs är om man någon gång – någonsin – varit utsatt för sexuella trakasserier. Som exempel kan vi använda ett citat från Lena Endre:

Jag har varit i branschen i 31 år nu. Jag har aldrig blivit sexuellt trakasserad och en enda gång under dessa år har jag hört talas om en person som blivit det.

Så om vi då föreställer oss Lena Endre, som efter 31 år i branschen aldrig blivit sextrakasserad, samt en jämnårig kollega till henne, som blivit sextrakasserad en enda gång på lika många år. Om dessa två individer skulle ligga till grund för Ekots undersöning så blir resultatet att 50 procent av alla skådespelersor sextrakasserats (vilket var just det resultat som Ekot fick fram). Men egentligen handlar det alltså om en enda incident på 60 års verksamhet, och den incidenten skulle kunna vara en blick som man ogillade, eller – om det var lite värre – ett nyp i ändan på 60 års arbete. Givetvis är ett övertramp för mycket, men siffran 50 procent kan gömma långt mycket mindre missförhållanden än man skulle kunna tro när man läser statistiken. Personer som sedan använder sig av dessa siffror i den mediala debatten saknar ofta helt utbildning för att kunna tolka statistik och forskning, vilket leder till en pseudodebatt.

Det andra problemet med Ekots undersökning är det problem som nästan alltid finns med när man talar om sexuella trakasserier, nämligen att definitionen är helt och hållet subjektiv. Du får en fråga om du känt dig kränkt, istället för att mer specifikt kartlägga händelseförloppet. Forskning kan mycket väl basera sig på subjektiva upplevelser men då väljer man oftast djupintervjuer och hermeneutisk tolkning, medan korthuggna frågor passar bättre för att fastställa objektiva händelser.

Sexuella trakasserier är ett otyg som inte borde förekomma, men i nuläget vet vi faktiskt inte hur vanligt förekommande det är bland Teaterförbundets medlemmar. Det är olyckligt att Ekot, som normalt sett är en seriös nyhetsförmedlare, sysslar med pseudoforskning. Varför inte överlåta insamlande av statistik till vana aktörer som vet vad de gör?

 

10 kommentarer på “Sexuella trakasserier, del 4”

  1. Sötis skriver:

    SR – feministpravda.

  2. PinkElephant skriver:

    Är det bara män som ägnar sig åt sexuella trakasserier?
    Förekommer det att även kvinnor gör det? Hur ser samhället i så fall på det?
    Som en parantes i debatten kan nämnas att Aftonbladet så sent som häromdagen publicerade historien om 28 årige Lisa Mattison och hur hon lyckades få ihop det med sin granne Daniel. En solskenshistoria för all del, men om man skall vara riktigt ärlig, har inte hon gjort sig skyldig till sexuella trakasserier? Hon börjar med att tajma sina rökpauser på balkongen med hans för att sedan börja vinka åt honom. Efter det luskade hon reda på vem han var och vad han hade för telefonnummer, plus att hon skickade (oönskade) sms till honom (brukar normalt sett falla inom definitionen av förföljelsesyndrom, aka stalkning). När dom slutligen bestämde träff med varandra gick hon bara fram och kramade om honom (vilket även det förefaller oönskat). Trots att hon gjort sig skyldig till precis samma (och värre) saker än vad karlarna inom teatervärlden nu står vid skampålen för nämns inte ens orden sexuella trakasserier i artikeln. Nu skall man självklart inte dra för stora växlar på en enskild tolkning av en enskild tidningsartikel, men det förefaller onekligen finnas vissa tendenser till att inte döma kvinnor lika hårt som män i sådana här frågor.

  3. PinkElephant skriver:

    Sorry, glömde länken, den kommer här.

    http://www.aftonbladet.se/wendela/article6602100.ab

  4. Kristian skriver:

    Från expressen-inlägget:
    ”Sexuella trakasserier handlar som bekant inte om sex, utan om makt.”

    Ah, vad skönt att vi äntligen fick det klarlagt. Jag var osäker där ett tag. :-)

  5. hampus skriver:

    ”Varför inte överlåta insamlande av statistik till vana aktörer som vet vad de gör?”

    Därför att Ekot just specialbeställde sin egen undersökning i frågan. Såsom flertal media tidigare gjort, som ex-vis när GP undersökte huruvida kvinnliga politiker diskrimeras.

    Däremot kan man ju undra vart alla beställda undersökningar som inte gett förväntat resultat i form av kvinnosnyft tagit vägen?
    Jo, naturligtvis redovisas inte dessa för de ger inga pengar.

    hampus

  6. hampus skriver:

    Så hur vänjs media av från pengaberoende?

    Tja, genom bojkott, givetvis.
    Bojkotta ett medium, säg aftonbladet, men unna dig och köpa alla andra tidningar – det blir en tydlig signal nog. Vill du gå längre bojkotta bonniers, som äger både aftonbladet, expressen och alla TV4kanaler.

    Men det skulle räcka med aftonbladets dalande upplaga för att skicka tydliga signaler.

  7. Jack skriver:

    En kvinna, Malin Wollin, med en viktig artikel i aftonbladet:
    http://www.aftonbladet.se/wendela/article6645054.ab

  8. Lavazza skriver:

    Jag har svårt för ”redan ett är för mycket”-resonemang. De kan bara tillämpas för principer och när det inte är aktuellt att prioritera bland ändliga resurser (tid, pengar, engagemang). Tyvärr används de dock även i de senare sammanhangen och det tycker jag är helt fel. Ska man göra något mer än att säga ”Allt sådant är förstås fel”, så måste man ha ett beslutsunderlag som är jämförbart och som rör alla aktuella områden, så att man kan prioritera resurserna till de områden där situationen är värst och/eller lättast att avhjälpa.

  9. Lavazza skriver:

    Det är lite ”foten i dörren”-stil. Allt för ofta följs svaret ”Allt sådant är förstås fel” upp med frågan ”Vad ska ni göra åt saken?”

  10. Lavazza skriver:

    På Medierna i P1 sågas Ekots undersökningsmetod av statistiker, reportern slingrar sig och hans chef medger att ett misstag har begåtts.

    Fast skadan är redan skedd.

Google